Kvällens evenemang var en konsert med Gay Men's Chorus här i staden. De uppträder i olika lokaler i trakten, men vi valde alltså dagens föreställning, som, underligt nog, var förlagd till den lutherska kyrkan i staden. Det är något stort med att se en kör av detta slag uppträda i en kyrka. Man blir helt enkelt så glad.
*
Sången var fenomenal och allra roligast var nog när vi i publiken fick en siffra att ansvara för i 12 Days of Christmas, en sång som alltid livar upp. Ändå är det svårt att slå Auld Lang Syne. Förresten - det går inte!
*
Innan konserten blev vi bjudna på indisk buffé här i staden. Vi fick frågan precis när vi höll på att proppa i oss en stor söndagsfrukost och hade bordet fullt av tidningens många delar, men det var bara att sluta tugga och frammana hunger igen. I-landsproblem har väl varit temat för denna blogg sedan dag ett, så varför sluta nu?
*
Efter konserten kom vi på att vi alla är oroliga för hur New York-resan ska gå. Vi körde ned till stadens tågstation, en ny pytteliten som fått ersätta den gamla majestätiska stationen. Mycket riktigt var den obemannad och inte heller finns det personal 04:00 när vi ska resa härifrån. Kyla, mörker, öde downtown... Inte så lyckat om tåget blir försenat. Vi körde då vidare till nästa station, som ligger i en förort. Denna är - såklart - stor, upplyst, bemannad och öppen. Frågade snällt om vi fick kliva på tåget där istället, och som väl var fick vi höra att det går utmärkt. Nu har vi en färdplan!
*
När vi ändå var ute i förorten, var steget inte långt till köpcentrum och ladugårdsstora affärer. Varför inte titta in på Borders? Åh, vilken sorg det var att inse att alla dessa fantastiska möjligheter är omöjligheter med de redan proppfulla väskor vi har... Titta får man i alla fall göra!
*
Av allting som vi har fått se och göra idag, var nog ändå det mest fascinerande att få se den östra sidan av staden. Som ni alla vet har vi hittills aldrig fått åka där, eftersom alla väljer att köra runt staden istället. Ikväll var det dock dags. Vi ska försöka att beskriva det så bra vi kan.
Katedralen från de fornstora dagarna, den som man annars bara ser när man flyger in över staden, tornar upp sig över ett vidsträckt ödeland. De igenbommade lokalerna bildar ett allt annat än glänsande pärlband och smutsiga skyltar avslöjar vilka drömmar som krossats där genom åren. En klädaffär, en närbutik, ett tvätteri. Papp och plywood för fönster och dörrar. Då och då ett julpyntat hus, en ensam fotgängare. Framför oss glider två polisbilar fram genom mörkret, tyst och lugnt. När vi kör om dem ser vi mannen i baksätet, ett av kvällens ärenden, kanske ett av många. I hörnet där en man blev skjuten under helgen är det lugn och stilla. Vid bensinmacken står en ensam siluett och lutar sig mot en soptunna. Vi glider fram och låser våra bildörrar, för att vi tänker på den kvinna som blev rånad i sin monsterstora truck häromdagen. Vi känner oss lite skyldiga, men man måste se om sitt hus, sitt liv, måste tänka sig för. Den anrika saluhallen som fortfarande bär vittne om stadsdelens rika polska historia är stängd, men vi prickar av den i vår mentala checklista, kan säga att vi har sett den - den som vi aldrig kommer att kunna cykla till. Några kvällsvandrare och en trooper som har stannat en bil. Sedan kommer förändringen, den något bättre vägen, den tätare trafiken, och sedan är vi plötsligt ute på en motorväg igen, på tryggt avstånd från skuggsidan, åter en del av det Amerika vi åkte för att besöka. Alla vet att den där andra sidan av staden, den inte så soliga, finns där, men det är en vetskap som man nog måste försöka tränga undan.
*
Tidningen här fick mycket kritik efter skjutningarna på restaurangen i somras, eftersom de publicerade offrens historia, inte sällan kantad av brott och domar. Många kände att de försökte få det att se ut som om det hela var ett slags intern uppgörelse, något som inte berör dem som bor på den andra sidan och något som kan förklaras med att man får vad man förtjänar. Därför har de nu lovat att ha veckovisa reportage om stadsdelar som denna, med fokus på bra saker. Det är ett spännande initiativ, men vi undrar om man inte också måste berätta om skuggsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar