Fredagsmys?

Vi har precis landat i den kalla lägenheten igen och försöker planera kvällen och helgen. Som vi minns fredagar, var de alldeles gudomliga, åtminstone de gånger vi inte somnade före nio efter en tuff arbetsvecka. Eller förresten - det var gudomligt det också. Sömn är gravt underskattat. Nu är vi ju inte hemma, utan befinner oss i ett rum som alltmer börjar likna den där garberoben där vi slänger in alla saker som ligger och skräpar hemma. Saker överallt. Inte bara saker, heller, utan gamla tidningar, tomma vattenflaskor, ryggsäckar lutade mot väggen, böcker i travar på bord, stolar, hyllor och spiselkrans. I det obarmhärtigt kalla ljuset, det bittert kalla ljuset, ser allting främmande ut. Inte ett enda ljus har vi vågat tända här. Gasledningar och sådant, ni vet. Hur har man fredagsmys utan ljus?

När vi tänker efter har vi aldrig ägnat oss åt fredagsmys och stör oss kanske till och med lite obefogat mycket på själva ordet som sådant. Inte för att vi inte myser, men det låter så löjligt, på något sätt. Det låter som tacokväll med någon shrekfilm och ett par ungar som återhämtar sig efter en sockertripp. Men vi vill ha fredagsstämning, så att säga. Mys or no mys, something's gotta give!

I arkivet är det varmt och mysigt med varma toner, istället för de ilsket kalla vi har här. Dagen började väl inte så bra när vi båda råkade ha förbjudna vattenflaskor stående på bordet när chefen kom in med mina mycket, mycket ovanliga och mycket, mycket fragila tidskrifter från tiotalet. Onda ögat fick vi minsann. Det som är lite sorgligt är att vi hade ställt dem där för att vi höll på att packa upp anteckningsblock, datorer och annat ur våra väskor, och hade precis tänkt ställa tillbaka flaskorna i väskorna när han kom. Det är för väl att han har humor i alla fall (som när jag intygade att jag minsann aldrig skulle få för mig att dricka vatten i närheten av fragila manuskript eller annat material, utan alltid vänder mig bort och dricker under bordet...). Efter den där ganska så charmiga (hoppas vi) incidenten, gick dagen alldeles rasande fort. Det är fantastiskt att få sitta och bläddra i gamla tidningar som håller på att falla sönder, och verkligen anstränga sig för att de inte ska skadas. En kopia är inte samma sak.

Dan fick assistera när vi sorterade kopior, som ni ser ovan! Äntligen, äntligen har vi hittat ett bra användningsområde för hans perfektionism och ordningssinne. En annan är inte riktigt lika välorganiserad. Till exempel upptäckte vi imorse (när vi hade kommit fram) att universitetsmuggen och kalendern som jag köpte igår fortfarande låg kvar i den tunga, överfulla väskan!

Läste i tidningen igår att endast 14% av föräldrarna i Amerika tänker på eller håller koll på hur många kalorier familjemedlemmarna får i sig per dag. Först tänkte vi att det var lite hemskt, men sedan kom vi fram till att det är ännu hemskare att man fortfarande bryr sig om kalorier här borta. Det viktigaste är väl inte antalet, utan vad familjen äter, hur mycket näring det finns i maten? I ett land där godis får kallas för low fat food (!) och godis får berikas med vitaminer ska man nog inte ta för givet att det är mat (i egentlig mening) som förtärs. Å andra sidan kommer vi att sakna gratisnachosen som bara den när vi kommer hem! Lunch, dinner or snack - we're there!

Från ett i-landsproblem (?) till ett annat: vad ska vi, närmare bestämt var ska vi, äta ikväll? Vi har lagat soppor och pasta mest hela veckan, känns det som, så det vore roligt att få äta något annat idag. Våra alternativ är många, men om vi begränsar oss till de restauranger som ligger närmast, kan vi välja mellan följande:

• återbesök på cajunrestaurangen vi åt på förra veckan



• någon av grekerna, mest för att deras steaks är så bra



• stället vid bokhandeln som bara har öppet onsdag till lördag och som vi aldrig besökt




• den franska som ligger närmast oss, men som är lite dyr




• ett bistro som vi aldrig besökt och som ser ganska mysigt ut och som har såväl steaks som vietnamesiskt (eklektiska menyer brukar sällan vara ett gott tecken, men de har dukar...)



• hardware, som vi gillar, men som är väldigt bullrigt



• vintjuven, som ligger mycket nära och som vi aldrig besökt, men som också är lite dyr




• europa, som har östeuropeisk mat och stekar, men som dan inte alls är så nyfiken på (dude, vi har ju VARIT i östeuropa och ätit... menar han) Det är jag som är the dude...
  
  

Skulle kunna räkna upp minst tio andra möjligheter, men stannar där. Hade vi haft tid, kunde vi ha haft omröstning, kanske till och med en tävling i bloggen. Då kunde vi ha lottat ut en brödrost eller kanske en New Yorker från 2003. Samlarvärde?

***

Tre timmar senare: Okej, så vi tog bistrot. Gott, dyrt, och de andra där var en blandning av average joe och rik 50. There you go! Average Joe bär jeans och riktigt ful collegetröja, alternativt lumberjackskjorta (en look som endast Dan och killarna i Fleet Foxes kan triumfera i - att väga under 90 (kilo, alltså) är en bra start, och rik 50 är just rik 50: lite leopardmönster, något i beige eller brunt, samt ett helt nytt ansikte. Men gott var det! Tyvärr hade de vita dukarna som avgjorde valet ett lager av silkespapper ovanpå, så den där lyxiga känslan infann sig inte alls förrän notan kom. Typiskt! Å andra sidan fick vi typ saffransrisotto (men inte som på vad vi tycker oss minnas är Grolmanstrasse i Berlin) och anka (bättre än det där stället nära Stensjön, men då var vi rookies på anka, så att säga).

Sedan vi kom hem har vi läst dagens tidningar (vi ligger alltid en dag efter, då vi får dem gratis på uni): Turisten fick, föga förvånande, ganska ljumma recensioner. Det som är intressant är dock amerikanernas faiblesse för Europa. Detta måste faktiskt avhandlas - pronto!

Jolie säger i en intervju att de biologiska barnen ändå också har något att vara stolta över (förutom gener..., vilket hon inte nämner): att de INTE är födda i USA. Nu är hon alltför mediatränad för att säga detta rakt ut, men hon poängterar likväl att de är födda i Frankrike och i Afrika. Nu vet jag också sedan det senaste nummer av Vogue att de går på franska skolan... Så många amerikaner ägnar sig åt vad jag vill kalla för Europaporr. Det är nästan sorgligt. Restauranger som har europeisk mat har fullt hus ikväll, till exempel, och man hör ofta någon säga: "I just got back from Paris - I love it" eller "Yes, I just adore Paris, having spent so much time there" eller "We just went to Prague" eller what have you. På bion i onsdags fick vi till och med dåligt samvete för att vi insåg att många i salongen aldrig hade varit i Europa och därför inte så snabbt kunde identifiera städerna vi såg... För det är ju alldeles hemskt om man inte har varit i vackra, fantastiska Europa. Det GÅR BARA INTE! Klassmarkör, någon? Tur att man är från Europa nu när man varken har bil eller riktig telefon, så att man liksom kan "rädda sitt ansikte" när det kniper. Jaha, ni är från Europa, då så. Ni måste ju vara classy. De har visst glömt allt det där om eurotrash. Vi har i alla fall inte glömt det där om eurodisco, som vi hatade så mycket, så mycket. Rihannas nya får oss dock nästan att förlåta E-type. Han hade i alla fall fin frisyr... Vi tror inte att amerikanerna skrattar åt texten av samma anledning som vi gör, dock. Vi svenskar har kanske inte alltid känt oss som européer, men här ses vi allt som det! Ha! Äntligen, äntligen! (LOL).

Sist men inte minst: nu vet vi varför vi aldrig får gå ensamma. Det var någon som hade blivit rånad med pistol vid södra campus. Vi är inte förvånade. Dock tänker vi inte beskriva den misstänkte, (förlåt för att vi inte skriver misstänkta, men not bloody likely att det är en tjej, eller hur?) för vi vill inte falla för stereotyper... (Mmm, vi vet att det också är en stereotyp att gärningsmannen är just en man - ligger liksom inbyggt i ordet - men den andra stereotypen är lite mindre okej). Igår blev för övrigt en person skjuten i bröstet några kvarter bort för att han inte hade några pengar när han blev rånad. Det är precis som vi säger: gå inte ut om det är skralt i kassan, dude, för då kan du råka illa ut här i staden. Vi ser då till att vi kan göra rånarna tillräckligt nöjda för att inte skjuta oss.