Kvällens middag intogs på fenomenala French Quarter Café, där vi åt gumbo och catfish po'boy. Mellan denna middag och morgonens frukost gömmer sig dock en hel värld.
Dagens besök på campus var nog det sista. Jag har dragit fram en massa nytt material och lagt på min hylla, för säkerhets skull, men det kan nog bli så att personalen, enligt mina instruktioner, får lägga tillbaka sakerna efter julhelgen, då jag alldeles säkert inte kommer att åka dit mer. För sista gången stod vi mittemot det röda hyreshuset på Main och stirrade på de pappbeklädda fönstren. För sista gången kunde vi notera huruvida fönstret i trapphuset fortfarande är öppet. För sista gången funderade vi över vilket sorts galleri som låg på bottenplan i huset innan det lades ned och endast skylten fick skvallra om den historien. För sista gången sa jag Good morning! till en trött men vänlig chaufför som försöker stjäla sig en morgoncigg mellan turerna.
Skolbussar, åtta i rad, lysande gula och gammaldags. Fotgängare som sneddar över den sexfiliga gatan utan att bry sig om trafiken. Tre själar som idogt står och håller i skyltar med Maria och Jesus och välj liv utanför kvinnokliniken. Jag ser bibelsällskapets lokaler i det gamla bostadshuset, den lilla kyrkan med skylten som säger "sluta leka med gud, han leker inte med dig," det andra huset som tar hand om valhänta föräldrar som inte riktigt vet hur man ska göra. Jag ser myllret utanför Uticastationen, i hörnet där hjärtat brister för mig varje gång. Dollaraffärer och snabbmatskedjor och en diversebutik som säljer icke-märkesjeans och hjälper en att betala räkningar. Vidare mot nästa sorgliga korsning. Ett igenbommat hus och en stängd spritaffär. Ett around the clock som ändå är stängt, dess handskrivna skylt falnad. Nedlagda industrier som blivit gallerier för antika bilar och andra som bara blivit kvar, sönderslagna glasrutor och grafitti i alla fönster. Ett kvarter längre bort är det samma sak igen: en igenbommad spritaffär och en nyöppnad alldeles intill. Män står därutanför, väntar på något. Skolorna, de vackra, med kors på taken. Och det college som lovar att de ska visa oss alla ljuset i en mörk värld. Jag tittar extra noga på den nedlagda restaurangen med Obamaskylten i fönstret. Change. Yes we can.
Närmare campus kommer den snobbiga herrbutiken med handgjorda plagg, den som de åker från New York för. Floristen med alla julgranar på parkeringen, samtliga bundna med röda band, och det lilla huset intill järnvägsspåret där det har stått for rent sedan vi kom hit.
I den andra bussen, senare, glider förorten förbi. Det nyöppnade kfc:t, kemtvätten, närbutikerna, bildelsförsäljare, span, och rader av små hus. Sedan tornar campus upp sig med sina respektingivande tegeltorn, som stora legoklossar utströdda på en jättelik slätt. Mörkt bruna och kantiga.
Sista besöket på biblioteket och sista gången jag inte förstår vad hon som jobbar där säger.
Sista mikrofilmen i läsaren och sista gången jag går därifrån med blygrå hand.
Som ensam passagerare åkte jag sedan hem, och när jag klev på frågade mjukisen (han som gillar smörig musik) om jag ville kliva av på något särskilt ställe idag. Och så berättade han om sitt jobb, sitt nya jobb, sitt schema. Det är så där när det är slut, som på arkivet idag då jag pratade med Alice jättelänge om allt och inget. Bara sådär. Och jag sa Merry Christmas, eller Happy Holidays, beroende på din religion. Visa omtanke, vara taktfull. Alltid.
Och sedan är det precis som igår. Slänger mig om halsen på Dan som frågar om jag har läst mina mejl. Nej, svarar jag. Har inte haft tid. Ja du, säger Dan. Ditt kort är spärrat. Spärrat? Mmm. Det är någon som har försökt få fram dina uppgifter, så banken spärrade det direkt. Okej, tänker jag. Det är dags att åka hem nu, tydligen. Tjuvar och banditer, säger jag och svär. Asså man blir ba så himla kränkt. Kränkt, blir man! Nu vill vi veta var detta skedde, så att vi kan cykla upp dit, storma in och se töntiga ut med våra cykelhjälmar i handen och ställa dem mot väggen. Ni har tjuvar här, förstår ni! Tjuvar! Men så tänker man - det är ju jul. Det kan inte vara så lätt här, det där med jul. Mammon ska ha sitt.
Tack vare en fenomenal insats från make och svärföräldrar har vi nu i alla fall fått klarhet i varför vi inte kan ta ut pengar längre, och vi är mycket tacksamma för att de reagerade.
Kvällens cajunmiddag var som sagt mycket god, men det som gjorde kvällen var ett besök på Rust Belt Books, den mysigaste bokhandeln här. Vi skulle försöka hitta en cajun cook book, men det fanns ingen. Istället fastnade vi i den fascinerande samling böcker de har där. Viktigast av allt var den tidskrift som den professor jag ska träffa om någon vecka har - nu vet jag lite mer om den. De har gamla nummer av alla möjliga litterära tidskrifter. Sedan en fantastisk bok som återger de brev som skickats mellan redaktören för Poetry och författarna under tio och tjugotalet. Perfekt. Sedan så mycket fantastiskt att det inte går att sammanfatta. Sådana obskyra grejer som man brukar får leta ordentligt efter. Frågade om jag kunde sälja mina böcker till dem, och hon svarade att det skulle gå mycket bra, och att man också får byta till sig nya... Nu förstör det visserligen vår plan om att få lättare bagage, men det är alltför frestande för att motstå. Och tanken på att följande gobitar ska få bo i den bokhandeln är betryggande: DK's guide till Southwest USA och Las Vegas, Curtis Sittenfelds American Wife, Frank McCourts Angela's Ashes, Mortensons Three Cups of Tea och Woodwards Plan of Attack. Det är kanske inte namnen på böckerna man ska sälja som man ska skylta med i en blogg, men vi kan ta listan på vad jag har behållit en annan gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar