Miami

När jag såg regnet utanför fönstret i morse fick jag nog och slog till. Dollarn har ju faktiskt blivit billigare och jag ska trots allt försöka se något mer än the Queen City när jag väl är här. Miami Beach, således. Jag hoppas och tror att vi kan åka till ett ställe till innan vi åker hem, men just nu vann solen och värmen. Det kommer kanske att regna hela tiden när vi är där, men so be it. Det jag längtar efter mest av allt är att vara i ett rum där jag inte hör mina grannar hela tiden, så jag hoppas att det är ljudisolerat. När man är i vårt badrum hör man om grannarna tar papper från toarullen, så ni kan ju tänka er hur avslappnad man blir då...

Kan ni fatta att jag har bokat tre nätter i Miami Beach med frukost och wi-fi för 1200? Det är inte Trump Resort, men det duger. Och det är inte vårlov, så det borde inte vara så hemskt på hotellet. Hoppas att det finns early bird specials i Florida. Det borde det väl göra, med tanke på att det är pensionärernas hot spot?

Ikväll blir det folkets teater, vad jag förstår en vänsterteater som finns här i norra Buffalo. Mycket oväntat, men det ska bli spännande. Imorgon blir det Ujima theatre, en Mor Courage i Kongo eller något liknande. På lördag Classical Irish Theatre Company och The Cant. På söndag fotboll. Fullt upp, med andra ord.

A Tale of Two Cities

Eftersom jag fortfarande inte har vant mig vid den här stadens märkliga karaktär, det vill sig den enorma bristen på integration, måste jag dela med mig av några betraktelser. Ni vet redan att jag aldrig går öster om Main (förutom alldeles downtown till bussterminalen och bokhandeln), eftersom alla som jag talar med säger att jag gör klokt i att inte röra mig där. Ni vet också att jag har fått order om att idka försiktighet när jag rör mig väster om Richmond, varför mina besök i det området har varit få och oftast förlagda till de tillfällen då jag har bil. Man kan definitivt undra varför jag har blivit tillsagd att inte gå till områden med en hög koncentration av afro-amerikaner och latinos och vad det säger om dem som varnar, men så är det i alla fall. Jag bor på gränsen till de spanska kvarteren och ser polisutryckningarna - de är frekventa. Fattigdomen är boven, men dessa är de regler jag numera lever efter och de gör mig mycket besviken på mig själv. Jag hade inte tänkt mig att jag skulle falla för stereotyper. Å andra sidan följer jag tidningens rapporter om våld och mord, så att jag alltid faller tillbaka på de regler jag fått istället för att ge mig ut och se saker med egna ögon, kanske lära mig någonting annat än den nidbild som sprids av dessa kvarter.

Om ni vill se, svart på vitt (eller rött och blått på vitt i detta fall) hur staden ser ut när det gäller etnicitet, är denna bild mycket talande. Jag bor i det, huvudsakligen, röda fält som ligger mellan det blå och det gula fältet: http://www.buffalorising.com/2010/09/race-and-ethnicity-buffalo.html#SlideFrame_0

Bilden är frapperande, och då ska ni veta att Buffalo absolut inte är något undantag. Det är som om öster om Main är en egen stad, en skuggstad som i mycket saknar de bekvämligheter som finns i den andra delen och vars gator och hus håller på att falla sönder. Det jag frågar mig är hur länge en så stor grupp ska finna sig i att bo i de förfallna områden där brottsligheten är så hög? Man får lätt för sig att makthavarna är vita medelklassmän som skiter i sådana områden, men i Buffalo är borgmästaren afro-amerikan och bor själv i öst. Systemet med skolbussar har en lång tradition här, så att barn körs till skolor utanför det egna bostadsområdet, men det tycks inte heller ha hjälpt.

Nu till någonting mer lättsamt: Bilden ovan visar dagens frukost. Våfflor som man stoppar i brödrosten, helt enkelt. Ni ska veta att de innehåller så många som 10 viktiga vitaminer och mineraler. Bra va?

Fotboll?

De kallar sporten för football. Buffalo Bills är stadens lag. De har en 90+ ägare, som har sagt att laget aldrig ska lämna Western New York så länge som han lever. Toronto betalar 78 miljoner US $ för några vänskapsmatcher och två matcher i NFL för att ge er en liten bild av pengarna i denna sport. Jag tror att laget snart blir sålt till Kanada, och då Toronto, men den som lever får se.

Bills har börjat säsongen 0-3. Tre raka förluster. Ett lag i kaos, som i veckan sparkade sin startande quarter back. Jag läste att han tjänade c.a. 2 miljoner dollar per år. Ersättaren var tydligen bra förra året, och han har en ännu högre lön. På söndag ska vi se matchen mot New York Jets. Ett derby? Vem fan vet, men jag ser fram emot det. Å andra sidan vad vet jag om sporten de kallar football? Jag har spelat tv-spel med Håkan för många år sedan. Madden NFL hette det, tror jag.

Björk frågade mig om jag inte skulle se någon amerikansk idrott snart, och nu kommer svaret. Jag ska hålla på ett riktigt loserlag! Som Hertha Berlin, men nu vinner de varje vecka i 2. Bundesliga. På södag vänder det säkert för Bills...eller? Det ska i alla fall bli en rolig upplevelse, säkert utöver det vanliga! Man får vara glad för att grannen har fixat biljetter. Jag har dock tänkt att också få se en NHL-match i höst. Sabres är ju till skillnad från Bills ett bra lag, och inte minst, är ju hockey en fantastisk sport. Ni har väl sett killen med HV-tröja i bloggen. Det sade väl hur mycket som helst om sporten!

En elegi för alla sorger den här hösten...

Konstigt att man kan längta bort när man redan är borta... Hur som helst har jag nästan övertygat Dan om att vi har råd med både Boston och Miami, två mycket olika destinationer, men precis vad vi behöver. Det kan regna mycket i slutet av oktober i Miami, men vem bryr sig när det är som det är. Hoodiesarna har plockats fram för vintern och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte vore rädd - jag var rädd för hoodies i privatskolan, för bövelen!

I veckan ska vi gå på teater flera gånger med Bonnie och dessutom har grannen och tjejen föreslagit fotboll på söndag. Kul (för Dan, alltså, inte för mig...). Hur som helst tänker jag ibland att det är anskrämligt att människor som alltid drömt sig bort får en kick av att drömma sig bort igen när de väl är borta... Vi planerar just nu sportlovet i Berlin, så det säger något. Men Berlin är någonting alldeles extra, måste jag säga. Nu blir det Otto, tror jag, i Charlottenburg. Berlin, jag ÄLSKAR dig!

Idag blev jag förresten livrädd när jag åt frukost och plötsligt såg Sylvester stå utanför fönsteret. Tidigare har jag allt haft lite svårt att verkligen förså medelklassens (vad jag tyckte) överdrivna rädsla för hemlösa och dagdrivare. Nu hamnade Sylvester mitt i min frukost... Jag sprang till andra sidan rummet och gömde mig i fåtöljen- Vad säger det om mig som medborgare? Till mitt försvar kan jag säga att han verkligen förvarar sina saker intill mitt fönster, inte bara utanför. Han kliver in i busken och hämtar, så att hans ansikte är mot glaset. Jag tror faktiskt att han såg hur jag sprang... I flera veckors tid har han haft våra buskar som förvaring för sina tillhörigheter, däribland skjortan han bar idag och den pant med vilken han köper de få öl han har råd med. Indieskägg hade han också, så egentligen borde han kunna röra sig fritt i indiekretsar utan att någon ser att han är hemlös. Jag säger inte det för att vara nedlåtande: Dan har rutig skjorta och skägg (om man cyklar i Buffalo i annan utstyrsel är man konstig) och säger att han inte ska klippa sig förrän han kommer hem. Det ska inte jag heller göra, men jag är tjej (thank you for stating the obvious) och vill veta vad som händer när man låter håret bli längre än den magiska gräns som går vid behåbandet enligt tillförlitlig cosmoforskning. Hur det ska gå för Dan är en annan story. Jag ville inte att pappa skulle klippa hans hår, då han då också skulle hållas ansvarig för resulatet. Regina, kom hit! Jag har inte klippt mig sedan... for ever!

Annat? Vi tänker positivt och hoppas och tror att människor som inte har gjort någonting ont någonsin måste behandlas väl av universum. Därav titeln.

Nu rullar det på igen

Cykelturen till hyresvärden gick strålande bra i morse. Som vanligt tror man att man har hamnat i ett alternativt universum (inte alternativ i musikaliska termer, vilket är bra) när man ser hur det ser ut på Main en vanlig morgon. Polisbilar och vakter utanför byggnader med viktiga, oftast vita, affärsmän, och klungor av andra som står och bara hänger. Det sägs ju att the leisure class har återuppstått i ny skepnad, men det tycker jag är en ganska taskig sak att säga. Det är helt enkelt så påtagligt, det där med klasser och skillnader, här i USA. Kön utanför stället där man får eller ansöker om sin welfare var lång, och kön utanför rätten brukar också vara lång på morgonen. De samtal man hör där - arga mödrar som säger åt sextonåringen att det här är sista gången som hon släpar sig till rätten med honom - är gripande, men också så väldigt surrealistiska. Man har definitivt levt i en skyddad värld, men nu ser jag saker överallt. Säkert femton polisutryckningar bara sedan i fredags (som JAG har bevittnat, alltså).

Påväg hem insåg vi att luften hade gått ur Dans däck, så vi stannade till på cykelaffären i kvarteret för att se om de hade en pump att låna ut. Killen som äger stället såg direkt att Dans backdäck höll på att ge upp (mitt var bra, trots att jag fick tvärnita så däcken tjöt för ett rödljus tidigare) och erbjöd sig att byta ut det för 20 dollar. Så billigt! Det gick på tio minuter, och då tittade han igenom hela cykeln också.

Han frågade om vi var intresserade av midnattscykelturerna på söndagar. Man tar med sig ett sexpack och cyklar i grupp genom staden. Eh, nej, tänkte jag, men det sade jag förstås inte. På ett sätt är det ju en alldeles oemotståndlig idé- att segla gatorna fram och känna sig helt trygg eftersom man är i en stor grupp. Å andra sidan har ju de allra flesta någonting att göra på måndag morgon, och det är väl inte den bästa av idéer att ge sig iväg vid midnatt i kylan?

Som jag trodde var det oerhört krystat på seminariet idag. Det verkar vara någonting som man helt enkelt inte kan prata om. Är man amerikan, är det en del av ens historia, vare sig man vill det eller ej. Jag tog tag i saken och svarade på en fråga som ingen annan ville svara på, angående de eventuella litterära kvaliteterna i texterna vi diskuterade. Professorn blev helt klart glad över att jag tog mitt ansvar som så kallat opartisk och tog den svåra frågan. Vi pratade länge efteråt.

Den arga busschauffören höll på att köra ihjäl oss alla påväg hem, eftersom han var arg för att någon inte dykt upp och han fick jobba två skift i rad. När vi hoppade av sade jag att jag hoppades att hans dag skulle bli bättre från och med nu, men han blev nästan ännu argare då, och svarade att någon sådan ljusning inte var trolig. Samma sak på mataffären, där vi blev fast i kön efter en mycket besvärlig dam, som ville ha färsen 10 cent billigare, eftersom skylten var fel. Efter tio minuter fick hon ge sig - när the manager hade varit där och förklarat - och kassörskan (16,17, kanske 18 år gammal) sa att hon hatade sitt jobb och var glad åt att hon skulle sluta om 10 minuter. Jag sade att hon inte borde säga så i dessa kristider och att man ska vara glad för att man har ett jobb. Inte för att jag inte förstår att hon hatar sitt jobb, men för att chefen kan höra och sparka henne. Då svarade hon att chefen minsann hatar sitt jobb han också. Jag sade att hon gjorde mig deprimerad också och önskade henne en trevlig kväll. Äntligen hemma i lägenheten!

City of good neighbors

Vi har precis vaknat upp till en ganska grå dag och ska strax cykla iväg och betala hyran och elen (dollarn sjunker, trots kaoset i Sverige, förmodligen för att kaoset här är större) och sedan åka upp till campus för seminarium. Denna vecka ska slavberättelserna diskuteras, och det var ju inte direkt munter läsning. Det känns bra att veta att ens förfäder inte hade något med sådant att göra, att de om något tillhörde de förtryckta. Det ska faktiskt bli spännande att se hur man pratar om detta här. Man undrar om det är ett trauma som man ofta pratar om, eller om det trängs bort helt.

Igår kväll var vi lite deppiga och satt och letade resor till Miami, mest för att fantisera lite om alla möjligheter som finns. Då knackade det på dörren. In kom grannen med en alldeles färsk lasagne som han hade gjort! Det hela var nästan obehagligt, då jag ju tidigare under dagen drömt om att kunna göra lasagne i ugnen som hemma. Jag frågade om han hade läst min blogg, men det hade han inte! Det var gott, må jag säga. Precis vad vi behövde för att bli glada igen!

Brunch

Hemlängtan är egentligen fullständigt idiotiskt och meningslöst när man har över tre månader kvar av sin vistelse. Dock finns det några saker som jag verkligen saknar och som jag deppar lite över när jag tänker på det. Jag skulle så gärna vilja baka en äppelpaj med kanel, muskot och citronskal. Jag skulle också gärna sätta lite degar och göra kanelbullar och surdegsbröd. Inte heller vore det fel med en pestopaj eller en lasagne. Om vi nu ska vara gnälliga här, skulle jag inte heller ha något emot att kunna steka saker i en panna som är stor nog... Den gamla avlagda wokpannan som vi har fått rostar varje gång man stoppar något i den. Det går på en sekund.

Förresten, jag saknar också ett kylskåp som håller nog kallt och som inte genererar en vårflod av vatten på golvet varje gång man öppnar dörren... Det är nog mer effektivt än en kylskåpsgris att ha en sådan kyl som vi har nu, dock, för en skåpätare som jag drar sig allt lite för att gå dit.

Stackars bortskämda skitunge, eller hur?

Nu till mer intressanta saker:

Idag följde vi grannen och hans flickvän på brunch, som är ett mycket populärt mål i stan. De som inte är i kyrkan eller på fotbollsmatch, sitter i baren eller i restaurangen och äter brunch, oftast till livemusik. Stackars kyrkan, förresten - det måste vara svårt att hålla människorna fromma och lydiga när så mycket annat drar. Kanske är det därför kyrkan bjuder till grillfest på söndagsförmiddagen? Brunch betyder egentligen inte frukostlunch, har vi lärt oss, utan drinkar och shots. När klockan slår ett ska man tydligen dricka shots, men det slingrade jag mig ur den här gången. Jag tycker helt enkelt inte om shots... Särskilt inte till frukost. Behöver jag berätta att Dan och jag gick och la oss klockan 22 igår, efter att ha tittat på dvd och ätit hämtmat? Rock'n'roll!

För övrigt var lokaltidningen synnerligen intressant i dag. Det är dags för en vecka då läsning ska uppmärksammas på ett college här i stan. Förbjudna böcker. Syftet är att hylla vår rätt att läsa vad vi vill. Tydligen brukar föräldrar klaga på böcker som läses i skolan och kräva att de förbjuds av olika skäl. Harry P är visst inte så populär bland pånyttfödda, som ogillar att häxor och trollkarlar finns på schemat. Räddaren i nöden är tydligen fortfarande en kontroversiell bok. Om någon före detta elev läser detta, hoppas jag att ni inser hur coola vi var som läste den - hur vågat! Den dagen föräldrar lägger sig i mina läslistor går jag i landsflykt - dock inte hit...

En liten notis till... Halloween räcker ju inte för att affärerna ska gå bra under hösten, så Oktoberfest är det senaste påfundet. Gott så, det är bara det att det kan bli lite klurigt med tyskan. Följande annons fanns att läsa i tidningen i veckan: "Oktoberfest BEIRS!" Jawohl!

New Adventures and Old Editions

Disciplin har varit ledordet här sedan mamma och pappa åkte. Jag kan inte skylla på dem, men det är faktiskt inte rätt att jobba hela tiden när man har finbesök. Så gör man bara inte! Alltså har jag arbetat igen tiden nu och fortsätter i ett nästan maniskt tempo. Jag vet inte vad det är som händer, men plötsligt skriver jag så att det smattrar som bara den där hemma. Jag har till och med klippt naglarna för att kunna skriva bättre. Det lät fåfängt, eller hur? Det är egentligen motsatsen - jag är nämligen alltid för disträ eller för lat för att klippa naglarna och de växer och växer och växer och mamma frågade om jag hade gjort dem på en salong, alltså om jag hade vad jag kallar för New Jersey-naglar. Jag vet inte varför jag får för mig att man har sådana i New Jersey, men det kan ju bero på den där teveserien om Jersey Shore...

Vädret har slagit om till sommar igen och det är vi alla mycket glada för. Vi har frusit och suttit och huttrat härinne och därmed också bävat för den kommande vintern, men nu är det solsken och t-shirt som gäller. Då känns det helt rätt med en cykeltur efter jobbet. Igår cyklade vi till paradiset. Det ligger, märkligt nog på East Side, vilket man mest förknippar med våld och fattigdom, så jag var inte helt avslappnad när vi cyklade dit. Hur som helst har vi nu besökt den mest anrika och välsorterade bokhandeln i staden: Old Editions. Jag har hört en del historier om detta ställe, bland annat att ägaren mer eller mindre råkade bli bokhandlare, eftersom han fick en del böcker för många, många år sedan. Detta kan nog stämma, eftersom han inte reagerade som det var tänkt när jag frågade om han någonsin hade kunder som bad om vackra böcker och struntade i vad de handlade om. Javisst, svarade han, helt utan förakt. Inte en vanlig bokälskare, med andra ord.

De har mycket som jag vill ha, men jag har inte 1000 dollar att spendera på signerade verk. Jag höll mig från att köpa en förstautgåva av Marianne Moores samlade dikter, och köpte istället en något nyare version, dock inbunden och i fint skick. Sedan köpte jag en gammal utgåva av The Cantos, den där faksimilen av Eliots Waste Land från 70-talet, och en Williamsbiografi som har en härlig inskription som någon någongång skrivit om att Denver inte är moget för Arnolds kultur och att Walgreen tar kulturen väst." Jag förstår inte. Sist men inte minst köpte jag en pocket till min kurs, nämligen Hawthornes Blithedale Romance för 3 dollar. Det var verkligen en perfekt bokhandel!

Dan och jag undrade lite över hur de sköter det där med säkerheten därinne, med tanke på vilket område det ligger i. Vi vågade inte fråga, eftersom sådana frågor nog verkar väldigt suspekta, men jag kan inte säga att jag skulle våga jobba där i kassan, faktiskt. Och jag vill väldigt gärna jobba i en bokhandel av den där sorten, kanske jobba lite extra. Å andra sidan skulle det kosta mer än jag skulle tjäna, då jag skulle köpa upp alltihop. Plötsligt när vi var därinne blev det ett disco med skorrande bas. Vi fattade ingenting, tills vi insåg att en bil hade fastnat i trafiken precis utanför och att det var den som stod för musiken. Uppe bland de ovanliga böckerna spelades klassisk musik, såklart. Jag älskar att jag fick den behandling som anstår en potentiell samlare, trots att jag hade tights och tog med mig cykeln in i affären... No judgment.

Nu - framåt. Väntar med spänning på svar från förlaget (på tillstånd att citera) men det kan ta två månader.

PS. Mamma och pappa har hört av sig från NY. De längtar hem, tror jag, men mår i övrigt bra.

Dan och Elin v. the stove

Ännu en dag av äventyr har passerat. Det som skulle vara en mycket lugn sick day blev en sjuk dag, helt enkelt. Efter att ha sagt adjö till mamma och pappa, gick vi hem för att vila ut oss lite. Dans förkylning blir inte bättre, vilket kanske kan bero på det tempo vi har hållit de senaste dagarna. Vi skulle bara läsa, titta på 30 rock, lämna tillbaka och hämta saker på det lokala biblioteket och laga mat. Egentligen gick allting bra till dess att vi försökte laga mat. Jag svär - den där ugnen är ute efter mig.

Efter att ha funderat länge och väl på hur det där med en gasdriven ugn fungerar och på Sylvia Plaths tragiska slut, kom jag fram till att det nog inte är så farligt att faktiskt använda ugnen, såvida man inte har luckan öppen och tejpar igen alla springor vid fönster och dörrar. Vi som har en centimeterhög öppning under dörren till lägenheten, samt fria passager för myror och tusenfotningar, kan alltså inte egentligen löpa någon större risk att möta vårt slut i en ugnstragedi. Sagt och gjort: gratispizzan från matvaruaffären (en present för att jag har ett studentleg) skulle få äran att bli den första måltid att tillagas i ugnen här. Jag såg framför mig rader av blåbärspajer, persikopajer, kanelbullar och surdegsbröd medan Dan gick för att starta ungen. Ve och fasa! Det luktar alltid vämjeligt när man lagar mat på gasspisen, eftersom lukten av mat blandas med doften av skräck (eller i alla fall en doft som inger en känsla av skräck) så att mat och dödsångest på något obehagligt vis börjar höra ihop. Denna gång var det dock snäppet värre. Det dröjde inte länge förrän alla brandvarnare gick igång. Då måste man stå och hoppa med en kökshandduk och öppna alla fönster (ett intrikat förfarande som kräver uthållighet och, framför allt, mod). När Dan öppnade ugnsluckan för att se hur det såg ut, såg jag eldslågorna därnere i ugnen. Någonting är inte som det ska. Jag tror att någon plåtbotten är trasig, faktiskt. Eldslågan i sig är nog normal, men jag tror inte att man ska se den riktigt så väl. Sedan tror vi att ugnen är så skitig och full av matrester, att det börjar ryka och lukta bränt direkt. En halvtinad pizza rätt ner i soporna, med andra ord. Ugnen från helvetet 1, Dan oh Elin 0. Det tog en bra stund innan jag vågade närma mig den ondsinta spisen igen, men till slut lyckades jag steka ägg och koka haricot verts och morötter. En strapats, faktiskt.

Så i-land eller u-land? To each his own, men jag vill i alla fall aldrig mer ha en gasspis.

Tröstar mig med otillagade kanelbullar i form av Ben och Jerrys kanelbulleglass.

skördefest

Idag var det dags att säga adjö till friheten och återlämna bilen. Gårdagens äventyr inbegrep ett besök på campus och några olika supermarkets. Man får passa på när man har bil, och det var verkligen värt det också, eftersom jag hittade knäckebröd, någonting som vi har längtat efter länge. Kalles kaviar och sill kan i alla fall jag vara utan, men det känns tryggt att det att det finns inom räckhåll (inte gångavstånd, dock). Vi behövde ändå inte misströsta idag, då Bonnie erbjöd sig att ta med oss alla till Nick's, en grekisk kvartersrestaurang som är berömd för sin frukost. Foto finns ovan. Jag är lite besviken på mig själv, faktiskt, eftersom jag trodde att jag skulle kunna rensa tallriken efter nästan tre månaders träning i amerikanskt ätande, men jag fick erkänna mig besegrad av den sista pannkakan och potatisen.

Vädret har tack och lov vänt och vi har haft strålande sol hela dagen. Perfekt för en promenad i the village, alltså. Mamma och pappa åker vidare till NYC imorgon och då måste jag ta tag i mitt arbete igen och Dan i sina studier. Nya grönsaker anlände idag - helt perfekta och mycket intressanta. Nu när mamma har undersökt ugnen och sanerat plåtarna, kanske jag dristar mig till att använda den!

Det är lite pinsamt att vara svensk just nu. Till och med lokaltidningen hade en notis om rasisternas framgångar i valet. Jag skulle väl skämmas mer om jag vore från Arizona, men likväl är det hela ytterst förargligt. Nu är vi kända för monarki, Stieg Larsson, IKEA och extremhögern. Suck. Det måste vara förvirrande för amerikanerna, som ju precis har fått höra allt om det socialistiska Sverige med dess sjukvårdssystem.

Life in the fast lane

Igår hyrde vi för första gången en bil här. Firman ligger på Main och man får gå igenom en ganska sliten korsning för att komma dit. Mamma och pappa gick glada i hågen och missade helt att någon sålde och köpte knark några meter ifrån oss. Det var för övrigt mycket roligt på biluthyrningsfirman, eftersom jag försökte förklara att jag är ansvarig för Dan här och att han INTE FÅR jobba och tjäna egna pengar, utan måste leva på våra sparpengar och att JAG håller i the purse strings. De har kanske inte hört talas om kvinnorörelsen och inser inte hur cool jag är. Stackars Dan, men jag vet bättre än att inte skratta med en försäljare. Hur som helst fick vi till slut vår lilla bil.

Första anhalten blev Walden Galleria - det enorma mall som har allting man kan behöva, men som också är mer eller mindre ansvarigt för stadens förfall. När man är där kan man inte tro att det finns fattigdom här. Tyvärr hinner vi aldrig mer än Macy's, Lord and Taylor och JC Penneys. De vanligare butikerna hinner man inte med. Lunch på the food court istället för på the cheesecake factory. Man SKA vara trashing på ett mall och inte leka adlig (med betoning på leka, såklart), för i min bok är malls absolut inte rätt ställe för fancy restaurants. Å andra sidan ville jag egentligen äta där (eftersom hon från biluthyrningsfirman verkligen rekommenderade det) men Dan sa stopp för finanserna. Man är bra på att vända på saker och få det att låta bra. De högsta hästarna sitter man nog på när man inte får göra det man egentligen vill (i Dans fall köpa en Hummer. Då blir han miljömedveten istället, bara för att han inte FÅR köpa en Hummer - hur dumt skulle inte det se ut?)

På kvällen var vi bortbjudna till Bonnie och hennes familj och det hela blev mycket lyckat. Hon hade nog lagat mat en stor del av dagen. Det bästa av allt är hon har fyllt min kalender med teaterbesök och aktiviteter igen!

Idag var det dags för the Falls. Vi hade tur med vädret, så det blev en vacker dag därute. Efter the maid of the mist åkte vi vidare mot staden Lewiston där vi åt lunch och hamnade i ett bröllop (det tredje såhär långt).

I-land eller u-land? Endast en betraktelse idag: vägarna är bedrövliga. Man får vara glad om man inte får hjärnskakning när man åker Main och ibland (särskilt på cykel) får man vara glad att man överlever en (typ) a-brunn. I ett land där bilen är helig, är det lite svårt att förstå.

assistans

Åh, vilken lycka att få träffa mamma och pappa! Vi väntade och väntade och väntade och hann bli lite oroliga. Sedan gick vi till hotellet där jag såg till att de fick ett rum med utsikt över downtown (se bild). Och då kom de! Taxichauffören var rörd: "Did I just witness the reunion. Oh that's so wonderful." Allting hade gått precis enligt planerna, vilket faktiskt låter för bra för att vara sant. Pappa tycker dessutom att jag jagat upp dem lite i onödan.

Imponerande pigga pensionärer efter en långflygning. Vi kunde gå ut och äta och sedan ta en liten promenad.

Idag har det regnat, så vi drog igång alla projekt som legat och väntat på att de ska komma. När det nu har fixat allting som behöver fixas i vår lägenhet i Sverige, var det dags för team Andersson att ge sig på denna lägenhet. Jösses Amalia. Gasspisen är ett hån mot renlighet och matlagning, på alla sätt och vis, och det var inte städat när vi flyttade in. När vi lyfte på locket såg vi ris, friterade bollar av olika slag, nudlar, fastbrända rester och annat mysigt. Pincett, svinto, trasor och tålamod var det som krävdes. Mamma och jag rengjorde den i två timmar. Resultat ses på bilden. Nästa företag var stoppet i badkaret - anledning okänd. Kinesen som säljer allt från peruker till kaustiksoda fick bli den första anhalten och sedan blev det pappas uppdrag att fixa stoppet. Nu rinner vattnet (inte fort) igenom. Tur att man har så fina föräldrar!

Fika på Spot i spöregnet och nu rast innan kvällens middag på Hardware Café.

Angående mina haranger (vilka ska få en lämplig fortsättning när tillfälle ges) hoppas jag att den tänkta ironin framgår. Förlåt om jag skriver er på näsan, men jag tror visst på att ta seden dit man kommer. Amerikaner kanske i större utsträckning än svenskar håller på att äta ihjäl sig, men jag är inte direkt avig om en brownie eller en taco erbjuds till lunch (bilden från igår avslöjar detta mycket precist). Och den där harangen kom av sig lite när vi var ute och åt igår och blev betjänade av en av de trevligaste servitriserna någonsin. Service är de experter på här och där har vi mycket att lära.

nedräkning

Om allting fortfarande går enligt planerna, bör mamma och pappa vara på väg att lyfta från Detroit. Om det inte går enligt planerna, hoppas jag innerligt att det finns ytterligare plan från Detroit och hit ikväll, då jag vet att det är ett ställe man vill åka bort från så fort som möjligt.

Idag har vi varit på universitetet, eftersom jag hade kurs igen. Idag blev det ingen utskällning, utan professorn verkade vara ganska nöjd med gruppen. Jag måste verkligen prova hans pedagogik, eftersom det tycks fungera. Jag vet inte om jag tycker att det gick så bra just för mig (mina kommentarer hamnade alltid lite fel, eftersom jag aldrig fick ordet när jag ville ha det), men mest synd tycker jag nog om Saussure. Han fick nämligen ofta heta Saussore.

Morgonen var som vanligt kaotisk. Denna gång fick Dan och jag acceptera att åka olika bussar till campus. Jag lyckades komma med den andra bussen som kom, men Dan fick stå över ett kast. Sedan måste man räkna med en veritabel flaskhals ju närmare campus man kommer, då antalet bilar vida överstiger ens vildaste fantasier. Gissningsvis är det för att personer som bor på campus ändå kör till campus. Om det låter idiotiskt, kan jag meddela att det till och med finns shuttle buses till och från parkeringen, och det är INTE långt dit. Ibland frågar jag mig om USA verkligen är ett i-land över huvud taget. Om man hyr en lägenhet, förväntas man själv betala för en hel del tjänster som vi i Sverige kan ta för givet. Vaktmästaren hjälper alltid mig om jag har en hårboll i handfatet och likaså kommer anticimex och hjälper till om jag hittar en silverfisk. Om jag inte lyckas vrida på elementet eller om mitt fönster inte går att stänga, är de snabbt på plats för att assistera - och det kostar mig ingenting. Så icke alltid här. Trafiken är en annan sak som jag stör mig på (titta på mig, von oben och högfärdigt svensk..., helt perfekt, såklart). Det är så självdestruktivt, egentligen, detta land. Människor äter sig till döds på ett oerhört systematiskt vis, även om det tycks ske spontant. Det som jag tycker är lördagsgodis är lunch och en sallad kostar mycket mer än en macka. Om man är ute och går kan man lätt få tinnitus, då alla anser att det är bättre att signalera ljudligt än att råka bli stämd för något, och varför inte, egentligen, när alla man riktar sig till ändå sitter i hyfsat ljudisolerade bilar? När man ska ta sig fram kollektivt kommer man för sent, eftersom vägarna är lika blockerade som vilka amerikanska artärer som helst. Bussfil, någon? Kanske det skulle vara en idé för att få fler att åka buss och för att skapa ett incitament? Vi kan ju höja bensinskatten hur mycket som helst i Sverige, men den dagen då jag trodde att det spelar någon roll har för länge sedan passerat. Jag vet bättre nu.

För övrigt tittar vi på 30 Rock och jag vill därför bjuda på två mycket roliga och kanske sanna citat (min översättning): Medelklassen är döende - du kommer att få hyra för alltid och rik 50 är medelklassens 38.

Nu: Colter för att vänta på sms från mamma och pappa. Hoppas att de kommer ihåg att dricksa taxichauffören och HOPPAS att de landar när de ska!

Elitserien 10-11

1. HV71
2. Färjestad
3. Skellefteå
4. Frölunda
5. Djurgården
6. Modo
7. Luleå
8. LHC
9. Timrå
10. Brynäs
11. Södertälje
12. AIK

Sorry Björk...

fel, fel, fel

Usch. Jag läser igenom gamla inlägg och hittar mängder med fel. Borde radera eller skriva om. Det stör mig så mycket. Jag har bestämt mig för att strunta i det. Denna blogg var från början tänkt som någonting enbart för våra föräldrar och syskon och skulle inte behöva vara korrekt, och absolut inte perfekt. Nu är det inte så längre, men jag kan inte korrekturläsa som jag skulle göra om det vore ett paper eller någonting viktigt. Var det för mycket att ta sig an bloggosfären (stavning?) innan man har lärt sig sms-språk (jag skriver fortfarande fullständiga meningar i mina sms och bryr mig inte alls om att detta innebär att jag måste skicka två stycken för att fråga om någon vill ta en fika). Samtidigt är det ju fruktansvärt att jag bidrar till att förpesta cyberspace med dumheter och trams. Ska man sluta skriva eller fortsätta? Om jag slutar skulle det vara för MIN skull, för att jag ska slippa skämmas för fel eller fundera på vilket intryck människor som läser kan få. Om jag fortsätter är det av samma anledning som bloggen startades: att de därhemma ska kunna vara inkluderade. Ego be damned. Jag skriver, om så felaktigt, vidare. Jag får helt enkelt vara anspråkslös (eller anspråksfull) och säga som Franklin: det står er fritt att läsa eller inte. Inte för att man i denna blogg kan lära sig någonting om hur man blir rik eller lyckas i livet. Min livsfilosofi, i den mån jag har någon, är så långt ifrån den gode Franklins man kan komma. Inte för att jag inte beundrar honom. Det är bara det att man mår lite illa när man läser och börjar jämföra sig med honom.... Inte feel-good, även om det är self-help.

Idag har vi inte mycket att berätta. Mamma och pappa kommer snart och vi ska städa imorgon. Som det är nu kan vi inte ta emot gäster alls. Det är svårt att gå från att dammsuga varje dag till att städa varannan vecka... Myrorna gick omkring i ett alldeles häpnadsväckande mönster igår kväll. När alla plötsligt gick till samma klinkerruta samtidigt, väntade vi nästan på att någonting spektakulärt skulle hända. Det var mystiskt. Sedan torkade vi upp vad det nu var som de hade kommit dit för, och magin försvann. Smuts, heter det.

Idag var det class och det var roligt. Jag börjar slappna av och våga prata mycket i diskussionerna. Däremot var det lite trögt under rasten, när jag försökte med small talk. Note to self: när du ser vassa armbågar, håll dig borta. Jag är för gammal för att orka bry mig om människor som ser ned på alla andra. Jag är också för gammal för att tycka att det är lönt att försöka imponera på sådana personer genom att kontra med olika saker som jag har uppnått. Citerar min goda vän Carol och säger whatever. Vad är det för vits med att tala med personer när ett samtal är en sammanfattning av ett cv? Whatever.

church or football?

I morse när Dan gick för att köpa söndagstidningen, fick han se någonting alldeles särskilt. Det är fotboll idag, Bills, och införskaffandet av den dryck som sådan sport tycks kräva hade börjat. Framför honom i kön stod män som bunkrade öl inför matchen. Klockan var nio, vilket tydligen är den tid som gäller om man ska tailgata före matchen, som börjar klockan ett. Vi borde såklart ha försökt att ta oss till en sådan match, bara för att få uppleva det, men nu hade vi ju lovat att gå till kyrkan.

Under gårdagens promenad i staden fotograferade vi en del kyrkor, dock långt ifrån alla vi såg. Det är en mycket religiös stad, men många kyrkor är tomma eller har blivit condos. Anledningen är att de groteska kyrkorna längsmed motorvägarna drar mer folk, och en sådan kan ni se på bilen också. Det ser ut som ett walmart, ungefär.

Då vi är personer som endast besöker kyrkan när det är skolavslutning, kände vi oss långt ifrån hemma när vi cyklade iväg mot lokalen i fråga. Det var dock alls inte som vi trodde. Vi hade blivit tillfrågade att följa B och hennes familj, då hennes make sjunger i kören. Kyrkan, visade det sig, är inte av det vanliga slaget. De är nämligen unitarian universalists. I kyrkan finns det inga kors och inga biblar. När någon skulle nämna gud, uttrycktes det som "the G-word". Församlingen består av ateister, deister, humanister, kristna, agnostiker och andra. Efter the service fick jag veta att de också har häxor där. Istället för att tala om Gud, talar man om frihet och om den väv som vi alla ingår i. Dagens service handlade om vatten. Alla hade med sig vatten och man skulle berätta var det kom ifrån och vad det symboliserade. Jag hade såklart inget vatten med mig, men det var lite roligt att höra vad de hade: cape cod (big whopper), Berlin (echt cool), my new house (gånger 10, så det går inte så dåligt för den här församligen!), my pool (dito) och några mer modesta platser som kökskranen och någon insjö. Jag undrar om denna sorts kyrka finns i Sverige?

Efteråt skulle vi tydligen följa med till den indiska restaurangen och äta lunch. Inte oss emot! Det var delikat och prisvärt. Sedan blev det en tur till en gårdsbutik, eller något i den stilen, där man kan köpa grönsaker, blommor och delivaror. Denna ligger i Amherst, så på vägen dit stannade vi till på den stadens bibliotek. De hade bokförsäljning, en kasse för tre dollar. Jag höll mig i skinnet och köpte endast två, med löfte om att inte ta med dem hem, utan ge bort dem sen. Nu ska jag äntligen få läsa Woodwards skildring av Busherans krigsplaner.

Några av bilderna är som sagt från gårdagens promenad i det vackra vädret. Till exempel har Dan fotograferat det bästa fiket i staden och även den man som så triumferande släpar hem sin "ko" efter lördagsmarknaden på torget intill.

Förresten måste jag berätta att vi, när vi cyklade hem efter dagens äventyr, såg vi 6-7 polisbilar utanför ett hus i vårt kvarter. Undrar vad som har hänt? Måhända har det bara att göra med att det är söndag. Det verkar vara den dag då det är nästan mest liv och fylla. Inte undra på, när de börjar klockan nio på morgonen!

valtider

Trots att jag är väl medveten om att vi har ett annalkande riksdagsval i Sverige, tänkte jag ägna några rader åt valet till the State Senate här. På en av de gamla bilderna i bloggen ser ni en skylt som uttrycker stöd åt en viss Allen. Detta är för övrigt något som jag verkligen gillar med Amerika - den där öppenheten. Jag kan inte tänka mig sådana skyltar i Sverige. Denna skylt har nu tagits bort från vår tomt, och det är fortfarande lite oklart vem som först satte upp den och vem som tog ned den. Igår, när jag åt efterrätt på Sweet Tooth nere på gatan, bläddrade jag lite förstrött i en tidning som låg där. Plötsligt såg jag den - annonsen som förklarar varför jag (eller de som röstar här) ska stödja denne kandidat. Ni kan ju jämföra dessa argument med de som förs fram i den svenska valrörelsen. Han är för "marriage equality". Jag tycker att det är en lite tvetydig term, men jag tror och hoppas att han menar att alla ska ha rätt att ingå äktenskap. Om han menar equality mellan män och kvinnor i äktenskapet, ligger han lite efter. Han är också veteran, vilket smäller högt nu. Det i mitt tycke absolut bästa argumentet är att han uppfostrades av en familj bestående av musiker, artister och lärare. Det står som punkt tre i annonsens checklista - i mitten av raden av argument. De övriga två punkterna handlar om miljön och om att skapa jobbtillfällen i trakten. Jag kan inte riktigt komma över det där med hans familj, fylld till brädden av musiker och artister - spännande och lite artsy - och sedan nyktert balanserat med några respektabla lärare. En sådan kille måste man ju rösta på, eller hur?

Lärare ligger för övrigt risigt till i USA just nu. Man sparkar dem till höger och vänster om eleverna inte når goda resultat och jag tror att man håller på att skapa ett utvärderingsredskap som ska kunna ange hur bra en lärare är. Det är väl bra att man uppmärksammar att en del lärare inte håller måttet, men frågan är hur enkelt det kan avgöras. I LA har man gått så långt som att hänga ut dåliga lärare (det vill säga lärare vars elever inte blir bättre för varje termin, en enkel och tydlig definition som självklart helt vetenskapligt kan ange hur bra läraren i fråga är). Universiteten är också under angrepp, kan man säga, då allmänheten tycks ha upptäckt det där med att vissa professorer är anställda på livstid och inte behöver undervisa. Lösningen, enligt en debattör, är att låta humanister forska på fritiden, precis som en deckarförfattare i början ju skriver sina alster på sin fritid. Smart, eller hur?

På tal om deckarförfattare har Liza Marklund seglat upp på andra plats på bestsellerlistan och nu blir det säkert hennes namn man får höra varje gång man säger att man är svensk. Jag undrar om människor tror att Sverige är ett extremt blodigt land fyllt av grubblande poliser...

Vädret är strålande idag, precis som igår, och det är dags för en festival som heter musik är konst. Vi får se om vi går dit under dagen. Helst vill jag ta en promenad i parken och sedan sätta mig på ett café och läsa ut Franklins självbiografi.

En sista rolig detalj: igår cyklade vi förbi en skylt som löd något i stil med: Tänk på miljön - kör inte på gräset. That's it - one step at a time. We'll get there.

teater

När man börjar känna att det är vardag även i Buffalo, är det mycket svårare att skriva här. Vad kan vi skriva om som kan vara intressant? Tusenfotingen (hoppas att det verkligen bara är en sådan) vi fångade på väggen när vi kom hem ikväll? Botemedlet mot hicka som Dan fick på restaurang i förrgår? Lévi-Strauss idéer om myter? Konversationen vi hörde på bussen igår, vilken inbegrep en diskussion om nycklars vara eller icke-vara? Det sistnämnda är i och för sig värt att ta upp, eftersom själva konversationen var ett rekord för mig: jag har aldrig hört så många like under så kort tid innan. Det var två studenter som talade om hur de alltid tappade bort sina nycklar när de blev onyktra och hur de faktiskt inte kan hållas ansvariga för detta, då de ju aldrig tidigare behövt ha nycklar. Det är inga vuxna människor som går på college, kan jag lova!

Igår var det class igen, litteraturteori, och det hela var mycket spännande, inte minst för att det avslutades med något av en utskällning. Jag hade suttit tyst som en mus hela tiden, eftersom jag inte vill stjäla tid från studenter som har betalat för att vara där. Professorn verkade inte så nöjd med klassens prestation, och sa att nivån måste höjas till nästa gång. Jag gick fram och bad om tillåtelse att tala också - inte bara lyssna - och till min förfäran sa professorn att det vore en strålande idé, eftersom det skulle höja nivån på konversationen. Oy ve! Jag har således redan börjat läsa texterna inför nästa onsdag och tänker läsa samtliga tre gånger... (och hoppas innerligt, innerligt att inte alla andra avskyr mig nu om de råkade höra vad som sades...)

Igår och idag har Dan och jag utnyttjat det faktum att teaterhusen slår upp portarna för säsongen. Man kan nämligen gå gratis eller nästan gratis om man tittar på en preview. Igår var det musikal på ett college i kvarteret, ett gammalt katolskt för kvinnor, om jag inte har fel. Det var - faktiskt - mycket bra. Dan och jag är inte så intresserade av musikaler (ge oss dystert och mörkt, inte glättigt och schlager - any day) men de var riktigt imponerande och teatern var så mysig och fin. Vi sitter längst fram när vi är med Bonnie, då hon uppskattar att det finns extra benutrymme. Gud vet att Dan också behöver benutrymme, men jag var lite orolig inför detta. Vad händer om det är en sådan föreställning då den betalande publiken ska besväras och dras in (vad hände med den FJÄRDE väggen?)? Mycket riktigt. Det första som händer är att en karaktär går ned och frågar Dan vilket år det är. Sedan blir jag en del av föreställningen när jag får ett visitkort av en annan karaktär! Och ändå tyckte vi båda om den.

Ikväll var det ett annat teaterhus, lite mer indie, och pjäsen handlade om partnerbyte. Jag vågar inte skriva den engelska termen, vilken naturligtvis också blivit den svenska, eftersom jag inte vill att man ska få upp denna blogg om man googlar på Buffalo och den där termen (ja, jag vet... such a prude!) Pjäsen var bra, men vi var få i publiken, trots att det var gratis. Gissningsvis berodde det på att de inte hade gjort reklam för just idag. Småintressant parentes: Dan köpte en läskedryck under pausen. Vi drack den då och då kom en man fram och sa att han bad så hemskt mycket om ursäkt, men skådespelarna tycker inte om att man skramlar med is under föreställningen. Jag höll på att sjunka genom jorden! Som om vi hade tänkt att dricka läsk under tiden! Nu var det så att teatern råkar ligga i en biograf och att man därmed endast kunde köpa läsk i pappmugg... Jag fick stanna kvar efteråt för att förklara. Annars skulle jag ha skämts i flera dagar efteråt.

En cykeltur till stan genererade ett fynd, då jag hittade en del kurslitteratur på stadsbiblioteket idag. Jag har börjat att läsa om Lawrences fascinerande Studies in Classic American Lit. Jag skrattar så att jag tjuter, men någonting säger mig att mina kurskamrater kommer att säga att de inte gillar den. Då kommer de med stor sannolikhet att säga: "I feel..." och sedan fortsätta meningen med någonting. Alla meningar börjar med "I feel" eller "I kind of feel". Ändå är det väldigt högt tempo och höga krav. Det som fascinerar mig så mycket är just hur mycket amerikaner KÄNNER. Och I FEEL. Jag - jag - känner såhär, och därför är det sant och rimligt och viktigt och hör mig. Själv är jag så förstörd att jag helst börjar med något i stil med: "There might be a possibility that" eller "One could argue that". Lame, eller hur?

Angående Lawrence och hans kommentar om frihet i Amerika, måste jag säga att jag har funderat på det och att jag under läsningen kommer på så många saker som faktiskt strider mot frihet, men som likväl får kallas för och marknadsföras som frihet här. Frihet för mig är att inte ha så många prylar så att jag känner mig fången. Min mor (som just nu förfäras över att alla klädgalgar är upptagna i min lägenhet, trots att jag inte är hemma och därför har tagit med mig en hel del) skulle kanske inte tro mig, men konsumtion är egentligen mer eller mindre motsatsen till frihet. Inte om man köper upplevelser och förnödenheter, förstås, men allt det där som man bara har och fyller sina utrymmen med till dess att de är för trånga och man längtar därifrån. Ändå är jag så långt ifrån dessa personer som försöker att inte handla, att inte slänga, att inte slösa. Köper jag selleri, hackar jag såklart upp den och fryser in, men mer än så är det nog inte. Jag skulle aldrig orka vara så noga och så bestämd, men jag är ganska glad för att jag bor i ett land där det inte finns så många erbjudanden om fynd och så mycket status i ägande. Fast jag bor i Hicksville, så vad vet jag om det egentligen?

Sista sommardagen?

Imorse gick vi i vanlig ordning till Allen Station för att ta den blå linjen till södra campus (där vi sedan byter till the stampede till norra campus). Man står och väntar på Main, och på morgonen är där mycket trafik, såväl fotgängare som bilister. Vi blev stående ett bra tag. När bussen väl kom, alltså 45 minuter senare, frågade vi om de hade ändrat tidtabellen sedan förra veckan. Icke. Chauffören hade helt enkelt inte dykt upp på morgonen! Vi får hoppas att det går bättre imorgon, för då har jag seminarium klockan nio. Jag saknar verkligen den akademiska kvarten, utan vilken jag aldrig skulle komma i tid!

I poesisamlingarna var det lugnt och skönt till en början och jag fick så mycket gjort. Bland annat tittade vi på det där dokumentet tillsammans. Jim är mycket bättre på att tyda handstilen än vad jag är, så han kunde lösa det mesta. Jag fick också låna ett förstoringsglas och trots att jag vet att det är lite löjligt, måste jag nog ändå tillstå att det är precis så jag hade tänkt mig det hela. Man kanske är forskare lite mer på riktigt när man behöver ett förstoringsglas?

Vi fick skynda hem efter lunch, för Diane ringde om bordet. Jag är så lycklig över detta formica-bord, som trots dess aktningsvärda ålder inte uppvisar en enda skråma. Dessutom håller det nog oavsett vem som sitter på stolen! Inte minst kan jag numera sitta och skriva vid köksbordet utan att sitta på två kuddar, för bordet är inte för högt. Sådant kan vara nog så viktigt.

Zach kom hit med grönsaker och information om musikaler, teatrar och konserter. Vi hoppar över filmseminariet ikväll (men ska gå igen nästa vecka) och satsar istället på musikal imorgon och teater på torsdag. Dessutom måste jag läsa ut Billy Budd till imorgon!

En sak slog mig när jag läste tidningen imorse och såg en artikel om sparande. I Amerika sparar man inte först och främst genom att spara, utan genom sin konsumtion. Det låter kanske konstigt, men allting handlar om att göra fynd. Save money är ett uttryck som jag tror att man oftare ser i samband med kuponger och reor än när det gäller faktiskt sparande. Bäst sparar man om man går med i mejllistor där man får kuponger, eller om man använder de kuponger man får med söndagstidningen. Igår sparade jag en hel massa genom min måltid på en viss smörgåskedja. Jag är så bra på att spara! Att jag istället kunde ha ätit upp det som fanns i kylskåpet är en annan femma. Och ännu bättre sparar man förstås genom att köpa för en viss summa på en affär och få 10 dollar i rabatt till nästa gång, en kupong som såklart endast är giltig i en vecka... Om man vill ha sin rabatt, måste man gå dit igen. Jag undrar hur mycket man sparar. Om man dessutom har ett kreditkort för varje affär som man handlar i, sparar man hur mycket som helst. Ett på bokhandeln, ett på flyget, ett på matvaruaffären, ett på whatever. Jag mår illa för att jag har mer än ett kort när jag är här, så någon riktigt bra amerikan blir jag nog aldrig. Men jag måste säga att jag är imponerad av systemet. Amerikaner ser nog inte i allmänhet ned på människor som gör fynd, i alla fall inte just nu, och det är ganska fint. Man kan klippa ut kuponger utan att vara tragisk.

Vad mer? Igår när vi satt här och pratade såg vi plötsligt Sylvester resa sig upp från busken där han tydligen legat och vilat ett tag. När vi gav oss ut på cykeltur såg vi två kassar som var gömda i vår buske, antagligen hans, och idag när vi kom hem såg vi ett par joggingskor i samma buske. Måhända har han gjort sig hemmastadd.

I Georgia ska de förbjuda baggy jeans, enligt Aftonbladet.se. Jag hoppas att det är ett aprilskämt.

Lunchen på Jim's Steakout var delikat, som vanligt, men som sig bör delade vi på ett meal. Man ska inte försöka leva för hälsosamt här, eftersom man då missar en hel del av det roliga, men efter 20 får alla människor inse sina begränsningar.

Dan undrar om han skulle ha fått ett samtal från Globen ikväll. Han hoppas att han inte får det nu, för allas skull, med tanke på kostnaden. Dessutom brukar jag tro att vi blir beskjutna när Dans mobil ringer på natten. Det är ringsignalens fel, men det är verkligen inte roligt. Innan vi kom hit var jag väl lite ovanlig som tänkte så, men så icke längre! Idag när bussen aldrig kom insåg vi att vi ju måste ta i beaktande att något sådant kan ha hänt.

För övrigt hoppas vi att våra föräldrar har det bra och att de hade en trevlig middag tillsammas. Och att de inte har vilda fester i vår lägenhet... (och att de lagar allting trasigt, städar allting smutsigt och syr fast knappar och annat på sådant som knappar har lossnat på...)

Långhelg

I morgon är det Labor Day, så denna helg är ovanligt lång. Som jag förstår det hela ska man spendera denna helg med shopping... Jag har nu fått runt dussinet reklamblad som utlovar särskild Labor Day-rea dessa dagar. Skämt åsido, känns det lite konstigt med Labor Day när man inte jobbar i egentlig mening.

Igår hämtade vi för första gången en hel pizza från pizzerian intill. Det var kaotiskt och vi fick vänta länge. De har inga som verkar goda, egentligen. Det mesta handlar om steak pizza eller chicken wing pizza och sådant. Inte heller är det särskilt tunna, trots att man väljer den som heter New York Style Pizza och som därför ska vara tunn. Jag fick välja åt oss båda och tog en så kallad röd basilikapizza, det vill säga en som har mycket tomatsås och färsk basilika på. Jag tror inte att jag kommer att få lov att välja igen!

För övrigt gick en av stolarna sönder igår när jag satt på den. Lite av en mardröm, faktiskt, men som tur var stod Dan just då bakom mig och kunde fånga mig i fallet. Om han inte hade gjort det, hade jag slagit huvudet i den öppna spisens marmor. Som tur är skickade Diane precis ett mejl om att hon bytt ut sina köksmöbler och därför gärna donerar bord och stolar. Jag älskar utseendet på de stolar vi har, men bordet är för högt för stolarna, så jag måste sitta på två kuddar också när jag skriver, och dessutom är det så rangligt att man måste oroa sig. Jag tänker inte ta det personligt att stolen gick sönder! Det hade den nog gjort även om en Olsentvilling hade suttit där. Det var helt enkelt dags för den stolen.

Medicinstudenten som gjorde praktik hos neurologen ringde häromdan och ville använda Dans fall i ett skolarbete. Det började illa, då jag blivit väldigt misstänksam när någon ringer på den där telefonen. Häromveckan fick jag ett samtal sent på kvällen där någon undrade om paketet hade kommit fram. Jag har sett tillräckligt mycket teve för att veta vad det betyder i vissa kretsar, och förklarade att han hade ringt fel. Nu svarar jag med mitt namn, så att det inte ska hända igen. Studenten lyckades i alla fall förklara vem han var så att jag inte lade på. Jag förklarade för honom att proverna hade indikerat att han nog inte alls är så allvarligt sjuk, varpå denne student lät ytterst besviken. Jag fick lite dåligt samvete då, och sa att han ju inte behöver låtsas om det i sin rapport! Han kunde låtsas som att jag aldrig sagt något. Det stod något i NY Times om läkare och empati och ett försök att göra om utbildningen så att studenterna inte tappar förmågan att känna medlidande och se människor som människor. Det kanske är den god idé, faktiskt.

Saknar Casper mycket just nu. Man skulle behöva adpotera en hund i 3 månader, men det går nog inte.

festivalvägrare?

I helgen är det The Buffalo Wing Festival, ett evenemang som hyllar de kycklingvingar som staden blivit berömd för. Vädret verkar vara lite ostadigt idag, så jag vet inte om vi har tänkt att gå dit alls. Om sanningen ska fram har vi inte ens smakat dessa delikatesser ännu, och detta trots att de finns att få på praktiskt taget varje restaurang i staden. Min inställning har väl varit: vingar? Var det inte dem som mamma alltid åt upp så att jag skulle få den bästa biten? Hur som helst måste vi nog smaka dem snart!

Gårdagen spenderade vi på campus där jag hittade ytterligare häpnadsväckande saker bland materialet. Några saker är helt omöjliga att tyda, så vi ska ha ett möte nästa vecka (personalen och jag) och förstora upp dokumenten och tolka tillsammans. De är så vänliga och lätta att ha att göra med!

På väg hem från universitetet insåg vi att vädret slog om. Det går så snabbt här på grund av sjön, och det är egentligen väldigt fascinerande. Molnen kan röra sig med en förbluffande hastighet. Vi tar alltid bara med oss ett enda paraply, men det får vi ändra på. Jag har plastpåsar till mina dokument, så att jag snabbt kan skydda dem om det börjar regna, men Dan får alltid traska helt oskyddad i regnet. Det blev en riktigt kraftig skur. På kvällen klarnade det upp igen, och vi cyklade ut för att äta. Då hade vi hunnit sitta och skriva i flera timmar, så det gjorde inte så mycket att det regnade, egentligen. Det blir mörkt 20:15 nu, så vi får sluta att vara så mörkrädda när vi är ute. Igår kom vi hem först 21:30 och jag är riktigt stolt! Det gick fint att cykla till restaurangen och hem igen. Vi åt steak, men de hade även grass fed burgers... Jag undrar vad de andra korna äter. Gissningsvis majs och antibiotika. Mums, eller hur?

Idag har vi införskaffat mat inför veckan, först på Lexington Co-op, som endast har ekologiska varor. Det är hemskt dyrt där, men man hittar mycket som är gott. Jag tog kort på lila paprikor. Sedan till pricerite för basvaror och Dans popcorn (ni ser dem på bild). Eftersom det blåser för mycket för att cykla ända till Wegmans, gav jag upp och sa ja till den där äckligt stora påsen! Sedan cyklade vi upp till vårt kvartersbibliotek för att återlämna lite dvd-filmer och låna nya. De har en husmus där. Den är bedårande, men jag glömde ta ett kort på henne!

De nya lakanen ser ni på bilden och nog var det härligt att byta ut microfiberlakanen mot dessa. Snygga är de dock inte!

tur och otur

Trots att det just nu känns väldigt avlägset med täcken och sådant, fattade vi idag beslutet att försöka planera inför vintern och leta ett billigt täcke. Det bar av på cykel till Target, där vi brukar kunna fynda. Denna gång var det dock mer än ett fynd - det var helt enkelt sanslöst. Det visade sig att de hade en hel del comforters på rea och vi hittade ett komplett set för queen size beds med täcke och lakan. Täcken här är ju inte så avancerade som hemma, utan man köper ett täcke som man nog ska ha ett lakan under, som på sjukhus.

Detta set kostade 31 dollar, enligt prislappen, på rea. Vi scannade den för säkerhets skull, och då stod det plötsligt 11 dollar. Vi var affärens centrum där ett tag och alla ville veta om det fanns något mer set kvar. Perfekt! Dan hittade 2 skjortor för 2 dollar styck också. Jag kan tänka mig att de endast är för USA och att de kommer att doneras till någon välgörenhetsorganisation när vi åker hem. Men jag kan ha fel.

Att cykla hem med denna enorma kasse var inte helt enkelt, men Dan klarade det hela bra. Någon gång höll det på att gå illa, när bilar körde om för nära och liksom grep tag i kassen. Vi lever i alla fall!

Väl hemma skulle vi se på dvd från biblioteket och ha en klassisk TV dinner. Curb your Enthusiasm. Det gick inte så bra, för det var stora repor i alla skivor. Två hela avsnitt lyckades vi se, men inte alls i ordning. Man kan alltså inte låna någon dramaserie, utan bara komedier där ordningen inte spelar någon stor roll. Sedan kom chocken: datorn talar vänligt men bestämt om för mig att jag nu endast får byta region en gång till. Sedan låses den på den region jag har valt. Tänk om jag råkar klicka på något obskyrt land nästa gång och får en region som jag inte har någon användning för? Nu kan vi alltså inte titta mer på våra svenska dvd:er förrän mamma och pappa tagit hit Dans externa cd-romenhet till den andra datorn. Jag blir så ledsen. Det är löjligt att bli ledsen för en sådan sak, men man blir rädd för att göra fel och sabba allting.

Jag som precis sa nej till en teve för att jag hade kommit på det där med att låna teveserier på biblioteket. Jag tänker inte ändra mig nu - det är skönt att inte ha teve, särskilt amerikansk teve med konstant reklam. Det kan vi vara utan.

Stampede

Man hoppas ju alltid att en dag ska börja bra, men det känns ofta än mer viktigt när man har särskilda förhoppningar. Idag var det kursstart på en av mina kurser, litteraturteori, och alla som känner mig vet hur ogärna och hur sällan jag kommer för sent. Vi gick till Allen och väntade på den blå linjen, som var försenad. När den väl kom, tog den en helt annan väg så att vi fick se igenbommade hus - så spännande, så hemskt - och sedan blev alltibg kaos. Vi var på södra campus och väntade på stampede, bussen som ska gå var 5:e minut och transportera stackars billösa studenter från södra till norra. Två bussar kom och gick och vägrade ta emot oss, för att det var för fullt. När den tredje kom, insåg jag att man måste armbåga sig fram. Vi var så sena! En och en halv timme efter det att vi lämnade lägenheten, kom vi fram till campus. Vi gick till salen, och jag skulle nog aldrig ha gått in om inte Dan hade pressat mig. Han har ju rätt! Hur många gånger har inte jag låtit människor komma in i min sal utan att bli arg? Det var tur att jag gick, för det visade sig att den professorn hade haft en svensk doktorand som besökare och också varit på hennes disputation i Sverige! Liten värld!

Dan saknar sina elever så mycket, men nu har Lund äntligen insett att han visst kan gå kursen i höst. Jag är så arg, egentligen, för att de inte hade koll, men whatever, som vår vän här skulle ha sagt... Han har hur som helst massor att göra, och det bästa av allt är att en del material finns på biblioteket här, t.ex. en något daterad bok om svensk litteraturhistoria. Bibiotekarien trodde inte att det någonsin blivit utlånad (man ser, för de har det gamla, gamla, gamla systemet med stämplar...).

Köpte lite böcker och åt japanskt och sedan var det dags för mötet med min professor här. Det gick jättebra och han verkar tycka att min idé är intressant. Sedan träffade vi hans hustru och hon var också charmerande. Det blir nog bra, det här!

Hört senare på en uteservering: Your parking expires in 3 minutes. Yeah, I know. Människan hade druckit en halv pitcher! Jag blir aldrig klok på bilkulturen här... På tal om den, titta på bilden. Den säger INGET om hur många bilar det är på campus! Det är sjukt och inte heller är det konstigt att man inte kan komma i tid. Börjar nästan sakna östgötatrafiken i vintertider... Å andra sidan klagade vi inte när professorn och hans hustru skjutsade hem oss... Den andra bilden är på den japanska maten, Sushimenyn är inte klar än, så det blev något friterat gott!