Usch. Jag läser igenom gamla inlägg och hittar mängder med fel. Borde radera eller skriva om. Det stör mig så mycket. Jag har bestämt mig för att strunta i det. Denna blogg var från början tänkt som någonting enbart för våra föräldrar och syskon och skulle inte behöva vara korrekt, och absolut inte perfekt. Nu är det inte så längre, men jag kan inte korrekturläsa som jag skulle göra om det vore ett paper eller någonting viktigt. Var det för mycket att ta sig an bloggosfären (stavning?) innan man har lärt sig sms-språk (jag skriver fortfarande fullständiga meningar i mina sms och bryr mig inte alls om att detta innebär att jag måste skicka två stycken för att fråga om någon vill ta en fika). Samtidigt är det ju fruktansvärt att jag bidrar till att förpesta cyberspace med dumheter och trams. Ska man sluta skriva eller fortsätta? Om jag slutar skulle det vara för MIN skull, för att jag ska slippa skämmas för fel eller fundera på vilket intryck människor som läser kan få. Om jag fortsätter är det av samma anledning som bloggen startades: att de därhemma ska kunna vara inkluderade. Ego be damned. Jag skriver, om så felaktigt, vidare. Jag får helt enkelt vara anspråkslös (eller anspråksfull) och säga som Franklin: det står er fritt att läsa eller inte. Inte för att man i denna blogg kan lära sig någonting om hur man blir rik eller lyckas i livet. Min livsfilosofi, i den mån jag har någon, är så långt ifrån den gode Franklins man kan komma. Inte för att jag inte beundrar honom. Det är bara det att man mår lite illa när man läser och börjar jämföra sig med honom.... Inte feel-good, även om det är self-help.
Idag har vi inte mycket att berätta. Mamma och pappa kommer snart och vi ska städa imorgon. Som det är nu kan vi inte ta emot gäster alls. Det är svårt att gå från att dammsuga varje dag till att städa varannan vecka... Myrorna gick omkring i ett alldeles häpnadsväckande mönster igår kväll. När alla plötsligt gick till samma klinkerruta samtidigt, väntade vi nästan på att någonting spektakulärt skulle hända. Det var mystiskt. Sedan torkade vi upp vad det nu var som de hade kommit dit för, och magin försvann. Smuts, heter det.
Idag var det class och det var roligt. Jag börjar slappna av och våga prata mycket i diskussionerna. Däremot var det lite trögt under rasten, när jag försökte med small talk. Note to self: när du ser vassa armbågar, håll dig borta. Jag är för gammal för att orka bry mig om människor som ser ned på alla andra. Jag är också för gammal för att tycka att det är lönt att försöka imponera på sådana personer genom att kontra med olika saker som jag har uppnått. Citerar min goda vän Carol och säger whatever. Vad är det för vits med att tala med personer när ett samtal är en sammanfattning av ett cv? Whatever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar