Cykelturen till hyresvärden gick strålande bra i morse. Som vanligt tror man att man har hamnat i ett alternativt universum (inte alternativ i musikaliska termer, vilket är bra) när man ser hur det ser ut på Main en vanlig morgon. Polisbilar och vakter utanför byggnader med viktiga, oftast vita, affärsmän, och klungor av andra som står och bara hänger. Det sägs ju att the leisure class har återuppstått i ny skepnad, men det tycker jag är en ganska taskig sak att säga. Det är helt enkelt så påtagligt, det där med klasser och skillnader, här i USA. Kön utanför stället där man får eller ansöker om sin welfare var lång, och kön utanför rätten brukar också vara lång på morgonen. De samtal man hör där - arga mödrar som säger åt sextonåringen att det här är sista gången som hon släpar sig till rätten med honom - är gripande, men också så väldigt surrealistiska. Man har definitivt levt i en skyddad värld, men nu ser jag saker överallt. Säkert femton polisutryckningar bara sedan i fredags (som JAG har bevittnat, alltså).
Påväg hem insåg vi att luften hade gått ur Dans däck, så vi stannade till på cykelaffären i kvarteret för att se om de hade en pump att låna ut. Killen som äger stället såg direkt att Dans backdäck höll på att ge upp (mitt var bra, trots att jag fick tvärnita så däcken tjöt för ett rödljus tidigare) och erbjöd sig att byta ut det för 20 dollar. Så billigt! Det gick på tio minuter, och då tittade han igenom hela cykeln också.
Han frågade om vi var intresserade av midnattscykelturerna på söndagar. Man tar med sig ett sexpack och cyklar i grupp genom staden. Eh, nej, tänkte jag, men det sade jag förstås inte. På ett sätt är det ju en alldeles oemotståndlig idé- att segla gatorna fram och känna sig helt trygg eftersom man är i en stor grupp. Å andra sidan har ju de allra flesta någonting att göra på måndag morgon, och det är väl inte den bästa av idéer att ge sig iväg vid midnatt i kylan?
Som jag trodde var det oerhört krystat på seminariet idag. Det verkar vara någonting som man helt enkelt inte kan prata om. Är man amerikan, är det en del av ens historia, vare sig man vill det eller ej. Jag tog tag i saken och svarade på en fråga som ingen annan ville svara på, angående de eventuella litterära kvaliteterna i texterna vi diskuterade. Professorn blev helt klart glad över att jag tog mitt ansvar som så kallat opartisk och tog den svåra frågan. Vi pratade länge efteråt.
Den arga busschauffören höll på att köra ihjäl oss alla påväg hem, eftersom han var arg för att någon inte dykt upp och han fick jobba två skift i rad. När vi hoppade av sade jag att jag hoppades att hans dag skulle bli bättre från och med nu, men han blev nästan ännu argare då, och svarade att någon sådan ljusning inte var trolig. Samma sak på mataffären, där vi blev fast i kön efter en mycket besvärlig dam, som ville ha färsen 10 cent billigare, eftersom skylten var fel. Efter tio minuter fick hon ge sig - när the manager hade varit där och förklarat - och kassörskan (16,17, kanske 18 år gammal) sa att hon hatade sitt jobb och var glad åt att hon skulle sluta om 10 minuter. Jag sade att hon inte borde säga så i dessa kristider och att man ska vara glad för att man har ett jobb. Inte för att jag inte förstår att hon hatar sitt jobb, men för att chefen kan höra och sparka henne. Då svarade hon att chefen minsann hatar sitt jobb han också. Jag sade att hon gjorde mig deprimerad också och önskade henne en trevlig kväll. Äntligen hemma i lägenheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar