Livstecken

Vi skulle säkert kunna fylla minst två bloggar med bilder på vår fantastiska son, men vi vet inte riktigt vad vi tycker om hela den där livsstilsgrejen än. När man får barn sugs man in i allt det där på ett sätt som man inte alls är förberedd på: kläder, saker, namn, mat, konsumtion in absurdum. Det är inte det att vår gosse inte är ovanligt vacker eller oerhört begåvad - självklart är han det - men vi är ändå inte helt säkra på att vi vill dela honom med världen på det sättet. Vem som nu läser... Detta inlägg är enbart för att hålla bloggen vid liv. Dan säger alltid att jag var briljant här, och jag tror tyvärr att jag liksom peakade här. Visst piggar den upp när jag stiger upp vid fem ännu en morgon! Tänk - detta har jag varit med om! Dessa tankar tänkte jag när jag hade tid.... Och samtidigt: så fattigt livet var då, egentligen, utan någon som tjöt av skratt när jag visade upp min fot och sa 'stor fot, liten fot,' eller 'pip, pip, pip! Det är visst en råtta här!' Larv, men ack så uppskattat av en ettåring! Livet, alltså! Visst är det fantastiskt?

Vårt nya hem

Äntligen har vi börjat få alla våra saker på plats! Vi hade tydligen rätt så mycket saker - mycket mer än vi trodde. Här är fina salongen med den fungerande kakelugnen och de där tapeterna som man ska vara mycket, mycket rädd om. Här blir det inga spikar i väggen! Ett perfekt rum att sitta och läsa i, och att arbeta hemifrån i. Skönt såhär på slutet att kunna göra det, faktiskt.

Habegär

Vem hade kunnat ana att en av bieffekterna skulle vara det mest intensiva habegär jag hittills upplevt i livet? Det finns helt enkelt ingenting som denna bebis inte är värd, tänker jag när jag surfar mig igenom ännu en afton och går igenom otaliga inlägg i bloggosfären. Att dessa ibland är illa skrivna och dessutom rimmar illa med mitt levebröd (herregud, så ytlig är väl inte JAG att jag läser sådant?!) är en helt annan sak. Istället för att kämpa emot och försöka komma på andra tankar, vill jag dock driva detta vidare. Jag behöver inte vara rationell och, och även om rationalitet hade förväntats av mig, finns det faktiskt ingen rimlig anledning till varför detta barn inte skulle överösas med dyrbara gåvor. Ni ser... Jag är helt inne i min egen fantastiskt mysiga bubbla, där allting är sådär härligt franskt babypastelligt.

Det är lite synd att vi inte har baby showers i Sverige, för då skulle man ju ha registrerat sig i någon butik och sedan fått precis den blöjstork eller cashmerefilt som man önskar sig. Då skulle det vara okej att 1) önska sig saker över huvud taget och 2) ha synpunkter på vilken typ av saker eller kläder ens barn ska ha. I brist på en sådan tradition, tänkte jag i alla fall lägga upp några länkar till siter som jag tycker har fina babysaker, framför allt kläder och filtar och annat, och som eventuella presentletare inte kan misslyckas med!

Finaste baby- och barnkläderna alla kategorier tycker jag nog finns här:

http://www.bonpoint-boutique.com/en/

Över huvud taget är ju franska barnkläder svårslagna!

En annan site som har mycket fint, och som vi har beställt från redan, är denna engelska:


http://www.childrensalon.com/

De har så mycket att det nästan är svårt att välja, men snabb och enkel service var det. Burberrykläderna (baby new nova-seten, t.ex.) är ju bedårande, förstås, och Tartine et chocolat och Petit Bateau och...


Det finns många bra svenska siter också. Här kan man t.ex. köpa Petit Bateau:

http://www.bonti.se/shopping/index.php


Jag blev aldrig någon bridezilla innan vi gifte oss, men måhända blir jag en babyzilla, om det nu finns något som heter så. Med tanke på hur många timmar det tog innan vi valde barnvagn skulle det inte förvåna mig. Sedan när blev konsumtion en så stor del av mitt liv?


När vi har flyttat om några veckor, kan vi ta detta med barnrummet och hur det ska se ut, samt i-landsproblemet med spjälsängen... Man har ju hört att hjärnan krymper när man väntar barn, men vi får väl ändå hoppas att den blir som vanligt igen efteråt, för annars blir det nog en stadig nedgång till dess att jag inte kan tala om annat än prylar och råd!

Hålla bloggen igång?

Kanske är detta inte ett enkelt sätt att spara alla minnen i en tidskapsel? Kanske kan bloggar också försvinna. Kanske sker detta om man inte längre uppdaterar bloggen. Vi skriver ett litet inlägg, alltså, och funderar på saken. Kanske skulle man ta upp bloggandet igen i alla fall? Vi har inga stora äventyr att skriva om, inga förutom det kanske allra största. Detta är dock inte så ovanligt och inte riktigt lika glamouröst som det förra... Barn har väl fötts i alla tider, som de brukar säga när man berättar hur ofantligt stort det hela är, hur läskigt, hur fantastiskt.

Hur bloggar man om att man ska ha barn, undrar vi. Ska man skriva om alla saker man har köpt? Alla märkesvagnar, designersängar och ekologiska nappar? Alla Internetsidor med engelska babykläder? Kanske fotografera sitt fina hem lite? Ja, vi får se.

Home at last

Nu är äventyret officiellt till ända. Vi har inte bara landat i Linköping, utan även hunnit packa in allting och göra oss hemmastadda. Dagarna som har gått sedan vi landade har vi ägnat åt matlagning, receptsortering och garderobsrensning. Att laga mat, städa, diska och sortera har aldrig varit såhär roligt förut och vi häpnar över hur fint vi har det, hur rent det är här, hur mysigt allting känns.

Men vi ska spola tillbaka detta band lite och börja från början...

Sista dagen i New York ägnade vi åt att promenera runt, bland annat ned till den sydligaste delen av ön. Sedan tog vi en town car till JFK, för med 90 kilo bagage och en himla massa handbagage, kan man inte åka tunnelbana. Annars brukar vi försöka att alltid åka kollektivt när vi reser, eftersom man sparar pengar på det och dessutom får sig en liten utmaning. Det blev förvånansvärt billigt med town car, och vi har alltid velat åka en, så varför inte. Priset landade på samma som taxi, och vi slapp dricksa. Hurra!

Flygresan till Amsterdam gick hur bra som helst. Vi var klarvakna hela tiden, eftersom planet var mycket mindre än Deltas, men å andra sidan kunde vi klämma in en del nya filmer under tiden. Båda såg vi The Social Network och sedan tittade Dan på teveserier och jag på Eat Pray Love. Man får se på känslosamma tjejfilmer under en jobbig flygtur. Det är samma sak med skvallertidningar - bara okej när det är en jobbig, lång resdag.

En karl bakom oss klagade när jag fällde stolen och sedan snarkade han hela resan igenom. Man älskar inte direkt andra människor när man flyger.

KLM hade ändrat tiderna sedan vi bokade i april, och det får man väl ha förståelse för, så vi hade fem timmar att slå ihjäl i Amsterdam. Schiphol är väl den bästa flygplatsen i världen att slå ihjäl tid på, så det gjorde inte så mycket. Vi slogs av hur snyggt allting är, hur modernt, hur bra. Det fanns sittplatser, till exempel! Kan ni tänka er? Sittplatser för människor och sittplatser som faktiskt inte bara är vid gaten eller någon restaurang där man måste betala för att få sitta ned... Ett bibliotek, oxygenbar, massage, museum och liggstolar på övervåningen där vi kunde sova i två timmar! Åt en smörgås på en av restaurangerna och log så stort att tårarna sprutade när jag kände smaken. GODA mackor! Äntligen! Och riktigt bröd!

Köpte Goudaost för våra sista dollar, som vi växlade in till Euro. Vi hade dessutom med oss lite Euro, bara för att vi alltid har en massa Euro som ligger och skräpar i lådorna hemma och var lite förutseende för en gångs skull. Den goudaosten (2-årig) har kommit väl till pass här hemma. Jag köpte nämligen aldrig den där goudaosten i julklapp till mig själv i Buffalo.

Väl hemma möttes vi av hela Dans familj, inklusive Casper, som hade fått följa med in på Linköpings flygplats. Vi tog varsitt stort andetag utanför flygplatsen och var helt fascinerade av hur ren luften var. Hejdå, svarta snorkråkor!

I lägenheten var allting kliniskt rent (tack föräldrar och svärföräldrar!) och det stod tulpanbuketter på alla bord. Pepparkakor i skafferiet och lussekatter och riktiga blåbär i frysen. Hjortronsylt också. Nytt espressokaffe från Siesta deli i Tranås (alltså från Italien) och en Brostorp mögelost. Wow! Garderoberna och köket... Som vi har längtat efter dem.

Vi körde direkt och packade upp varenda pryl, omorganiserade bokhyllorna, garderoberna och annat så att allting skulle få plats. Sedan ned till ICA för att fylla skafferiet. Efter lite sömn fortsatte vi med rensning, receptsortering och matlagning. Så har vi hållit på sedan vi kom hem.

Vi gjorde slut på ett presentkort vi fick när vi gifte oss för 2,5 år sedan och köpte en le creuset (gjutjärnspanna) så att Dan kunde göra pulled pork, vilket är en ofantligt praktiskt rätt vi lärde oss om i Amerika. Sedan lagade jag lax och nu har jag precis tagit ut en pestopaj från ugnen, gjord på den pesto jag gjorde i natt. Planerar för en key lime-paj också. Vi är i ett sådant rus just nu, så vi bara kör på och lagar mat, städar, tar hand om hemmet, och jag tar till och med och lägger in kläderna jag använt istället för att slänga dem på golvet. Det här är en helt ny chans till ett helt nytt liv!

Gymmet, förstås också. Orkade bara springa 4 kilometer, men det är inte så illa. Sist jag sprang var i Tornoto. Dan har tappat 20 kilo på vissa maskiner och är lite deppig, men det kommer att gå fort att ta igen, tror jag. Synd att de har stängt idag... Fick bli varvet istället. Mysigt att gå ut utan saltslask och faktiskt se andra personer som går.

En lustig sak hände på Storgatan igår. Borde väl inte berätta om det, men strunt samma: när jag i ögonvrån såg en man stå och säga något till mig och liksom vifta med handen, trodde jag att det var någon som ville tigga pengar. Det visade sig förstås vara mannen som säljer lotter till Taifs årliga billotteri. Det kommer att ta några dagar att komma in i det här, faktiskt. Samma sak när jag skulle skriva kontrakt på gymmet och skrev datumet fel, så att det blev första april istället för fjärde januari. Förvirrande. Eller när jag sa sorry när jag stötte till en kvinna i matvaruaffären. Fast vi säger ju sorry här också, såklart.

Våra amerikanska familjer har mejlat och i ett av mejlen fick vi veta att vi nu är en del av familjen och har en stående inbjudan. Det är lite ledsamt att inte kunna träffa dem mer, men vi ska snart åka och hälsa på. Om två år eller så, har vi sagt. Och åren går fort när man närmar sig 30 och 40.

Detta är, tror vi i alla fall, vårt sista blogginlägg. Vårt hemmaliv innehåller så lite som är bloggbart, inte minst för att våra jobb är sådana som vi kanske inte tycker att man bör blogga om. Det har varit roligt och lite beroendeframkallande att blogga om saker, och man får lätt för sig att man är underhållande, att det vore en synd att inte låta världen veta vad man tänker. En illusion, helt klart.

Om vi ska sammanfatta detta fantastiska halvår kan vi säga att vi har haft det mycket bra överlag. Att vi har fått se och göra saker som vi aldrig hade vågat tro att vi skulle få se och göra, att vi har lärt känna människor som har förändrat oss i grunden, genom att visa oss vad öppenhet och vänlighet kan betyda, även i relationer med främlingar. Vi har omvärderat många saker, och kommit till nya insikter om samhällsfrågor, miljöfrågor, politik och annat. Vi har lärt oss att våra älskade prylar verkligen är älskade, men att vi också klarar oss rätt bra utan dem. Vi har tyckt om Amerika, och framför allt amerikanerna. Vi har njutit av allting som Amerika erbjuder, eller nej, men mycket av det. Men vi har också bestämt oss för att en Le Creuset från Frankrike är en bra sak, även om den är dyr, då vi har sett vad som händer när nästan ingenting produceras i ens närhet, bara för att det är billigare att förlägga produktionen till andra världsdelar. Vi försöker att ta ansvar nu, och inte åka till andra städer för att handla hela tiden och sprida våra inköp så att vi gynnar olika lokala affärer. (Fast vi får fortfarande handla i Berlin och på IKEA och amazon, förstås... fler loopholes kommer säkert också inom kort). Buffalo har en plats i våra hjärtan för alltid, men konstigt nog är vi för kanske första gången också häpna över hur fantastiskt vår egen lilla stad är. Ljusen på storgatan är så vackra och folkmyllret på gatan är betryggande. Vi njuter av det nu, av att strosa tillsammans med andra flanörer, att titta på det ännu ganska oskyldigt gulliga.

För min del känns det spännande att börja jobba igen. Jag har längtat efter att ha en plats igen, att känna mig hemma. Det är otäckt också, när man har varit borta, men det brukar gå över efter en dag. Dan säger att det känns som om vi hade en veckans sommarlov i år och nu är det höst. Vi har varit lediga, tekniskt sett, men vi är inte utvilade alls och vi har nog jobbat hårdare än hemma på många sätt. Hjärnan har gått på högvarv hela tiden med all planering och allting man måste räkna ut. Nu blir det förhoppningsvis så att vardagen går av sig självt och energin hamnar där den ska, på jobbet.

Förresten: det fanns inga läkartider till mig och min cysta här. De rekommenderade privatläkaren i stället. Är jag fortfarande i USA, tänkte jag. Men jag föll till föga och ringde den där privatläkaren, faktiskt, för nu orkar jag inte med den där cystan mer. Sagt och gjort, tid på måndag. Hela världen, inklusive landstinget, tycks vilja att jag ska vara för privatisering av vården. Kanske kan jag vara det ändå, tänker jag, då det tydligen kostar samma och liksom ingår i den vanliga sjukvården i detta fall. En svensk medelväg, liksom. Vi säger så.

Hej då från oss i bloggen och tack för att ni följde med på vårt lilla äventyr!

Nyheter

Som ni alla vet har vi troget rapporterat om brott och våld i rostbältets vackraste stad. Nu har facit inkommit, enligt den lokala tidningen.

Under 2010 skedde 55 mord. 42 av offren var svarta män. 5 var kvinnor (en av dessa var vit, 4 var svarta). 4 var vita män, 4 var spansktalande män.

43 blev skjutna, och 6 knivhuggna. Resterande 6 personer mördades på annat sätt.

Man är i staden ändå glad över att antalet mord har minskat ganska kraftigt sedan förra året och tillskriver sjukhusen mycket av det. De räddar så många liv.

De värsta morden tycker vi nog var stadsgrillsskjutningarna, den där tonårsflickan som satt i huset och blev skjuten genom fönstret eller väggen, tonårskillen som stod och väntade på bussen efter att ha blivit avstängd och blev skjuten av personer i en bil och slutligen diskpojken som fick spelet i en restaurang och sköt en kock.

Nog ska det bli lite skönt att komma hem till Sverige igen, faktiskt.

Om några timmar lyfter vi!

2011

Ingen vet vad hells yes betyder. Vi har frågat. Är det bara ett sätt att få svordomen (de är lite speciella när det handlar om svordomar här) att låta mindre som en svordom? För sjutton, typ.
Eller hellwittans som vi säger i Norrland ibland.

Gårdagskvällen blev fantastiskt fin, faktiskt. Vi började kvällen med hotellets gratisbar (hur kan det gå ihop sig?) och gick sedan till restaurangen några kvarter bort. Tur att vi hade bokat bord! Det var fantastiskt.

Tolvslaget spenderade vi vid vattnet, så att vi kunde se fyrverkerierna runt frihetsgudinnan. Det lustiga var att familjen intill oss bestod av svenskar och att vi, för första gången, faktiskt inte blev sura av det. Ni vet vad vi menar: man har rest runt halva (?) jorden och så är det svenskar man hamnar bredvid i alla fall... Man vet att man har varit borta för länge när ens första impuls är att gå fram och hälsa. Det gjorde vi dock inte...

Dagen har vi spenderat i Tribeca och downtown. Sedan åkte vi upp till Guggenheim för att de har en utställning med fransk, tysk och italiensk konst från mellangkrigstiden. Inte många amerikaner där, faktiskt, men vi har sett en del kändisar denna gång: Edie Falco (Carmela Soprano) igår nästan utanför hotellet och Woody Allen och hans tjej eller hustru eller vad hon nu är idag, utanför Guggenheim. Echt cool!

Sopberget har vuxit här under snöstormen. Neapel? Vi är inte förvånade. Vi har lärt oss en del om USA under ett halvår och vet att det där om att ta hand om avfall inte direkt är högt prioriterat. Återvinning and whatnot...

Förresten: forts. på listan:

Årets låt: Det står mellan Jay-Z:s Empire State of Mind, Gang Starrs Full Clip och American Dads Rogers El Perro.