Eftersom vi har försökt att utnyttja tiden lite extra nu mot slutet, har veckan varit tämligen tuff. En dag spenderade vi visserligen i lägenheten, men då ägnade vi dagen åt våra respektive kurser. Annars har vi varit på campus varje dag. Idag var sista dagen på teorikursen och det är mycket synd, eftersom gruppbytet har inneburit att jag verkligen älskar de där kurstillfällena. Idag stod några av oss i en ring och pratade i över en kvart efter seminariet, så nu börjar det hända saker rent socialt. Egentligen skulle man bjuda hem några av dem och lära känna dem. Känns som att vår lägenhet är bra mycket större än deras, samt att om någon kan bjuda hem någon, är det vi. Ibland får jag (Elin) så dåligt samvete för att jag kan leva som jag gör. Berättar inte ens för de anda att jag var i Boston, i Miami, i NYC två gånger under terminen. I Toronto. Alltså, jag kan berätta om en resa, men sedan vågar jag inte säga mer. Jag vet ju vad de tjänar, och i masterstudenternas fall, vad de betalar. Och hur mycket de jobbar. Fick tårar i ögonen idag när jag skulle säga hejdå och de sa, måste gå till jobbet nu. Jag sa: ni är så himla duktiga som jobbar samtidigt som ni investerar så mycket tid och pengar i detta. De förstod säkert inte alls vad jag menade, men ni förstår. Svenskar förstår vad jag menar. Och visst, en del studenter i Sverige jobbar, men mycket av det handlar nog om att man vill kunna ha råd med trevligheter och prylar. Jag har aldrig behövt jobba så. Dan har aldrig behövt jobba så. Vi har bara jobbat med sådant som vi trott att vi skulle kunna ha nytta av i framtiden. Vi var vikarier. Visst städade jag när jag var 16 (några veckor en sommar, bara för att det var så förbenat trist att vara ledig när alla andra jobbade), men i övrigt har vi sluppit allt det där. Stick it to the man and whatnot.
Blev inbjudna till ett seminarium idag på poetikprogrammet, men vi kunde inte gå. Kul att de går fram och bjuder in oss för att de ser oss i arkivet. Man får respekt, på något sätt, när man sitter där varje dag och jobbar. Folk tror kanske att man är viktig eller intressant. Ingenting kunde väl vara mer fel.
Det har snöat lite här och en intressant sak är att människor med vans har egna plogar på bilarna. De sätter fast något (alltså en plog) på framänden av bilen och så kör de omkring så, oavsett om det snöar eller ej. Detta kan man ju dra två olika slutsater av: antingen är vädret här nyckfullt, och Lake Erie talar för det, och annars är de tokiga (annat talar för det, som antibiotikan i köttet). Vi kan hur som helst cykla än. Dan cyklade iväg med nästan all återvinning idag. Dock vet vi att de stängt av några stora vägar, så snön föll väl lite utanför staden, helt enkelt.
Försöker skriva vykort till arbetsplatser just nu. Sorgligt att vi inte skickat något till någon från Buffalo än, men det har känts så fånigt. Dessutom har vi endast hittat vykort på apoteket. Endast...
I helgen ska de nog tända julljusen på Main och försöka återskapa 30-talets skyltfönster. Det får vi inte missa! Julfilmer spelas nästa vecka, men då endast på biografer ute i ingenstans. Opera från La Scala på en annan biograf, mitt på dagen också, så vi törs åka dit. Dan säger att det går bra om han får ha ipoden med sig. Vi får se. Maybe this is pushing it...
Under veckan har vi lagat all (middags)mat hemma, kanske lite för att sympatisera med doktoranden jag träffade som sa att allting var så dyrt. Ikväll får vi nog gå ut. Blir New Orleansmat, tror vi, nere på Allen. Ny restaurang. Mittenbilden är vyn från vårt fönster. Bara så att ni ser hur nära pizzerian vi faktiskt bor, samt hur mysigt det (oftast) är.
En sista notis i detta inte så vältaliga inlägg: en bank här har i närheten har blivit rånad två gånger samma vecka. Det är nästan komiskt. På tal om komiskt... En allra sista notis: Dan stod i kön på närköpet intill och den som var först i kön köpte en lott. Ni ska veta att lotterier ofta är statliga här och att de lika ofta används för att finansiera den service som medborgare (även här) kan tänkas förvänta sig. Mannen före Dan i kön sa: "that's why she's poor" och gav Dan en menande blick. Okej, tänkte Dan. Just det. När har just vant sig vid tanken på att han och mannen som stod före honom i kön på något sätt var i postion att döma denna lottköpande person (d.v.s. att de tillsammans stod över denna, vilket i sig är mycket, mycket ovanligt där vi bor) kommer denne man fram till kassan och säger: "Can I have a lottery ticket please?" Kanske kan det var er behjälpligt att veta att de tjejer som jobbar i denna butik ofta för konversationer som dessa (och vi lyssnar, förstås, uppmärksamt): "So, people always shout when they see me, like, oh, you work at (insert name of store here - vågar inte säga). I like yes. Nästa säger då: yeah, I know. I live like next to the soup kitchen, so everyone like knows me from this store". Det vi undrar är väl mest hur de allra fattigaste har råd att handla på den allra dyraste närbutiken... Igår såg vi en familj köpa m&m:s och färdiga smörgåsar på ett snabbköp med welfarekort. Clever move!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar