Hösten från helvetet?

Ni som följer bloggen vet att Dan och jag har stött på en del motgångar under hösten. Samtliga har de haft med hälsa att göra. Först var det Dans potentiellt livshotande vaskulit, sedan Dans mammas potentiellt livshotande symptom. Båda har, vad vi vet, löst sig, även om allt detta har inneburit veckor av utdragen och extrem ångest. I lördags kom nästa slag - och det är, tyvärr, det värsta.

Älskade pappa. Älskade, älskade pappa. Ett samtal (eller sms) som jag fruktat i nästan 20 år. Och jag kände mig som nio igen. Jag fick dock inte veta något förrän på söndagen eftersom pappa är som pappa är. Han visste ju att jag skulle på middag hos professorn... Sådant gör att man blir arg på sin pappa, men samtidigt är det precis på grund av dessa egenskaper, denna omtänksamhet, som man älskar honom så mycket. Om Elin har tagit sig till USA och har fått en inbjudan till en middag hos den där professorn som ska hjälpa henne, så ska väl inte en hjärtinfarkt få förstöra det?!

Cypernvintern är inställd, men vi är så tacksamma för att det hände dagen innan denna. Innan flyget, som ju gör allting så mycket värre och så mycket svårare. Vi är tacksamma för att de har sprängt och kunnat ta bort så mycket från hans artärer. Att de kanske inte behöver operera. Att han lever. Att han lever.

Vi är så långt borta. Ändå kände jag, när jag pratade med pappa via skype och högtalartelefon (en riktigt fiffig lösning) att jag var nära. Jag kunde höra rösten, den lite annorlunda, lite spända och svaga. Jag kunde säga: "Jag älskar dig, pappa." Jag kunde vara där. Dan säger att det är en svensk som har uppfunnit skype. Klart det var!

Jinxar man saker om man bloggar för tidigt? De säger att det har gått bra. Mamma har svurit på att hon talar sanning (d.v.s. att hon inte skyddar mig för att inte förstöra min USA-vistelse). Vi tror på det. Vi tror på det, för vi kan inget annat.

Har livet stannat upp? Självklart. Men vi var på den där middagen, totally oblivious, och den var en så fantastisk blogg som jag nog ändå inte borde skriva. Hur som helst var han en underbar kock och vi hade mycket, mycket trevligt tills mycket sent. Och vi har varit i fallen, på the mall, på ett outlet, på en halloweenmiddagsbjudning (som dock blev mycket annorlunda än vi tänkt oss, på grund av matförgiftning). Jag fick handledning på universitetet (alltså inte en psykolog, utan angående min avhandling...) Livet stannar, men det pågår alltid ändå. Det är det som är skämtet. Det stora.

Hur det gick med handledningen? You tell me... Ingen kritik alls, så det är svårt att säga.

Snart åker vi till NYC. Sen Boston. Vad mer... Omar på djuraffären säger att jag ska namedroppa hans namn i bibliotekskretsar för att få lite mer hjälp. Dans föräldrar träffade en svensk från Linköping på vår stambar när de var ute och åt själva. Vi har kört hur mycket som helst. Hyrbilen ska återlämnas imorgon. Då gör vi downtown. Ett par nya mord, samt en tonåring som kämpar för sitt liv efter att en ung person lekt med ett vapen. Tragik.

Och pappa? Min pappa är världens bästa. Han överlevde Rio, Golan, Liberia och Jugoslavien. Och Lappland. Han ska klara detta också. He the man (som man säger i East side). He sure is, though. He sure is.