Nu kommer ni nog att tänka att bloggen har blivit manodepressiv: först var det mörkt, sedan var det glatt och idag är det både och. Kanske börjar det bli dags att ge sig av hemåt? Jag är expert på att längta bort. Dan är lite mer sansad i det mesta.
Eftersom det är helgdagar nu, ska man absolut passa på att vara på campus så mycket man bara kan. Det är nämligen (nästan) möjligt att gå från byggnad A till B utan att bli knuffad eller nedtrampad av en annan student, alternativt, andra studenter. Idag blev det bara en endaste lite incident, som kom sig av att någon gick in genom en dörr som jag höll på att gå ut igenom. Sådant händer den bäste när iphones, ipods och andra mojänger är de enda man nedlåter sig att ens kommunicera med. Man säger inte ens sorry. Jag sa förresten sorry till en tjej idag när jag gick ut ur hissen och hon trodde att hon skulle gå ut först ur hissen och en sådan situation uppstod som kan uppstå när 80-talister kommer samman (fast jag lovar att hon var en sådan där superegoistisk 90-talist och det var därför det hela ens kunde ske...). Hon svarade: "Uhuh". Alltså inte ett menande "uhuh" (alltså ett "yeah, right! Like hell you're sorry!") utan ett helt obrytt "uhuh". Sådant kan jag störa ihjäl mig på. Här lägger jag min egoism åt sidan och ber om ursäkt för något som inte ens var mitt fel, 'cause my mama raised me that way, och så beslutar sig den andra parten helt sonika för att inte spela med alls. Det korrekta svaret är: "Oh, I'm sorry". Eller "You're fine", eller "Oh, that's all right."
Den där reaktionära gnälliga tanten måste verkligen sluta skriva den här bloggen... Hur som helst: När man väl kommer förbi alla hinder på vägen till arkivet är man säker i en himmelskt tyst och lugn tillvaro. Idag har jag hittat en massa spännande brev idag från en väldigt spännande person som skriver saker som de låter. Visste ni att jag befinner mig i Murka just nu? Jag önskar att jag vore i Youreup. Fast å andra sidan är det verkligen roligt att sitta och titta på de där små breven och anteckningarna (som inte går att tyda, men ändå) och utkasten. Det är värt den där hinderbanan. Ovan ser ni för övrigt dagens biblioteksfångst. Måste skynda mig!
Eftersom ens sinnesstämning förändras så snart man går in i lågprisbutiken och man därför är på dåligt humör nästan hela kvällen om man inte har en bok eller en film att ägna sig åt, har vi beslutat att gå till filmseminariet ikväll för att se The Big Lebowski. Dan har lovat att ha sin Lebowski-tröja på sig kvällen till ära. Jag skulle vilja gå i pyjamas och jag tror knappast att någon skulle höja på ögonbrynen, men jag har en inre spärr. Är inte helt acklimatiserad ännu. Juicybyxor vore ju en medelväg, men Dan och jag har ett avtal om de där velourbyxorna. Jag får äga dem om jag lovar att aldrig bära dem utanför hemmet, eftersom han har en aversion mot dem när de bärs ute bland folk. En gång när jag ville plåga honom tog jag med honom till Juicybutiken. Man, that was fun! Han blev aldrig densamma.
Eftersom detta inlägg fullständigt saknar sans och struktur, kan jag lika gärna lägga till några små funderingar såhär på slutet:
Varför måste man betala plastkassen kontant när man betalar sin mat med welfarekort?
Varför bokar människor biblioteksdatorer för att sitta och spela patiens? Som jag minns det var det rätt så kul med riktig kortlek.
Vem är det som åker till butikerna 04:00 efter thanksgiving?
Vem är det som köper Sofi Fahrmans kläder på Blocket?
När hinner vår nye busschaufför vattna fiskarna? Han kör så försiktigt och ligger jämt i fel fil för att hinna rundan fort. Gör han det i flaskan på golvet?
Varför ska vår busschaufför äta kalkon på torsdag trots att han inte ens gillar det? Han gav inget bra svar...
Varför låter vi våra busschaufförers liv uppta så stor del av våra tankar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar