NHL

Ikväll var det äntligen dags för en av de mest efterlängtade händelsena för mig. Har alltid gillat att se på hockey, och inte minst alltid uppskattat att gå på hockeymatcher. Det är något visst med att se matcherna live. Förr i tiden hade vi årskort på TAIF:s matcher. Vi åkte ofta och såg elitseriematcher, men det var många år sedan nu. Att se en NHL-match live har alltid varit något av en dröm. NHL har en mystik kring sig för oss svenskar. Där spelar världens bästa spelare.

Innan matchen åkte vi till TGI Fridays med Z (inte Detroit Z utan Buffalo Z)och åt trerätters, mycket prisvärt och löjligt mycket mat. Vi fick ta med efterrätten i en kartong, faktiskt. Sedan tog vi gratismetron in till arenan, och för en gångs skull var faktiskt spårvagnen full. Här har vi ju tåg ovan och under jord på stadens enda linje. Allting ovan jord är gratis och det är oerhört praktiskt en gång som denna. Rädd behöver man ju knappast vara heller när så många fans är ute på den annars så öde huvudgatan i staden.

Matchen för dagen var mellan "våra hjältar" Buffalo Sabres och bortalaget Vancouver Canucks. Detta var en så kallad value game. Det betyder att det inte, enligt Buffalofansen, är en av de mer intressanta matcherna, och därför var en något billigare match. Dyrast är matcherna mot NHLs sämsta lag Toronto. Logiskt? Visserligen är Toronto ett klassiskt lag, och matchen är väl det närmaste ett derby man kan komma här. Själv ville jag verkligen se Vancouver, mycket beroende på alla duktiga svenskar som spelar där. Henrik och Daniel Sedin, Micke Samuelsson (jag är Micke med honom) och Alexander Edler.

Buffalos fina arena, HSBC Arena, var idag nästan utsålt med drygt 18500 åskådare. Som vanligt flödade ölet på läktaren, och vi kände oss lite udda med vår vattenflaska. Spelet var tidvis riktigt bra, och trots att vi satt högt upp såg vi faktiskt utmärkt eftersom läktaren var ganska brant byggd. Buffalo vann med 4-3 efter förlängning och Vancouvers samtliga mål gjordes av svenskar: Daniel Sedin, Alexander Edler och Micke Samuelsson.

Inramningen av matchen var annars som sig bör i USA. Avbrott för reklam, då isen skrapades (bra idé), T-Shirts som sköts ut i publiken, en liten radiostyrd zeppelinare som släppte ner kuponger (Mycket riktigt var det precis som Elin sa: Jag vill ha en kupong, men jag måste säkert åka till förorten för att kunna lösa ut en äppelpaj. Jag får hyra en bil . Som tur var fick hon ingen, och pajstället låg långt ut i Williamsville) kisscam (där par skulle kyssas i bild, hur de nu vet vilka som är par) och mycket annat.

En fantastisk upplevelse som vi aldrig kommer glömma. Elin tog inte ens upp sin bok ur handväskan och kommenterade matchen med att det var 1000000 gånger roligare än Billsmatchen. Däremot saknade man hejarklackarna. Att publiken blir till en extra spelare som det så fint heter. Det är konstigt. Det enda som hördes några gånger var: Let's go Buffalo. Det rimmade åtminstone. Alltid något.