Höstens tråkigheter bara fortsätter och nu ligger en annan förälder på sjukhus. Vi undrar vad det är som händer och varför det händer så mycket, så tätt, och när vi är så långt borta. Det låter som att det ska gå bra, men det kan bli ett stort ingrepp, kan bli komplikationer. Vi visste förstås ingenting om detta när vi intog våra doser av kultur för denna vecka, och nu när vi ändå har gjort dessa saker, måste vi väl blogga om dem? Vi bloggar, alltså är vi.
Ovan ser ni resterna från helgens utflykter, samtliga organiserade av snälla Bonnie. James Joyces The Dead som musikal (den bättre sorten) på lördagen och Buster Keatons The Cameraman med live-orgel idag. Musikalen var riktigt bra och längre ned kan ni också se scenen i den mysiga lokalen där man känner sig som en av alla på festen i berättelsen.
Filmen visades på den fantastiska Riviera Theatre som ligger i en annan stad, men trots allt, tycker vi, i staden. Det är en gammal teater som har räddats genom filantropi och som tydligen har en av de mest fantastiska orglarna i USA, eftersom den är så välrestaurerad att den faktiskt låter precis som den ska. Det är så häftigt att se stumfilm med livemusik! Sedan var filmen fruktansvärt rolig också! Innan filmen fick vi äran att äta lunch på restaurang med ett mycket trevligt par som tydligen bor några gator ifrån oss.
Scenen är som sagt inbäddad i publikhavet på något sätt på den irländska teatern och det gör att det blir så mysigt att vara där. Det enda som riktigt störde oss var de punks som satt bakom oss och skickade sms till en annan punk mittemot. Dessa punks hade alla trashiga kläder (keps på teatern, trasiga strumpbyxor), men vi var villiga att ha överseende med det och tänkte snarare att det var trevligt att så unga personer befann sig på teatern. Det brukar nämligen vara så att vi drar ned snittåldern ganska så mycket när vi går dit. När de började prata i normal samtalston under föreställningen och ställa sig upp och skicka sms, tog dock vårt tålamod slut och vi påbörjade operation bläng. Den arga blicken. Vi tror inte att det hade någon som helst inverkan på deras beteende, då de inte slutade, utan istället gjorde det som man bara inte får göra: de reste sig helt sonika och gick under föreställningen. Som Dan sa till kvinnan vi lärde känna idag: We didn't want to judge their appearance. We judge their parents, though, for not raising them better." Skämt åsido: hur blir man sådan? Vi har löst gåtan om varför de alls var där genom att anta att de var tvungna för att de är studenter. Hoppas att de inte pluggar teater eller något sådant, bara. Punks.
Påväg till teatern i lördags genade vi genom denna arkad, som bär vittne om stadens fantastiska historia. Vi tjatar mycket om det, men det förtjänar absolut att upprepas: denna stad var en gång USA:s rikaste och hade därmed de allra bästa arkitekterna i landet. Idag är det kanske inte så mycket kvar av det, men det händer allt små saker då och då. Som när Extreme Home Makeover var här för ett år sedan och samhället engagerade sig och byggde om nästan en hel gata i västra delen. Inte för att vi tror att de kan bygga såhär bra, men ändå. Samtidigt river man mycket: 5000 hus ska rivas på fem år, och 4000 av dessa har redan rivits.
Imorgon är planen att åka till campus och få mycket gjort, däribland seminarium. Sedan middag och hockeymatch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar