En liten bild från vår trailer... Igår tänkte jag försöka laga carbonara ur minnet. Har inte lagat något efter recept sedan vi åkte hit och tror nog inte att det ska behövas heller. Har aldrig förstått mig på människor som säger att de inte kan laga mat... Det mesta blir hur bra som helst bara man är förnuftig. Så förnumstig är jag... Det blev i alla fall en carbonara av det hela, pre-cooked bacon and all.
Har varit rejält förkyld i några dagar och har försökt att ta det lugnt, ett besök i arkivet bara. Resten av tiden har ägnats åt läsning och bibliotekslånad film. Först The Road, alltså romanen, och sedan Capitalism: A Love Story. I princip samma historia i båda två. Oh, I see a darkness. Moore-filmen var dock bra mycket mörkare än The Road. Jag visste inte att piloter måste gå på food stamps. Tänk om det var en pilot och inte en arbetsovillig slacker som jag såg i lågprisbutiken? Tänk om mannen som drog fram sitt statliga kort faktiskt arbetar lika mycket som jag, mer, och ändå måste få hjälp för att få mat på bordet? Stackars naive Franklin. Han hade ju fel hela tiden. Det är inte alls så att man lyckas om man arbetar hårt. Jag har alltid känt som att det är något fishy med Franklins koncept, men nu har jag satt fingret på det.
Amerika ser så sorgligt ut när man rör sig bara lite off the beaten track. Tomma, igenbommade hus, tomma, igenbommade kyrkor, slitna närbutiker med galler för fönstren utan färska varor, unga män som står i varje gathörn, god knows for what reason, och öde tomter fyllda av skräp. I andra änden av staden ser det annorlunda ut. Där står de nybyggda husen med de stora tomterna och någon kvarbliven pumpa på bron. Där är husen fyllda med billiga varor gjorda i Kina. Ibland står det mängder med ratade prylar på trottoaren och väntar på sopbilen eller på någon fattig stackare som mot förmodan tagit sig ända ut dit. Jag säger som Cleveland: at least we're not Detroit. Så har jag sagt sedan dag ett, sedan jag beslutade mig för att åka hit. At least it's not that. It's not that bad.
Yet. På den mysiga gatan i bardistriktet närmast oss har fyra lokaler tömts sedan vi flyttade hit. The frontier. Bit för bit flyttar staden, ger den upp, monterar den ned sig själv för att ge plats åt det ödeland som är det oundvikliga. Inga gallerier, inga bilupppimpare, inga barer. Inte som Friedrichshain. Inte alls. Bara tomma skyltfönster där det hänger en lapp: for rent. Eller några tavlor av en lokal konstnär vars alster ser ut att ha hängt där länge, länge. Lokalen nästan söndervittrad och endast ett gammalt hänglås på ytterdörren. Ett försök till ett galleri, skylten kvar ovanför entrén, men mörkt och tomt där inne. Små livstecken, som dödsryckningar, innan även detta område falnar, blir till en kyrkogård för begravda hus och de levande döda som inte har råd att ta sig därifrån. Klädbutiken sålde vintage Chanel. Nu är där ingenting. Falafelbaren, ingenting. Galleriet, öde. Det börjar i östra sidan och kryper sakta västerut så att fönster efter fönster blir tomt.
På en gata intill oss finns det ett mycket vackert gammalt stenhus. Det ser majestätiskt ut, men också lite spöklikt, mest för att fasaden inte tvättats på många år och det är mörkt i alla fönster. Om man går runt huset upptäcker man något som man inte kan skönja från gatan, nämligen att en del av huset helt saknar tak. Där står det, en relik från en tid som inte längre är. En tid då staden var stor och bebodd, innan medelklassen tog sitt pick och pack och drog till de lägre skatterna och de finare skolorna (med de finare barnen och de finare lärarna och de finare utsikterna). Ja, varför skulle de stanna kvar och betala skatt på sin fina lön bara för att ge the havenots en chans till finare utsikter? Varför skulle de betala för gator som de ändå bara använder en liten bit när de ska köra in till arbetet? Varför skulle de stanna kvar för att realisera drömmen om det demokratiska och integrerade samhället där färg inte spelar någon roll och alla har en chans att bli något bara de försöker? De har ju så de klarar sig, och, quite frankly, det är inte så kul att skicka iväg ungarna till samma skola som the thugs går på. Och det är ju inte deras fel att andra inte arbetar lika hårt som de. Att andra inte har gått på college. Att de inte kan sköta ett jobb. De har förstås aldrig ens tänkt på det faktum att det är de som har förstört staden. De vet ju - som alla andra - att de är goda medborgare som är goda medmänniskor och går i kyrkan och tar hand om sitt hem och varför skulle de hållas till svars för att en del hopplösa, obildade och fattiga individer inte tar hand om sina hus och inte håller reda på sina ungar? Det märks att jag även har läst Kincaid idag. Det var droppen. Johnny Cashs röst formulerar orden i den ipod som innehåller the soundtrack of my life. Oh, I see a darkness.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar