Movie night

Hettan är på gränsen till olidlig, men det sägs att helgen blir kall och höstlik, varför vi försöker att njuta istället för klaga. Det känns som juli igen.

Idag stannade vi hemma för att arbeta och fixa lite i lägenheten. Det blev tvätt och en tur till biblioteket för att lämna tillbaka en bok. Den här gången tog vi mod till oss och spanade in hyllan med teveserier. Vilket utbud de har! Inte nog med att de har varje säsong av i princip alla amerikanska teveserier jag följer eller har funderat på att följa, det mesta tycks vara inne också! Vi lånade Big Love, Curb Your Enthusiasm och 30 Rock. Gratis!

Ikväll har vi varit på bio och sett Buster Keatons Our Hospitality från 1923. Det är den första visningen för terminen på filmseminariet här. Lokalen är precis öster om Main, i en fin biograf som unikt nog tillhör folket, staden. På bilden ser ni electric tower, en vacker historisk byggnad som ligger nära bion. Med oss hade vi Bonnie och hennes familj, samt barnbarnet, en tvåårig tjej som tittade uppmärksamt och tyst under hela filmen. Filmen kostade nästan ingenting och till och med våra snacks var halva priset på grund av seminariet! Det hela ackompanjerades av piano, spelat av en man som hade doktorerat på filmer som dessa. Det finns något magiskt med livemusik till film -överhuvudtaget var det lite magiskt. Jag såg till exempel flera kända ansikten från universitetet, från min professor till mina kurskamrater. En liten stad, i vissa kretsar. Av det enorma utbud av kultur, blir det nog ändå ofta så att man väljer att gå på samma saker. Dessutom är filmserien en del av kursen i film här. Vi måste gå på fler under hösten.

När vi gick ut från biografen slogs vi av lugnet och den enorma skönheten i kvarteret. Ändå minns jag hur tankarna vandrade inne i biografen, när de tog fram sina pistoler i filmen: här sitter vi och myser, trygga och glada, och tittar på en film där någon försöker ta kål på en annan, och det hela är en komedi. Utanför sköts människor på riktigt alldeles nyss, och säkert händer det igen när vi sitter härinne. Det är overkligt när man tänker på det på det sättet.

På fredag har poetikprogrammet ett event på bokhandeln i mitt kvarter, så vi kanske går dit istället för på Dungens konsert. Sedan blir det musikal, irländsk teater och annan teater. Man får inte missa chansen att ta del av detta utbud!

Förresten säger grannen att insekten nog är en sorts tusenfoting. Hon har likadana hos sig...

Classes

I natt sov vi inte gott, kan jag lova. Anledningen ser ni på bild ovan. Just detta exemplar hittade vi på skärbrädan efter en vistelse i NYC, men igår såg vi en likadan, något större dock, springa genom rummet och fly in i en springa vid ytterväggen. Vad ÄR det för något? Vill vi alls veta? Det är den tredje jag har sett härinne nu, så jag har kontaktat hyresvärden.

Livet är ganska mycket som vanligt: jag ser slow-motionmannen gå förbi någon gång i timmen. Han köper en öl eller något annat på Wilson och går hem, dricker upp och går tillbaka igen. Den magre som alltid bär på en kaffe (nej, inte en hollywoodkändis) gick också nyss förbi.

I morse var det bråttom, då vi ville hinna med de båda gratisbussarna. Det är alltid en upplevelse att åka, eftersom amerikanska tjejer har en faiblesse för minishorts (om än sällan figuren) och man därför nästan inte tror sina ögon när man ser dem. Vad hände med att inse sina begränsningar eller ha goda vänner som säger till? På den andra bussen såg vi plötsligt någonting spännande: en kille i en HV71-tröja och Jönköpingkeps. Vad göra? Dan ville inte börja prata med honom, så jag fick agera. När han klev av sprang jag efter och frågade om han var svensk. Det var han inte, men han kunde några fraser och förklarade att han hade åkt till Jönköping för att se på hockey när han var utbytesstudent på Irland. Coolt!

Jag började dagen med poesisamlingen (och nu instruerar de personalen och säger: hon där sitter och forskar och den där herren är bara hennes make. Han forskar inte, men får sitta här - vilket ju är en ynnest). Att sitta på något annat ställe är nästan omöjligt nu med alla studenter. Man kan inte koncentrera sig, för det är ett sådant liv överallt. Vi åt lunch på Horton's - jag en donut, Dan en macka, för han får inte gå ner mer nu. Där såg vi ett ansikte som verkade bekant, och Dan insåg direkt att det var min professor. Vad göra? Vad skulle ni ha gjort? Jag gjorde som jag alltid gör - gick fram och sa hej. Även om jag är säker på att det var lite fel av mig att störa i lunchen, känns det rätt bra. Jag behöver nämligen inte vara nervös inför onsdagens möte nu.

Efter lunch skulle jag crasha en föreläsning. Jag satte mig ned i rummet bland alla studenter - en mix av folk från Asien och Amerika - och väntade. Egentligen ska man säga till innan, men vem har tid att planera så noga? Professorn var lite sen och satt under hela lektionen med vad jag tolkar som en cigarr i handen, inte tänd. Han bad oss att presentera oss själva, och då fick jag chansen att berätta vem jag var och varför jag var där. Han skämtade lite med mig, testade mig, och jag antar att jag klarade testet, för senare bad han mig komma fram och sitta därframme med honom - framför alla. Då gjorde han ett slags intervju och jag svarade på alla hans frågor. Han var imponerad av min engelska, att jag inte har någon brytning, och nu fattar jag varför. Jag förstod faktiskt inte vad en del av doktoranderna sa överhuvudtaget. Jag sa att det bara handlar om teve och hårt arbete. Kanske skulle jag ha hållit det för mig själv, eftersom det kan tolkas som att någon som inte fått bort brytningen inte har jobbat tillräckligt hårt. Å andra sidan - och det här är viktigt - vägrar jag tro att jag är något slags geni som lyckats lära mig att tala utan brytning... Kursen verkar toppen och vi får se vilket ämne jag får äran att presentera under terminen. Jag sa att jag tar det som blir över, eftersom jag inte anmält mig... Imorgon är det ytterligare en kursstart (som jag missar) och sedan en på onsdag. Mer än så hinner jag knappast! Och nu gick Sylvester förbi, denna gång med en ny väska. Dagen är räddad!

Maid of the Mist

Klockan tolv stod Zachs bil här utanför, precis som planerat. Himlen var klarblå, och det är den ännu, och dagen helt perfekt för en utflykt till Niagara Falls. Förra gången var vi i cave of the winds, men denna gång var det alltså dags för båtturen nedanför fallen. På något sätt hade Zach gratisbiljetter - två stycken - och innan jag hann vara med, hade han bjudit oss. Det var en alldeles sagolik båttur och nog är det något magiskt med fallen. Man har ju hört talas om människor som åker dit och blir konstiga och får lust att kasta sig utför, men någon sådan inverkan har de då inte på mig. Istället är det mer en sublim upplevelse - precis såhär tänker jag mig det sublima i praktiken.

Det som drar ned intrycket av sublimitet är dock horden av blåklädda turister, men då jag själv inser att jag är en av dem - inte på något vis bättre eller annorlunda - finner jag mig i det. Det är väldigt irriterande med turister som ogillar alla turister, men likväl är detta en mycket vanlig företeelse. Av någon anledning har dessa turister fått för sig att de inte alls är turister, eller att de är en annan sorts turister. Jag vet när jag är turist. Oftast märker man det på ponchon, kameran eller guideboken, faktiskt.

Efter the falls åkte vi till den mysiga staden Lewiston. Den ser ut precis som Stars Hollow, om det säger er något. Tyvärr är korten därifrån i den andra kameran, så det blir ingen bild på det.

Överlag en mycket bra dag. Vädret ska hålla i sig med klarblå himmel och gassande sol under veckan och det känns därför fullständigt omöjligt att terminen börjar imorgon. Fortfarande är jag fullständigt bortkommen, men ska repa mod och gå på en föreläsning i morgon och fråga om jag får auskultera. På tisdag har jag råkat lova att följa med på stumfilm från 20-talet, vilket gör att jag inte kan gå på föreläsning, men jag ska mejla läraren och fråga om jag får vara med på kursen. På onsdag är det ännu en kursstart och sedan har jag bokat in ett möte med min professor. En fullspäckad vecka, med andra ord!

För övrigt har de gripit en misstänkt för morden och tror nu att det rör sig om gängrelaterat våld. Det har jag trott hela tiden, men tro nu inte att man känner sig trygg för det. Igår sköts någon klockan 6 på kvällen bredvid en tunnelbanestation.

I tidningen i morse var det ett reportage om alla nya hippies som köper hus av staden för 1 dollar (eller helt enkelt flyttar in i ett övergivet hus), börjar odla grönsaker och ha höns på tomma tomter som ingen har till något och letar i soptunnor efter mat som affärer har slängt. De cyklar, undviker torktumlaren, lever hållbart. De är lite svenska, helt enkelt. Dessa urban farms ligger nära där vi bor, tydligen, och i områden som varit riktigt risiga och läskiga. Det är så man får områden att vända.

Festival

I helgen är det the Elmwood festival of the arts i vår stadsdel. Den går av stapeln en helg per år och vi har tur som får se det. Lustigt nog är det konstrakan hemma i helgen - ett evenemang som vi aldrig missar - och nu fick vi ju se en konstraka ändå. Kattkonst, lergods, glas och pärlor, men också sådant som faktiskt var fint på riktigt. Vi gick igenom festivalen och tittade på allt som såldes. Det fanns fina posters med Buffalomotiv samt vackra handsydda kläder som var one of a kind. Jag fastnade för en handstickad kofta, en sidenkjol och ett set med halsduk och mössa. Inget av det var prisvärt - och det är nog en 30 grader varmt - så jag köpte ingenting! Däremot lyckades jag vinna gratisbiljetter till ett konstmuseum! Maten var okej, även om vi hade lite otur. Dan tog en elephant sub (köttfärs och lök i en sub). Trots att han tog den lilla, hade vi enkelt kunnat dela på den om inte getingarna hade jagat iväg mig. Jag gick runt istället för att sitta ned och äta. Till slut köpte jag en vegetarisk pita, men det var ingen höjdare. Det hela var indränkt i balsamvinäger, så att det blev sötsurt. De sötade, torkade tranbär som ingick hjälpte inte direkt!

Vi träffade Zach på festivalen - Bonnies son - och han erbjöd sig att ta med oss till the falls imorgon för att åka the maid of the mist. Det har vi inte gjort ännu, så varför inte?

Ikväll har vi promenerat lite i det fina vädret. Vi delade på en kycklingburgare på Colter Bay igen och det lustigaste var att någon började prata med mig när jag satte mig ned. Jag vände mig om och han upprepade: There are no bees here. Lite generad förstod jag att han hade suttit i närheten av oss på festivalen och sett mig irra runt för att slippa getingarna! Det är en liten stad, på ett sätt!

En lättnadens suck

Det har varit lite tyst på bloggen de senaste dagarna, men vi ska försöka att sammanfatta veckans strapatser och segrar på ett bra sätt nu. Vi har haft mycket att tänka på - mest vår egen dödlighet, men också annat - och har därför inte hunnit uppdatera.

Onsdagen ägnade vi åt ett besök hos neurologen i Amherst. Diane var en ängel som vanligt och skjutsade oss, trots att hon bor i andra änden av staden. Kliniken var väldigt upscale med tjock heltäckningsmatta och annat. På väggen hängde fotografier av alla läkare som arbetar där, och alla är neurologer, vilket är en stor lyx för oss, och där såg vi svensken. Jag tänker inte skriva hans namn här, men jag vet att vår vän talat om honom tidigare och blev inte förvånad av att hitta en svensk läkare här. I min väska låg resultatet från biopsin, den som varit mig fullständigt otjänlig, eftersom ingen läkare har brytt sig om den här. När vi så fick träffa neurologen berättade jag om detta dokument och sa att det är så synd att amerikanerna vill göra om biopsin, då jag ju har ett dokument här som beskriver allting, bara på svenska. Det man skulle behöva är ju en läkare som kan svenska här (skratt). Hon nappade - vilket jag hade räknat med - och sa att hon skulle tala med sin svenska kollega direkt. Han förklarade lite för oss och gav mig en high five eftersom Linköping är hans universitet också. Så fantastiskt! Och världen blir liten igen.

De tester man får genomgå hos neurologen i USA är inte direkt anpassade till ens etnicitet och modersmål. Var befinner vi oss? Svårt, eftersom det inte är Buffalo, utan Amherst. I vilket county? Erie. Stava world baklänges. Skriv en fullständig mening. Rita av den här figuren. Tänk om vi inte hade vetat sådana saker?

Dan blir alltid så stolt när han klarar tester, så jag är säker på att han var mycket nöjd med sig själv när han svarat rätt på allting!

Efter besöket gick vi på the mall med Diane. Hon tycker om att handla, så hon är en perfekt shoppingkumpan. Dessutom är hon lika effektiv som jag och vi brukar säga att vi ses om en kvart och då är vi klara. Jag är förvånad över hur gratis alla Ralph Lauren-kläder är här och även Levi's och annat. Nu förstår jag var alla shoppar. Det är ju inte direkt svårt att ackumulera skit i det här landet! Vi åt på the food court, som sig bör, och sedan gick vi till Wegman's för att handla mat. Jag fick ett rabatthäfte för att jag är student (fast mitt UB-card lyder faculty/staff) och sprang runt i affären för att hitta alla gratissaker. Tyvärr informerade en anställd mig om att endast en gratissak gäller idag och att de övriga inte har börjat gälla ännu. Då vi är i Amerika och inte Sverige, erbjöd sig densamma såklart direkt att gå tillbaka med allting till respektive hylla. De vet hur man tröstar besvikna fyndare!

Igår var det universitetet hela dagen. Vi hittade en gratisbuss som går från där vi bor, så det är bra. Den går lite till öster om Main, så jag fick se förbjudet område. Där finns the Old Editions Book Shop, som jag måste besöka, och Mohawk Place, där Dungen spelar nästa helg. I arkivet har jag hittat de häftigaste sakerna! Intendenten är fantastisk och berättade en hel del om vad de har. Jag börjar nästan att känna mig som en forskare nu, särskilt som de är så tillmötesgående och säger: whatever you need. Det har gett mig en hel del inspiration igen och jag sitter och skriver som förr. Man måste hålla sig sysselsatt när man väntar på provsvar, även om de inte är ens egna. För dem av er som lyssnat på kents senaste kan jag säga att det där om att "varje gång du möter min blick blir min värld en aning större" stämmer rätt bra. Man är inte bara sig själv.

Tyvärr kunde jag inte få tag på min professor, men jag har mejlat honom och vi har ett möte inbokat nästa vecka. Vi får se om jag är välkommen på de kurser som jag vill gå, men jag hoppas det.

Idag var det dags för provsvar hos doktorn. Jag började dagen med att skriva på ett potentiellt avhandlingskapitel i en timme, men så ringde Bonnie och ville bjuda ut oss på lunch på Niagara Café, en puertoricansk restaurang på the west side. Vi nappade direkt och skyndade oss därför att cykla iväg och betala hyran på Main Street (precis där de fyra sköts för några veckor sedan) och ta varsin vetegrässhot (hälsovecka). Sedan bar det av med Bonnie på äventyr. Hon vet så mycket om staden och alla hus här. Maten var fenomenal och kostade bara 5 dollar per person! Hon hade en kupong så det är okej att hon bjöd ännu en gång, tänker jag. Sedan till hennes hus för att gå igenom vilka tidningar jag vill ha denna vecka (New York Times Style - vad sägs om det?) och så fick jag lite peppar. Hon hade köpt så mycket. Sedan till sjukhuset och vänta vänta vänta på vad? På lupus? På hemska sjukdomar där alla organ blöder under huden tills man dör? När vi väl fick komma in var jag helt kall och svimfärdig, men det var okej. Allt. Allting var okej. Jag måste skriva det igen: allting var okej. Allting. Vad det än var finns det en god chans att det över. Jag trodde att vi var between a rock and a hard place. Det verkar som att det fortfarande bara är a hard place. Puh. Trodde aldrig att jag skulle dra en lättnadens suck över BARA ms. Nu: fira. FIRA.

Back to school

Det märks att det drar ihop sig till skolstart, såväl på campus som i mataffären. När Dan och jag var och handlade i lördags hittade vi en hylla med storpack chokladkakor och chips. Sådant kan vara bra att ha hemma och det verkade prisvärt, så jag tittade lite på vad som fanns: reese's pieces, kit kat, det vanliga. En hel kartong med små påsar Lay's för nästan ingenting. Då slog det mig: skolstart. Bredvid detta överflöd stod nämligen rader av pärmar och block och annan skolutrustning. Detta är alltså the cornerstone of every packed lunch. Hu! För övrigt kan jag meddela att många skolor i år skickar lite ovanliga listor till föräldrarna på vad barnen ska ha med sig. Toalettpapper, paket med kritor och tuggummiborttagningsmedel bland annat. Nedskärningar har gjort att skolorna själva inte kan tillhandahålla sådana förnödenheter mer. I andra skolor (hoppas jag i alla fall) får barnen en i-pad i år, eller en Kindle. Låter lite som IT-gymnasiet och jag är rätt säker på att det är skolbiblioteket (om det nu finns ett) har fått betala priset. Skönt att inte tänka på skolan och skolpolitik på ett tag (jag skojar förstås - jag tänker på det varje dag).

Campus var fullt av liv idag när de internationella studenterna strömmade in för sin orientation. Jag trodde först att jag skulle behöva vara med, men så var inte fallet. Å andra sidan hade det kanske varit trevligt att få veta hur man dejtar i Amerika, vilket var en punkt på schemat. Vi styrde stegen mot the poetry collection istället, där jag ägnade dagen åt opublicerat material, ibland omöjligt att tyda. Roligt var det i alla fall. Det är en fantastisk arbetsmiljö och vanliga dödliga är inte välkomna utan vidare. Man ska vara där av en anledning och inte ha det som grupprum. Dan sitter där tyst som en mus och stör ingen. Han förstår hur man använder maskinen för att kolla på filmen, så de gillar honom. Jag kallar honom min assistent, men oftast är det ju jag som är hans!

Bonnie kom med nya grönsaker idag. Det blev den största salladen jag gjort. Vad skulle vi göra utan henne och Diane? Den ena försöker fixa in oss hos den hudläkare som sa att han inte hade tid förrän december (botox håller dem upptagna, rika och nöjda, vad jag förstår) och den andra skjutsar oss till neurologen i morgon bitti. Vi får hoppas att det går bra så att vi kan åka till universitetet senare och sitta och jobba.

Jag lade in en bild på bokhyllan för att visa att det trots allt börjar likna något nu. Ett hem, nästan.

Vad nu? Entourage och Chunky Monkey. Varför inte? Vi har hittat ett sätt att få vår laptop att kännas som en teve och att kunna sitta ganska bekvämt i soffan och titta. Säsong 6 är bra hittills. Vi började igår (första gången vi tittade på dvd alls här) och lyckades sluta efter 6 avsnitt. Vi får se hur många det blir ikväll!

Ensam hemma

Eftersom jag inte får gå ut ensam för någon (alla tycker att det är för farligt, allrahelst jag själv), finns det bara ett sätt att få vara ensam på: att skicka ut Dan. Han, som är stor och stark, får nämligen vara ute ensam, för alla. Således har han gett sig av någonstans och jag sitter nu och funderar på huruvida jag njuter av ensamheten eller inte. Ibland kan den ju vara dyrköpt, till exempel om man oroar sig för den som är borta eller om man kanske inte bad så snällt om att få vara för sig själv. Dan skulle egentligen ha gett sig av tidigare, men då satt Sylvester på vår trapp och åt. Det regnar idag, så han ville väl söka skydd, och då var det inte så mysigt här. Nu har både Sylvester och Dan gett sig av.

Det har inte hänt så mycket här. Vi försöker spara pengar, så vi gör inte så mycket. Hittade ett nytt kafé igår, med gamla soffor och bord, lite mysigt. Försökte äta en éclair till lunch idag, men insåg att bakverk med hållbarhet till september inte mättar så bra och fick därför laga en omelett. Försöker arbeta, men måste ständigt ringa till antingen läkare eller försäkringsbolag.

Har sedan igår nästan helt läst ut Pappa Goriot. Det var många år sedan jag läste den sist och nu fanns den ju här i hyllan. Det var inget dumt val - perfekt eskapism. Försöker reda ut vilka manuskript jag ska be att få titta på i arkivet imorgon. Man måste veta vad man vill ha, annars tycker de att man är konstig.

Undrar om Dan sitter med sin laptop på Spot och läser detta?

Living large

När jag köpte biljetterna till The Delaware Ave Tour of Homes var 250 biljetter sålda. Jag tyckte att det var mycket. När det nu idag var dags var det utsålt: 600 personer skulle delta! Vi började med lemonade och cookies på The Theodore Roosevelt Inaugural Site, en villa som tillhörde en mycket mäktig familj i staden och som nu tjänar som museum. Sedan fick vi våra kartor och biljetter och började gå. Vi kan inte lägga upp foton på alla hus vi såg, eftersom det blir för mycket, men några kan ni väl få se. Vi fick inte fotografera interiörerna. Ett hus tjänar numera som en charter school, ett annat huserar ett företag, andra var privata residens. De vackraste husen var de privata på Oakland Place, gatan intill vår. I ett av husen fanns det så mycket konst och antikviteter att jag blev snurrig och lite avundsjuk. Man undrar vad man måste jobba med för att kunna bo så. I andra fall var dekoren knappast huvudattraktionen, utan snarare strukturen. Dessa hus har ofta sålts till företag som gjort kontor av dem och i andra fall till hyresföretag som gjort lägenheter (som i vårt hus). Det är tur att en del hus har kunnat få behålla lite mer av den forna glansen. Miljonärsraden, kallas gatan för.

Lördagen har i övrigt varit mycket lugn och behaglig. Vi handlade för veckan på lågprisaffären här intill och cyklade även iväg till den finare affären för att införskaffa omega-3 (jag får inte ta av Dans, då han är nitisk med sina, men vill heller inte dö, så fick punga ut), broccoligroddar, popcorn och bröd. Och kefir! Det finns alltså en yoghurtsort som faktiskt är lite mindre kompakt och dessutom naturell. Mycket här är annars antingen smaksatt och sockrat eller naturellt och 0 % fett, vilket är ännu gräsligare. Jag fick hoppa över den lockande burken med cinnamon roll-glass, då vädret knappast tillåter glasstransport. Det blir lax med haricot verts, bladspenat och någon av de andra grönsakerna i kassen till middag.

Sedan vi kom hit har vi blivit allt mer varse hur efter vi ligger med vår läsning. Här har jag gått omkring med mina amerikanska böcker, klassiker och moderna klassiker, och tänkt att jag liksom kommer närmare, förstår mer. Det jag borde ha läst istället är tydligen Stieg Larsson. Det går nästan inte att öppna en tidning eller gå in i en bokhandel utan att se hans namn här. Inte heller går det an att vara svensk och göra alla besvikna genom att inte ha läst hans böcker (och visst verkar det nästan lite pejorativt om man säger "jaha, de böckerna, nej jag har inte läst dem" när någon upphetsat frågar en? Vi har tappat räkningen nu på hur många The Girl... vi har sett läsas i vår omgivning. De fanns till och med ett resereportage i lokaltidningen om Larssons Stockholm. Nu har det gått så långt så att Dan ska få låna en av romanerna i översättning. Kanske är det lika bra. Är man svensk så måste man ha läst dem (det är förväntningen) och sett filmen. DE har ju sett filmen - och på svenska - och då ska ni veta att filmer på andra språk inte direkt är populära hos den stora publiken.

Är plastflaskor farliga i Sverige, förresten? Här får man tydligen aldrig fylla upp en flaska vatten ingen. Det finns en varningstext på flaskan som förklarar att det är farligt. Alla är väldigt noga med det där och själv har jag glatt använt samma tomma ramlösa i flera veckor för att ha kranvatten i. Är det en annan sorts plast? Det är svårt att inte bli ångestfylld och rädd i det här landet, då skrämselpropaganda verkligen säljer stort. Varje Time innehåller till exempel - förutom skrämmande rön om allt möjligt - annonser för receptbelagd medicin. Går inte gränsen där? I en av dem står det: "Fråga din doktor om denna medicin ka hjälpa dig". Går man inte till doktorn för att doktorn ska berätta för en vilken medicin som hjälper och är det ändå inte doktorn som ska bestämma eller åtminstone göra alternativen rimliga att absorbera? Jag orkar faktiskt inte välja receptbelagd medicin bara sådär, helt fritt. Nej tack.

35 år

Jag vet inte riktigt vad medelålders är och därför antar jag, helt kallt, att det inte är ännu. Hur som helst måste det väl variera från person till person, så jag tänker vara optimist och bara säga att jag är 35. Inte 40. Inte 36.

Finns det något bättre sätt att fira en stor födelsedag på än att spendera tre timmar hos läkaren? Jag är rätt så säker på att läkaren blev lite kär i oss, då vi båda svarade lite humoristiskt på alla frågor som ställdes (en ny patient måste gå igenom ett stort förhör). Först frågor om allt möjligt, inklusive vaccin mot saker som vi möjligen trodde var utrotade. Sedan sex rör blod till labbet för att kolla allt som finns så att vi inte kan stämma (eller var det ett sarkastiskt antagande?). Till sist remisser till några andra läkare för olika saker. Överläkaren kom in på slutet och pratade med oss och sa att detta är ju mycket intressant (aldrig roligt att höra som patient - man vill liksom helst ha någonting prosaiskt som högt blodtryck, men allt sådant var förstås perfekt). Hon trodde att jag kanske inte alls har MS (trots att det enligt läkaren i Sverige är solklart) och att jag egentligen har någon annan autoimmun sjukdom som imiterar MS och att jag därför fått detta vasculitis, vad det nu är. Till dagens höjdpunkter hörde att förklara det svenska sjukvårdssystemet för sjuksköterskan. Hon verkade inte särskilt berest och belevad och jag kan säga att för henne var allting någon sorts Disneysaga. Vem betalar?, frågade hon gång på gång. Elin försökte att förklara, men det var helt enkelt bortom hennes förstånd. Ändå gjorde Elin klart för henne att sjukdom föder fattigdom även i Sverige, eftersom man blir av med en del av inkomsten när man är hemma sjuk, men inte det heller verkade gå ihop sig för henne. Hur kan sjukhus INTE gå med vinst, undrade hon. Själv undrar man ju mer hur det kan vara lagligt att profitera på människors sjukdomar. Nåväl. Hon tackade så mycket för allt som vi hade lärt henne och tackade sin skapare för att hon slapp bo i ett land med så höga skatter. Det är svårt att förklara för utomstående.

Vad mer? Linköping är lika farligt, insåg vi idag, men svenskar bär kniv, inte skjutvapen. Elin försökte få med mig på födelsedagsfirande (men jag fick ju Toronto) och vi gick till favoriten Coulter Bay och åt kycklingburgare - jag tog cajun, Elin vanlig. Det var som vanligt fullt av kostymnissar där på after work. De är där jämt. Sedan tar de bilen hem. En del av dem släpper loss rejält och bär fula shorts. Spännande. Sedan vidare till Flahertys som är den närmaste baren. Där snackade vi länge, länge med bartendern och en av stammisarna. Det var lite intressant. Stammisen tyckte till exempel att en skillnad mellan Buffalo och Toronto är att i den senare staden ser man människor av olika ursprung umgås. Hans förklaring till detta liknar väl inte vår så mycket, men visst stämmer det att människor håller sig till de sina här. Så är det nog i större delen av landet, vad vi förstår. Konstigt.

Min vikt är tydligen helt oförändrad sedan vi åkte. Jag vägdes in idag. Alltså: fries på jams på Coulter och morotskaka sedan på Sweet Tooth, som bakar allting själva! Det är lite svårt att förstå att jag har tappat i vikt, men jag tränar inte så mycket här. Det blir mer gå och cykla, gå och cykla, gå och cykla. Förresten var vi ute efter mörkrets infall. Alla här pratar om det som har hänt och det verkar vara ett slags gängkrig, men ingen vill att det ska vara så. Alla är lite extra vänliga nu.

Imorgon blir det husvisning galore. Vi ska gå på en vandring längsmed Delaware Ave, en av de rikaste gatorna historiskt sett. Twain bodde där, till exempel. Man får besöka människors hem och se husen på nära håll. När vi köpte biljetter för en vecka sedan, hade de sålt 250 stycken, så det blir stort. Lite extravagant att lägga pengar på sådant, kanske, men vi tror att det kommer att vara någonting alldeles särskilt, med tanke på vilka arkitekter som ligger bakom husen. På tal om det har vi ännu inte sett Wright-huset, men det kommer väl. Gratis någon gång i månaden.

Bilderna hamnade lite i oordning, men längst ned ser ni lite av the produce som Bonnie gav oss. Igår blev det pasta på en mängd grönsaker. Så mycket tomater att vi fick koka pastasås på dem! I morse ekologisk melon. Så rart av henne. Sedan har vi en skylt utanför huset som uppmanar oss att rösta på någon i valet snart. Vi kan ju inte det, men vi har fattat att någon som heter Hoyt också är poppis. Vi tror att en sådant skylt kan komma fram snart, då vi sett en av hyresgästerna med en sådan tröja. Då blir det extra spännande!

Det som gör det lättare att fylla 35 är väl ändå följande: om tjugotalet dagar fyller Björk också 35.

From riches to rags (eller kanske inte...)

Om det blev lång väg hem? Jodå... Bussen avgick i tid från Toronto och resan gick ganska bra ända till vi kom fram till gränsen. Det finns någonting oerhört frustrerande med att veta att man enkelt skulle kunna GÅ därifrån till lägenheten och i princip kan SE lägenheten och den ändå är så väldigt långt borta. Bussen tar 81 passagerare, men proceduren är att man kliver av, tar sitt bagage och ställer sig i kö för att få bagaget kollat och svara på frågor. Vi hamnade sist i kön, eftersom vi var först på bussen och vår väska därmed var längst in. Chauffören var så ilsken när han lastade av bagaget, men man får väl anta att han vet om att det är så det går till. Någonting trilskades, om det var någon lucka eller så, och han blev rätt så arg. Vi vågade inte hjälpa honom, eftersom det står vakter och tittar. De skulle nog inte tycka om att man grävde bland väskorna själv. Vi fick köa i en och en halv timme, vilket ändå endast är hälften av den tid det tog på JFK. En sak som kan hända är att någon har med sig frukt eller mat och då tar det tid. Det får man nämligen inte göra.

När vi kom fram i Buffalo var vi en och en halv timme försenade. Bonnie fanns inte där hon skulle och jag kunde inte få tag på henne på mobilen. Jag frågade några anställda på stationen om en kvinna varit där och frågat efter Megabus. Jodå, för en timme sedan. Vi gick runt byggnaden några varv med gav till slut upp och tog gratisspårvagnen. Då fick jag svar hos Bonnie och hon skulle kasta sig i bilen för att hämta oss på sista gratisstationen. Det är vid polisstationen, så trots att det är på Main känner man sig trygg. De måste ha placerat den där på grund av teaterhusen i kvarteret. Besökarna kan känna sig trygga.

Bonnie hade väntat i en timme men sedan gett upp. Hon var inte arg. Jag kunde ju inte ringa från tullen, eftersom det råder elektronikförbud... Hon hade med sig bomullslakan till oss eftersom jag ogillar mina i mikrofiber. Hotellet hade egyptisk bomull, så kontrasten är tydlig. Hon hade även med sig gratisbiljetter till den irlänska teatern i staden. Jag ska gå och se The Dead snart. Sedan var det en stumfilm som hon skulle ta med oss på snart. Just nu sitter jag och läser New York Times från i söndags som hon lämnade här när hon hämtade oss. Jag får hennes gamla. Strax ska jag laga mat och använda en del av de ekologiska grönsaker som hon också lämnade här. Hon hämtar från gårdarna varje vecka och ger oss en kasse. Fråga mig inte varför. Vattenmelon, purjolök, aubergine, sockerärtor, kål, sallad, tomater, allt. Hon är helt enkelt en mycket vänlig själ.

Jag kunde inte ringa mamma idag och det stör mig. Jag hoppas att vi kan prata imorgon. Dan fyller 35 och vi ska fira med att gå till doktorn... Vi har en tid där. Sedan kanske vi kan gå till en pub och äta en burgare eller något sådant. Vi gick lite back på Toronto, så vi får fira inom rimlighetens gräns. Dan sa att om njurproverna var bra ville han ha champagne på sin födelsedag. Det roliga är att vi alltid säger att vi ska köpa det, men aldrig gör det. Förr, när jag var student, brukade gula änkan dyka upp ibland efter en spikad tenta, men nu känns det inte riktigt okej längre. Det måste vara finanskrisen. Hur som helst tror jag bestämt att vi hoppar över den där champagnen. Det är lite äckligt nyrikt, eller hur? För vad är egentligen en bal på slottet eller en svit i Toronto.

Vi ska inte klaga. Vi har fina vänner, fint väder, en fin lägenhet och mycket att se och göra. Vi är ganska friska (eller inte dödssjuka vad vi vet, även om den där finnen eller vad det nu är inte visar några som helst tecken på att vara en finne eller försvinna). Vi har fyra månader framför oss av USA fun!

Lång väg hem?

Nu är vi inne på vår sista Torontotimme om allting går som det ska. Det kommer det kanske inte att göra, eftersom bussen hit var en timme försenad vid avfärd och sedan ytterligare en timme försenad i tullen. Nu ska vi in i det stora landet, och då lär vi bli än mer försenade. Gårdagen var en perfekt dag på alla sätt och vis. St Lawrence Market var mysigt och jag försökte rena mig med en vetegrässhot. Det var ju nästan lite gott! Vi promenerade vid vattnet och diskuterade länge huruvida vi skulle åka upp i tornet. Vi gjorde det inte - jag fick kalla fötter (förlåt, pappa!). Den sista bilden är för dig, Björk! Vi åt inte där... Det var härligt att kunna gå barfota inomhus i några dagar. Så rent får vi det inte hemma hur mycket vi än försöker!

Vi har wi-fi på bussen, men jag tror inte att det går att Skypa när så många surfar samtidigt. Därför tänkte jag att jag skulle passa på att gratulera mamma på 65-årsdagen här! Hoppas att du får en fin födelsedag, mamma, och att du riktigt börjar längta efter att gå i pension. Det är ju någonting att längta efter, trots allt. Vi får fira dig när ni kommer hit! Jag har inte skickat ditt födelsedagskort än. Det ligger ifyllt sedan två veckor och väntar på dig.

Turister

Det finns någonting ganska befriande med att vara turist igen. Man kan välja vad man ska bry sig om att titta på och man kan få vara lite dum eller vilsen utan att det gör så mycket. Gårdagen var ganska hektisk: vi satsade på AGO, ett museum med mycket intressant konst, däribland Mooreskulpturer. Min favorit var ändå en Chagall, men det är det å andra sidan nästan alltid.

Vi promenerade igenom universitetsområdet, mitt i staden, och hamnade på något mer prisvärda gator där vi kunde äta en billig lunch. Sushi. Eftersom Kanada är avsevärt mycket dyrare än Amerika (skatten på varorna också, men någonting måste ju finansiera deras allmänna sjukvård) är vi absolut inte intresserade av shopping. Också befriande. Man förstör så lätt en resa genom att springa runt i butiker hela tiden - och de ser ofta likadana ut överallt i alla fall. Maten är också dyr och igår drog jag en riktig nitlott med en italiensk restaurang med pytteportioner och extrema priser. Det hela kunde ställas till rätta genom att vi hittade en pub som heter The Village Idiot och där burgarna är billiga. Sedan hittade vi en glassaffär som är helt olik någonting jag tidigare sett. De väger först glassen och sedan blandar de ihop den för hand, så att den blir luftig och härlig, och sedan ska man välja vad man ska ha i. Det blev en kreativ blandning, må jag säga. Det får vi gå ikväll igen.

Att vara på ett löpband igen var himlen. Dan kunde träna på hotellgymmet och jag kunde jogga.Det har jag inte gjort sedan innan vi åkte till Amerika. Jag har cyklat, men det är inte samma sak. De där endorfinerna var fantastiska.

Rummet måste vi ju njuta av också. Kanske har jag bott på två finare i Berlin, men detta är bra nära toppen. Vad det blir idag vet jag inte. Man kan inte planera allt.

Toronto

Vi anlände igår, endast några timmar försenade med bussen. Att åka över gränsen är inte som att åka till Norge, kan man väl säga, utan innefattar en relativt krånglig process som lätt kan bli utdragen om någon av passagerarna har tveksamma motiv.

Färden var sagolik längsmed Lake Ontario och man såg hela tiden Toronto i fjärran. Det är ungefär 15 mil (äntligen mil, äntligen celsius!) men till gränsen är det endast två mintuer från vår lägenhet!

Toronto är så oerhört vackert. New York bleknar nästan lite. Coolt, modernt, vacker sjö, bra restauranger. Vårt hotell är ett spa och vi bor i en svit med kök, tvättstuga, gå-ingarderob. Morgontidningen levereras utanför dörren på morgonen och Apple har konferens där idag... Swanky.

Lite bilder. Nu museum, vandring och försöka utnyttja tiden här!

This town

Ytterligare en person sköts igår kväll. Nu måste nog detta vara en av USA:s farligaste städer, tror jag. Dan och jag kunde inte sova i natt och låg och pratade länge. Jag håller på att läsa en bok om Buffalo och dess historia. Där kan man åtminstone börja förstå vad som har hänt här och hur det kunde hända. Hur detta gängrelaterade våld kunde ta över en hel stadsdel.

De vita flydde helt enkelt staden och byggde nya hus i förorten. Idag är det dyrare ju längre bort från centrum du kommer, och antalet miljonärer därute är mycket stort. Kvar i staden blev minoriteter, som såklart också blev majoriteter. Bland barnen i skolan i själva staden får 80 procent gratis skollunch, vilket är en indikator på hur fattigt det är. Det är ju så i många amerikanska delstater att skolor finansieras med fastighetsskatter. När få människor äger sina bostäder i en stad och värdet på alla hus sjunker, finns också mycket lite att finansiera skolorna med. Jämför detta med hur det är i den rikaste förorten Clarence, där fastigheterna är värda mest: där finns allting man behöver för en bra skolgång. Hade jag barn här kanske inte jag heller skulle bo i stan.

Staden förlorade ungefär halva sin befolkning ganska snabbt när industrierna lades ned. I förorterna bor ungefär dubbelt så många som i staden och detta är unikt på sätt och vis, för de har inte flyttat på grund av att befolkningen ökat. De har bara flyttat och lämnat tomma hus efter sig, hus som blir tillhåll för narkomaner bland annat. Hus där all koppartråd har stulits och där tjuvarna kanske inte bemödat sig om att stänga av vattnet först, så att den som köper huset för en dollar får lägga en förmögenhet på att reparera det. Och vem vill ha ett hus i en del av staden där någon skjuts varje kväll? 6 mord förra veckan, vad vi vet, och en rad skjutningar.

Vad jag förstår är detta en av de mest splittrade städerna, då man mycket sällan ser människor av olika etnicitet umgås. En sorglig historia, helt enkelt.

Jag är ingen politiker, men man borde ha insett att framväxten av dessa massiva utdragna förorter med tillhörande malls och motorvägar skulle vara dödsstöten för staden. Det som måste ske är att man löser skolproblemet och får de medelklassfamiljer som ännu bor i staden att stanna, så att skattepengar fortsätter komma in och så att marknaden växer för varur och tjänster i stadens centrum. Bättre cykelbanor, vore kanske något.

Dan och jag gör oss nu iordning för att möta ett annat land. Det ska bli ganska skönt, faktiskt. Man blir så trött och stirrig av att vara på sin vakt. Jag vill kunna vara ute efter mörkrets infall och vill kunna slappna av en stund.

De senaste veckornas våldsamheter här har varit mycket oroväckande och tragiska, men jag tror - och hoppas - att det finns en framtid för denna forna metropol. Det finns så mycket att se och göra och vi vill inte att föräldrarna oroar sig för mycket: vi vet vilka gator ni får gå på nu. Och nu skrattar jag inte längre åt människor som ger mig dylika direktiv. De skojar inte. Definitivt inte. Men går man där man ska och när det är ljus ute, så får man se någonting alldeles särskilt. Det kan jag lova! The bunny ser i alla fall ut att trivas. Så länge han bor kvar, stannar jag!

Buffalo - det känns tryggt!

Ni har säkert hört om dödsskjutningarna som ägde rum här i natt. Det var alltså i vanlig ordning bara att ta fram kartboken igen vid frukostbordet. Denna gång blev det en stor nyhet, säkert eftersom detta hände i ett område där rika människor måste röra sig, då det är där de arbetar. Om någon blir skjuten i ett område som är helt förfallet redan, kanske det inte blir samma nyhet. Det visade sig ju faktiskt att en till blev mördad i natt, på en annan gata.

Dan och jag har hela tiden sagt att vi ska vara tacksamma om vi kommer hem levande. Kolleger har skrattat åt mig när jag sagt det, men jag hade gjort min research och visste att det skulle vara ungefär såhär. Och min diagnos? Ta inte med skjutvapen på krogen. Knivar bör också lämnas hemma. Inte för att knivar är problemet här - det är i Sverige.

I ett land där miljoner människor bär vapen för att skydda sig själva och sin egendom känner jag mig mer rädd än någonsin tidigare. Det hela får mig att tänka på allting man blir tillsagd att inte göra, t.ex. röka, äta transfetter, dricka sprit och läsk. Hälsoråd i all ära, men det säkraste sättet att leva längre är att se till att inte ränna ute på nätterna.

Idag åkte vi på utflykt långt utanför stadens gränser. Vi var i Lockport, som är en liten, liten stad där det finns kanalbåtar. Erie Canal byggdes för att frakta spannmål från the Midwest till östkusten och Buffalo blev en rik stad på grund av kanalerna. Vi åkte en kanaltur med slussar. Det var underbara Bonnie som tog med oss och bjöd oss på denna upplevelse. På hemvägen åkte vi till en liten by som heter Akron där vi åt på Chubby's Park Deli, som fått en fantastisk recension i veckans Gusto. Deras Smoked brisket-smörgås var helt enorm och min smörgås, med bbq-kyckling, bacon och ost, var fenomenal. Tack och lov var priserna rimliga, eftersom vi under inga omständigheter fick betala för oss. Det blev en riktig heldag, så när vi fick frågan om huruvida vi ville gå på musikal i Niagara Falls ikväll, sa jag nej tack. Det lät kul, men jag är helt utmattad efter att ha gjort så mycket de senaste dagarna. Dan och jag behöver tvätta inför resan och jag vill läsa en stund. Middag behöver vi ju inte tänka på, eftersom mackorna var så stora.

Diane har gett oss mängder av tidningar: The Economist, People och Time. Jag tycker att det ska bli ganska skönt att ligga i soffan och bläddra i dem, faktiskt.

The Galleria

Vi vaknade lite i panik och tänkte att vi kanske skulle till Kanada om någon timme, helst med en matsäck iordninggjord. Det visade sig dock vara falskt alarm och vi fick istället ett bud om att åka till The Walden Galleria utanför staden. Okej, I'll stay here for a while! Vi började på Macy's och sedan till något som hette något och där de äntligen hade Marc Jacobs, fast bara Marc by Marc och jag köpte ingenting för allting kändes som fuskläder och jag hatar verkligen låtsasskinn och plastväskor som ska se ut som någonting annat än plast.... I alla fall hittade jag en top från Donna Karan för 19 dollar. Eftersom kassörskan var svensk (och talade flytande svenska) fick jag ytterligare rabatt! Yes! Så härligt att tala svenska med någon annan än Dan.

Dan hittade sneakers och t-shirts. Vi var på J.C. Penney, Sephora, störiga Abercombie och Old Navy och the Gap men inte på Banana där jag har min rabattkupong (oj, så stort det är i USA med sådant!). Här lämnar man tillbaka kläder om det blivit rea på dem efter det att man köpt dem! Då får man liksom köpa om dem och får rabatten.

Vi var på en massa affärer, men det är för mycket kvar. Till exempel skulle jag ha köpt MK-skor eller kanske Madden eller kanske...

På kvällen blev det en fish fry vid the outer harbor med en massa vänner och några nya bekanta. En hel massa bebisar var det i alla fall. Som tur var de mycket väluppfostrade.

Återigen vill vi bara be er alla att inte avundas amerikanerna. Lärare har ingen lön på sommaren och man har två veckors mammaledighet och allting är visserligen billigt men det är ju bara därför de har så mycket prylar. Allting är dyrare hos oss och därför lever de flesta drägligt där. Och vi har inte städerskor hemma för att vi faktiskt tycker att man kan städa upp sin egen skit.

en underhållande kväll

Trots den återigen nästan bedövande hettan, valde vi att verkligen arbeta idag. Det är svårt att koncentrera sig, och när Woolf skrev att en kvinna behöver ett eget rum och en egen inkomst för att skriva - något som jag faktiskt har - glömde hon en viktig sak: luftkonditionering.

Hur som helst känner jag att jag har kommit in i mitt material igen och nu är det istället själva kursstarten som jag tänker på. Jag vet inte vilka kurser, vet inte när, vet inte hur. Allt jag vet är att professorn kommer hem snart och att jag hoppas att han vet hur jag ska göra.

På kvällen var vi bortbjudna till Bonnie och hennes familj, alltså kvinnan som vi plockade blåbär med. På tal om dessa blåbär, måste jag berätta att jag i morse roade mig med att dela ett för att se hur de såg ut inuti. Inte blå! Inte undra på att vi inte blev röda om händerna när vi plockade. Dessa bär är nämligen samma färg som vindruvor på insidan. Mystiskt.

Hon Bonnie fick vi sagolikt goda hamburgare med svamp, hemgjord potatissallad, nyplockade majskolvar och vattenmelon. Hennes hus är mycket mysigt, lite bohemiskt, och gammalt. Sedan iväg till den anrika historiska teatern i staden North Tonawanda. För mig är det ändå Buffalo, för särskilt långt är det inte dit och många studenter bor där. Biografen var så vacker. Ni kan se en bild ovan. Under sommaren har de en Dustin Hoffman-festival (annars är det ofta teater eller konserter där) och kvällens film var Little big man. Det var första gången Dan och jag såg på teve eller film sedan vi kom hit (om man bortser från urjobbiga Regis och Kelly på morgonen på hotellrumsteven i NYC). Vi satt som förhäxade och stirrade, mycket nöjda, mycket intresserade. Junior mints och smörpopcorn till. Filmen var lång, men det kändes inte så alls. Den var hemsk på många sätt, men allting beskrevs med en sådan humor att man ibland skrattade när det kändes fel att göra det.

Vi vet ännu inte om vi ska cykla i Kanada imorgon. Det känns jobbigt att inte veta, men så är det. Det vi dock vet, är att vi ska ut på en båttur på Erie Canal på lördag. Det är någon sorts historisk tur där man får veta allt om kanalen och dess historiska betydelse för denna stad, som en gång i tiden hade fler miljonärer än någon annan. Så kunde de vackra husen byggas och så kunde de bästa arkitekterna anlitas. Nog är det bra synd att det ska behöva vara så att man börjar varje morgon med att studera kartan för att ta reda på precis hur långt från ens lägenhet som någon blev mördad under natten. I natt var det inte lika långt bort som vanligt, men kanske är det bara en anomali och ingen trend.

Stadsbiblioteket

Igår blev jag nekad ett lånekort på stadsbiblioteket nere i stan, eftersom jag behövde ha med mig ett brev adresserat till mig själv för att kunna bevisa att det är min adress. Sedan behövde jag ett pass också, då mitt körkort mest fick kvinnan bakom disken att skratta. Det såg så roligt ut, sa hon.

Idag begav jag mig tillbaka med allting som jag hade blivit tillsagd att ha med mig. Nu fick jag också ett lånekort! Då var det bara att försöka få låna hem den där referensboken som Bruce sa att jag kanske skulle få låna hem. Bruce var inte där, men jag gick fram till disken och förklarade situationen. Gissa om jag blev snopen när mannen sa att det är omöjligt för mig att få låna hem den, då jag nyss fått mitt lånekort och därför inte hunnit bevisa att jag är att lita på. Hur lång är prövotiden, frågar jag. Sex månader, svarar han. Okej.

Någonting sade mig att han nog skulle kunna göra ett undantag för lilla mig om jag bara förklarade vem jag var och vad jag skulle ha denna bok till. Jag är forskare. Jag är på besök. Ska hem om sex månader. Det gör dig inte direkt mer trovärdig, svarade han, eftersom du ju ska åka härifrån och då har vi inga garantier alls. Okej. Jag förstår. Vad göra? Tänkte ändå att denna bokälskare nog måste sörja lite när han ser sig omkring på avdelningen, där de enda aktiviteter som pågår inbegriper i-pod, mobil eller dator. Ingen läser någonting tryckt över huvud taget. Från bokälskare till bokälskare, således: Jag är ju här för att jag älskar böcker, respekterar det skrivna ordet. Det är mitt jobb. Jag ser att ni har många vakter här. Jag har aldrig sett en vakt på ett bibliotek förut. Kanske finns det i arkiv med värdefulla böcker i Sverige, men inte såhär. Jag antar att de inte bara vaktar böckerna? Eh, nej, svarar han, och förklarar att det här är ju downtown, och då får man lite andra problem. De är här för att skydda oss alla. Och jag tänker måtte jag få låna hem boken så att jag inte måste sitta här jämt, för det är ingen lugn och trygg miljö. Och visst. Tre veckor, varsågod. Vi litar på att vi får tillbaka den. Yes!

Dan och jag satte oss ned på det fina fiket i biblioteket och bläddrade i böckerna som vi tänkt låna. Plötsligt slog det mig hur djup klyftan är mellan folk och folk här. In strömmade alla kontorsnissar för att äta lunch och en veritabel åder av unga, vita karriärmänniskor flöt genom lokalen. Utanför fiket ser jag famljer som har en korg med dvd-filmer som de ska låna, någon med en korg cd-skivor, någon med Cosmopolitan. Går ett varv för att se vad de har i form av fiktion. Harlequin, romance, mystery, young adults och illustrerade böcker. Samt lite vanlig fiction. Jag tyckte lite synd om de bibliotekarier som jobbar där, men så tänkte jag att ett bibliotek såklart ska vara till för folket, och om folket i just detta kvarter behöver få låna filmer, datorer och skivor, om de vill läsa romances och mystery books, så är det väl så det ska vara. Eller?

Högt och lågt, helt klart, eftersom de har Mark Twain-utställningen, en bokhandel med förstautgåvor och annat spännande, samt det där fina caféet.

Jag visste inte vad klassklyftor var innan jag kom hit. Jag trodde nog att jag visste, men det blir så mycket mer konkretiserat här. Den höga kvinnan som talar med sig själv befinner sig så långt ifrån den unga affärskvinnan som inte kan slita sig från sin i-phone. Ändå står de nästan bredvid varandra. Jag undrar om de ser varandra alls, eller om några av figurerna på biblioteket är skuggvarelser för de övriga. Om de befinner sig i olika världar.

Blåbär and everything after

Dan hatar verkligen Counting Crows och jag alluderar på dem mest för att reta honom lite, men, men.

Dan och jag har upptäckt vår i-pod, en manick som legat bortglömd och oladdad en längre tid. Tack, kent, för ismael och allting. Tack Jens Lekman. Tack.

Internet är tillbaka hemma! Jag kan alltså kolla mitt saldo och inte längre få panik när min fattigmansmobil säger att jag ska ringa upp någon på grund av de senaste händelserna på mitt bankkonto. Jag skojar inte! Jag köper förbetald mobil som man fyller på och det kostar lika mycket om någom ringer mig eller skickar ett sms till mig!

Blåbären var intressanta igår. Vi åkte så långt för detta (och bli inte förvånade när ni får höra att akutsköterskan bodde därute och körde in varje dag. Linköping är ju NÄRA). Förresten ska ni veta att hon förmodligen hade pengar och en rik make och därför kunde bo långt, långt från stan. Skumt. Man fick åka stor golfbil eller liknande för att plocka, men vi gick tillbaka och det tog faktiskt bara 2 minuter, så man undrar varför.... Sedan såg det ut som vinrankor och lite som vindruvor. Så stora blåbär, så odlade. Det som var så häftigt var att de faktiskt smakade något, vilket jag inte tror att de odlade blåbär man kan köpa i Sverige någonsin gjort!

Sedan blev det skulpturpark. Konstnären dog nyss i ett fall, tyvärr, men parken är så cool! Sedan lunch på en fin restaurang i Ellicottville dit man åker för att åka skidor. Inte som i Norrland, men visst.

Idag efter akuten åkte vi till stadsbiblioteket för att surfa och kolla på en Williamsbok som är utlånad på uni. Kalla det för datorcentralen, för alla som satt där var fattiga och saknade dator. De surfade, snackade, spelade hög musik och skrev CV eller bara slösurfade. Vi har ju lap top och ni kan lite på att vi höll ögonen på den när vi använde deras långsamma wi-fi. Vi skulle kolla om försäkringen täcker alla läkarbesök som jag bokat in åt Dan denna månad. Böckerna var det nog bara jag som brydde mig om och bara därför skulle de låna mig den bok som egentligen är arkivreferens. Måste bara ha pass och ett brev med mig nästa gång, så att de vet min adress. Först blev jag sur, men sedan såg jag kundkretsen och insåg problemet.

Sedan the Pearl, som vi måste visa för våra föräldrar när de kommer (och som vi längtar!) där man helst sitter inne men där vi idag satt ute för att se hur det var. Vill ni sitta på the Sky way? Det är typ (haha, Elin skrev typ!) en motorväg. Kanske kan ni se filmen?