Gott Nytt År!

Det känns ganska okej att ta farväl av 2010 när man under morgonpromenaden möts av vyer som dessa. Ändå är det alltid lite svårt att inte få panik när man inser hur tiden skenar iväg. Jag tror bestämt inte att det gick såhär fort när jag var 13 och ville bli äldre...

Dan och jag har försökt att sammanfatta året som gått och göra en lista. Listor är lite roliga och en tradition som man inte ska förkasta. Problemet är förstås att vi har varit borta från Sverige och säkert missat många av årets bästa i olika kategorier. Och det som vi tycker var bäst 2010 behöver ju inte vara från 2010...

Okej, here goes, årets bästa:

Film: True Grit

Skiva: kents En plats i solen

Roman: Eh, vi har nog inte läst någon roman utgiven i år, så vi får säga de bästa böckerna som vi har läst i år... Dan säger Invisible av Paul Auster och jag säger The Road av Cormac McCarthy

Plats: Manhattan

Restaurang: Colter Bay i B-staden. Hey, vi har ju haft en budget att hålla!

Besatthet: the murder rate

Gata: Elmwood Ave, såklart, i Buffalo

Fotbollsspelare: Zlatan (säger Dan, I couldn't care less...)

Äckligaste: den gamla maten vi hittade i spisen i lägenheten

Upptäckt: Sveriges miljömål kommer inte att göra någon nytta alls, tyvärr

Färdmedel: cykel

Plagg: Uggsen (igen!)

Grej: Ipaden för de flesta, tracfonen för oss

Godaste: Min biff bearnaise, helt klart

Kommunikationsmedel: Skype

Mest irriterande: Like (I like can't stand that like annoying little word like entering the conversation like all the time)

Snällaste: D och B, på delad förstaplats

Roligaste: 30 Rock

Mest lovande nya serie (och nej, vi har inte HBO, så det är inte med i bedömningen): Modern family

Mest ångestframkallande: alla främlingar vi har hälsat på hos

Kändis: Sylvester i vår buske, helt klart

Sötaste: B:s barnbarn W.

Hund: Casper

Äsch, det blev väl lite halvhjärtat, detta. Anledningen är att vi borde gå ut på stan igen och inte sitta i rummet och slöa. Så låt oss komma till saken:

Gott Nytt År kära bloggläsare!

New York, (almost) New Year

Ovan: nu; nedan: i morse

Nedan: igår, från besöket på Martin House, ett Wrighthus mitt i Buffalo.

Nedan: utsikten från hotellet

Nu sitter vi uppkrupna i hotellsvitssoffan och vilar efter en ganska imponerande strapats. Gårdagen var vårt farväl av underbara Buffalo, men bara för den här gången. Kvällen avslutades med att Dan och jag lagade middag åt familjen. Det blev vår favoritfisksoppa, med basilika, tomater, vin, fänkål och färsk fisk, med mera. Efter det såg vi alla "As it is in Heaven" eller vad den nu heter på amerikanska. De hade filmen hemma och hade aldrig sett den. Det hade vi inte heller, förstås. Nog var det surrealistiskt att sitta där i deras soffa med Buffalovintern utanför fönstret och titta på en version av Norrland. Vi gör nog rätt så bra filmer ändå i Sverige.

Det är svårt att skriva när Sarah Palin är på teve. Måste zappa... Aah. Nu så.

I morse steg vi upp klockan tre, och när jag säger vi, menar jag hela familjen. Trots att W jobbar hårt varje dag, valde han att följa med oss ut till tågstationen och vinka farväl. Vi hade inte så lite packning, heller, så det var för väl att de följde med. Först in på tåget var självklart jag (alltid, alltid) och jag kunde fixa en plats åt oss och alla våra väskor. Tyvärr var det iskallt på våra platser, men man får inte begära bekvämligheter som värme på amerikanska tåg. De ligger lite efter, förstår ni.

Tårfyllt farväl, slängkyss, etc. Sedan nio timmar på tåget, som dessutom var fullbelagt på grund av snökaoset. Vi har ju övat inför denna dag så länge, så det var väldigt mäktigt när den väl kom. Tiden gick fort på tåget, med bananagrams och bok och utsikt och ipod. Ni kan se ovan hur mycket is det var på Hudson och hur mycket snö de måste ha haft där. Sedan får ni inte missa de majestätiska fabrikerna, heller.

Framme på Penn var det kaos och hemskt. Vi kånkade som sagt på många väskor och det var lite svårt att ta sig ut, och sedan var såklart taxikön ett kvarter lång. Till sist kom vi emellertid fram till vårt hotell och vår svit. Snabbdusch och sedan iväg mot professorns lägenhet. Vi hade delat på en subway footlong under resan och sedan inte ätit mer än så (och när jag köpte den i Buffalo och förklarade för smörgåsmakaren vad vi skulle ha den till, undrade han om vi skulle åka tåg ändå till Sverige, och detta efter att jag hade sagt att det tar cirka nio timmar. Jag kände att det vore synd att demonstrera min överlägsenhet, och svarade bara: oh no, that would take at least ninety hours, och struntade i att förklara det där med Atlanten. Man kan inte fylla i alla kunskapsluckor.) När vi kom fram var vi alltså hungriga och valde att äta på Upper West Side, trots att vi bor i Tribeca. En pizzaslice och vatten och några kosherkakor och sedan var det bara att kliva in och tala med portvakten och så vidare. Skönt att portvakten i alla fall visste att jag skulle komma, så att jag kunde gå in direkt.

De kakor vi hade köpt för att vi insett att vi saknade present kändes inte riktigt lämpliga när vi väl kom fram. Istället har de fått utgöra vår middag här i sviten. Det blev vin och ost som utlovat och sedan mycket diskussion om mitt projekt och om hans projekt. Det bästa av allt var att han sa att jag verkligen verkade kunna mitt material och hade berättat saker som inte han visste. Kan det vara sant? En härlig människa, helt enkelt, och jag ska absolut utnyttja det visitkort han gav mig, samt klura ut ett sätt att ta hem de många tidskrifter han gav mig. Dan och jag har nästan beslutat oss för en extra väska, så att det blir fyra istället för tre. Hur ofta är vi i USA, liksom?

På hotellet finns bio, gym och restaurang. Dan har köpt biopopcorn, men i övrigt sitter vi hemma nu, efter ett besök på the tavern. Och snöslask är bara förnamnet. Tror de sa 1600 plogar på teve, ute på gatorna i staden alltså.

Vad nu? Sova och längta efter den frukost som enligt den information vi har fått ska serveras enligt ens instruktioner. Oatmeal? Fresh fruit? Eh, nu är det ju bara några dagar kvar, så det kan mycket väl bli en väl tilltagen amerikansk frukost.

Sista dagen i staden

Efter att ha misslyckats med havregrynsgröten, beslutade vi oss för att gå till Spot för en sista frukost. Vi ska dit igen i eftermiddag för att dricka kaffe med våra mammor, men det känns bra att låta den sista dagen här vara en klassisk spotdag.

Igår kväll var vi bjudna på middag på ett mycket fint äldreboende, där W:s mamma bor. Man köper en insatslägenhet och de har tre olika nivåer av care. Middagsrestaurangen var precis som en vanlig restaurang, men lite som på en kryssning. Fyrarätters och steken grillad till perfektion! Det är här alla pensionerade läkare och professorer hamnar, så man kan gå kurser i allt möjligt. Det finns en skönhetssalong, en biograf, ett bibliotek, och W:s mamma hade börjat sin morgon med aerobics. Hon är 95.

Inspektionen igår gick bra, men vi var lite besvikna också, då hon knappt tittade på vår perfekta städning, utan mer verkade leta efter något som var trasigt. Nåja.

Tåget går alltså 04:44 imorgon och under de nästan nio timmar som resan tar ska vi läsa, skriva reseberättelse till stiftelsen och förhoppningsvis spela bananagrams.

Ovan ser ni de utlovade bilderna från basilikan. Den byggdes mellan 1921 och 1925. Arkitekterna var från Italien och Polen och staden. På den tiden var den den näst största domen efter capitol-byggnaden.

Övriga bilder är från industrilandskapet och gårdagens middag.

Sist men inte minst: det går bra för Sverige i Buffalo, men vi har ännu inte lyckats se kungen, om han nu är här.

Slutstädning

Här i den ekande tomma lägenheten städar vi för fullt. Inspektion om tre timmar. Tittade just igenom kontraktet och insåg att det fanns många, många regler. Vi får inte ens slå in en spik, i princip.

Vi har inte tömt kameran ännu, men kan rapportera om att vi igår besökte en galen kinamatsbuffé i förorten, då familjen ville att vi skulle få uppleva den där grisiga sidan av överätande. Sedan besökte vi den katolska basilikan, som ni snart ska få se bilder på. Eftermiddagen spenderade vi på biografen där vi tittade på True Grit, Cohenbrödernas senaste. Mycket bra.

Vi har fått en fin julklapp också: bananagram, ett slags fritt scrabble som man lätt kan ta med sig. Var så nöjd när jag fick in riktigt svåra ord, men det kostade mig många segrar, då det går lite mer långsamt då. Så roligt spel!

Snökaos var det också, ja. Hoppas att spåren har tinat upp till dess att vi ska åka. Lång väg hem.

Decaf

Vad är grejen med decaf, egentligen? Man får komma ihåg att specificera hur man vill ha sitt kaffe här, så att man inte får helt värdelöst, koffeinfritt kaffe. Defeats the purpose, decaf.

Ovan ser ni lite bilder från vårt amerikanska julfirande samt huset där vi är housesitters just nu. Julmaten här är inte direkt julmat, vilket inte alls gör så mycket om man, som vi, endast längtar efter några få rätter från julbordet varje år. Bäst var D:s Key Lime Pie - sanslöst god! Vi fick lite julklappar vi också: kakor, julornament och sponge candy, en lokal specialitet. Vi gav dem julklappar också, såklart! Sedan har vi försökt att köpa något till B och hennes familj som tack för allting som hon har bjudit på (typ 11 middagar och lika många teaterföreställningar). Presentkort på fancy restaurang och biobiljetter. Hoppas, hoppas att de tar emot det!

Julkakor är mycket stort här, får man lov att säga. Vi har fått julkakor från tre olika personer, så vi har kanske femtio kakor här hemma. Man får satsa på sådana som man tycker om, och lite otacksamt strunta i de andra.

Imorse när vi åt frukost kunde vi njuta av nylevererade dagstidningar, NY Times och Buffalo News. Ser ni hur de levereras? I platspåsar - såklart. Varför inte? Har vi sagt att vi längtar hem?

Vi har gjort så mycket som vi inte har berättat om, bland annat besökt Karpeles manuskriptmuseum i staden. Vår stad har två stycken, vilket är rätt så imponerande, med tanke på att endast sju amerikanska städer har karpeles. Bland annat kunde man se ett brev som angav dagen för tacksägelse och ett brev från McKinleys mördare (han mördades här, faktiskt). Man kanske kan förstå varför de ogillar socialism här, när man ser att mördaren gjorde det han gjorde för att han tyckte att det var fel att en hade så mycket när så många hade så lite. Weirdo.

Här hemma hos B finns mängder med böcker och det är nästan svårt att välja. Jag har gått efter principen "måste inte läsa ut den" och därför valt en lite udda volym: Class av Paul Fussell. Vilken intressant läsning. Jag har förklarat för Dan att vi är high proles, eftersom han har v-ringad tröja, men samtidigt är vi middle class, för vårt vardagsrum är fullt av saker som gör att det helt enkelt måste vara så. Boken är från 1983, så kanske är inte v-ringat lika stigmatiserande numera. Detta citat visar dock på bokens charm: "Watching news or sports interviews on TV, you doubtless have seen people, not all of them adolescents, who carefully position themselves just in the background and jump up and down and wave frantically while wearing theatrically broad smiles. Hoping to be distinguished if only for a moment by being caught by "a media" and recognized-glory!-by family and friends, they reveal that they are low proles" (p. 102). Vi hoppas förstås att våra förfinade vanor och vår elegans ska ge resultat på klasstegen, men Dan envisas med att ha text på sina t-shirts, vilket gör att vi balanserar farligt nära the proles... Skämt åsido: nu vet vi i alla fall hur vi ska hantera fruarna från whatever som är på teve jämt och ständigt, och som varken Dan eller jag vet någonting om, eftersom vi ju är so not proles...

Har vi satt ribban för högt när vi förväntar oss att alla andra ska ha samma sinne för humor och ironi som vi? Nej, det tror vi inte. Vi har höga tankar om er!

Dagens projekt var att kolla in reorna. Inte så spännande, faktiskt. Dock fick vi se ett nytt mall och äta mall food, och eftersom Dans t-shirts redan har förstört våra klassambitioner, kan vi väl lika gärna njuta av maten och brasan, eller hur?

P.S. Ni vet att vi i Sverige går ut på krogen på juldagen, förstås, men ni visste nog inte att amerikanerna också gör det - trots att det är deras stora juldag. Man sticker helt enkelt från julbordet fort som attan för att gå ut och roa sig med vänner. Vårt system är faktiskt mycket smartare.

Finns det några bra bloggtitlar kvar?

Vi klarade natten i det gamla huset rätt så bra, trots att B säger att det spökar. Nu sitter vi ändå i den tomma lägenheten (eller, vi sitter på sängen, som är det enda som är kvar i lägenheten) och surfar. Vi har Internet i huset också, men detta är trots allt hemma nu, och man är mer bekväm i sitt hem, på något vis.

Igår kväll hämtade J oss för en middag i ett mycket intressant radhus i staden. Det byggdes på 20-talet för rika människor på landet som behövde ett boende i staden under teater- och balsäsongen. Fyra våningar och endast ett par rum per våning. J och E har vi träffat förut, men vi har aldrig hälsat på hos dem. Hon är juridikbibliotekarie och vi vet inte riktigt vad han gör. De hade besök av en kvinna, M, som har undervisat juridik och varit dekanus på ett uni i södern. Det är så läskigt att fara omkring som vi har gjort detta halvår, från bjudning till bjudning, utan att alltid känna personerna man ska hälsa på. Hur ska man bete sig? Vad kan man prata om? Hur vet man om man trampar i klaveret? Det är för väl att vi är så charmanta, faktiskt! Och det där om att trampa i klaveret... Jag frågade rakt ut vad folk i södern tycker om bilden som målas upp av dem i serier som Family Guy (ni vet det där avsnittet då syskonen blir kära i varanda bara för att de har flyttat till södern). De var good sports och ingen verkade tycka att mitt samtalsämne vid middagsbordet var det minsta opassande.

Nu har vi fått ett stort care package från J och E med lax och couscous. Det får dock ligga i kylen till imorgon, då vi har en annan bjudning att gå på om några timmar. Ut till förorten till vår första amerikanska familj för riktigt julfirande. Inte lika nervöst, men visst känns det lite som att man tränger sig på. Man får försöka komma ihåg att man inte bjudit in sig själv, utan faktiskt fått en förfrågan.

Vi får ladda upp lite bilder sen av huset där vi bor och kanske från julfirandet. Tills vidare får ni nöja er med ovanstående bild. Vi vill ju gärna tro att de sitter och väntar på att vi ska komma hem!

God Jul!

Nog känns det allt lite som julafton, trots allt, när vi sitter i ett ombonat hus och får frukost serverad av bästa B: korv, potatis, ägg och frukt! Vi ska bo ensamma i huset över julhelgen, när familjen är i Boston. Ska bli spännande. Det är ett gammalt, mysigt hus med mängder av vrår och saker - och böcker. Och nej, det är inte det smakfulla huset ovan. Däremot kunde vi inte tänka oss ett bättre julkort från Amerika än detta: vi stod säkert i tio minuter utanför för att få till en bild. Tiger, Nalle Puh och Ior var det som gällde i det huset. Självklart finns det också lysande dekorationer med kristen twist. Vi har sett både en och två upplysta Marior på gräsmattorna här.

Vi har inte köpt några julklappar till varandra i år, men vi har spanat in ett litet inslaget paket i högen i huset där det står: To Elin and Dan. Undrar vad det kan vara för något?

God Jul från oss i Buffalo!

P.S. Det ryktas att kungen är på väg hit... Spännande.

Vi hittade the melting pot till sist...

Ni som följer bloggen får kanske för er att staden där vi bor nu inte är särskilt integrerad och att det har genererat vissa problem. Nu kan vi glatt berätta att vi äntligen funnit det Amerika vi eftersökt: den mytomspunna meltingpoten, en plats där alla bara trivs tillsammans och passar ihop. Denna plats ligger lite utanför staden, i ett gigantiskt köpcentrum vid flygplatsen. Den är en restaurang... Och här slutar det tappra försöket till ironi och vi kommer till saken: Ikväll hade Z bestämt sig för att ge oss en julklapp och ta med oss på en fonduerestaurang för fyrarätters. Inte illa! Bästa W körde genom hela east side för att ta oss dit, istället för att ta motorvägen. Vi kunde alltså köra rakt österut från vår lägenhet utan att byta väg, för de vägar vi behövde ta gick över i varandra. Så enkelt tar man sig till the mall om man inte väljer att köra runt staden. Vi var så imponerade. Ingen annan har ens nämnt att det går att göra så. Men så cool är W.

Ovan ser ni hela gänget med huvudrätten, det vill säga det som kom efter ostfonduen och salladen. Vi valde coq au vin som buljong, trots att vi kanske inte förstår hur det går ihop sig, och det var utsökt. Sedan var det bara att doppa anka, räkor, steak, kyckling och ravioli i den där grytan. Nice. Någon gång kom en manager förbi för att se till att ingen blandade rå och kokt mat, och det slog oss allt att de måste riskera att bli stämda om människor inte kokar sin kyckling tillräckligt länge.

Kyparen kommer förbi och gör iordning maten vid bordet, men själva tillagningen är man själv ansvarig för. Vi sa att vi var från Sverige och de frågade hur långt det var från Schweiz. Vi sa ganska långt och han såg besviken ut. Sedan förklarade han att där borta vet de verkligen hur man gör fondue. Okej, sa vi. Vi är så glada för att ingen någonsin har blandat ihop de där två länderna, och det gjorde ju inte kyparen heller. Man får ju förstå att Europa ser ut som ett lilliputtland för en som kommer från en sådan gigant som Murka.

Efter ostfondue med bröd och grönsaker, californisk sallad med gorgonzola och valnötter, ett sammelsurium av anka, nöt, räkor och grönsaker och såser var det dags för dessert. Tydligen skulle jag få äran att välja. Jag som har sådan beslutsångest för allting! Det blev en crème brûlée på vit choklad i vilken man skulle doppa så disparata ting som jordgubbar och cheesecake (och rice crispies och marshmallows och kladdkaka). Mätt är bara förnamnet, faktiskt.

Vi förstår verkligen att det finns människor här som har mycket pengar. När vi gick därifrån, vid nio, satt folk vid alla bord (det tar två timmar att äta...) och drack champagne, drinkar, öl, vin, och åt fyrarätters, omgivna av shoppingpåsar. Det är så underligt.

Vi får tacka Z så hemskt mycket för en fantastisk present, något som vi aldrig skulle ha unnat oss och som vi nog aldrig kommer att kunna göra igen. Att det finns så snälla människor här i världen!

What day is it?

Vi är lite förvirrade nu, faktiskt, eftersom så mycket händer så snabbt, men ska ändå försöka sammanfatta allt som hänt de senaste dagarna. Ovan ser ni juldekorationer i staden eller förorten eller det enorma och oftast ganska intetsägande området Lancaster, som dock hade en liten stadskärna. Vi var där för operahuset, som också tjänar som stadshus. Detta var vanligt förekommande i USA förr i världen, men nu är huset i Lancaster ett av få bevarade. Obs! Stjärnorna på bilden blinkar, med besked.

Här är operan och den lilla scenen. Inte som de i Berlin och Milano förstås, men nu har vi å andra sidan aldrig varit i dem! Kvällens konsert bjöd på julsånger som framfördes i stämmor och på gammalt vis, engelska r och så vidare. Jesus och Halleluja nämndes i praktiskt taget varje sång, så jag kunde inte låta bli att fnissa när de avslutade med att önska oss happy holidays, det enda politiskt korrekta att säga till folk i juletider här. Om jag har kunnat sitta igenom en hel konsert av bibliska referenser, borde jag väl kunna klara av ett Merry Christmas också, eller hur? Väl ute ur det bedårande stadshuset kunde vi lyssna till de sånger som lyktstolparna bjöd på. De spelar nämligen stämningsfulla sånger under julveckorna, däribland "Go tell it....". Man undrar ju om det inte kan bli stämda för det, med tanke på att det är så känsligt med religion och religionsfrihet (ja, känsligt med båda, faktiskt) här. Vi är ju inga typer som går omkring och stör oss på saker i onödan, som ni ju alla vet, utan dansade glatt gatan fram till de svängiga tonerna. Vem rycks inte med av Go tell it?

Nu är det verkligen nedräkning här i huset. Idag har bästa D hämtat våra cyklar, mikron och lite annat, och imorgon kommer Habitat och hämtar resten. Hoppas att de håller tiden, så att man inte får sitta och vänta hela dagen!

I morse var vi på barnteater i kvarteret, i ett fantastiskt teaterhus som räddades från rivning genom att någon köpte det för ungefär en dollar. Pjäsen var Lilla huset på prärien, och publiken var några hundra vita barn och tre barn som inte var vita. Frågade vilka skolor som var där, och fick svaret att idag var det förortsskolor. Go figure.

Dagens besök på favoritbokhandeln genererade en ny bok: The Enormous Room. Den fick jag för fem böcker, som jag bytte in. En dålig affär, såklart, men alla böcker jag bytte in hade jag köpt för samma summa som man här får ett gammalt teaterhus för, så det var inte så farligt.

Glömde berätta att vi var på bio igår och såg Green Hornet eller något sådant. Inte vår typ av film, men bättre än vi trodde den skulle vara. Nu hoppas vi kunna gå på den nya Cohenfilmen och kanske den svarta svanen.

Nu, iväg på äventyr. Rapport följer snart!

Juldricks

Rapporter från dagen och gårdagskvällen kommer snart, men först måste vi få berätta om en artikel i gårdagens USA Today som handlar om the tip - hur mycket ska man ge till jul? I Amerika måste man, konstigt nog, ge pengar till fan och hans moster bara för att det är jul.

Brevbäraren ska ha upp till 20 dollar, för det är vad de max får ta emot.
Hårfrissan ska ha lika mycket som en klippning kostar - bara för att det är jul. Samma för alla som gör din look, vare sig det är naglar eller hår eller hud.
Läraren ska ha en present, inte pengar. För en lärare behöver ju inga pengar... (?!)
Sophämtaren ska ha runt 20 också
Din PT ska ha vad ett pass kostar i juldricks. Ett pass kostar ju rätt mycket, så vi förstår inte alls varför de skulle behöva mer pengar, men vad vet vi. Vi har alltid kunnat träna oss själva.
Hundskötaren ska ha 20 också
Barnvakten ska ha vad en kväll kostar
Portvakten och fastighetsskötaren ska ha ungefär 25, mer i finare trakter
Tidningsbudet ska ha ungefär 15
Städerskan (för det är nog alltid en hon, tyvärr) ska ha 35
De som sköter din gräsmatta (för du har väl en sådan person i ditt liv?) ska ha mellan 20 och 50, per person (då många här verkar ha flera trädgårdsmästare till sina förortstomter - och man undrar om de ens träffar dem i juletider... Åker man dit med pengar, bara sådär?)
Servitörer ska ha den vanliga dricksen, förutom på julafton, då man anses vara ond om man inte dricksar rejält. 18 % är ju standard, men till jul skulle man nog behöva gå upp till 30%. Tur att vi är bortbjudna...

Ja - den där julbonusen som människor ofta får här verkar ju vara ganska så easy come easy go, faktiskt. Tur att vi lever i ett civiliserat land där människor helt enkelt får en skälig lön. Så enkelt, så logiskt.

Just cruising

Dagens rapport skulle kunna komma från en helt annan stad, egentligen, för detta är inte det Buffalo vi känner. Bilisternas och förortsmänniskornas stad, eller snarare städer, har vi roat oss med nu när vi har varit bilister.

Dagens första stopp var hyresvärden, där vi betalade sista elräkningen och förhandlade om den kommande, den som vi inte vet vad den landar på. Båda parter tycktes nöjda och vi tror att vår strategi med att lära oss allas namn på kontoret har varit oss till gagn.

Vidare sedan mot universitetet, och då såg vi vår gamla buss, den första vi brukar ta på morgonen. Alldeles tom susade den fram på gatan. Mycket få studenter stannar kvar över jul, så det får man väl förstå. Uppe i arkivet var de lite förvånade över att se mig igen, då vi ju hade sagt våra goodbyes redan, men Elin förklarade vänligt att hon hade glömt att skriva ut sig sist (man måste alltid fylla i vilken tid man kom dit och när man åkte hem, första gången någon av oss haft stämpelklocka...) och att hon tyckte att det kändes fel att helt enkelt stanna där för alltid. De såg rätt så häpna ut och förklarade, minst lika vänligt, att ett telefonsamtal ju hade gått lika bra. Självklart var det hela ett skämt - det var ett dokument som hon skulle titta på i samlingarna. MEN vi skrev ut oss den här gången när vi gick därifrån. Det skulle vi ha stört oss på annars - så slarviga vill vi inte vara!

När man har bil och befinner sig norr om staden, måste man nästan kolla in de malls och liknande som finns i trakten. Först TJ Maxx som vi var inne på i Boston. Lite av en besvikelse här, då de inte alls hade Vince och Missoni, utan mer det vanliga utbudet av Ralph Lauren, Juicy, Seven etc., etc. Det är inte så spännande som det en gång var, faktiskt. Däremot hittade vi en julklapp till D, som vi ska fira jul hos, så att vi inte kommer tomhänta. Nu har hon i och för sig redan allt, men detta är något ätbart, så det ska väl kunna gå åt.

På vad vi tror är traktens näst största mall var det förvånansvärt lugnt. Vi gick direkt till the food court där vi åt cajun, fast det var helt klart kinesiskt. 4:50 per person och då får man verkligen en full tallrik av kyckling, grönsaker och ris. Svårslaget! Självklart kunde man också ta ett kort med Santa om man ville, men det hoppade vi över den här gången. En karl skrek till den stackars trötta malltomten att han ville ha en enkelbiljett till Rio, tack så mycket. Priceless.

En liten julklapp lyckades vi hitta, men vi kan inte avslöja vad det är för något. Vi kör verkligen på litet i år vad presenter anbelangar, eftersom vi har begränsat med utrymme. Elins föräldar får nog en aprilpresent istället, eftersom vi kanske inte träffar dem innan. En förstaaprilpresent kan ju bli hur rolig som helst, tänker vi...

På väg hem stannade vi till vid ett coffee culture, efter en ganska intrikat manöver i trafiken. Det var likadant som alla andra coffee cultures, med öppen spis, marmorbord, fåtöljer och möjlighet att få sitt kaffe i riktig kopp, vilket mycket sällan är fallet här. Där satt vi och tittade ut mot myllret av bilar och de stilla snöflingorna och tänkte: detta är ju ett helt annat USA. Några asiatiska tjejer satt och fikade och fotograferade varandra och sedan hoppade de in i sina bilar och körde någonstans, till sina studenthem får vi anta. Det är så detta ska göras, det här med att bo i Amerika. När vi utvärderar, vilket vi gör som bäst just nu, kommer vi ändå alltid fram till att det var bättre att inte ha bil. Vi har sett så mycket och fått så mycket motion, och sluppit betala bensinkostnaden, som dock är lite väl försumbar. Vi skulle väga 10 kilo mer var om vi inte hade cyklat, och vi skulle ha bränt mycket mer pengar genom att ha så lättillgängliga nöjen. Detta betyder förstås inte att vi inte vill ha bilen nu! Nu går det inte att cykla runt överallt längre.

Just nu sitter vi och väntar på att åka till operahuset för en konsert. Vi var på en annan konsert igår och sedan var det middag med hela familjen B, till och med 95-åriga svärmor, på restaurang. Imorgon är det bio (tyvärr inte Black Swan, utan en annan som vi har fått biljetter till) och dagen efter det är det middag på restaurang med alla och sedan är det middag med vår vän och sedan är det flytta in i huset och ut ur lägenheten och sedan är det jul och sedan är det........... Ja, ni får se!

Halleluja

We got us a car, people! Now, this is a really, really big day for us. We'll be rolling and cruising like there's no tomorrow, man!

Nej, men allvarligt talat, kan ni fatta att det finns så fina människor som B och hennes familj? Just när det faktiskt inte lägre går att cykla, och vi skiter faktiskt i om ni är idealister och tror att man kan rädda miljön genom att cykla. Om ni inte har provat den strategin i Amerika och insett dess begränsningar, är ni faktiskt ute och cyklar. Det går inte att cykla här när det är vinter.

Halleluja. Halleluja. Bloggbesökarrekord för titeln - det räknar vi förstås med. Men inte för jebus eller the g-word. För bilen. Automobilen... Vi är RIKTIGA människor nu. Kasta stenar och frukt på scenen nu!

Vi botaniserar vidare...

Idag har vi haft en riktigt mysig dag här i Buffalo. Den började med ett besök hos vår holländska vän. Hennes stuga - den kallas faktiskt för en stuga - ligger några kvarter ned och var riktigt fin. Nyrenoverat, Ikeakök med ELUGN, golv som det inte är hål i, egen tvätt- och diskmaskin, teve, och så vidare. Nu måste hon i och för dela denna stuga med en rumskamrat och hyran är skrämmande hög, då de båda betalar vad vi betalar för vår lägenhet per månad. Vi satt och pratade i någon timma och gjorde upp lite planer för kommande dagar.

När vi vandrade hemåt träffade vi två kvinnor med två små hundar på Richmond. Den ena hunden var en korsning mellan jack russel och en typ av golvmopp som jag inte kan stava till utan en ordbok, och den andra vara en chihuahua, som jag kan stava till för att jag ville ha en när jag var liten. Det var en sällsam lycka att få kela med de där galna hundarna i snön, och sedan gjorde det ju inte saken sämre när de frågade vad jag gjorde och jag sa doktorand och de sa "men du är ju så ung!" Jag sa nej, inte alls ung, och avslöjade min aktningsvärda ålder, varpå den ena damen sa: "You look twenty!" Dessa vänliga själar! Someone bless 'em!

När så dagen redan var räddad, var det bara att gå hem och göra sig i ordning för nästa aktivitet: lunch med professorn och hans hustru på restaurang och sedan ett besök på botaniska trädgården.

Trädgården ligger i en annan stad, Lackawanna, som är berömd för sitt stål och den industrin. Här bodde polacker och irländare som arbetade i stålverken och nu flyttar mest nyanlända invadrare dit, eftersom den förra vågen har fått det bra nog för att kunna flytta till något bättre ställe. Den enorma och otroligt vackra basilikan vittnar om den ansenliga katolska befolkning stadsdelen en gång hade.

Själva trädgården byggdes inför världsutställningen 1901, om vi inte missminner oss, och har en lång rad intressanta växter, däribland en köttätande växt och kaktusar med lustiga namn. Vi låter bilderna tala för sig själva.

Kvällen blir nog en hemmakväll med internetteve eller läsning. Måste spara på krafterna nu inför den massiva arbetsinsats som kommer att krävas för vår slutstädning och flytt.

Som ni ser har vi även bilder från motorvägen. Man ser nog ingen grain elevator här, men de är så coola att de bör uppmärksammas lite här i bloggen. Professorn som har filmseminarierna har just nu en utställning med fotografier av dem och man debatterar nu huruvida man ska måla dem som man gjort i andra städer, för att de ska vara vackra. Igår hittade jag en intressant artikel från 20-talet där det stod att det ju är synd att en grain elevator inte är vacker som en gotisk katedral, om inte annat så bara för att vi alla har fått lära oss att de gotiska byggnaderna är vackra. Men, framförde skribenten, det är the grain elevators som har störst chans att ses som sköna i slutändan, då de byggts av nödvändighet och därmed endast har de nödvändiga elementen, ingen dekoration eller annat onödigt. Bra skrivet, tycker vi här i bloggen!

Freaky Friday

Kvällens middag intogs på fenomenala French Quarter Café, där vi åt gumbo och catfish po'boy. Mellan denna middag och morgonens frukost gömmer sig dock en hel värld.

Dagens besök på campus var nog det sista. Jag har dragit fram en massa nytt material och lagt på min hylla, för säkerhets skull, men det kan nog bli så att personalen, enligt mina instruktioner, får lägga tillbaka sakerna efter julhelgen, då jag alldeles säkert inte kommer att åka dit mer. För sista gången stod vi mittemot det röda hyreshuset på Main och stirrade på de pappbeklädda fönstren. För sista gången kunde vi notera huruvida fönstret i trapphuset fortfarande är öppet. För sista gången funderade vi över vilket sorts galleri som låg på bottenplan i huset innan det lades ned och endast skylten fick skvallra om den historien. För sista gången sa jag Good morning! till en trött men vänlig chaufför som försöker stjäla sig en morgoncigg mellan turerna.

Skolbussar, åtta i rad, lysande gula och gammaldags. Fotgängare som sneddar över den sexfiliga gatan utan att bry sig om trafiken. Tre själar som idogt står och håller i skyltar med Maria och Jesus och välj liv utanför kvinnokliniken. Jag ser bibelsällskapets lokaler i det gamla bostadshuset, den lilla kyrkan med skylten som säger "sluta leka med gud, han leker inte med dig," det andra huset som tar hand om valhänta föräldrar som inte riktigt vet hur man ska göra. Jag ser myllret utanför Uticastationen, i hörnet där hjärtat brister för mig varje gång. Dollaraffärer och snabbmatskedjor och en diversebutik som säljer icke-märkesjeans och hjälper en att betala räkningar. Vidare mot nästa sorgliga korsning. Ett igenbommat hus och en stängd spritaffär. Ett around the clock som ändå är stängt, dess handskrivna skylt falnad. Nedlagda industrier som blivit gallerier för antika bilar och andra som bara blivit kvar, sönderslagna glasrutor och grafitti i alla fönster. Ett kvarter längre bort är det samma sak igen: en igenbommad spritaffär och en nyöppnad alldeles intill. Män står därutanför, väntar på något. Skolorna, de vackra, med kors på taken. Och det college som lovar att de ska visa oss alla ljuset i en mörk värld. Jag tittar extra noga på den nedlagda restaurangen med Obamaskylten i fönstret. Change. Yes we can.

Närmare campus kommer den snobbiga herrbutiken med handgjorda plagg, den som de åker från New York för. Floristen med alla julgranar på parkeringen, samtliga bundna med röda band, och det lilla huset intill järnvägsspåret där det har stått for rent sedan vi kom hit.

I den andra bussen, senare, glider förorten förbi. Det nyöppnade kfc:t, kemtvätten, närbutikerna, bildelsförsäljare, span, och rader av små hus. Sedan tornar campus upp sig med sina respektingivande tegeltorn, som stora legoklossar utströdda på en jättelik slätt. Mörkt bruna och kantiga.

Sista besöket på biblioteket och sista gången jag inte förstår vad hon som jobbar där säger.

Sista mikrofilmen i läsaren och sista gången jag går därifrån med blygrå hand.

Som ensam passagerare åkte jag sedan hem, och när jag klev på frågade mjukisen (han som gillar smörig musik) om jag ville kliva av på något särskilt ställe idag. Och så berättade han om sitt jobb, sitt nya jobb, sitt schema. Det är så där när det är slut, som på arkivet idag då jag pratade med Alice jättelänge om allt och inget. Bara sådär. Och jag sa Merry Christmas, eller Happy Holidays, beroende på din religion. Visa omtanke, vara taktfull. Alltid.

Och sedan är det precis som igår. Slänger mig om halsen på Dan som frågar om jag har läst mina mejl. Nej, svarar jag. Har inte haft tid. Ja du, säger Dan. Ditt kort är spärrat. Spärrat? Mmm. Det är någon som har försökt få fram dina uppgifter, så banken spärrade det direkt. Okej, tänker jag. Det är dags att åka hem nu, tydligen. Tjuvar och banditer, säger jag och svär. Asså man blir ba så himla kränkt. Kränkt, blir man! Nu vill vi veta var detta skedde, så att vi kan cykla upp dit, storma in och se töntiga ut med våra cykelhjälmar i handen och ställa dem mot väggen. Ni har tjuvar här, förstår ni! Tjuvar! Men så tänker man - det är ju jul. Det kan inte vara så lätt här, det där med jul. Mammon ska ha sitt.

Tack vare en fenomenal insats från make och svärföräldrar har vi nu i alla fall fått klarhet i varför vi inte kan ta ut pengar längre, och vi är mycket tacksamma för att de reagerade.

Kvällens cajunmiddag var som sagt mycket god, men det som gjorde kvällen var ett besök på Rust Belt Books, den mysigaste bokhandeln här. Vi skulle försöka hitta en cajun cook book, men det fanns ingen. Istället fastnade vi i den fascinerande samling böcker de har där. Viktigast av allt var den tidskrift som den professor jag ska träffa om någon vecka har - nu vet jag lite mer om den. De har gamla nummer av alla möjliga litterära tidskrifter. Sedan en fantastisk bok som återger de brev som skickats mellan redaktören för Poetry och författarna under tio och tjugotalet. Perfekt. Sedan så mycket fantastiskt att det inte går att sammanfatta. Sådana obskyra grejer som man brukar får leta ordentligt efter. Frågade om jag kunde sälja mina böcker till dem, och hon svarade att det skulle gå mycket bra, och att man också får byta till sig nya... Nu förstör det visserligen vår plan om att få lättare bagage, men det är alltför frestande för att motstå. Och tanken på att följande gobitar ska få bo i den bokhandeln är betryggande: DK's guide till Southwest USA och Las Vegas, Curtis Sittenfelds American Wife, Frank McCourts Angela's Ashes, Mortensons Three Cups of Tea och Woodwards Plan of Attack. Det är kanske inte namnen på böckerna man ska sälja som man ska skylta med i en blogg, men vi kan ta listan på vad jag har behållit en annan gång!

Going solo...

Av skäl som vi inte kan gå in på här, fick jag åka ensam till arkivet idag (eller säg såhär - man måste ha studentleg för att få åka och det hade vi ju ingen aaaaaning om). Självfallet fick jag gentlemannamässig eskort till bussen, men sedan var det bara jag. Så skönt att få vara ensam, tänker ni kanske, men det är inte riktigt så enkelt. Har man spenderat nästan varje minut tillsammans i ett halvår, är det mycket, mycket märkligt att plötsligt stå där ensam och vänta på bussen.

Först in på arkivet, som vanligt. Ingen besökare sedan jag var där igår. Och då var det bara jag som var där. Förvånade blickar: here alone today? Jag kommer att bli ihågkommen som den där lustiga tjejen som hade med sig sin make överallt. Men han är ju faktiskt min assistent - och det var inte roligt att sortera kopior själv idag, ska jag säga. Slöseri med min talang, faktiskt... :P, som de unga skriver.

Färdig med samtliga nummer av little review och har börjat på Broom. Fick se originalen - och då menar jag verkligen originalen - med de coola omslagen. Valde dock att använda microfilm när det väl kom till kritan. Man vill verkligen inte ha sönder något!

Fördelen med att vara ensam där är väl att man pratar mer med folk. En kille lärde mig hur mycket som helst om objektivisterna när jag satt där och läste mina tidskrifter. Det var ju bra.

Hemfärd: busschauffören väntar länge innan han åker och tittar lite frågande på mig. När jag kliver av downtown ser han Dan på trottoaren. Oh, there he is. I was wondering where he was today! You have a great day! Och då ser man den igen, den där värmen som finns i en liten stad där människor känner igen varandra och hälsar på gatan och småpratar med främlingar i affären. Vi har inte gått omkring som skuggvarelser här i ett halvår. Vi har varit uppmärksammade. Vi har funnits. Vi har blivit sedda, alltså har vi varit.

Ja, nu är väl allting som det ska, tänkte jag när jag klev av bussen och slängde mig om halsen på Dan, men då säger han: har du läst alla mina mejl? Eh, nej, har inte hunnit. Hur så? Jo, har inte lyckats få ut pengar någonstans. Tusan också. Då var det bara att gå till banken och fråga dem, en konversation som vi verkligen inte vill återge. Förståelse för andra system och andra kulturer? Nil. Wait, did you say you have a Swedish master card? Now, why would you have that? Is there an 800 number on the back you can call? Nope. Just the Göteborgsnummer...

Testar det andra kortet, det som kostar lite att använda. We have contact! Puh! Vi hade hunnit föreställa oss livet här utan pengar...

En glad överraskning idag var i alla fall skumtomtarna som kom med posten från Sverige. Tack, svärmor! Ljuvligt gott.

Suck!

Nog är det märkligt att sitta och läsa Wyndham Lewis texter i ett rum där det finns en målning av honom. Ännu märkligare är förresten de debatter som fördes i slutet av tiotalet och början av tjugotalet här vad gäller vad som får och inte får publiceras. Ett nummer av den tidskrift jag uppehållit mig vid idag nådde aldrig prenumeranterna, eftersom en novell av ovanstående författare ansågs obscen. Stackars min Williams, som ju hade den första delen av sitt nya verk i just det numret! Då ska vi förstås inte tala om Joyce, vars verk de fick böta för att publicera. Ja, tänker ni - det där var ju längesedan. Sådär är det tack och lov inte numera. Nej, om vi inte ser till vilka böcker som får och inte får behandlas i ett klassrum, förstås. Och vad gäller filmer är vi inte så säkra. Ingen röker ju längre i filmernas värld. Lite konstigt är det allt... Någon måste ha gjort något, tror vi. I Turisten figurerar en låtsascigarett av typen som de kränger på the mall. Inte kan väl det vara produktplacering? Vi är sjukt trötta på produktplacering i filmer, förresten. Det är vämjeligt.

The finals tycks nästan vara över och det blir allt tystare på campus. Skönt, förstås, men också lite trist. Mejlade iväg den där sabla uppsatsen igår och ångrar mig allt lite, men har fått trevligt svar om att det ju var synd att jag, som ju hade så mycket att tillföra, var så tyst i början. Komplimang eller kritik - vi säger väl beröm då, för att göra kvällen lite trevligare. Den andra uppsatsen skickar jag sen, har jag bestämt. Hinner inte nu. Tack och lov var det också helt okej för hsb. Han som bestämmer, alltså. Sagt adjö till administratören som hjälpt mig så mycket och återlämnat en trave böcker som hon lånat ut.

Inga pengar kom ut ur bankomaten idag när jag stoppade i mitt kort. Vi tänker inte på det nu, utan hoppas att det vara var något temporärt fel. Har exakt 48 dollar i kontanter. Hoppas, hoppas, hoppas att det funkar imorgon. Annars är vi rätt så körda.

Försöker att komma på något roligt eller smart att skriva, men börjar få slut på idéer. Ni vet ju allt om Buffalo nu, eller hur? Ni vet vilka befängda mängder salt de strör ut på gator och trottoarer, så mycket att man undrar hur miljön egentligen reagerar på det. Ni vet att snöskottning i stort är privat och att man därför endast kan vara säker på att kunna promenera utanför en bar, affär, frisersalong eller tunnelbanestation. Ni fattar också varför privatpersoner har plogar på sina trucks. De är våra bärplockare, så att säga. Kommer hit när det är säsong och hoppas tjäna så mycket pengar som möjligt. Måhända har de det lite bättre. Vi får väl hoppas.

Det har slagit över helt och hållet för Dan nu. Han lyssnar på Magnus Ugglas Joey (this is a message, this is a message, hallå, hallå, hallå SWEEEDEN). Ni kanske tror att det har slagit över för att han lyssnar på RATM, men det är mer en konsekvens av dagen. RATM är ett friskhetstecken. Nu har han hunnit gå över till Infinite Mass, en av de bästa låtarna de gjort, som vi lyssnade på med full volym och öppna fönster när vi gled genom Sjöbo i början av seklet på vår väg till Ystad. Det var helt genomtänkt. Jag vet att han lyssnar på den för att han är upprörd över det övertag som rassarna får i Sverige nu. Nu Kite. Så bra. Vår svenska musik är helt fantastisk, Uggla mer på ett lite ironiskt sätt, men ändå. [dock måste det sägas att amerikanska Fleet Foxes, Band of Horses och Grand Archives är fenomenala också.] Nu kör han Laaksos Drop Out. En låt som jag alltid lyssnar på när det känns lite svårt. Som nu när jag vet att professorn inte kommer att älska mitt paper: "Hey, professor, professor, please, I'm not taking anymore of this shit" (OM(F)G så mycket skit jag kommer att få för detta, men Markus Krunegård är så fantastisk, så jag säger jag skiter i allt men det skiter jag i). Hemlängtan är absurt stor, med tanke på att vi egentligen alltid har betrakta oss själva som förfinade kosmopoliter. Nu är det mer ge oss gravlax och sill och nubbe annars hoppar vi i älva (none of which we particularly like..., älva included)! Rökt lax, däremot, med wasabi. Om du läser detta, pappa, får du lova mig att INTE tillreda dessa delikatesser i år.

För övrigt kan jag berätta att de dyraste jeansen jag någonsin hört talas om är Balmains som kostar ungefär 12 000 kronor. Insert gasp here. Förstår du nu mamma att jag var billig i drift när du tvangs köpa Dieseljeans och Levi's till mig? Gratis, man! Jag som bara skulle kolla vilka amerikanska märken jag skulle kunna köpa för en fjärdedel av priset här, och så visar det sig att amerikanska märken är ute nu... Go figure. Just my luck.

En sista notis: så coolt att en svensk pitetjej (eller en som gick skolan i Pite, i alla fall) blivit trummis i Glasvegas!Och nu lyssnar Dan på The Pogues Fairytale of New York och nu är allting som vanligt igen i juletider. Julsång nummer ett här i hemmet. Vem får inte julstämning av att höra fulla irländare bråka? Beats us, for sure!

Snow day!

Det var inte särskilt svårt för oss att besluta oss för att vi var insnöade i morse, och det har fortsatt att snöa nästan hela dagen. Stora, tunga flingor.

Tyvärr betyder inte snow day att man får ha det roligt hela dagen. Inte alls. Först och främst får man ta på sig så många plagg man kan för att hålla värmen och sedan har man att välja mellan att sitta precis framför elementet eller bädda ned sig i sängen - allt annat är för kallt. Hur skriver man en uppsats i sängen? Framför elementet? Jösses. Deadline imorgon. Ingen förväntar sig att jag ska lämna in något, och kanske vill de inte ens ha ytterligare en sak att läsa, men det hela är ju oemotståndligt! Varför skulle man INTE utsätta sig för att skriva en uppsats när tillfälle ges? Det kommer att bli en fasa att få se kritiken, men då får man säga följande till sig själv: Oh, grow up! Be a man!

Man skulle ju kunna tro att kylan skulle få en att hålla sig borta från glassen, men icke. Lågprisaffären hade i veckan ännu Ben och Jerrys för 1.99 styck. Vi köpte fem pints. Det är nu 19 dagar kvar till dess att vi åker hem, men vi hinner gå upp i vikt än! Pistachio har jag letat efter länge, länge och nu fanns den! Hela rostade nötter i också. Hurra!

Skickade precis ut Dan i kylan till närbutiken. Rapporten lyder: det var en kille i shorts där inne som köpte en tjejöl. En enda. I shorts. Puh! Tur att en annan kan sitta tryggt ihopkurad framför datorskärmens varma glöd. Har man sin laptop i knät kan man dessutom värma sig (och säkert, säkert skada sig, men det är en annan femma).

Förresten måste vi berätta om alla julavsnitt på teve här. Igår såg vi Family Guy, Simpsons och American Dad och samtliga hade julavsnitt. American Dads var helt galet, förstås, men Family Guys var riktigt bra. Tomten är helt överarbetad och hans verkstad ser ut som en giftig fabrik i något annat land. Alla önskar sig så komplicerade saker och så mycket så han har tvingats inavla sina nissar och de har blivit helt degenererade. Lösningen? Att endast önska sig en sak. Att de får sända sådant här! Det är ju helt antikapitalistiskt.

Antar att ni undrar om det står mycket om Sverige i tidningarna här nu. Jo. Om Stieg Larsson förstås, alltid. Och så det där andra. Och ja, det känns som om människor tänker att om det kan hända så hemska saker i Sverige, så vet man ju inte alls vad man ska tro på mer. Vi längtar hem till Sverige nu i alla fall. Det ska bli helt underbart att komma hem. Vi sitter här ibland och pratar om vilken mat vi ska laga, vilka kläder vi ska ha på oss när vi har tillgång till våra stora garderober. Gnället kommer nog inte att börja om igen förrän i februari, då vi båda kommer att sitta och muttra att vi önskar att vi vore i Miami!