Dan sitter och gör något, tittar på sport eller spelar spel, vem vet, vid teven. Jag tar tillfället i akt. Eftersom jag precis har kommit tillbaka från en visit i den gamla världen, och besökt grottor från 1600 före kristus, tänkte jag återuppliva min gamla värld. Det var då jag kom ihåg det sms jag fick från Dan en dag i Nouro: kent släpper nytt 30/6 (det vill säga det sms jag fick efter det som löd: "dina cellprover var normala", alltid ett betryggande yttrande). Vad kent egentligen har betytt i mitt liv är förmodligen omöjligt att överskatta. Inte nog med att kent, ihop med placebo såklart, såg till att jag blev gift, kent har även varit en sammanhållande faktor i mina vänskaper. Är de sellouts nu när de håller på med tevespel? Kanske, men jag behöver ju inte köpa dem, och inte heller behöver jag låtsas om de personer med ljusa jeans som står och gungar på konserter. Tänk, jag som sa till mina elever att ni hittar mig säkert inte på konserten i Jönköping, för även om jag ska ha mina rosa strumpbyxor lär väl alla ha sådana kläder. Sedan kom vi dit och jag insåg snabbt att man tydligen ska förvänta sig kritiska och ogillande blickar för sina strumpbyxor även på en kentkonsert. Å andra sidan var det ju Jönköping, och kanske har det betydelse i sammanhanget, vad vet jag. Det fick mig i alla fall att må lite illa och sedan dess har jag inte sett kent live. Mitt kent är mitt, och ingen annans. Jag vill inte se några muskulösa karlar i ljusa jeans som står och gungar på mina kentkonserter (d.v.s. sådant som man får räkna med på Winnerbäckkonserter, varför jag övergått till att köpa på i-tunes istället för att gå på konsert). Ändå får man ju förstå att folk börjar bli gamla. Många hjältar har hunnit bli gråhåriga eller ohåriga. Det är kanske svårt att pulla off (ursäkta the pun) svarta stuprörsjeans, syntfrisyr eller rosa strumpbyxor då.
Nu är det verkligen, verkligen snart dags. Det börjar till och med bli svårt att handla - hur mycket kan gå åt innan vi åker? Behöver jag ett kilo lax? Ska vi helt enkelt äta ute från och med nu? Eller äta nyttigt för att kompensera i förväg? Säkert är att jag springer som en galning på löpbandet och lyssnar på hip hop och tänker att det här ska nog gå bra. Det kan aldrig skada att vara förberedd, att ha bra kondition, och för mig finns det inget bättre sätt att bli av med ångest. Jag - träningsvägraren - tror numera på det förlösande i en 6-kilometersrunda. Diane har köpt gardiner och börjat leta sängar. Fick ett sms när jag stod på toppen av ett berg i en gammal kyrka på Sardinien, helt täckt av dimma: vill vi ha gardiner? De är vita och perfekta, stänger ljuset ute och skyddar mot insyn. Tack, min USA-mamma! Kontraktet gick igenom och nu är det klart!
Packningen är ett gissel. Om man som jag behöver byta kläder några gånger per dag för att känna sig normal, är det extra problematiskt. Hur många klänningar kan man rimligtvis ta med? Ändå har jag organiserat allting så att sommarkläder tas hem i september och då kommer höstkläder och mina föräldrar och sedan tas mer hem i november då vinterkläder anländer med Dans föräldrar. Ändå, att bara ha en enda handväska, det är ju... lyxproblem. Marc Jacobs får helt enkelt inte följa med, alls. Den ena väger typ tio kilo och den andra rymmer bara min plånbok, inte dans, vilket gör att den inte håller måttet för resor, då jag tydligen ska bära på allting (vilket å andra sidan gör att väskbudgeten aldrig ifrågasätts). Måhända kan jag shoppa lite framåt hösten då jag vet hur mycket av mina privata pengar jag har kvar. Stipendiet går ju åt till flyg, bostad och försäkringar, samt allt dagligt som mat.
Böcker är ett annat stort problem. Jag vill verkligen ha de inbyggda bokhyllorna fyllda, men det måste i sådana fall vara med böcker som jag köpt på the Strand i NY (längtar, längtar), för jag kan knappast ta med mig det jag vill ha med mig. Ett hem utan böcker, det är så tomt, så konstigt, så ovanligt, så fel. Det kommer, hur underligt det än må låta, att kännas väldigt tomt och fattigt. Jag kommer att sakna de kvällar när det började bli kyligt ute och man kunde ta fram sin stora Bauhausbok eller något om Chagall från Taschen. Tända ljus och bläddra sig igenom bild efter bild av absolut skönhet. Eller de där gångerna då man undrade om det var Anna Karenina eller Döda själar som innehöll den eller den raden och kunde sätta sig och bläddra i timmar. Jag tar liksom ut nostalgin i förskott, men det har nog alltid varit mitt problem. Jag vill ha äventyr och avskyr när det står stilla - det är väl därför jag alltid beter mig som en otäck streber och försöker klättra, leta nya möjligheter och fortsätta, fortsätta, men ändå har jag en aversion mot avsked i alla dess former. Tanken på att inte längre kunna flyga hem, på att inte få träffa mina kolleger, vänner och gå ut och äta och svamla med dem till på småtimmarna. Det är tungt. Ändå - Dan är med. Dan och jag. Jag fick precis frågan om hur jag lyckats med detta. Hur får man ett förhållande att hålla. Det var en vän som ville veta, och hon kände - big whopper - ingen annan som kunde svara. Alla skiljer sig och gör slut. Hela tiden. Vad är receptet? Det finns nog inget, men det är väl ett aktivt beslut, som alla andra beslut. Och det handlar nog om att tillåta xboxlive och annan skit samtidigt som man tillåts vara nörd och vilja spendera dyrbara Berlindagar på universitetet i det fina biblioteket. Ge och ta. Och nu blir det 6 månader ihop. Jag kommer säkert att lura till mig en massa inbjudningar till middagar och sådant, och då blir det lite mer liv. Å andra sidan finns det ingen jag hellre skulle vilja umgås med.... Eller jo, Williams, om han skulle återuppstå. Det skulle ge min avhandling en speciell vinkel och en sällsam pondus. Jag ska nog inte ge några råd till någon, förresten, jag har ju bara varit gift i 2 år (i dagarna) och sambo i 9. Det är ingenting. Ingenting alls. Det är superlätt och det kan alla göra, vem som helst som får leva och som inte är ihop med en galning eller womanizer. Skryta kan jag göra om vi klarar livet ut.
Nu har jag rört mig från kent till The Pogues. Det är sådant som händer när man tänker på jul i juni. Alltid blicka framåt, alltid planera, alltid organisera. Men jag kommer alltid tillbaka till Empire State of Mind och sedan Full Clip för mitt adrenalin är för högt för min vanliga musiksmak. Nu gäller löpbandsmusik hela tiden - så redo är jag. Och jag har alltid velat säga: so long suckers. Fast det är nog dålig karma... Att lämna Tranås - vilken lycka, vilken belöning, även om min skepsis har mildrats med åren. And yet, min lägenhet... Den har ingenting med staden att göra, utan är bara ett hem, ett perfekt hem med allting som jag behöver och vill ha. Det är inte helt lätt.
Balanserar det hela genom att läsa Henry James (just nu The American) och fundera på den gamla och den nya världen. Bättre förberedelse finns inte. Fast Empire State of Mind ska spelas i mina hörlurar när jag spenderar min första vecka i New York City i juli. Och när jag åker hem ska jag lyssna på Leaving New York. Och när jag åker upp till Buffalo ska jag lyssna på New York State of Mind, hur lite jag än gillar Billy Joel. Så är det. That's a wrap.
