I natt sov vi inte gott, kan jag lova. Anledningen ser ni på bild ovan. Just detta exemplar hittade vi på skärbrädan efter en vistelse i NYC, men igår såg vi en likadan, något större dock, springa genom rummet och fly in i en springa vid ytterväggen. Vad ÄR det för något? Vill vi alls veta? Det är den tredje jag har sett härinne nu, så jag har kontaktat hyresvärden.
Livet är ganska mycket som vanligt: jag ser slow-motionmannen gå förbi någon gång i timmen. Han köper en öl eller något annat på Wilson och går hem, dricker upp och går tillbaka igen. Den magre som alltid bär på en kaffe (nej, inte en hollywoodkändis) gick också nyss förbi.
I morse var det bråttom, då vi ville hinna med de båda gratisbussarna. Det är alltid en upplevelse att åka, eftersom amerikanska tjejer har en faiblesse för minishorts (om än sällan figuren) och man därför nästan inte tror sina ögon när man ser dem. Vad hände med att inse sina begränsningar eller ha goda vänner som säger till? På den andra bussen såg vi plötsligt någonting spännande: en kille i en HV71-tröja och Jönköpingkeps. Vad göra? Dan ville inte börja prata med honom, så jag fick agera. När han klev av sprang jag efter och frågade om han var svensk. Det var han inte, men han kunde några fraser och förklarade att han hade åkt till Jönköping för att se på hockey när han var utbytesstudent på Irland. Coolt!
Jag började dagen med poesisamlingen (och nu instruerar de personalen och säger: hon där sitter och forskar och den där herren är bara hennes make. Han forskar inte, men får sitta här - vilket ju är en ynnest). Att sitta på något annat ställe är nästan omöjligt nu med alla studenter. Man kan inte koncentrera sig, för det är ett sådant liv överallt. Vi åt lunch på Horton's - jag en donut, Dan en macka, för han får inte gå ner mer nu. Där såg vi ett ansikte som verkade bekant, och Dan insåg direkt att det var min professor. Vad göra? Vad skulle ni ha gjort? Jag gjorde som jag alltid gör - gick fram och sa hej. Även om jag är säker på att det var lite fel av mig att störa i lunchen, känns det rätt bra. Jag behöver nämligen inte vara nervös inför onsdagens möte nu.
Efter lunch skulle jag crasha en föreläsning. Jag satte mig ned i rummet bland alla studenter - en mix av folk från Asien och Amerika - och väntade. Egentligen ska man säga till innan, men vem har tid att planera så noga? Professorn var lite sen och satt under hela lektionen med vad jag tolkar som en cigarr i handen, inte tänd. Han bad oss att presentera oss själva, och då fick jag chansen att berätta vem jag var och varför jag var där. Han skämtade lite med mig, testade mig, och jag antar att jag klarade testet, för senare bad han mig komma fram och sitta därframme med honom - framför alla. Då gjorde han ett slags intervju och jag svarade på alla hans frågor. Han var imponerad av min engelska, att jag inte har någon brytning, och nu fattar jag varför. Jag förstod faktiskt inte vad en del av doktoranderna sa överhuvudtaget. Jag sa att det bara handlar om teve och hårt arbete. Kanske skulle jag ha hållit det för mig själv, eftersom det kan tolkas som att någon som inte fått bort brytningen inte har jobbat tillräckligt hårt. Å andra sidan - och det här är viktigt - vägrar jag tro att jag är något slags geni som lyckats lära mig att tala utan brytning... Kursen verkar toppen och vi får se vilket ämne jag får äran att presentera under terminen. Jag sa att jag tar det som blir över, eftersom jag inte anmält mig... Imorgon är det ytterligare en kursstart (som jag missar) och sedan en på onsdag. Mer än så hinner jag knappast! Och nu gick Sylvester förbi, denna gång med en ny väska. Dagen är räddad!
Livet är ganska mycket som vanligt: jag ser slow-motionmannen gå förbi någon gång i timmen. Han köper en öl eller något annat på Wilson och går hem, dricker upp och går tillbaka igen. Den magre som alltid bär på en kaffe (nej, inte en hollywoodkändis) gick också nyss förbi.
I morse var det bråttom, då vi ville hinna med de båda gratisbussarna. Det är alltid en upplevelse att åka, eftersom amerikanska tjejer har en faiblesse för minishorts (om än sällan figuren) och man därför nästan inte tror sina ögon när man ser dem. Vad hände med att inse sina begränsningar eller ha goda vänner som säger till? På den andra bussen såg vi plötsligt någonting spännande: en kille i en HV71-tröja och Jönköpingkeps. Vad göra? Dan ville inte börja prata med honom, så jag fick agera. När han klev av sprang jag efter och frågade om han var svensk. Det var han inte, men han kunde några fraser och förklarade att han hade åkt till Jönköping för att se på hockey när han var utbytesstudent på Irland. Coolt!
Jag började dagen med poesisamlingen (och nu instruerar de personalen och säger: hon där sitter och forskar och den där herren är bara hennes make. Han forskar inte, men får sitta här - vilket ju är en ynnest). Att sitta på något annat ställe är nästan omöjligt nu med alla studenter. Man kan inte koncentrera sig, för det är ett sådant liv överallt. Vi åt lunch på Horton's - jag en donut, Dan en macka, för han får inte gå ner mer nu. Där såg vi ett ansikte som verkade bekant, och Dan insåg direkt att det var min professor. Vad göra? Vad skulle ni ha gjort? Jag gjorde som jag alltid gör - gick fram och sa hej. Även om jag är säker på att det var lite fel av mig att störa i lunchen, känns det rätt bra. Jag behöver nämligen inte vara nervös inför onsdagens möte nu.
Efter lunch skulle jag crasha en föreläsning. Jag satte mig ned i rummet bland alla studenter - en mix av folk från Asien och Amerika - och väntade. Egentligen ska man säga till innan, men vem har tid att planera så noga? Professorn var lite sen och satt under hela lektionen med vad jag tolkar som en cigarr i handen, inte tänd. Han bad oss att presentera oss själva, och då fick jag chansen att berätta vem jag var och varför jag var där. Han skämtade lite med mig, testade mig, och jag antar att jag klarade testet, för senare bad han mig komma fram och sitta därframme med honom - framför alla. Då gjorde han ett slags intervju och jag svarade på alla hans frågor. Han var imponerad av min engelska, att jag inte har någon brytning, och nu fattar jag varför. Jag förstod faktiskt inte vad en del av doktoranderna sa överhuvudtaget. Jag sa att det bara handlar om teve och hårt arbete. Kanske skulle jag ha hållit det för mig själv, eftersom det kan tolkas som att någon som inte fått bort brytningen inte har jobbat tillräckligt hårt. Å andra sidan - och det här är viktigt - vägrar jag tro att jag är något slags geni som lyckats lära mig att tala utan brytning... Kursen verkar toppen och vi får se vilket ämne jag får äran att presentera under terminen. Jag sa att jag tar det som blir över, eftersom jag inte anmält mig... Imorgon är det ytterligare en kursstart (som jag missar) och sedan en på onsdag. Mer än så hinner jag knappast! Och nu gick Sylvester förbi, denna gång med en ny väska. Dagen är räddad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar