Det finns många saker som jag gillar i Amerika. Människorna, till exempel. Sedan finns det annat som jag ogillar, som sjukvården och systemet med försäkringar. Hur sjukvård inte kan vara fri och öppen för alla är för mig en gåta. Systemet är rent ut sagt barbariskt. Nu har Dan och jag försäkringar. Vi betalar ungefär 3000 i månaden för att kunna få vård om något händer. Det kostar visserligen ändå att gå till sjukhuset, men det kostar inte lika mycket som det skulle göra annars. När det nu visade sig att vi behöver en läkare, att Dan måste få tester gjorda och helst snart, loggade jag glad i hågen in på min försäkringssida och trodde att jag skulle kunna gå till närmaste sjukhus, det vill säga ett av de cirka fem som ligger i mitt kvarter. Icke. Man får söka och sedan får man upp en lista på några tusen alternativ och telefonnummer att ringa. Man ringer något som verkar bra och säger: do you accept this insurance? Svar nej. Men jag hittade ju er på hemsidan för mitt försäkringsbolag! Ja, då får du ringa till dem och fråga om du får gå till oss. Okej. Hej då. Nästa försök: Hej, accepterar ni denna försäkring? Ja visst. Okej, bra. Vi behöver ett blodprov och urinprov. Kan vi komma in? Nej, ni måste ha en remiss. Hur får vi en remiss? Ni måste gå till en läkare. Men vi vet ju redan vilka prover som behövs. Den svenska läkaren har ringt. Jag kan berätta vilka prover det är. Nej, det går inte. Vi måste ha ett underskrivet brev från läkaren i sådana fall. Då kan han komma in och ta prover. Okej. Tack så mycket. Hej då.
Dan och jag trodde först att Sverige skulle rädda oss. Tjejen på försäkringsbolaget var så rar och sa att vi hade valt världens sämsta land att bli sjuka i. Men de skulle ta hand om allting. Om alla hemska brev om inkassokrav som man tydligen får från sjukhuset när man har svensk försäkring. Fint. Så bra. Vi behöver inte vår dyra amerikanska försäkring. Så onödigt att vi betalar för den (men om vi inte gör det åker vi ut fort som bara den, kan jag lova). Nästa morgon: Hej, någon har gjort ett fel här på kontoret. Vi täcker inte läkarbeöket, eftersom utredningen påbörjades i Sverige. Jag skriker och skäller. Han låter lite ostadig på rösten. Jag hoppas att han sover dåligt.
Inget Internet hemma. Hur hittar man ett sjukhus? Ringer Bonnie. Hon vet. Men jag vill inte gå till fattigkliniken för oförsäkrade när jag ju betalar så mycket för att slippa just det. Letar labb. Hittar ett som jag bor nästan granne med. Ringer dit. Jo då, kanske. Men jag får gå dit och visa upp försäkringskortet först för att se om det gäller. De kan inte svara på det på telefon. Går dit. Puh. De accepterar det. Nu får vi bara hoppas att man kan få tag på samma läkare som ringde. Sveriges system är bättre (t.ex. vill jag gärna slippa välja bland tio privata sjukhus när jag kan få eminent vård på ett sjukhus som är mitt sjukhus för att det är samma sjukhus för alla som bor på ett visst ställe. Vilken genial idé, egentligen) men visst vore det bra om läkarna inte gick efter pengarna utan man hade samma hela tiden?
Vad mer? Ja, kanske cykeltur i Kanada på fredag. Kanada igen på måndag. Jobbar så gott det går. Hittat nya affärer, t.ex. ett deli där de gör färsk korv som bratwurst. Tar lång tid att steka, eftersom den faktiskt är rå. God. Rökt cheddar. Grönsaker i det somaliska kvarteret som brukade vara italienskt så affären är italiensk. Läst tidningar som jag fått av Bonnie, the New Yorker. Hittat en kaffehandlare som kan citera T.S. Eliot och som man tala om allt möjligt med. Hans hund, Lucas, bjuder på kaffe om man har tur. Han importerar Annas pepparkakor, eller någon amerikansk variant. Delit hade mariekex.
Min affär, lågprisaffären, säljer Ben & Jerry's för under 2 dollar paketet. Hittade en ny smak, Banana Split. Har aldrig haft så många sorter hemma på samma gång förut. Are things looking up?
Vi försökte gå ut och äta på riktig restaurang för att få något annat att tänka på. Den första bilden ovan visar resultatet. Amerikanerna gillar att äta saker ut papperspåsar och på plastbrickor. De gillar även pappmuggar och snacks som man mest förknippar med små barn. På flyget serveras läsk och chips. Gratis och till affärsmän i kostym. Tackar de nej? Icke. Där sitter de som små skolpojkar som äter packed lunch. Underhållning saknas ju inte direkt.
Om allting går åt skogen måste vi ju åka hem, men ännu får vi hoppas på det bästa. Dans njurar måste vara friska. Så är det bara. Någonting annat går bara inte. Och min knöl på kinden, den som ser ut som en blå finne och som jag haft i 14 veckor eller så, tänker jag inte ens kolla upp. Jag törs inte.
P.S. Los Lobos regnade bort för oss. Förbandet spelade i nästan två timmar, så vi kunde inte stanna och se Los Lobos. Vakten förbjöd oss att ta med cyklarna in på området och det fanns inga cykelställ. Jag låste fast den i kravallstaketet bredvid honom och bad honom hålla ett öga på den. Han sa: It'll be fine here, but you'll have to get it at 8. Why? I can't guarantee it after 8. There'll be so much people here and that's the first thing they'll steal. Until 8 you're fine. Jag ville fråga who? Who's going to steal it? Men jag tror att han syftade på kidsen som satt och glodde på oss alla från andra sidan gatan. De som blev nekade att gå in. Och varför klockan 8? Det är ju inte ens mörkt då. Vi hämtade dem halv åtta när stormen kom och sedan cyklade vi i ilfart genom de öde gatorna. För första gången sedan jag kom hit frös jag. Det var en sällsam njutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar