Det har varit lite tyst på bloggen de senaste dagarna, men vi ska försöka att sammanfatta veckans strapatser och segrar på ett bra sätt nu. Vi har haft mycket att tänka på - mest vår egen dödlighet, men också annat - och har därför inte hunnit uppdatera.
Onsdagen ägnade vi åt ett besök hos neurologen i Amherst. Diane var en ängel som vanligt och skjutsade oss, trots att hon bor i andra änden av staden. Kliniken var väldigt upscale med tjock heltäckningsmatta och annat. På väggen hängde fotografier av alla läkare som arbetar där, och alla är neurologer, vilket är en stor lyx för oss, och där såg vi svensken. Jag tänker inte skriva hans namn här, men jag vet att vår vän talat om honom tidigare och blev inte förvånad av att hitta en svensk läkare här. I min väska låg resultatet från biopsin, den som varit mig fullständigt otjänlig, eftersom ingen läkare har brytt sig om den här. När vi så fick träffa neurologen berättade jag om detta dokument och sa att det är så synd att amerikanerna vill göra om biopsin, då jag ju har ett dokument här som beskriver allting, bara på svenska. Det man skulle behöva är ju en läkare som kan svenska här (skratt). Hon nappade - vilket jag hade räknat med - och sa att hon skulle tala med sin svenska kollega direkt. Han förklarade lite för oss och gav mig en high five eftersom Linköping är hans universitet också. Så fantastiskt! Och världen blir liten igen.
De tester man får genomgå hos neurologen i USA är inte direkt anpassade till ens etnicitet och modersmål. Var befinner vi oss? Svårt, eftersom det inte är Buffalo, utan Amherst. I vilket county? Erie. Stava world baklänges. Skriv en fullständig mening. Rita av den här figuren. Tänk om vi inte hade vetat sådana saker?
Dan blir alltid så stolt när han klarar tester, så jag är säker på att han var mycket nöjd med sig själv när han svarat rätt på allting!
Efter besöket gick vi på the mall med Diane. Hon tycker om att handla, så hon är en perfekt shoppingkumpan. Dessutom är hon lika effektiv som jag och vi brukar säga att vi ses om en kvart och då är vi klara. Jag är förvånad över hur gratis alla Ralph Lauren-kläder är här och även Levi's och annat. Nu förstår jag var alla shoppar. Det är ju inte direkt svårt att ackumulera skit i det här landet! Vi åt på the food court, som sig bör, och sedan gick vi till Wegman's för att handla mat. Jag fick ett rabatthäfte för att jag är student (fast mitt UB-card lyder faculty/staff) och sprang runt i affären för att hitta alla gratissaker. Tyvärr informerade en anställd mig om att endast en gratissak gäller idag och att de övriga inte har börjat gälla ännu. Då vi är i Amerika och inte Sverige, erbjöd sig densamma såklart direkt att gå tillbaka med allting till respektive hylla. De vet hur man tröstar besvikna fyndare!
Igår var det universitetet hela dagen. Vi hittade en gratisbuss som går från där vi bor, så det är bra. Den går lite till öster om Main, så jag fick se förbjudet område. Där finns the Old Editions Book Shop, som jag måste besöka, och Mohawk Place, där Dungen spelar nästa helg. I arkivet har jag hittat de häftigaste sakerna! Intendenten är fantastisk och berättade en hel del om vad de har. Jag börjar nästan att känna mig som en forskare nu, särskilt som de är så tillmötesgående och säger: whatever you need. Det har gett mig en hel del inspiration igen och jag sitter och skriver som förr. Man måste hålla sig sysselsatt när man väntar på provsvar, även om de inte är ens egna. För dem av er som lyssnat på kents senaste kan jag säga att det där om att "varje gång du möter min blick blir min värld en aning större" stämmer rätt bra. Man är inte bara sig själv.
Tyvärr kunde jag inte få tag på min professor, men jag har mejlat honom och vi har ett möte inbokat nästa vecka. Vi får se om jag är välkommen på de kurser som jag vill gå, men jag hoppas det.
Idag var det dags för provsvar hos doktorn. Jag började dagen med att skriva på ett potentiellt avhandlingskapitel i en timme, men så ringde Bonnie och ville bjuda ut oss på lunch på Niagara Café, en puertoricansk restaurang på the west side. Vi nappade direkt och skyndade oss därför att cykla iväg och betala hyran på Main Street (precis där de fyra sköts för några veckor sedan) och ta varsin vetegrässhot (hälsovecka). Sedan bar det av med Bonnie på äventyr. Hon vet så mycket om staden och alla hus här. Maten var fenomenal och kostade bara 5 dollar per person! Hon hade en kupong så det är okej att hon bjöd ännu en gång, tänker jag. Sedan till hennes hus för att gå igenom vilka tidningar jag vill ha denna vecka (New York Times Style - vad sägs om det?) och så fick jag lite peppar. Hon hade köpt så mycket. Sedan till sjukhuset och vänta vänta vänta på vad? På lupus? På hemska sjukdomar där alla organ blöder under huden tills man dör? När vi väl fick komma in var jag helt kall och svimfärdig, men det var okej. Allt. Allting var okej. Jag måste skriva det igen: allting var okej. Allting. Vad det än var finns det en god chans att det över. Jag trodde att vi var between a rock and a hard place. Det verkar som att det fortfarande bara är a hard place. Puh. Trodde aldrig att jag skulle dra en lättnadens suck över BARA ms. Nu: fira. FIRA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar