ER

(Kanske borde detta heta ET phone home, eftersom jag inte kunnat prata med mamma eller pappa på flera dagar och nog inte kommer att kunna göra det idag heller)

Blåbären, turen till Ellicottville och blåbärspannkakorna får vi berätta om en annan gång. First thing first.

Igår eftermiddag gick vi återigen till kliniken för att höra efter om faxet kommit och om vi kunde få ta Dans prover nu. Svar: nej. Eller först: what's your name? Sen: No, there is no fax about anyone with that name. Jag sa: then I guess you can cross his name off the list, because we won't be waiting to get in today. Hon sa: What's his name? Jag skrek.

Lätt nedslagna vandrade vi således hem för att sitta och stirra i väggen ännu en kväll. Spansk skitgubbe tog oss igenom helgen och all väntan till faxet skulle kunna skickas, men nu var det bara stopp. Lyckades handla och laga en pastarätt som blev precis som en som de har på Siesta i Tranås. Jag hade fått en kasse med produce av Bonnie, paprikor, zucchini, sallad. Ingen sömn.

I morse gick vi upp tidigt för att kunna vara där innan de tappar bort faxet. Halleluja, de hade fått det. Kan vi ta proverna nu? No. There's gonna be a problem. Jag: Why? Hon: Wait. Jag: OK. Väntade. Hon: OK, so is this written by a doctor? Jag: Yes, it says GP, doesn't it? Hon: Yes, but we have to know if this person is licensed to practise medicine in the US. Jag: What? Of course she isn't! She's a SWEDISH doctor! What do you mean? Hon: Well, I'm sorry, but we can't help you. Jag startar mitt sprinklersystem och grinar och kippar efter andan. Hon: Go to the ER. They can help you. Go to the one on the highway, that's good. Jag tänker, men säger inte: But we don't have a car.

Inte nog med att vi blivit tillsagda att inte gå till akuten, utan istället göra såhär... Dan och jag cyklade till Fillmore, det sjukhus jag hittar till och som jag vet är bra. Vi parkerar våra cyklar utanför the emergency room. Vi går in och väntar på utskällningen, på det nej som ska komma, på ett gå dit istället, vi kan inte hjälpa er. Istället får vi superb vård snabbt som ögat. Alla tester gjorda i ett kick samt röntgen och resultatet på under en halvtimme. Everything looks normal. Sedan numret till två olika läkare som de tycker att Dan behöver, för att följa upp och utreda. Vi hade tänkt vänta tills vi kommer hem, men då blir det inläggning som gäller tydligen, så nu kör vi väl på denna linje.

Och min knöl? Jag frågade läkaren i förbigående och han klämde på den och sa, no, you just need to open this up. Pop it. It's a zit. The mother of all zits. Jag: So you don't think it's cancerous? Han skrattar och säger no.

Okej, så döden känns inte lika nära förestående längre och även jag kan intressera mig lite för sådant som alla andra pratar om och tänker på: shopping, mat, resor, en ny soffa. Sådant som jag blev illamående av igår när jag tyckte att alla andra var själviska idioter som inte tänker på att någon kan vara döende och som ändå bara lurar sig själva när de shoppar och reser för de kommer också att bli sjuka en dag och vad spelar det då för roll vilken soffa man har?

Så nu blir det kanske bio ikväll. Bonnie har gratisbiljetter till allt och kan skjutsa. Bio på en historisk biograf på torsdag, hon följer. Cykeltur i Kanada på fredag. Båttur på Erie Canal på lördag. Kanada på måndag.

It feels good to be alive.