Buffalo har en mycket stor andel invånare av polsk härkomst och just denna månad uppmärksammas detta. Vi hade gratisbiljetter till filharmonikan igen, denna gång lördagkväll klockan 8 istället för fredag morgon, så att det var lite mer högtidligt, eller hur man nu ska beskriva det. Bäst var Chopinstyckena där gästen Berenika spelade piano.
När vi satt där och lyssnade på de där omöjliga och jobbiga passagerna som låter som ett soundtrack till en krigsfilm, alltså inte Chopin, kunde vi inte sluta fundera på det där med dirigenten. Ingen tittar ju på henne. Hon står där och vevar och vevar med armarna, full av energi och helt inne i det hon gör, men musikerna tittar faktiskt på sina noter. Det är lite mystiskt. Som en trollkarl som står där och vevar med sitt trollspö för att vackra toner ska uppstå, men där tonerna tycks komma till liv helt utan detta trollspö. Nåja. Jag förstår ju att man behöver en dirigent (oj, så lätt att det blir "konduktör" när man är i Amerika) för att veta när man ska börja och sluta och att man därför behöver en hela tiden om det är en stor orkester. Hur som helst är det nog ett av världens märkligaste jobb. Ont som tusan måste det göra efter en konsert med krigsfilmssoundrack också.
Tidigare idag cyklade vi iväg till en klädaffär som ligger i utkanten av staden. Dan fyndade lite, men jag hittade ingenting. När vi skulle cykla hem öppnade sig himlen och vi blev dyngsura. Sura på varandra också. Inte blev det bättre när jag spillde ut risottoriset över spisen (förlåt, mamma!) och vi fick börja om med pincetten igen. Plocka korn efter korn och ta paus med matlagningen. Den är ju inte så lite varm heller, spisen, efter att man har haft på den. Just när vi hade fått upp alla riskorn vi kunde hitta och skulle göra ett nytt försök med risotton, gick fläkten och lampan sönder. Då vi redan har enorma problem med en överambitiös brandvarnare - eller rättare sagt två - kommer vi att få laga mycket försiktigt till dess att någon åtgärdat problemet. Kokt mat i en vecka, kanske.
Det finns inget bättre sätt att få Dan på bra humör när man har felat än att släpa med honom på klassisk konsert! Nej, men det blev bra till sist, då vi båda verkligen uppskattade pianokonserten.
Bilden längst ned är från igår, när vi skulle fira goda nyheter. Burgare på Colter, med andra ord, bland dyngraka kostymnissar. Det är så roligt att gå till kostymnissebarer, i alla fall när det är en prisvärd bar som denna. Klockan var halv sex när vi gick hem och då var de redan inne på partytrick. Man undrar verkligen vad deras fruar säger när de kommer hem från jobbet i det skicket.... Tycker ni att det var ett halvdant firande? Det var helt perfekt - och sedan kunde vi titta på 30 Rock, Seinfeld och American Dad hela kvällen, alla helt utomordentligt intelligenta serier. This is the life, man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar