Det fina med kultur är att man känner sig varm och glad även om det regnar ute och är kallt och grått. Idag hade vi turen att genom bästa Bonnie få biljetter till en pjäs på Irish Classical-teatern i staden. Pjäsen heter the Cant och har fått mycket fina recensioner. Det var sanslöst bra, måste jag säga. Historien är lite komplicerad, men det handlar om kringvandrande irländare som har ett eget språk, the cant, och framför allt om två bröder - typiska bråkstakar, en dum en lite smartare, som får ärva en bar. En frånvarande far, en ensam mor och en galen sjuksköterska var också en del av det hela. Det som gör mig lite ledsen är att alla som går på teatern är vithåriga. Alltså, jag har verkligen ingenting emot det vithåriga gardet - Dan och jag hänger så gärna med dem - men vad ska hända med teaterhusen sen?
Bonnie har, på något vis och någonstans, kommit över en Barneysjacka till mig. Vad jag har gjort för att förtjäna den vet jag inte, men hon ville att jag skulle hålla mig varm i vinter. Hon insisterar på att den endast kostade en dollar second hand och jag väljer att tro henne. Den är mycket fin!
Det där med att åka till Boston börjar ordna sig nu, för jag har hittat en potentiell lösning och en resrutt som borde funka. Vill helst boka på en gång, men borde väl kolla så att det passar också!
Det är ju början av oktober månad nu, vilket betyder att vi har gjort halva vår vistelse. Det ger en lite ångest, på sätt och vis, för man tänker att man borde skynda sig på och få mer gjort. En annan sak som början av månaden betyder är att welfarepengarna har kommit. Vi glömde bort det i dag när vi skulle gå och handla på vår lågprisaffär. Köerna är mycket långa och vagnarna är överfulla. Jag vågar inte fotografera andras kundvagnar, men jag borde egentligen göra det. Gallons av läsk, stora kar av kycklingnuggets, högar av ricearoni och sådant, samt chips, chips, chips. Ofta grönsaker och sådant också, så klart, men mest läsk. Helt klart mest läsk. Det som jag ställer mig lite frågande till är systemet de har här när man betalar med bidrag. Man får ett kort med pengar att handla för, men när man kommer till kassan och visar upp detta kort, börjar lampan ovanför kassan att blinka, eftersom kassörskan (det är alltid en tjej) inte får ta emot detta kort utan att en överordnad har godkänt det. Alltså måste managern (alltid en man) gå dit och säga okej. Så inte nog med att man går på welfare - man ska tålmodigt stå under den blinkande lampan också så att alla andra i affären ser att man går på welfare.
På tal om man undrar jag vad vi ska laga ikväll. Vi åt pizza igår, och det var ingen rolig historia. Hemma kan vi ringa till pizzerian (Baronen) och de vet vad vi vill ha när de hör Dans eller min röst, kanske för att vi har ringt dit nästan varje fredag i 6 års tid. Om vi reser bort och missar en vecka, undrar de vänligt var vi var förra veckan. Här var det istället så att den arga mannen vars röst jag brukar höra utanför mitt fönster (vi bor ju granne med pizzerian) skällde ut mig i telefon för att jag var så trög... Det positiva är att vi nu har kommit på ett hämtmatsalias till Dan - min hämnd - Dan Anderson. Ingen kan ju säga Käck, och det kan vara så att pizzamannen blev sur på mig för att jag helt enkelt klargjorde detta faktum i telefon, men det får jag ta. Idag kan det kanske bli risotto hemma, då vi tröttnat lite på maten på restaurangerna häromkring. Om man betalar dyrt, får man fin mat på fin tallrik i fin lokal, men om man är som jag och Dan, får man oftast någonting som serveras som sandwich. Nästan allting är en macka här. Fast det kan vara en mycket, mycket fin sak. En catfish po'boy är typ det bästa vi vet. Helst på Great Jones i NYC, men helt okej här också. Säger som Bart Simpson när han ska leka italienare: "Catfish?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar