Bilderna ovan berättar historien baklänges, egentligen, men det får gå ändå. Längst ned ser ni Dans magmedicin. det var svårt att botanisera bland alla olika typer, som dessutom alltid verkar vara livsfarliga om man läser instruktionerna, så vi tog helt enkelt den billigaste vi kunde hitta. Mycket smart, säkert... Färgen inger en känsla av trygghet och man upplever verkligen att man kan lita på produkten i fråga. Är färgämnen farliga? Inte. Mitt flourskölj är så lila att man kan få lila tänder av det, men förpackningen upplyser en omtänktsamt om detta faktum samt påpekar för en att man kan gå till tandläkaren för att ta bort dessa fläckar om man tycker att det är ett problem. Varför köpte jag den då? Jo, det var det enda munskölj i butiken som innehöll flour. Alla andra innehöll bara alkohol för att döda bakterier...
Onsdagar (eller fredagar om vi är upptagna en onsdag) gäller det att gå upp i svinottan. Seminariet börjar 9, men bussfärden brukar ta mer tid än man kan tro, så man får ta en tidigare buss. Nästa vecka kommer det nog inte ens att vara ljust ute när vi går till bussen. Sträckan vi åker när vi besöker campus kanske är en och en halv mil, men ändå tar det lika lång tid som pendeln till Linköping. Ibland tar det lika lång tid som pendeln plus bussen till universitetet. Om man räknar in promenadtiden, går det definitivt snabbare i Sverige, där det tar fem minuter till stationen, jämfört med de cirka 20 det tar här. Det var en vacker och härlig morgon, i alla fall.
Allting gick strålande bra imorse, och jag hann i god tid till seminariet. Dock vill jag pausa lite vid själva bussfärden och berätta om vår busschaufför. Nu har vi lyckats få samma chaufför på en av linjerna några gånger i rad och han kommer alltid ihåg att vi vill kliva av på ett ställe som egentligen inte är en hållplats. Vi gillar honom. Han ser lite tuff ut, men är en riktig mjukis, en drömmare. Inte för att jag känner honom, men jag känner till hans musik, efter att ha lyssnat på den dag efter dag. Han är en r&b-man. Det är smörigt värre när han får välja. Det som var så frapperande idag var att vi uppmärksammade vad som sades mellan musiksegmenten och då insåg att vi lyssnar på så kallat svart radio. Man skulle som lyssnare till exempel gå in på en hemsida som hette svartamerika.com och fick höra unknown facts om olika svarta historiska personer. Det hör till saken att detta har hänt förut, i den andra bussen. Då var det ett debattprogram på en kanal som också var svart (det låter så konstigt att ens skriva såhär, för hur skulle det låta med en vit kanal - det vore osmakligt, otänkbart och fullständigt politiskt inkorrekt) där man debatterade skolorna och hur demokrater behandlar svarta och andra viktiga frågor. I morse var det mer humor, som till exempel att ungar skulle sluta tjalla på sina föräldrar och respektera dem - alltså inte ringa och berätta att man körde under the influence till balettlektionen utan istället vara tacksam för att man alls fick skjuts - som på den gamla goda tiden. Vi tyckte att det hela var väldigt ovanligt och väldigt märkligt. Man lär sig av att åka kollektivt.
På campus var det liv och rörelse som vanligt och fullt med meningsfulla aktiviteter, som till exempel den ni ser på fotot ovan där studenter står på kö för att till hög musik vandalisera en minibuss. Kul. Studentlivet är så intellektuellt och inspirerande. Jag passar in perfekt.
När vi kom hem, efter en session i biblioteket med det tämligen imponerande utbudet av tidskrifter, hittade vi en ny räkning. Easy come, easy go, som man säger. 50 dollar att betala, alltså. Eftersom det inte regnar och eftersom väderutsikterna är ganska dystra framöver, var det bara att kasta sig på cyklarna och ge sig ut i snålblåsten. Vinden riktigt grep tag i cykeln och några gånger var det nära att vi åkte in i förbipasserande bilar, men det gick bra. Påväg hem såg vi några kids vid en hållplats och befarade att de skulle häckla oss och kanske rent av springa efter oss och gripa tag i cyklarna, men det gjorde de inte. Hur kan man ens få för sig något sådant? Jo, i söndags stannade vi för rött och en bil seglade upp bredvid oss. Killarna i bilen vevade ned rutan (det var en riktigt bonnig truck, förresten) och skrek saker. Han som gapade mest saknade helt framtänder och jag tyckte så synd om honom. Men man kan ju inte säga så. Han frågade efter vägen som vi befann oss på, förmodligen för att vara lustig, och jag sa "what?". Såhär i efterhand vet jag ju att jag borde ha sagt: Oh, you want to go to the dentist? You have to turn around and head north and he'll be on your left side." Men det gjorde jag förstås inte. Och tur är väl det. Hur elak får man bli egentligen, under ett halvår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar