Referesen till Destiny's Child kanske ter sig kanske något daterad, och inte heller är det en referens som jag är särskilt stolt över, men nu råkar det vara så att dagens uppdrag var att hitta något sätt att betala en räkning - och då får man den där frasen på hjärnan (eller i alla fall om man växte upp med MTV under det musikmässigt mycket mörka sena 90-talet och tidiga 2000-talet). Räkning ett av tre kom alltså igår och är det någonting som Dan och jag inte står ut med, är det obetalda räkningar och skulder (kan förklara varför vi inte har något hus). Följaktligen nödgades vi ge oss ut på lång cykeltur till det enda ställe vi vet som hanterar sådana saker, alltså förutom den lite skumma diverseaffären på Main som dessutom tar food stamps. Tack och lov var det lika vackert ute idag som igår, kanske vackrare, och perfekt för en utflykt.
Framme på Wegmans var det helt tjockt med människor. Eftersom många, av olika skäl, begagnar sig av de permobilartade kundvagnar som finns i affären, var det allt annat än enkelt att navigera i affären idag. Till sist lyckades vi i alla fall ta oss fram i kön till customer service där man kan ordna saker som att betala räkningar. Hur gör man, frågade jag, och tillade att jag aldrig hade betalat en räkning förut. Nervös som jag var tappade jag mina solglasögon och såg allmänt skum ut. Tjejen bakom disken såg faktiskt ut att undra lite vad det var frågan om här, så det var tur att jag kom på att lägga till det faktum att jag kommer från Sverige och just flyttat hit! Då gick det mycket lättare och snart hade jag betalat in de 28 dollars som krävdes och fått en money order. Sedan var det bara att fylla i uppgifterna på den och lägga den i kuvertet, frankera och posta. Nu håller vi tummarna för att sjukhuset får sina pengar och allting går bra! Det är väldigt stärkande att klara av någonting som man inte riktigt vet hur man gör. Lite som när man precis flyttat hemifrån. Jag kände mig inte som 27, i vilket fall som helst!
När man ändå har cyklat ända till Wegmans måste man ju handla lite: äppelpaj och surdegsbröd. Det man inte kan göra själv får man betala andra för att göra...
Cykelfärden hemåt blev ganska händelserik. Inte nog med att man kan få höra alla möjliga nedlåtande saker från förbipasserande bilar som ifrågasätter såväl ens mentala status som ens existens när man cyklar, man ska dessutom vara glad att man lever när man kommer hem. Dan höll på att råka ut för en otäck olycka när en ouppmärksam soccer mom öppnade bildörren utan att titta innan. Tur att Dans bromsar är bättre än mina!
Efter en sådan incident måste man pusta ut och lugna ned sig, så vi stannade till på aroma för varsin kaffe i den varma solen. Varje gång man sitter där tror man för en stund att man är i Europa.
Ikväll ska vi nog gå ut och äta och utnyttja att det är local restaurant week i västra NY. Många restauranger har erbjudanden om att äta två för en och så vidare. Förhoppningsvis slipper vi spökturen ikväll. Dan var lagom road när jag fastnade mitt i en walking tour igår kväll och började prata med deltagarna. Han hade hunnit gå över till andra sidan gatan så att han skulle kunna undvika att fastna i gruppromenaden. Jag hade hur trevligt som helst med de andra spökfantasterna, men när jag märkte hur irriterad han var över att jag övervägde att helt enkelt följa med på hela promenaden, fick jag skärpa mig och ta mig loss. Spöken är förresten mycket inne här året om, men ännu mer just nu. Poevakan skedde i förrgår på en nattklubb nere i stan och det är allmän Poeyra inför Halloween. Jag vet inte om vi bör köpa lite godis i den händelse att någon illvillig unge hotar med tricks. Det är kanske bäst... Halloweengrejerna har funnits i affärerna en månad redan, och då togs även juldekorationerna fram på en del affärer. Det ska bli spännande att se om man har någon julstämning alls kvar när det väl är dags. Om jag får önska blir det bröd och den där 5-åriga Goudaosten till julmiddag (den där som jag ska önska mig i julklapp)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar