Om det blev lång väg hem? Jodå... Bussen avgick i tid från Toronto och resan gick ganska bra ända till vi kom fram till gränsen. Det finns någonting oerhört frustrerande med att veta att man enkelt skulle kunna GÅ därifrån till lägenheten och i princip kan SE lägenheten och den ändå är så väldigt långt borta. Bussen tar 81 passagerare, men proceduren är att man kliver av, tar sitt bagage och ställer sig i kö för att få bagaget kollat och svara på frågor. Vi hamnade sist i kön, eftersom vi var först på bussen och vår väska därmed var längst in. Chauffören var så ilsken när han lastade av bagaget, men man får väl anta att han vet om att det är så det går till. Någonting trilskades, om det var någon lucka eller så, och han blev rätt så arg. Vi vågade inte hjälpa honom, eftersom det står vakter och tittar. De skulle nog inte tycka om att man grävde bland väskorna själv. Vi fick köa i en och en halv timme, vilket ändå endast är hälften av den tid det tog på JFK. En sak som kan hända är att någon har med sig frukt eller mat och då tar det tid. Det får man nämligen inte göra.
När vi kom fram i Buffalo var vi en och en halv timme försenade. Bonnie fanns inte där hon skulle och jag kunde inte få tag på henne på mobilen. Jag frågade några anställda på stationen om en kvinna varit där och frågat efter Megabus. Jodå, för en timme sedan. Vi gick runt byggnaden några varv med gav till slut upp och tog gratisspårvagnen. Då fick jag svar hos Bonnie och hon skulle kasta sig i bilen för att hämta oss på sista gratisstationen. Det är vid polisstationen, så trots att det är på Main känner man sig trygg. De måste ha placerat den där på grund av teaterhusen i kvarteret. Besökarna kan känna sig trygga.
Bonnie hade väntat i en timme men sedan gett upp. Hon var inte arg. Jag kunde ju inte ringa från tullen, eftersom det råder elektronikförbud... Hon hade med sig bomullslakan till oss eftersom jag ogillar mina i mikrofiber. Hotellet hade egyptisk bomull, så kontrasten är tydlig. Hon hade även med sig gratisbiljetter till den irlänska teatern i staden. Jag ska gå och se The Dead snart. Sedan var det en stumfilm som hon skulle ta med oss på snart. Just nu sitter jag och läser New York Times från i söndags som hon lämnade här när hon hämtade oss. Jag får hennes gamla. Strax ska jag laga mat och använda en del av de ekologiska grönsaker som hon också lämnade här. Hon hämtar från gårdarna varje vecka och ger oss en kasse. Fråga mig inte varför. Vattenmelon, purjolök, aubergine, sockerärtor, kål, sallad, tomater, allt. Hon är helt enkelt en mycket vänlig själ.
Jag kunde inte ringa mamma idag och det stör mig. Jag hoppas att vi kan prata imorgon. Dan fyller 35 och vi ska fira med att gå till doktorn... Vi har en tid där. Sedan kanske vi kan gå till en pub och äta en burgare eller något sådant. Vi gick lite back på Toronto, så vi får fira inom rimlighetens gräns. Dan sa att om njurproverna var bra ville han ha champagne på sin födelsedag. Det roliga är att vi alltid säger att vi ska köpa det, men aldrig gör det. Förr, när jag var student, brukade gula änkan dyka upp ibland efter en spikad tenta, men nu känns det inte riktigt okej längre. Det måste vara finanskrisen. Hur som helst tror jag bestämt att vi hoppar över den där champagnen. Det är lite äckligt nyrikt, eller hur? För vad är egentligen en bal på slottet eller en svit i Toronto.
Vi ska inte klaga. Vi har fina vänner, fint väder, en fin lägenhet och mycket att se och göra. Vi är ganska friska (eller inte dödssjuka vad vi vet, även om den där finnen eller vad det nu är inte visar några som helst tecken på att vara en finne eller försvinna). Vi har fyra månader framför oss av USA fun!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar