Dan hatar verkligen Counting Crows och jag alluderar på dem mest för att reta honom lite, men, men.
Dan och jag har upptäckt vår i-pod, en manick som legat bortglömd och oladdad en längre tid. Tack, kent, för ismael och allting. Tack Jens Lekman. Tack.
Internet är tillbaka hemma! Jag kan alltså kolla mitt saldo och inte längre få panik när min fattigmansmobil säger att jag ska ringa upp någon på grund av de senaste händelserna på mitt bankkonto. Jag skojar inte! Jag köper förbetald mobil som man fyller på och det kostar lika mycket om någom ringer mig eller skickar ett sms till mig!
Blåbären var intressanta igår. Vi åkte så långt för detta (och bli inte förvånade när ni får höra att akutsköterskan bodde därute och körde in varje dag. Linköping är ju NÄRA). Förresten ska ni veta att hon förmodligen hade pengar och en rik make och därför kunde bo långt, långt från stan. Skumt. Man fick åka stor golfbil eller liknande för att plocka, men vi gick tillbaka och det tog faktiskt bara 2 minuter, så man undrar varför.... Sedan såg det ut som vinrankor och lite som vindruvor. Så stora blåbär, så odlade. Det som var så häftigt var att de faktiskt smakade något, vilket jag inte tror att de odlade blåbär man kan köpa i Sverige någonsin gjort!
Sedan blev det skulpturpark. Konstnären dog nyss i ett fall, tyvärr, men parken är så cool! Sedan lunch på en fin restaurang i Ellicottville dit man åker för att åka skidor. Inte som i Norrland, men visst.
Idag efter akuten åkte vi till stadsbiblioteket för att surfa och kolla på en Williamsbok som är utlånad på uni. Kalla det för datorcentralen, för alla som satt där var fattiga och saknade dator. De surfade, snackade, spelade hög musik och skrev CV eller bara slösurfade. Vi har ju lap top och ni kan lite på att vi höll ögonen på den när vi använde deras långsamma wi-fi. Vi skulle kolla om försäkringen täcker alla läkarbesök som jag bokat in åt Dan denna månad. Böckerna var det nog bara jag som brydde mig om och bara därför skulle de låna mig den bok som egentligen är arkivreferens. Måste bara ha pass och ett brev med mig nästa gång, så att de vet min adress. Först blev jag sur, men sedan såg jag kundkretsen och insåg problemet.
Sedan the Pearl, som vi måste visa för våra föräldrar när de kommer (och som vi längtar!) där man helst sitter inne men där vi idag satt ute för att se hur det var. Vill ni sitta på the Sky way? Det är typ (haha, Elin skrev typ!) en motorväg. Kanske kan ni se filmen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar