Trots hettan beslutade vi oss för att fånga dagen och ge oss iväg på en cykeltur. Egentligen hade jag lust att börja jobba, och jag läste allt lite i en litteraturteoretisk bok i morse, men samtidigt har jag semester ännu några dagar. Sålunda bar det av mot Hertel Ave, en gata som är känd för sina restauranger och barer och som därmed är Elmwood Aves största konkurrent i staden.
I Art Voice hade vi läst att det var italiensk festival idag och imorgon. Denna stad har historiskt en mycket stor italiensk community och denna har stegvis flyttats norrut i staden, gissningsvis i och med att de fått det bättre ställt och nya vågor av invandrare har tagit över deras kvarter. Cykelturen dit gick ganska så bra, och vi klarar numera av att ta oss norr om parken utan att hamna i den värsta trafiken. Vi cyklade förbi många riktigt imponerande villor, sådana som ligger intill den enorma parken. Jag vågade inte fotografera dem, men de är av ett slag som får en att nästan dra en lättnadens suck över att man inte har köpt ett litet trist hus utan fortfarande kan tänka att, ja, ett sådant ska jag ha... För övrigt är en del hus till salu i vårt kvarter, alltså de lite mer modesta men ändå väldigt charmiga trähusen. Kanske skulle man slå till? Å andra sidan har staden tappat hälften av sin befolkning sedan femtiotalet, så det kanske är en dålig investering. Jag tror dock att den kommer att repa sig. Det finns för mycket bra här för att det ska kunna gå helt åt skogen.
Hertel var full av liv. Det var karuseller och sockervadd, kanderade äpplen och... italiensk mat. Vi hade egentligen inte tänkt äta lunch ute, men när vi insåg vilken guldgruva vi hamnat i, kunde vi inte motstå. Vi hade ju våra stöldbegärliga cyklar med oss, så vi fick välja ett ställe där vi kunde ha uppsikt över dem. Det blev något som hette Salvatore's. Vi tog en sample platter, så att vi fick lite av varje: ravioli, något med ägg och spenat, gnocchi med fläsk, köttbullar. Mycket mat för 6 dollar! Nu vet jag inte om det blir någon middag ens... Kanske en endaste sushirulle.
Efter maten cyklade vi vidare på Hertel. Det är mest italienska restauranger där, men också någon mexikansk, thailändsk, pubar och så vidare. Då kom jag på det: The Second Reader - bokhandeln som jag läst om på Internet och som rankas som stadens mest välsorterade. Naturligtvis begagnade böcker också - right up my alley! Tyvärr fanns det inga cykelställ utanför, så Dan fick stå vakt ända tills jag kom mig för att fråga ägaren vad hon tyckte att vi skulle göra med cyklarna. Sagt och gjort - vi tog med dem in i affären! Jag har nu registrerat åtminstone 8 titlar som jag vill köpa där, och då har jag inte ens riktigt tittat igenom hyllorna med tidiga eller första utgåvor. Jag köpte dock endast en volym, en bok om Williams. Det blir lite trist om jag bara köper sådana böcker, hur billiga de än är, så jag tror att jag ska satsa på inbundna volymer med poesi, eftersom de kostar så mycket mindre här. Jag lovade att komma tillbaka snart och tog med mig en broschyr om en bokklubb som staden har, som går ut på vad som skulle hända om alla i Buffalo läste samma bok. De läser en bok i månaden.
Påväg hem valde vi en lite annorlunda rutt och hamnade vid ingången till det zoo som finns i parken. Vi hade tur, för girafferna stod precis vid vägen och tittade på oss. De som bor mittemot måste ju se dem hela tiden. Så exotiskt att vakna på morgonen och se en giraff. Efter två potentiella vurpor insåg vi att vi ska vara glada att vi har hjälm (fast två små kids retade oss för det lite när de cyklade förbi utan).
Väl hemma insåg vi att det hela tagit oss nästan fyra timmar, allt som allt, och att vi är mycket tacksamma för våra cyklar och den frihet de ger oss. Motionsmässigt är det ju inte särskilt avancerat, men blodet flyter väl lite lättare i ådrorna efter en cykeltur kan jag tänka mig, och även om precis allting här är low fat, är det inte direkt hälsokost. Roligast är när det står att det är low fat på produkter som juice och läsk. Var det någon som trodde att dessa innehöll fett?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar