Where to next?

Det var ett tag sedan denna bild togs. Happy days, långt innan kylan och ångesten. Långt innan sandalerna hamnade i en sopkorg på Miami Beach...

Som ni ser har vi försökt att bry oss om vår blogg lite, och framför allt våra läsare, så att man inte ska få fel på synen av att försöka läsa texten. Dan ville absolut ha svart bakgrund, så där fick jag ge efter, men som ni ser är texten inte längre vit. Vi ändrar nog snart igen! Vi har också ordnat så att man kan kommentera utan att vara medlem!

Egentligen skulle en blogg ha hetat Knicks - nix, men det glömde jag helt bort. Dan ville nämligen ha Knicks-biljetter i NY, men jag sa nej. Ja, jag vet, ni tänker att han är whipped, men så är det inte alls. Inte alls. Jag har stått ut med icke-sporten football och ska snart på hockey. Jag gillar inte hockey. Däremot är det ju så att jag är extremt rastlös. Att resa är en drog, himmelsk, och trots att jag hatar flygplatser (och nej, det hjälper INTE att Taylor What'shername spelar i terminalen) och att packa, kan jag aldrig få nog. Således: hotellweb.se. Min favorit. Chicago. Varför inte? Vi har ju pappas klasskamrat och Dianes dotter. Och ett hotell med guldtak för mycket lite pengar. Och tunnelbana från flyget och rabatt på jetBlue samt billiga biljetter på Southwest (hoppas att de får upp ögonen för min eminenta och mycket välbesökta blogg så att jag får lite gratissaker snart... Namedroppar lite för säkerhets skull: Ryanair, Ryanair, Ryanair, Ryanair och Gates Hotel Berlin, Gates Hotel Berlin, Gates Hotel Berlin... Ja, det är jag som är Brunettelin. Brunettelin.se. Odd Molly, Odd Molly, Odd Molly. Acne, Acne, Acne - Marc Jacobs lär ju aldrig höra mig). Incitamentet skulle vara en basketmatch. I can live with that...

Nåväl. Dan och jag sitter här efter en mycket tuff morgon där vi återigen konfronterats med livets verkligheter. Manhattan är ju en skyddad värld. Våra Manhattanvänner ser till exempel inte färg - och jag glömde att fråga om de då ser pengar istället, vilket jag är rätt säker på att de gör - men här i Buffalo pågår livet som vanligt. Någon snattade Oreos på närbutiken när Dan var där, och de försökte inte ens att anmäla honom, utan tog endast tillbaka sina kakor, varpå mannen satte sig utanför och skrattade innan han gick vidare till Pricerite för att snatta något annat. Sedan fick Dan stå i kö i över 30 minuter efter rader av welfarevagnar i butiken. Han gick hemifrån glad över att vara hemma och kom tillbaka som ett åskmoln. It gets to you, this shit.

Vad mer? Tiden går fort och jag har panik för att jag är så usel. Detta är i sig inget ovanligt, utan infaller med skrämmande regelbundenhet varje termin, men denna gång stör det mig lite mer. Jag borde ju ha skrivit klart den där avhandlingen nu!