Easy riders

Ännu en strålande dag och man undrar hur vi kunde lyckas vara i NYC när de hade en tornado här förra veckan. Vi har inte saknat solsken en endaste dag sedan vi korsade Atlanten. Möjligen är vi brunare än vi varit sedan Tunisien 2001. Jag ser ut som någon som arbetar utomhus...

När man är uppe med tuppen och arbetar, kan man unna sig en cykeltur mitt på dagen. Som vanligt blev en cykeltur en rejäl strapats, och man skulle behöva länka till en karta för att ni ska förstå. När jag berättade om den här fick jag skratt till svar, om det säger något. Vi hittade en ny väg upp till parken, the parkway, en väldigt gammal och väldigt vacker gata.

Först till UB South, med ett stopp på Talking Leaves Book Store på Main Street. Så långt upp på Main har vi aldrig varit, så det var fint. Bokhandeln var mycket välsorterad, i synnerhet vad gäller poesi och litteraturteori, och det fanns en huskatt, som sig bör.

Vidare sedan mot universitetet (se bilden), och då ska ni veta att mitt campus ligger ännu mycket längre bort än detta. Sedan vände vi in mot den italienska gatan igen - och detta fascineras jag av, att alla bara valt att bo i samma område och klär gatan med italienska färger och öppnar italienska butiker - där vi åt "lunch" på Romeo och Julia Café and Restaurant. Det blev två cannolis och två kaffe. Vi köpte med oss lite vedugnsgräddat bröd hem också till vår soppmiddag.

När vi kom hem hade vi cyklat i ungefär fyra timmar. Så kan det gå! Då var det bara att återgå till läsande och arbete. Middagen blev som sagt soppa och bröd, måhända lite felaktigt i värmen, men den levde upp till de blygsamma förväntningar vi hade, det vill säga mättade.

Läsning igen sedan (Dan är helt inne i Don DeLillos White Noise och jag ännu i Beloved) och sedan ångest. Det är ju fint ute och vem vet när vädret vänder. Vi har ju inte sett Macbeth i Delaware Park! Shakespeare in the Park som Buffalo skryter så med. Sagt och gjort. Väl där fascinerades jag än mer av den amerikanska livsstilen. Vi hade endast en liten handduk, pytteliten, och en vattenflaska. De andra hade stolar med burkhållare, chips, mat, godis, vin, vin, vin, öl, cola, allt möjligt. Och filtar, kuddar, täcken och hattar och tröjor. Våra små rumpor hade domnat bort efter första akten, vilket inte vill säga lite, och där satt de fortfarande och åt och drack. Det var så fint, så mysigt, så speciellt, så socialt. Kanske var jag avundsjuk på det faktum att ingen frågade mig om jag ville smaka den och den rätten som de hade? Lustigast var raderna av parkerade bilar vid parken. Jag gissar att de drack mycket i början för att kunna köra hem sedan på kvällen. Vi som cyklar vill vara helt nyktra. Oskyddade i mörkret vill vi kunna vara snabba i vändningarna, såväl i trafiken bland alla som kör efter att ha druckit som in the street där man inte vet vem som styr gatan (sorry, men run this town tonight hördes just ur en bil som körde förbi lägenheten - då och då hör man något man känner igen).

Ingen Torontoresa bokad, då siten kastar ut mig när jag vill betala. Mycket trist, men det ordnar sig väl på något vis. Nu mera läsning och vila - vi behöver verkligen vila våra ben - och nedvarvning inför morgondagen som jag hoppas ska innehålla arbete och sociala aktiviteter (Fredag Fish Fry, ni vet). Den översta bilden är från kvällspizzaslicen igår kväll. Det är väl 20 meter till pizzerian och detta var vårt första besök. Vi sitter på the porch, som sig bör i Amerika!

Fat Bob's and other stories

Små saker kan ta lång tid när man inte har bil. Idag var det återigen dags att betala hyran, så vi cyklade iväg mot Main Street och kontoret. Eftersom bilisterna här med all säkerhet är livrädda för att bli stämda, kan man cykla ganska smidigt även på gatan. Ibland finns det cykelbana.

Efter detta dagens huvudsakliga måste, fortsatte vi ned mot arenan och marinan. Trots att det är lite blåsigt och mulet idag, är det aldrig fel med en glass. Jag bad om den minsta de hade och fick en glass så stor att jag nödgades lämna en del. That's America for you!

Cykelturen fortsatte förbi ett café som vi inte sett tidigare, ganska nära där vi bor. Vi slog oss ned med varsin kaffe och spelade TP, baby boomers' edition. Frågorna handlade endast om 60-talet, men jag (Elin) vann! In your face!

Väl hemma blev det lite mer arbete. Nu är vi tillbaka på arbete igen, men vi har hunnit med en paus då vi gick till apoteket (det är så sjukt, för de har glass, cigg, öl, städsaker, godis, kläder, smink etc. etc. Inte vin som i Berlin, vilket ju är ännu sjukare, men ändå tror jag att en svensk apotekare skulle häpna) för att köpa trasor till städet. Då tänkte vi att en liten promenad skulle vara härligt och rätt vad det var befann vi oss på Fat Bob's Smokehouse. Dags för ännu en catfish sandwich, men andra ord. Ett mycket härligt och mysigt ställe, med bra service och rimliga priser!

Vad nu? Åskan tycks ha satt igång, så jag får vänta med att planera diverse eventuella möjliga resor och istället fortsätta med arbete och Beloved. Jag har förälskat mig i boken, så det blir nog en bra kväll!

Working 9 to 5

Jag har inte riktigt lyckats kommentera på de kommentarer vi fått, men ni ska veta att vi uppskattar dem mycket! Att smygläsa är också helt okej - det gör jag själv när jag läser bloggar.

Vi har försökt att arbeta lite nu i ett par dagar. Dan sitter med översättningar och jag sitter med WCW. Just nu läser jag hans självbiografi, vilket kanske inte har så mycket med mitt avhandlingsprojekt att göra, men likväl är intressant på ett sätt. Det är såklart en fiktion - det måste det vara - men det ger ändå en sorts bild av vilket jag han ville skriva fram. Idag blev jobbsessionen förlagd till Spot Coffee. Jag tar lite tillbaka min kommentar om att det är dyrt här. Dollarn har blivit billigare och idag fick vi muffins på pumpa och äpple samt varsin tall cappucino för 8 dollar. Lägg därtill att en tall är som en jumbo i Sverige och lyckan är gjord!

Dan har rakat sig. Det är kanske egentligen den största nyheten för dagen. Han fick göra det utomhus, eftersom jag är livrädd för stopp i handfatet. Det var hår överallt. Egentligen skulle han endast trimma skägget, men när han var klar skulle han bara ta bort ett litet hårstrå och glömde bort att han ställt om apparaten. Det blev ett streck av vit hud över hela halsen. Således är Dan numera bärare av en klädsam tredagarsstubb.

Jag skypade länge med min amerikanska mamma Diane idag och vi planerade för en mängd olika aktiviteter. En del på mitt initiativ och en del på hennes. Vad sägs om en ölfestival med mikrobryggerier? Om farmer's market med en kock som man sedan lagar mat tillsammans med på en lokal restaurang? En cykeltur i Kanada? En tur till the mall? Eller varför inte en tur i hamnen på en katamaran? Hoppas att det blir av!

Vi har nya böcker på gång, men ingen av oss har kommit särskilt långt. Min är Beloved av Toni Morrison, en bok som jag tänkt läsa i flera år men som jag aldrig har läst.Vi blev erbjudna en teve idag igen och nu tänkte jag tacka ja. Tydligen kan vi se gratiskanaler och bara betala för en antenn. Men å andra sidan är det säkert bara kabelteve som är något att ha och det finns något ganska tilltalande i att inte styras av teven. Dan och jag har tittat så mycket på teve genom åren, och det ångrar jag absolut inte eftersom jag har lärt mig mycket av det, men detta halvår är liksom en ynnest som jag borde göra något av. Något säger mig att teve hindrar snarare än hjälper i min strävan. När det gäller just denna ynnest, är det självklart så att man ibland får ångest och tänker att man inte gör tillräckligt. Att man borde ha kommit jättelångt redan nu. Att man vegeterar. Så länge professorn har semester och avdelningen är i dvala är det egentligen inget annat att göra än att upptäcka kulturen, uppleva miljöerna och läsa böcker. Det intalar jag mig själv i alla fall. Dessutom har inte mitt UB card kommit ännu, och innan det är klart kan jag varken använda biblioteken eller datorerna på campus.

min tur...

Igår var det Buffalo Garden Walk, den största i Amerika. Det hela går ut på att man får en karta och sedan PROMENERAR runt i staden och tittar på folks trädgårdar. Utanför finns skyltar som anger att huset i fråga är med i evenemanget och huruvida man får se framsidan, baksidan eller hela trädgården. Jag visste någonstans att detta var på gång, eftersom jag läser tidningen, men samtidigt hade jag inte koll på exakt dag och tid. Det märktes, dock, kan jag säga. Plötsligt ser jag vita fotgängare utanför mitt fönster. Bara det är en mycket ovanligt händelse. Sedan ser jag bilar parkerade längsmed hela vår gata - också en ovanlig händelse - och de människor jag ser är medelålders med designerväskor och hatt, alternativt midjeväskor (alltid antingen det ena eller det andra). Det är då man vet att något är på gång! Mycket bra initiativ och framför allt är det bra att dessa människor får se den vackra stad i vars utkant de bor. Den är superb, magnifik och alldeles fantastisk. Tyvärr är det inte det man hör.

Dan har dock lite rätt om the hood. Igår eftermiddag var ett undantag. På kvällen var det återigen arrestering utanför fönstret och så mycket hip hop att den del av mig som gillade hip hop i smyg har gått och hängt sig. Sedan bråk utanför restaurangen och en kille som stod framför lägenheten i över två timmar och pratade i telefon... Varför, undrar man. Det är helt klart att han inte bor i vårt hus, för då skulle jag ha känt igen honom.

När vi gick igenom nyheterna efter vår resa till NYC såg vi att det hade varit mycket våld och skjutningar i öst igen. Senast natten mot måndag i East Side. Kulor mot fönster. Hade aldrig kunnat tro att The Wire skulle vara lämplig förberedelse för min egen vistelse, men det var det nog. Har ni inte sett serien har ni något att göra i sommar. Det är surrealistiskt att bo i ett område som detta. Visst, vi bor där det är rätt tryggt ändå, men hur tusan ska man skriva en avhandling när ljudet av sirener och skrik och hip hop och högt tal hela tiden avbryter en? När jag läste T.S. Eliot högt för Dan idag (jag vet, ni tänker stackars Dan) fick jag ideligen pausa för sirener och hip hop-bilar. Nåja. Vintern kommer med uppvevade rutor och stängda fönster.

Vi lyssnar på radio och smälter maten från Wegmans. Det ÄR långt att cykla dit, men jag tror att vi kommer att behöva kämpa för att hålla vikten. Om ett paket Skittles (godis) innehåller rekommenderat dagsintag av c-vitamin, kanske det säger något om hur det funkar här. Man berikar allt med allt möjligt och sedan är det bra med det. Jag har hittat en kanal med klassisk musik och en med country. Och många, många andra. Hoppas på en Christian Channel, eftersom jag saknat humorprogram och komedi sedan vi kom hit.

För övrigt hoppas Dan att Wrigell läser.

Life in the Hood

Vi har varit lite lata på sistone. Eller lata kanske inte är rätt ord heller. Vi har inte gjort så mycket sedan vi kom hem från "det stora äpplet". Igår eftermiddag satt vi en bit upp på Elmwood Ave och konstaterade att det var skönt att vara "hemma". Buffalo är tack vare att den fortfarande har kvar ett centrum en stad vi tycker om. Det kändes bra att vara tillbaka. När vi satt där kom grannen förbi med en polare. Vi pratade lite, men nu såhär i efterhand undrar både jag och Elin om vi borde ha sagt: come join us! Vi tänkte ju att de ville vara ifred, eftersom de kom dit ihop, men tänk om vi egentligen var otrevliga? Vi som ju gärna hade suttit med dem... Kulturstudier på hög nivå.

Gårdagen handlade mest om tvätt. Att tvätta har aldrig varit kul, men nu har det blivit svårt också. Svårt för att det inte finns några temperaturer, och att använda den där förbannade torktumlaren. Den är hopplös. Körde ett långt program på low heat. Allting kom ut lika blött som när jag stoppade in det. Vad göra? Vi hängde tvätten på allt vi hittade. Cyklar, stolar och lakanet mellan två öppna skåp. Det gäller att vara uppfinningsrik.

Elin skrev inte så mycket om besöket hos New York-paret. Måste dock säga att även om man har en fantastisk utsikt mot Empire State Building, så är det lite väl magstarkt med 2000 dollar i månaden för typ 25 kvadrat. Alla gör vi våra val här i livet...

Idag har jag med Elin som lärare börjat träna inför inför översättningstentan på eng 3. Det gick väl ganska bra, med tanke på att det var några år sedan sist. Däremot är det vissa idiomatiska uttryck som man nästan glömt bort. Det är bra att jag inte bara är tvättare...

När vi tröttnade på detta tog vi en liten promenad ner till Rust Belt Books för att köpa mig en ny roman. Läste ut Paul Austers nya "Invisible" på ett dygn. Skitbra bok och ett bra tips för er som gillar att läsa. Allt han skrivit är bra. En av mina favoriter. Dagens val föll på Don DeLillo. Elins professor här är specialist på honom. Bra konversationsämne?

Dagens titel? Vi såg en ny arrestering vid busshållplatsen igår. Vi släckte alla lysen, så vi kunde stå i fönstren och titta utan att synas. Bilarna som passerar utanför fönstret pumpar ut hip-hop på en våldsam volym. Bilarna kostar max 2/3 av vad de kostar i Sverige. Vad ljudsystemen (heter det så?) kostar vågar jag inte tänka på. En Hummer kostar 23000 dollar. En 2007:a. Om man hade råd med bensinen borde man köpa en och frakta hem den. Glida storgatan fram med full volym. Kanske Ice Cube skulle passa...Inte det? Inte min stil? Nej, det var en dålig idé. Renault passar nog mig bättre...

Leaving New York - sometimes easy

Att komma hem till ett hem är alltid härligt, även när borta får vara hemma. Vägen dit var ganska lång, dock, särskilt eftersom järnvägen i upstate NY tycks vara föråldrad och oerhört ineffektiv. Resan skulle ta 8 timmar och 31 minuter, vilket i sig är ganska väl tilltaget för en sträcka som trots allt tar under en timme med flyg. Sedan visade det sig att vi ofta hamnade efter kilometerlånga godståg, så att vi blev försenade. Å andra sidan var resan tämligen bekväm. Sätena var mycket väl tilltagna och det fanns en cafévagn att köpa (inte så delikat) mat i. Läsningen tog oss igenom resan: jag är fortfarande på samma bok, men Dan läser Auster nu. Utsikten är mycket fin fram till Albany, men man ska sitta på väster sida, vilket, om någon nu har tänkt åka the Empire Line från New York, innebär att man sitter på vänster sida i tågets färdriktning.

Om vi ska sammanfatta New York City kan vi få hålla på och skriva hela kvällen, men några små kommentarer kan vi bjuda på:

1. Man är alltid trygg på Manhattan. Till och med när vi gick genom halva staden efter midnatt kände vi oss trygga. Detta eftersom det är så mycket folk överallt. Så känner vi det absolut inte här.

2. Manhattan är dyrt, men inte oöverkomligt. Portionerna är lagom och det enda som jag hatar, hatar, hatar är drickssystemet.

3. 30:e gatan är inte ett dåligt läge som jag först tänkte, utan inom gångavstånd till mycket intressant. Dessutom nära till de flesta tunnelbanelinjer.

4. New Yorkbor pratar gärna jobb och jobbar alltid. De sitter på Starbucks med sina barn och jobbar. Jag tycker lite synd om Manhattanbarn. Bara lite...

5. New Yorkbor bor trångt. Så trångt.

6. Manhattaniter tycker om att gå på afterwork efter att ha jobbat hårt. Då dricker de hårt och de föredrar att sitta eller stå vid baren. Varför vet jag inte.

7. Man ska inte räkna med att kunna andas på Manhattan, i alla fall inte på gångbron över en stor väg. Man kan få andnöd.

8. Manhattanbor kan läsa överallt. Stående på tunnelbanan. Och de kommer alltid in i en full vagn. Jag står över ett kast, det gör inte de.

9. Manhattanbor blir fruktansvärt förbannade om någon tar deras taxi. Det är värt att stanna upp och lyssna när det händer framför ens ögon. Harangerna är fullkomligen inspirerande.

10. MoMa ger en gåshud.

Vi hade fruktansvärt trevligt den där kvällen då vi träffade paret som blivit tillsagda att ringa oss. Restaurangen var mysig, de var mycket trevliga och vanliga, men de var också ovanliga. De var amerikanska. Jobbar hårt. Hade stort bröllop och stor ring. Städerska och portvakt. Tydligen måste man ha det. Och tydligen ska denne person har massor i dricks varje jul. Som när George fått sin julbonus i Seinfeld och måste ge bort alltihop till alla andra.

Bäst av allt var MoMa, även om det var svårt att komma in. Matisseutställningen gjorde att det var mycket folk. Ändå tyckte jag allra bäst om att få se en Chagall som hänger som poster vid min plats på kontoret i Gränna, samt en Kandinsky. Å andra sidan var det rum efter rum efter rum av överjordiska upplevelser, så man blev nästan lite avtrubbad. Överflödets förbannelse - både vad gäller mängden tavlor och mängden besökare.

Ikväll har vi precis ätit en nyttig middag - sallad. Vi har längtat så mycket efter det. Det fick bli taxi från tågstationen, och därför måste jag berätta vad chauffören sa. Han bodde på vår gata och om jag hade bett honom att köra till östra sidan av staden hade han inte gjort det. De kör inte där. Det har varit en massa hemskheter där under veckan igen. Ändå sa han att downtown, där vi bor och längre ner, har blivit mycket bättre de senaste åren. Förut var det mycket skit där, men nu är det sällan man hör något sådant. Han borde ju veta, som är ute och far jämt.

Och titeln: det var skönt att lämna New York. Man orkar inte gå 6-8 timmar per dag i mer än 5 dagar. Man vill vara ifred, slippa se så mycket folk, slippa höra sirener och buller, slippa höra like, like, like varje gång man kommer inom höravstånd till en annan människa. Det var däremot inte särskilt lätt, eftersom det tog sådan tid!

The Strand

Böcker. Idag var vi på Strand. Och som vi shoppade. Och som vi botaniserade och utbrast saker i stil med åh och ah och herregud. Vad sägs om en Ulysses med illustrationer av Matisse? Vad sägs om en signerad, vad du vill? Jag köpte ingen förstautgåva av Williams, även om det var prisvärt, utan satsade på Yeats samlade dikter, Eliots The Waste Land och Ariel (Plath). Efter några timmar kunde vi gå vidare. Då hade vi hunnit med att titta på converse och sådant i Chelsea innan. Prisvärt här. Sedan mer Strand - på Upper East Side, eller kanske mer där parken börjar, har de boklådor. Köpte fyra begagnade: Democracy in America, som jag velat ha länge, The Bostonians, som jag kanske redan har i en samling, Beloved, som jag fingrat på i Linköping länge, och sedan något av Hunter S Thompson till Dan. Allting för en spottstyver. Nu är det dags för middag med det där paret strax och vi måste ned till Washington Square Park. See by chloé och smink får agera kryckor. Jag är oerhört nervös...
The Whitney besökte vi också idag, förresten. Vi var där när de ringde. Roligt att de hade en Burchfieldutställning - han är från Buffalo Niagara. Imorgon hoppas vi ha mer tur på MoMa, för efter det vill jag nog aldrig mer till Upper East. Livet är för kort.

Ångest och shopping, i den ordningen

Sitter uppkrupen i fönstret på 11:e våningen här på 30:e gatan och skriver. Som vanligt har vi varit borta hela dagen och helt glömt bort tiden. Lunchen intogs runt 16 i Little Italy, om det säger något.

Vi visste redan innan vi åkte att någons son skulle bli kontaktad för att guida oss och att denne skulle ringa oss när vi kom fram. Vi var inte helt säkra på vilken son, eller vilken persons son, eftersom så många har barn här. När telefonen ringde satt vi på Globe på 23:e gatan och det var sent. Jag såg att jag hade fått ett voicemail, men det gick inte att lyssna av det på min trackphone. Så jag ringde upp. Det var Jeff, fast jag kom inte ihåg hans namn, så jag fick fråga honom vad han hette. Det var mycket pinsamt. Vi ska äta middag eller ta en drink imorgon och då ska vi toucha base under dagen för att bestämma planen. Han sa att han inte är lika trevlig som sin mamma. Jag svalde, som Elaine i Seinfeld när hon blir nervös, och sa att vi aldrig kan mäta oss med henne, inte någon av oss. Puh. Detta ska bli spännande.

Idag försökte jag att dämpa min ångest med lite shopping. Det visade sig ta hela dagen i anspråk. Först Century 21 och sedan Paul Frank och sedan Marc Jacobs. Vi letade efter MJ jättelänge, för jag glömde min bästa kartbok i Tranås och har bara en dålig topp 10. Det blev inget inköp på Marc Jacobs. Vi får se på de stora varuhusen sedan, eller om det blir något av min kanskeväska från MK på Century. Fast jag vet inte om jag vill ge mig in där igen. Det var så svårt och jobbigt och tungt och ullared, på något sätt. Inte för att jag någonsin har varit på Ullared. Det har varit tal om det, men jag har aldrig åkt. Jag tror inte att jag vill åka dit heller.

Dan köpte t-shirts och jag köpte klänningar och skor. Som vanligt köpte jag för mer än han gjorde, men han var i alla fall god nog att betala för kalaset. Billigt var det, tycker jag!

Eftersom vi intog en stor lunch, precis som igår, kan vi nog hoppa över middagen. Jag tror att vi tar något på gatan eller kanske ett tilltugg på någon lokal. Smartare så, faktiskt, både vad gäller att få plats på restauranger - alltid lättare på dagen - och vad gäller priset. Det ÄR dyrt här. Buffalo är billigare, typ som Sverige, kanske något lite billigare, men detta är mer åt Parishållet.

New York, New York

De som säger att New York är världens bästa stad kan aldrig ha varit i Berlin. När nu detta är utrett, kan vi försöka sammanfatta våra intryck och aktiviteter såhär långt. Flyget från Buffalo tar mindre än en timme, men man får cirkulera över Manhattan ganska länge, kanske lika länge till, innan man kan landa. Detta eftersom alla vill lyfta samtidigt i USA. Ändå landar man i en helt annan värld. Trots att vi nu är närmare Europa rent geografiskt, är vi längre bort än i Buffalo. De mänskliga proportionerna är borta här.

Vi har sålt våra små själar och sitter på Starbucks, eftersom vårt hotell ska ha 13 dollar per dag för wi-fi. Då tar vi hellre varsin espresso... Vi bor i Murray Hill och det är förstås inte så roligt. Det visste jag redan innan, men jag gick helt på hotellpriset. Nu får vi fem nätter för 7000 med frukost, och det är en mycket bra affär här. Teve, kyl, spis, egen toa. Jag tänker inte laga någon mat, men jag vill ju ha en kyl.

Igår gick vi upp till 50:e gatan och ned till 23:e, samt från öst till väst flera gånger om. Mot slutet av kvällen kunde jag inte gå längre och gick in till tastidelite för en glass. Kom på att jag kände igen namnet från SATC. Usch och fy och blä vilken skit de sålde där! Idag testade jag baskin robbins, och det var minst lika vedervärdigt. Det är glassen i Alghero som har sabbat allting för mig, tror jag.

Vi åt på en mysig kvarterskrog igår, men maten var ganska dålig. Konstigt, eftersom stället var fullt med människor. Idag, däremot, har saker och ting gått lite bättre för oss. Vi åkte ned till Washington Square Park och sedan gick vi till Think café och sedan ned genom Soho och upp igen till Great Jones Café. Gudomligt gott, prisvärt, mysigt och med portioner som kunde mätta en amerikan. Sedan vidare med tunnelbanan upp till Guggenheim, där vi njöt av Kandinsky och Malevic. Van Gogh och Picasso. Sedan till Met. Och då blev jag fullständigt överväldigad. Vi gick genom sal efter sal med fantastisk konst. Dessutom var det en Picassoutställning med mycket från den blå och rosa perioden. Och så mycket Van Gogh, Cézanne, Matisse, Degas. Alla flockades runt Picasso och Van Gogh och Rubenssalen var helt tom. Där kunde man njuta lite extra, så också i salen med Goya och El Greco. Vi hann bara med en bråkdel, men vi ska snart till stan igen, så vi får gå igen då.

Trots att vi är lite besvikna på den här staden (ja, Soho och Village och East Village är coolt, men det är Oberkampf och Marais också. Det är Londons Soho också. Det är Kreuzberg också) så tycker vi att det är väldigt häftigt att äntligen vara här. Lyxen att veta att man kan åka tillbaka när som helst och även har planerat att återvända snart, gör att man kan slappna av lite mer och göra sådant som är roligast: strosa planlöst och strunta i att koloristsalen är stängd.

En roligt detalj är att vår frukost, den som ingår, intas på en restaurang intill hotellet. Man får välja mellan tre frukostar, oh sedan får man en nota på dricksen. De ingår inte i hotellfrukosten! That's NY for you!

Nu ska vi väl strosa lite mer och hoppas att vi kan sitta ned någonstans där det är mysigt. Vi har gått så mycket: 5 timmar igår och kanske 6 timmar idag. Och då menar jag gått. Fötterna är lite trötta. Här i NYC är man ju normal om man går, vilket är skönt för oss som gillar att promenera.

Bikers

Ovan syns lite bilder från dagens äventyr, men jag tänkte börja med att dela med mig av mina insikter om dagstidningar här. I morse skickade jag ut Dan för att köpa the New York Times, eller Sunday Times. 3 dollar hade han med sig, eftersom jag ju sett att den kostar 2. Icke. På söndagar kostar den över 6 dollar. Det blev således Buffalo News även idag, dock för $ 2 istället för det sedvanliga priset på 75 cent. Då vet man det!

Väl medveten om det faktum att jag som cyklist nog inte kan kallas för biker, valde jag denna rubrik till dagens inlägg för att understryka det som karakteriserat dagen: cyklandet. Vi gav oss av vid 9 i morse och var hemma vid 14, kanske ännu senare. Diane, Bob, Carol och Carol kom och hämtade oss och vi lastade cyklarna på bilen. Turen för dagen var the lakefront, så vi cyklade genom ödelagda industriområden, samt några som ännu är i bruk, och fick känna doften av cheerios på riktigt. Hela downtown kan lukta cereal ibland, och the grain elevators, som gjorde staden rik när den var grynens mellanlandning mellan väst och öst, står kvar som vittnen från fornstora dagar, då Buffalo verkligen gjorde skäl för sitt namn som Queen City.

Ovan ser ni bilder på gamla industrier, på en grain elevator mitt emot en nature preserve som vi vandrade i, eftersom jag ville se den berömda fågeln, blue heron, som ska finnas överallt här. Vi såg måsar och något som kan ha varit en utter. Vi cyklade ned till restaurangen där vi åt i fredags och sedan vidare längsmed små stränder och pirer. De har försökt att göra vägen mer cykelvänlig och vacker, men det är långt ifrån klart ännu, vilket vi fick erfara när vi tvingades vända tillbaka för att ta oss tillbaka in mot staden. Själva hamnen i stan är vacker, men för att ta sig dit måste man cykla genom ett dåligt kvarter. Jag tänker inte gå in på detaljer här, men det räcker att säga att det knappast är medelklassen som bor där och att det därför anses som farligt. Inte heller tänker jag motsätta mig denna föreställning, då jag ser polisbilar köra dit hela tiden från mitt fönster. I believe it. Och igår natt blev någon rånad av en man med pistol på gatan här intill, den gata som jag beundrat och tyckt var så vacker och lugn. Å andra sidan var klockan 3 på natten och då går man bara inte omkring ute om man är ordentlig.

Vi fick erbjudande om ytterligare guidning på Manhattan av ytterligare en son, och sedan fick vi veta vem vi ska bo hos i Vegas om vi åker dit, att vi ska cykla i Canada och prova viner, att vi ska... När jag cyklade kunde jag höra alla planer smidas bakom min rygg av de tre kvinnorna. Det är för härligt! Bland annat var det tal om en musikal, för Broadwayuppsättningar kommer hit på sommaren och ibland under året, och om hockey för Dan. Hoppas att det blir av bara!

Lunchen intog vi på marinan downtown och det blev fina, små ostburgare. När kvinnan frågade vad vi ville ha på, frågade jag vilka valmöjligheter vi hade. Jag svarade yes på allting utom hot relish, och hon himlade med ögonen och sa: everything?! Jag sa we're not Americans, och insåg lite senare att det enda vi i så fall skulle kunna vara är kanadensare i hennes ögon, vilket skulle vara en klen ursäkt för att göra en idiotbeställning. Å andra sidan var burgaren gudomlig, och varför skulle man INTE vilja ha ketchup, senap, majonnäs, lök, tomat och sallad på? Billigt var det också, så dit kommer Dan och jag att cykla igen. Faktum är att vi cyklade ända hem, genom ett inte så fint område, men ändå ganska tryggt. Pretty safe, var beskrivningen. Vi tog oss hem och räknar med att kunna göra om det.

Nu blir det till att packa inför NYC imorgon och kanske äta en korv. Jag hade hellre stannat här i veckan, på ett sätt, eftersom det är en händelserik vecka med mycket roligt. Å andra sidan hade jag ju trott att Buffalo skulle vara en riktigt håla och att NYC skulle vara min räddning. Det och Toronto. Så roligt att det inte blev som jag trodde. Dan och jag ska inte boka biljetter till MoMa och sådant online, även om det är det smartaste. Orkar inte be grannen om hjälp att skriva ut dem. Funkar det inte denna gång, ska vi ju ändå dit minst två gånger till!

Lata dagar

På ett sätt vill man ha några regniga dagar under semestern, så att man kan unna sig att ligga i soffan och läsa sig igenom dagen och endast resa sig för att hämta något att äta och dricka, gå på toaletten. Vi har inte haft den förmånen här ännu, då regnet endast besökt oss skurvis, i omgångar om cirka 20 tjugo minuter åt gången. I morse började det med den sedvanliga hettan och gassande sol, men som så ofta vid Great Lakes, kan det slå om på några minuter. Vi blev mycket förväntansfulla när det drog ihop sig till storm och regnet började falla. Jag skyndade mig att öppna alla fönster, för att få inte lite frisk luft i den annars så kvava lägenheten. Min förhoppning är att vi ska kunna sova lite bättre inatt, eftersom vi hade oturen att vakna mitt i natten nu sist och såg och hörde allt liv som pågår i en vanlig stad en fredagsnatt.
Regnet höll inte i sig alls, utan det fina vädret återvände efter någon timme, men då var stämningen redan avgjord: läsandet var ett faktum.

Jag påbörjade Curtis Sittenfelds senaste på planet hit, men gjorde ett avbrott för Buffaloromanen som jag berättat om förut. Ändå har jag varit mycket spänd på fortsättningen i American Wife, och nu ikväll har jag suttit, eller snarare legat, i en recliner som vi fått låna. Man kan liksom fälla ut den så att man ligger ned, och risken är överhängande att man somnar i den. Dan låg på soffan och läste en annan bok: Mörkrets hjärta. När Dan läser är han ganska ihärdig, och dessutom är han avgjort en snabbare läsare än jag är, så han läste ut den under kvällen. Vi har precis diskuterat färdigt, och jag är förvånad över att jag minns så mycket som jag gör av den. Min roman är tack och lov långt ifrån utläst, och jag kan se fram emot att ha den med mig på planet på måndag morgon. Den och en People, för jag har inte köpt en enda dålig tidning ännu. Det är en av mina guilty pleasures, att köpa tidningar som inte räknas som bildande när jag reser. I Berlin blir det tysk Quatsch och i Arvidsjaur blir det svenska skräptidningar. Hemma har jag förbud för det mesta, eftersom det egentligen är en helt onödig utgift.... Hittills har jag mest köpt Buffalo News här, lokaltidningen, och den kostar bara 75 cent. New York Times ska de ha $ 2 för, så den får jag nog bara köpa någon gång i veckan, kanske på söndagar eller så, när man vill sitta länge vid frukostbordet.

Varför Dan läste Mörkrets hjärta? Ja, den ingår i en kurs som han ska läsa i höst. Han har ju läst den förr, men det var länge sedan nu. Vi har med oss lite av varje, Papa Goriot, Brott och straff, Madame Bovary. Mycket kan vi låna här, men det är skönt att kunna läsa en del på svenska istället för i engelsk översättning. Det går trots allt fortare och det är väl den svenska översättningen som avses i litteraturlistan.



Vi tog en mycket, mycket kort promenad västerut idag, eftersom jag vet att en liten gata här ska vara fantastisk fin. Bilden gör den inte rättvisa alls, men den ger en fingervisning om den nästan lite svenska färgprakten som husen uppvisade och också om det lite gulliga i det. Imorgon blir det en lång cykeltur, så det gör ingenting att vi blev stillasittande idag. Vi har roat oss med att använda vår nya stekpanna till att steka ägg och Buffalokorv och har lyckats motstå frestelsen att gå 20 meter till pizzerian som är vår granne för att köpa en slice. Vi har inte ens varit där ännu!

Friday = Fish Fry

Dan och jag har mest hållit oss för oss själva ett tag nu, förmodligen därför att våra nyfunna vänner har velat ge oss lite tid att finna oss till rätta. Idag blev det i alla fall lite mer socialt umgänge. En vanlig sed här är att äta fisk på fredagar, fish fry, något som såklart har katolska anor. Våra vänner är inte katoliker, men vem gillar inte fisk? Således blev vi inbjudna att följa med till Dug's Dive igen, vid lake Erie, nära Lackawanna. Man sitter ute och äter sin mat i plastförpackningar, men det är inte fast food. Vi valde båda cajun och sweet potato fries. Cole slaw och corn ingår.

Diane och hennes vän Carol kom och hämtade oss. De fick the grand tour och jag tror nog att de var nöjda över hur vi placerat och använt deras saker. Resten av kvällen fick vi höra flera gånger att vårt ställe var so cute. Att vi hade så rent, så snyggt, var så ordentliga. Det fick oss minsann att känna oss stolta, för ni vet ju hur skitigt det egentligen är här. Det syns bara inte!

På restaurangen hade vi även Judy och hennes make. Det är hennes cykel jag har, så jag tackade så hemskt mycket för alla upplevelser som hon har möjliggjort genom lånet. Hon sa att det var så lite så och erbjöd mig en cykelväska. Det är so cute att jag cyklar till Wegmans och handlar. Sedan berättade vi om festivalen igår, också något som imponerade på dem, och jag berättade om the tour som jag vill gå på - där man får gå in i gamla hem på Delaware Ave. Det är 21/8 och bara en gång per år. De ville alla följa mig! Sedan blev det tal om en liten stuga vid stranden i Kanada som vi får låna av ett annat par, en kvinna som ska visa mig stadens alla gayklubbar, och hennes make. Hon är i teatervärlden och mycket, mycket rolig. A riot. Sedan blev det tal om golf, och det visade sig att samtliga hade extra golfset att låna ut till Dan. Det finns oändligt många golfbanor här i trakten, så det lär bli roligt för honom. Vi brudar ska till the mall under tiden och shoppa. Jag vet att Dan vill shoppa också, men han får vara en man och golfa istället och helt enkelt skicka en t-shirtbeställning med mig!

Vi råkade berätta att vi ska till NYC, så Diane vill skjutsa oss till flygplatsen. Sedan ville Carol hitta en lägenhet gratis till oss och ringde sin son på Manhattan. Han visste ingen som var bortrest, och det är nog tur, eftersom jag redan betalat för hotellet och inte längre kan få en full refund om jag avbokar. Sedan har jag ju fått en gratis kyl, och det verkar väl otacksamt om man avbokar efter det. Däremot ska jag ringa honom så han kan visa oss staden, och sedan har jag en annan persons dotter att kontakta. Hon är i modevärlden. Vi får se vad vi hinner med!

Paret med stugan undrade om vi kände någon med ett visst namn i Danmark. Det gjorde vi inte, sa vi, men vi ska visst träffa dem när de kommer i oktober. Och Carols dotter när hon kommer. Vi har ett fullspäckat schema, men jag gillar det. Framför allt gillar jag att umgås med det äldre gardet. De är okonstlade, bryr sig om en, och går hem tidigt på kvällen. Sedan har jag ju njutit av uppmärksamheten här: om min engelska, om mina böcker (so cute!) och bara att få vara exotisk för en gångs skull.

Få se om det blir en bike ride vid vattnet på söndag med gänget!

I övrigt har vi kört två maskiner och säkert krympt det mesta, eftersom maskinen inte anger grader, utan kategorier av kläder. Och jag gillar att tvätta så mycket som möjligt i samma (oftast separerar jag det vita från det andra dock), särskilt när det kostar pengar att tvätta. Tumlaren tycks äta upp våra kläder, så vi får se vad vi ska göra åt den saken.

Påväg hem från vattnet, såg vi staden på kvällen. Så mycket folk på barerna och så mycket liv. Bara för att vi känner oss lite trygga nu, råkade vi läsa tidningen och se att det var två drive-byskjutningar igår i staden, dock öster om oss, och lite rån och annat. Det blir till att gå hem innan mörkrets infall, men det gör vi oftast ändå, om det inte är trygga, älskade Berlin. Vi är båda lätt tryggare i Berlin än i Tranås. Här finns det ingen anledning att ta risker i onödan, i alla fall.

För att förklara de två första bilderna: Vi åt på Jim's Steakout, en Buffaloexklusiv kedja som har steak sandwiches och annat gott till bra priser. Jag tog en chicken finger sandwich med pommes och fick ett Jim's card som jag kan dra varje gång för poäng. Vi har tre inom gångavstånd, men just denna var närmast. Vi behövde något litet i magen innan the fish fry. Och sedan blev det en stekpanna på the family dollar, så att vi kan steka vår korv och kanske sluta med the pre cooked bacon. Och godis. För $ 1 per förpackning fick jag dessa skönheter: Milk duds (smakar 10 gånger bättre här, mer textur och tuggmotstånd, inte så mjäkiga som de svenska), Junior Mints, en Seinfieldklassiker, Jujyfruits, en dito, men ändock en besvikelse, mike and ike, som jag gillar mycket. Våra Skittles är slut, men någon måtta får det väl vara! Nu blir det väl poker igen, kan jag tro. Vi blir erbjudna en teve varje dag av vänliga själar, men vi trivs rätt bra såhär långt. Vi spelar poker så att jag ska lära mig mynten. Hittills använder jag bara sedlar...

Italian Festival

Trots hettan beslutade vi oss för att fånga dagen och ge oss iväg på en cykeltur. Egentligen hade jag lust att börja jobba, och jag läste allt lite i en litteraturteoretisk bok i morse, men samtidigt har jag semester ännu några dagar. Sålunda bar det av mot Hertel Ave, en gata som är känd för sina restauranger och barer och som därmed är Elmwood Aves största konkurrent i staden.

I Art Voice hade vi läst att det var italiensk festival idag och imorgon. Denna stad har historiskt en mycket stor italiensk community och denna har stegvis flyttats norrut i staden, gissningsvis i och med att de fått det bättre ställt och nya vågor av invandrare har tagit över deras kvarter. Cykelturen dit gick ganska så bra, och vi klarar numera av att ta oss norr om parken utan att hamna i den värsta trafiken. Vi cyklade förbi många riktigt imponerande villor, sådana som ligger intill den enorma parken. Jag vågade inte fotografera dem, men de är av ett slag som får en att nästan dra en lättnadens suck över att man inte har köpt ett litet trist hus utan fortfarande kan tänka att, ja, ett sådant ska jag ha... För övrigt är en del hus till salu i vårt kvarter, alltså de lite mer modesta men ändå väldigt charmiga trähusen. Kanske skulle man slå till? Å andra sidan har staden tappat hälften av sin befolkning sedan femtiotalet, så det kanske är en dålig investering. Jag tror dock att den kommer att repa sig. Det finns för mycket bra här för att det ska kunna gå helt åt skogen.

Hertel var full av liv. Det var karuseller och sockervadd, kanderade äpplen och... italiensk mat. Vi hade egentligen inte tänkt äta lunch ute, men när vi insåg vilken guldgruva vi hamnat i, kunde vi inte motstå. Vi hade ju våra stöldbegärliga cyklar med oss, så vi fick välja ett ställe där vi kunde ha uppsikt över dem. Det blev något som hette Salvatore's. Vi tog en sample platter, så att vi fick lite av varje: ravioli, något med ägg och spenat, gnocchi med fläsk, köttbullar. Mycket mat för 6 dollar! Nu vet jag inte om det blir någon middag ens... Kanske en endaste sushirulle.

Efter maten cyklade vi vidare på Hertel. Det är mest italienska restauranger där, men också någon mexikansk, thailändsk, pubar och så vidare. Då kom jag på det: The Second Reader - bokhandeln som jag läst om på Internet och som rankas som stadens mest välsorterade. Naturligtvis begagnade böcker också - right up my alley! Tyvärr fanns det inga cykelställ utanför, så Dan fick stå vakt ända tills jag kom mig för att fråga ägaren vad hon tyckte att vi skulle göra med cyklarna. Sagt och gjort - vi tog med dem in i affären! Jag har nu registrerat åtminstone 8 titlar som jag vill köpa där, och då har jag inte ens riktigt tittat igenom hyllorna med tidiga eller första utgåvor. Jag köpte dock endast en volym, en bok om Williams. Det blir lite trist om jag bara köper sådana böcker, hur billiga de än är, så jag tror att jag ska satsa på inbundna volymer med poesi, eftersom de kostar så mycket mindre här. Jag lovade att komma tillbaka snart och tog med mig en broschyr om en bokklubb som staden har, som går ut på vad som skulle hända om alla i Buffalo läste samma bok. De läser en bok i månaden.

Påväg hem valde vi en lite annorlunda rutt och hamnade vid ingången till det zoo som finns i parken. Vi hade tur, för girafferna stod precis vid vägen och tittade på oss. De som bor mittemot måste ju se dem hela tiden. Så exotiskt att vakna på morgonen och se en giraff. Efter två potentiella vurpor insåg vi att vi ska vara glada att vi har hjälm (fast två små kids retade oss för det lite när de cyklade förbi utan).

Väl hemma insåg vi att det hela tagit oss nästan fyra timmar, allt som allt, och att vi är mycket tacksamma för våra cyklar och den frihet de ger oss. Motionsmässigt är det ju inte särskilt avancerat, men blodet flyter väl lite lättare i ådrorna efter en cykeltur kan jag tänka mig, och även om precis allting här är low fat, är det inte direkt hälsokost. Roligast är när det står att det är low fat på produkter som juice och läsk. Var det någon som trodde att dessa innehöll fett?

Today was a good day...

Tror inte att någon av våra läsare förstår hip-hopreferensen i dagens titel. Idag var en bra dag. Vi fick hit Elins cykel, och det gav oss frihet. Frihet att förflytta oss på ett lite snabbare och enklare sätt. Utan samma mått av ansträngning. Det är som alltid härligt att känna vinden i ansiktet. Inte i håret dock, för vi känner oss tvungna att använda hjälm här. Vägarna är inte direkt byggda för cyklister här. Cykelbanor någon? Nåväl. Vi gav oss iväg mot den så omtalade Delaware Park. Gjord av samma arkitekt som gjort Central Park i NYC. Irrade runt ett tag i denna och gav oss sedan av mot Wegmans. Låter Elin ta över nu, hon ser sugen ut på att skriva...

Egentligen satt jag djupt insjunken i romanen City of Light som handlar om Buffalo runt 1900, och som jag varmt kan rekommendera som en sommarvänlig page turner. Nåväl - jag skriver så gärna.

Att jag också fick en cykel i morse gjorde att vi inte kunde hålla oss från att cykla iväg på en tur. Ryan varnade oss lite och sa att vi måste ta loss sadlarna om vi går in någonstans, eftersom de kan bli stulna. När vi cyklade i förorten förra veckan blev vi däremot tillsagda att INTE låsa cyklarna. Skumt. Jag lät sadeln sitta kvar när jag var inne på Wegmans, för det är nog inga cykeltjuvar som handlar där, tänker jag mig. Vi cyklade på de vackraste gatorna i staden, en av dem är alldeles intill och vi upptäckte den igår kväll när vi tog en kvällspromenad för hettan. Den består av överjordiskt vackra gamla trähus från 1800-talet där det bor familjer som förmodligen inte har det så illa ställt. Ändå vet jag att just downtown är billigare än förorten. Vi försökte ta några kort, men man vill ju inte verka suspekt... Sedan, i parken, blev jag lite besviken över hur dåliga gångstigarna var, men samtidigt fanns det en pedestrian trail som ledde oss över motorvägen. Jag ställde mig mitt på bron och skrek: "Something devoted to pedestrians - what do you know! Can you believe it?" Ni som känner mig vet att jag sällan bryr mig om någon tittar snett på mig, så jag bjöd på det. Å andra sidan var det få pedestrians där som kunde höra mig - ingen, in fact.

Turen förde oss vidare förbi den vackra kyrkogården Forest, där två presidenter vilar i evigheten. Sedan på Lincoln Parkway och den plats där den stora världsutställningen ägde rum 1901, och där man kunde visa upp Buffalos elektriska gatljus, de första i landet vad jag förstår. Denna stad var verkligen en stad att räkna med på den tiden, så modern och så rik.

På Wegmans blev det buffalokorv, risottoris, färdig tortellini, och popcorn. Dans bästa idag. Han har försökt få köpa popcorn i över en vecka, men eftersom alla förpackningar är alldeles för stora har jag sagt nej. Resolut nej. Nu blev det i alla fall ett köp för honom.

När vi kom hem gick vi till vår fastighetsskötare. Hon var så trevlig - återigen måste jag säga att alla är så trevliga här. Sedan blev det lite mer matinköp. Vi skulle egentligen gå ut och äta sushi igen ikväll och sedan svänga förbi en fin bar som ligger på en bakgata här, men vi ska ju snart till the city och vi har ju trots allt en bugdet att hålla. Således önskar jag mig 250 gram lagrad goudaost från Wegmans i julklapp... Hoppas jag får det. Och den där parfymen, chanels chance, som jag skulle köpa på JFK men aldrig hittade...

För övrigt kan jag meddela att jag vann striden mot hotellet. De tillhandahåller ett kylskåp gratis till Dans mediciner. Kanske håller man på att bli lite amerikansk? Tar strider tills man vinner, står på sig och argumenterar? Way to go!

Just another day

Hettan i lägenheten skulle vara olidlig för de flesta, men eftersom vår lägenhet i Sverige håller 30 grader på sommaren och 14 på vintern, är vi ganska vana vid extremt väder. Kanske var det därför jag orkade skura i morse. Lägenheten är så skitig att man blir lycklig när skurvattnet är grått istället för svart, och det första vi gjorde var att köpa tofflor på Dollar Store. Dan säger att han kan känna sina flipflops mellan tårna även när han inte har dem på sig. Mina tofflor är tack och lov av ett annat slag. Å andra sidan kan jag meddela att flipflops är inne här i staterna. Jag som går omkring med gladiatorsandaler...

Vi försökte få tag på fastighetsskötaren i morse, eftersom jag vill ha hjälp med att fylla i inspektionsformuläret och med att skriva under blyformuläret. Husen här kan ha en farlig blyfärg, och det är viktigt att man är medveten om det. Tyvärr var hon inte där, men nu vet vi iallafall hur vi får tag på henne och var hon finns.

Gårdagens långa äventyr på campus har tröttat ut oss ganska rejält, varför vi tänkte läsa på Stop nere i Allentown idag. Väl där blev det ice mocca för mig och varmt kaffe för Dan. En muffin med äpple, kanel och pumpa till mig och en chokladcroissant till Dan. Det hela blev drygt 10 dollar, så vi får kalla det lunch. Det svåra är att budgetera för så lång tid. Egentligen vill man ju gå till de fina restaurangerna som staden är berömd för. Just maten här sägs vara något alldeles extra. Istället blir det så att vi äter något litet ute och sedan den sedvanliga salladen till middag. Bara för det ska jag laga pasta med tomatsås idag. Någon måtta får det väl vara.

Igår kväll fick vi lite underhållning. Tevelösa som vi är infinner sig ibland suget efter lite entertainment. Jag såg en man stå och urinera tvärs över gatan och skulle precis säga till maken när jag såg att mannen därute blev arresterad. Det var civilklädda poliser. Killen som hade urinerat fick följa med till stationen och de fick till och med förstärkning. Skönt att veta att polisen har koll på området.

Nu har jag kommit på några saker som jag stör mig lite på här. Det första är skatten på varorna. Varför inte bara skriva ut dem i priset? Det andra är drickssystemet. För mig är det ett förnedrande system över huvud taget. När vi var på ett café häromdan fanns det en hemlös man utanför som ville ha pengar. Han gick sedan in på kaféet och fick en kopp kaffe. När han hade gått började servitriserna att prata högt om honom. Den ena sa att han hade tiggt av henne, ville ha en dollar. Hon hade svarat: you'll have to dance for it. Det hade han, till hennes stora förtjusning, också gjort. Så tänker jag mig drickssystemet. På barer får många unga servitriser äldre, föga attraktiva, män att känna sig som kungar, bara för att tjejerna vet att sådant ger dricks. Dansar de inte för sina pengar, så säg? I min värld ska arbetsgivaren betala sina anställda. Punkt slut. Det är något som jag anser konstituerar ett civiliserat samhälle. Varför ska jag ge frisören, taxichauffören och kafépersonalen dricks? Om det inte ens var en särskilt bra restaurang eller särskilt bra service? Det håller ju enbart deras löner nere. Nu får jag säker mycket kritik, men sådan är min åsikt. Berlins system har jag ingenting emot, det vill säga, avrunda uppåt. Här, däremot, ska man dubbla the tax, och det är för mig en matematisk omöjlighet, i alla fall mer matematik än jag önskar under en barrunda. Så, nu fick jag det sagt.

Imorgon kanske cykeln kommer. Hoppas det. Tills dess försöker jag att få som jag vill med ett hotell i NYC. Det går inte så bra för mitt lag, men vi får hoppas. Dan har fått in radion. Det blir en spännande kväll.

Att definiera ett bra bibliotek

Idag styrde vi återigen kosan mot UB North. För er som inte vet, är det University at Buffalo North Campus, platsen där Elin skall utföra sin forskning. Vi skulle hämta upp våra DS2019. Fråga mig inte vad det är för dokument, men de innebär att vi är här lagligt, samt att vi får lämna landet för att åka till Kanada (eller för den delen Mexiko, men det känns inte så aktuellt). Toronto är en stad som jag verkligen ser fram mot att få besöka. Har hört mycket gott om den. Vi var även tvungna att skriva ut lite papper hos en väldigt snäll administratör som vi känner lite. Hon lät oss även bläddra lite i sina konstböcker. Ett bra tidsfördriv för mig.

Eftersom vi hade tid, besökte vi det stora biblioteket och även the Poetry Collection, där det finns manuskript och brev som Elins författare William Carlos Williams har skrivit. Dessa fick vi inte tillgång till, men vi fick se en del konst, James Joyces glasögon och inte minst Williams skrivmaskin (syns ovan på bild)! De verkar ha mycket av Joyces tillhörigheter och orginalböcker. Typ.

Sedan"kollade vi in" det stora bibliotekt. Efter att ha hittat böcker om Williams, kritik om hans texter o.s.v., irrade vi runt lite bland hyllorna. Plötsligt befann vi oss bland böcker på orginalspråk. Vi tyckte att det var imponerande hur mycket böcker det fanns på tyska. Sedan upptäckte vi att framför oss hade vi Strindbergs samlade verk på svenska! Vi som tvingade er (Maria och Emil med flera) att lära er en massa om Strindberg samt läsa Fröken Julie, förstår nog nu hur stor han är. Vi hittade en hel del mer som Selma Lagerlöf och Gunnar Ekelöf. Misstänker att de inte var så vällästa, men vad vet jag. Imponerand hur mycket det finns på ett amerikanskt universitet av den storleken. De har även två konstmuséer om det säger något. Arkitekturen ska vi dock inte tala om. Öststat?

Efter en lunch av hög klass på Burger King (reklam?) och en kaffe på Starbucks (återigen reklam?), fick vi så äntligen våra papper Antar att vi valde två så "hemska" globala jätteföretag, bara för att bevisa att vi idag inte är miljöpartister. En skön känsla! Campus har dock många bra alternativ. En koreansk restaurant, en japansk, en med medelhavsmat, ett deli, en indisk restaurant, Subway och många fler. Speglar studenternas nationaliteter på ett ganska bra sätt.

För övrigt har Talle stuckit till New Jersey. Lite besviken. Vi hade nog blivit bra kompisar. Tänker ändå se någon match i höst för upplevelsen. Om vi har råd med biljetter förstås. Man vet ju aldrig...

Huset nedan är vårt, förresten! Fint va? Det bor en kanin i buskarna här utanför också.

The Day We Walked to Wegmans

Eftersom både Dan och jag är väldigt förtjusta i mat och matlagning, har vi lite svårt att nöja oss med lågprisbutikerna och kvartersbutiken intill. Alltså beslutade vi oss för att ta en ganska lång promenad. Våra efterforskningar, samt de många bilturer vi fått vara med om i trakten, hade upplyst oss om att det finns ett Wegmans i staden. Detta matens tempel ligger enligt kartan strax norr om parken (alltså den som är designad av samma person som gjorde Central Park i NYC) och därför endast ett stenkast längre bort än Albright-Knox som vi vandrade till i förrgår. Vi utrustade oss med kylklampar, ryggsäck, joggingskor och solskyddskräm - det är ju ändå nästan 40 grader - och gick iväg. Självklart stötte vi på vår granne på vägen. Och självklart undrade han vart vi var påväg. Och självklart tyckte han att vi var mycket underliga. Efter att ha tackat nej till åtminstone tre mycket vänliga erbjudanden om skjuts samt till en dag på stranden, traskade vi vidare och kände oss som miljöpartister. Och ni ska veta att vi knappast känner oss som sådana i Sverige, eftersom vi båda flyger mycket och gärna och Dan behöver bil för jobbet. Med illa dold stolthet gick vi förbi alla coola brunchare på gatan. Ni som har varit i Berlin kan tänka er att vi gick Castingalle fram med joggingskor och ryggsäck - då förstår ni.

Efter 45 minuter var vi framme. Och visst är det ett tempel. Motorvägen som vi var tvungna att gå längsmed på slutet av sträckan var ingen höjdare, men det fanns å andra sidan en trottoar. Vi har inte lika mycket pengar som hemma, såklart, eftersom Dan är tjänstledig och lever på besparingar, så jag kunde inte köpa den tärnade vattenmelonen, inte surdegsbrödet, inte groddblandningen, inte de franska ostarna. Dock kunde jag titta, botanisera och köpa alfalfagroddar, färska bagels, lantbröd i bageriet, rostbiff till middagen och lite tomater. På hemvägen stannade vi till vid Wilson Farms intill lägenheten för vatten och mjölk - sådant man inte vågar bära i 45 minuter i hettan.

Idag var också dagen då vårt lilla vad skulle avgöras. Mina pengar var på Holland och Dans på Spanien. Vi spelade för längesedan och visst är det väl lustigt att våra lag skulle mötas. Ryan rekommenderade en bar något kvarter bort, där han visste att matchen skulle sändas och där han kände personalen. Vi skulle nämna hans namn. Jag lovade förresten då att jag aldrig skulle nämna hans namn när vi gör konstiga saker som att gå till Wegmans. De där konstiga svenskarna skulle kanske förstöra hans cred, tänkte jag. Baren var full av folk och vi fick stå. Hade det inte varit för mig och min framfusiga natur, hade vi inte kunnat beställa något heller. Dan vann, så det är inte mycket mer att säga om det, mer än att hans lag också var favoriter här. I övrigt tycks de hålla på den nya världen, och det är ju inte så konstigt. Värt att notera är det tjejer som satt i baren och som möjligtvis satt sig där just idag för att de visste att de skulle bli bjudna på allt av en massa killar som gått dit för att se matchen, möjligtvis också utan sina fruar. De hade det bra, shots och vin och allt. Jag tittade kritiskt på det hela och hoppas att de kände det: I'm on to you. I know your game.

Nu på eftermiddagen har vi bokat tågbiljetter från NYC samt börjat jobba lite. Det är väl dags snart. Min semester är slut 20/7. Å andra sidan kan jag med gott samvete säga att jag inte haft någon semester. Detta är en av de mest omvälvande och ansträngande veckorna jag upplevt i mitt liv. Roligt? Ja, det har vi allt också.

Matfestival och bokmässa

Art Voice är en gratistidning som ges ut varje torsdag här i stan och i vilken man kan se alla de aktiviteter som pågår under veckan. Det är inte så lite att välja bland heller. Idag, till exempel, kunde vi ha gått norrut mot parken och Hertel Ave för farmer's market och något slags loppisliknande där affärsinnehavare flyttar ut sina affärer på gatan. Vi valde dock att gå downtown, till Amerikas största matfestival, Taste of Buffalo, som pågår i helgen. Plötsligt var downtown fullt av människor, liv och fotgängare. Delaware Ave var avstängt för biltrafik, till förmån för matfestivalen. Man köper tickets, 10 för $ 5, och handlar i vilket som helst av alla matstånd. Vinodlarna i trakten fanns på plats och det fanns öltält. Vi satsade på cajun, eftersom det är så gott, samt eftersom vi måste köpa proteinrik mat ute. Jag orkar nämligen inte laga något proteinrikt hemma, och just sådant är billigt ute. Vi fick två smoked chicken sandwich för 7 tickets. Bra deal. Nu blir det sallad till middag! Enkelt och bra i hettan.

På torget intill Niagara Sq, alltså Lafayette Sq, var det bokmässa. Barnes and Noble hade ett tält, liksom Talking Leaves. Jag fastnade dock för ett litet bord med böcker om Buffalo. Kvinnan som satt där har själv skrivit en rad böcker om Buffalos historia, trädgårdar och hus. En av böckerna handlar om kvarteret intill vårt och hon har fått gå in i husen och fotografera. Vi pratade länge om kultur, språk och litteratur, och det visade sig att hon en gång i tiden jobbat på Lockwood, biblioteket där jag ska arbeta. Hon hade hanterat manuskripten och allting under sin tid som student. Vi bor nästan grannar och hon gav mig sitt kort så att vi kan umgås lite och hon kan berätta mer om staden.

Intill torget ligger det största stadsbiblioteket, och självklart gick vi in där. Inte nog med att de har en permanent Mark Twain-utställning med manuskript och förstautgåvor, de har även hans spiselkrans! Twain bodde i Buffalo i några år, efter att ha gift sig med en av stadens kvinnor. Han arbetade på en tidning här. Faktum är att huset han ägde ligger nära vårt. Jag botaniserade bland bibliotekets hyllor och hittade mycket av intresse. De har så mycket mer än svenska bibliotek om Williams. Vänta bara tills jag får tillträde till arkiven på campus!

Vi fick post idag, förresten. Brevbäraren känner igen oss, så vi fick posten i handen när vi mötte henne utanför huset. Coolt. Vi är de där två med det kostiga namnet. Hon berättade att de kanske ska sluta med postutdelning på lördagar här. I hope so, sa jag, som tyckte att hon kunde få en dag ledigt!

Laundry Day

Att tvätta kläder är sällan spännande, och i vanliga fall får Dan sköta det mesta som har med sådant att göra. Idag ville vi vara två om det, dock, då vi för första gången skulle använda en myntdriven tvättmaskin. Nere i källaren finns ett tvättrun där det kostar $ 1.25 för en maskin och $ 1 för tumlaren. Vi följde instruktionerna noga, men trots detta vägrade maskinen köra igång. Ni skulle ha sett oss. Helt ensamma i världen försökte vi finna råd. Vi ringde grannen, knackade på, ringde hans mamma. Inget svar. Just som vi höll på att ge upp, kom vår granne i bilen. Det visade sig att vi skulle ha använt lite mer våld i myntinkastet - vi hade varit för mesiga.

Hettan har nästan släppt taget om staden och nu kommer regnet. Detta till trots ville vi ta en långpromenad, för att se hur långt det är till Albright Knox Art Gallery, samt för att se huruvida det Barns & Noble som ska ligga bredvid hade något att erbjuda. Det hade flyttat ut till förorten, tyvärr. Det blev ett pit stop på det mycket mysiga Globe Market, ett deli där man kan äta mackor, soppor eller sallader samt dit människor med äkta märkesväskor går när de ska äta lunch. Här är det ingen blandad skara, direkt, utan rika människor som tycker att det är lite coolt att äta på stan. En hemlös fanns där också, som bad om kaffe. Han fick en kopp. Jag kände mig som kusinen från landet med min gamla sommarväska som jag packade ned för att den är lätt och för att jag inte alls är rädd om den. Alla fina saker har jag adopterat bort nu, så jag har inget passerkort till de fina butikerna mer. Ni kanske inte har tänkt på det, men när man ska gå in på en riktigt dyr butik kollar de alltid på ens väska när man går in. De bedömer en, size you up. Ser om du är en kund eller slöseri med tid. Nåja.

Promenaden var blöt, men mysig. Det tog några timmar dit och hem, men vi såg många, många mysiga butiker på vägen. Många juvelare, mycket klädbutiker av den lilla sorten, span in absurdum samt butiker som specialiserar sig på saker som glass, kryddor eller oljor. Sådant som är strikt nödvändigt för produkter av gentrifieringsprocessen, med andra ord. Husen är helt överjordiska: söta, ändå stora, med torn och brutna tak, målade i alla möjliga färger. De andas sent 1800-tal, kanske också tidigt 1900-tal. Vi har lyckats bosätta oss i det enda området som har dessa saker att erbjuda, det vill säga restauranger, kaféer, butiker, barer. Dessutom är det mycket folk i rörelse hela tiden. Vi stannade till på Aroma igen för varsin espresso. Äntligen riktigt kaffe! Nu blir det snart middag: pasta med tomat- och fetasås. Kanske vågar vi oss ned till bohemiska Allentown ikväll till någon pub. Kanske. Så länge man har fördraget om kvällarna tror man att området är säkert och tryggt. Tittar man ut är det en helt annan femma.

Mat och transport: the basics

Jag har fått lämna mitt svenska jag bakom mig och anpassa mig till en helt ny livssituation, insåg jag idag. I Sverige är jag en pendlare som dessutom oftast uppskattar min lässtund på tåget. Jag källsorterar, åker sällan bil och äter ogärna halvfabrikat. Jag byter kläder flera gånger per dag och har ogärna samma outfit flera dagar i rad. Här är jag en helt annan person. Jag åker buss med de fattigaste, tunnelbana med de fattigaste, köper min mat med de fattiga och uppskattar det färdigstekta bacon man kan köpa som gör att man kan använda micron istället. Jag källsorterar inte, men jag pantar. Som de fattiga gör. Jag är inte fattig här, inte ännu i alla fall, men alltihop bottnar i det faktum att jag inte har bil och AC. Alltså får jag ta bussen, handla i kvarteret på lågprisbutiken och promenera på gatorna - som de fattiga gör. Mina kläder blir i denna hetta olämpliga, eftersom jag alls inte packat för detta klimat, utan för det som jag förväntade mig. Vi har inte vågat pröva tvättmaskinen ännu, så ja, jag har samma kläder rätt ofta. Vi går i badshorts och linne och ser ut som idioter, men vi vill smälta in, och dessa kläder gör tricket. Dan skrattade när vi gick till affären och jag hade gymshorts. Han hade aldrig varit med om att jag visat mig offentligt i sådana trashkläder.

Det som stör mig är att människor tror att man måste vara fattig om man inte har bil. Det är ju bra att inte köra i onödan, att inte köra till grannen och dricka vin och sedan köra hem igen, att gynna lokala butiker och att röra på sig. I Sverige är sådant positivt laddat. Här är man en loser om man inte har bil.

Många tror att vi bor i ett socialistiskt land, som jag tidigare nämnt. Igår pratade jag om den stora kedjan i USA, den som säljer allt och som ofta bannlyser skivor med provokativa texter. Jag sa att jag gärna ville se den affären, men att jag nog inte ville handla där. Nej, sa den jag talade med. Jag förstår. Det är ju så pinsamt att handla där, lite trashvarning. Lite försiktigt försökte jag då förklara att min invändning hade helt andra grunder, nämligen att de anställda har för låga löner, dåliga villkor, kanske ingen försäkring. Nu vet inte jag om det stämmer, men jag har hört något sådant. Tjejen började skratta och sa att hon aldrig hade hört något liknande. Så konstigt att det var det jag menade... Då kände jag mig lite less, faktiskt, trots att jag hade trevligt i sällskapet. Jag är bara för europeisk för det här.

Det tog en halvtimme att åka till universitetet, efter en kvarts promenad till tunnelbanestationen. Faktum är att stationen var fin, ren och lugn. På själva tåget var det några gånger som man undrade lite - jag har sett sjukt många höga människor sedan jag kom hit. Gratisbussen mellan campus gick bra också, så det borde fungera utan bil. På engelskinstitutionen blev jag varmt välkomnad av Sophia som hjälpt mig med allting via e-post. Vi har mycket gemensamt, och hon är en av de första jag hört säga att det är konstigt att vara rädd för alla som är fattiga istället för att helt enkelt bekämpa fattigdomen. Att inse att det är den som föder våld och osäkerhet i kvarteren. Hon uppmuntrade mig att promenera till parken och tipsade mig om en skoaffär i Elmwood som säljer coola skor. Och konsten kunde hon mycket om också.

Vi har betalat försäkring för två månader, men måste betala en massa extra, eftersom man betalar från den 15:e i varje månad. Det blir mycket pengar - typ $ 90 för mig per månad och det dubbla för Dan. Mycket trist, faktiskt.

Informationsträffen för nya visiting scholars var sådär: informationen handlade om vad ett visum är o.s.v., alltså sådant som jag ju rimligtvis redan bör veta, då jag lyckats komma in i landet.

Campus är gigantiskt, som sagt, och ser ut som Linköping gånger 10. Studenterna är inte fler, dock .Det ligger på en stor slätt, med sjöar runtomkring och där finns museum, konserthall, arenor och allt möjligt. Mycket aktiviteter också. Vi åt en pizzaslice på the food court i ett av husen och sedan automatkaffe. Trots att vi tog det starkaste var det vidrigt och svagt, så tur att det finns ett Starbucks på campus. Trodde aldrig att jag skulle säga det.

Vi äter alldeles för lite, så idag försökte vi att handla lite mer riktigt mat. Det blev en tonfisksallad med smulad fetaost, tomater, paprika, valnötter och pasta. Vi kokade pastan på gasspisen och det var ju busenkelt. När vi handlade kollade jag in de andras vagnar, min vana trogen, och såg våningar och torn av halvfabrikat i de dignande vagnarna. Det är hot pockets, kex, donuts, godis, stora gallonflaskor med punch och annat äckligt. Jag försökte köpa några kakor som vi kunde ha till kaffet, men det går bara inte. På denna lågprisaffär säljer de kakor i förpackningar om minst 30 eller kanske fler kakor, och så många äter vi nog inte upp. Alltså, vi äter väldigt onyttigt, det är inte det, men vem vill chansa på en ny sorts kakor och köpa ett kilo av dem på en gång? Det är absurt. Samma sak med en popcornpåse: det är så vämjeligt att se dessa enorma påsar och jag mår bara illa när jag tänker på det. Den andra kedjan, Wegman's, i förorten, är himlen och har allting i små och lagom stora förpackningar. De har färsk mat och så mycket bättre saker än svenska butiker. Men lågprisbutiken är annorlunda. Å andra sidan är de som handlar i förorten sällan sjukligt överviktiga, medan majoriteten av dem som handlar här faktiskt är det. Inte alla, såklart, men många.

Ikväll hade jag velat gå och se Much Ado About Nothing i parken, men jag tror att det får vänta till imorgon eller någon annan dag. Det är för varmt nu. I augusti är det Macbeth, så jag kan alltid gå då istället om det inte blir av nu. Vi är för trötta efter en hel dags eskapader för att orka företa oss särskilt mycket, utan föredrar att sitta här vid fläkten och bara stirra ut på gatan. Kanske ser vi the bums, Smiley och Sylvester.