Att tvätta kläder är sällan spännande, och i vanliga fall får Dan sköta det mesta som har med sådant att göra. Idag ville vi vara två om det, dock, då vi för första gången skulle använda en myntdriven tvättmaskin. Nere i källaren finns ett tvättrun där det kostar $ 1.25 för en maskin och $ 1 för tumlaren. Vi följde instruktionerna noga, men trots detta vägrade maskinen köra igång. Ni skulle ha sett oss. Helt ensamma i världen försökte vi finna råd. Vi ringde grannen, knackade på, ringde hans mamma. Inget svar. Just som vi höll på att ge upp, kom vår granne i bilen. Det visade sig att vi skulle ha använt lite mer våld i myntinkastet - vi hade varit för mesiga.
Hettan har nästan släppt taget om staden och nu kommer regnet. Detta till trots ville vi ta en långpromenad, för att se hur långt det är till Albright Knox Art Gallery, samt för att se huruvida det Barns & Noble som ska ligga bredvid hade något att erbjuda. Det hade flyttat ut till förorten, tyvärr. Det blev ett pit stop på det mycket mysiga Globe Market, ett deli där man kan äta mackor, soppor eller sallader samt dit människor med äkta märkesväskor går när de ska äta lunch. Här är det ingen blandad skara, direkt, utan rika människor som tycker att det är lite coolt att äta på stan. En hemlös fanns där också, som bad om kaffe. Han fick en kopp. Jag kände mig som kusinen från landet med min gamla sommarväska som jag packade ned för att den är lätt och för att jag inte alls är rädd om den. Alla fina saker har jag adopterat bort nu, så jag har inget passerkort till de fina butikerna mer. Ni kanske inte har tänkt på det, men när man ska gå in på en riktigt dyr butik kollar de alltid på ens väska när man går in. De bedömer en, size you up. Ser om du är en kund eller slöseri med tid. Nåja.
Hettan har nästan släppt taget om staden och nu kommer regnet. Detta till trots ville vi ta en långpromenad, för att se hur långt det är till Albright Knox Art Gallery, samt för att se huruvida det Barns & Noble som ska ligga bredvid hade något att erbjuda. Det hade flyttat ut till förorten, tyvärr. Det blev ett pit stop på det mycket mysiga Globe Market, ett deli där man kan äta mackor, soppor eller sallader samt dit människor med äkta märkesväskor går när de ska äta lunch. Här är det ingen blandad skara, direkt, utan rika människor som tycker att det är lite coolt att äta på stan. En hemlös fanns där också, som bad om kaffe. Han fick en kopp. Jag kände mig som kusinen från landet med min gamla sommarväska som jag packade ned för att den är lätt och för att jag inte alls är rädd om den. Alla fina saker har jag adopterat bort nu, så jag har inget passerkort till de fina butikerna mer. Ni kanske inte har tänkt på det, men när man ska gå in på en riktigt dyr butik kollar de alltid på ens väska när man går in. De bedömer en, size you up. Ser om du är en kund eller slöseri med tid. Nåja.
Promenaden var blöt, men mysig. Det tog några timmar dit och hem, men vi såg många, många mysiga butiker på vägen. Många juvelare, mycket klädbutiker av den lilla sorten, span in absurdum samt butiker som specialiserar sig på saker som glass, kryddor eller oljor. Sådant som är strikt nödvändigt för produkter av gentrifieringsprocessen, med andra ord. Husen är helt överjordiska: söta, ändå stora, med torn och brutna tak, målade i alla möjliga färger. De andas sent 1800-tal, kanske också tidigt 1900-tal. Vi har lyckats bosätta oss i det enda området som har dessa saker att erbjuda, det vill säga restauranger, kaféer, butiker, barer. Dessutom är det mycket folk i rörelse hela tiden. Vi stannade till på Aroma igen för varsin espresso. Äntligen riktigt kaffe! Nu blir det snart middag: pasta med tomat- och fetasås. Kanske vågar vi oss ned till bohemiska Allentown ikväll till någon pub. Kanske. Så länge man har fördraget om kvällarna tror man att området är säkert och tryggt. Tittar man ut är det en helt annan femma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar