Jag har fått lämna mitt svenska jag bakom mig och anpassa mig till en helt ny livssituation, insåg jag idag. I Sverige är jag en pendlare som dessutom oftast uppskattar min lässtund på tåget. Jag källsorterar, åker sällan bil och äter ogärna halvfabrikat. Jag byter kläder flera gånger per dag och har ogärna samma outfit flera dagar i rad. Här är jag en helt annan person. Jag åker buss med de fattigaste, tunnelbana med de fattigaste, köper min mat med de fattiga och uppskattar det färdigstekta bacon man kan köpa som gör att man kan använda micron istället. Jag källsorterar inte, men jag pantar. Som de fattiga gör. Jag är inte fattig här, inte ännu i alla fall, men alltihop bottnar i det faktum att jag inte har bil och AC. Alltså får jag ta bussen, handla i kvarteret på lågprisbutiken och promenera på gatorna - som de fattiga gör. Mina kläder blir i denna hetta olämpliga, eftersom jag alls inte packat för detta klimat, utan för det som jag förväntade mig. Vi har inte vågat pröva tvättmaskinen ännu, så ja, jag har samma kläder rätt ofta. Vi går i badshorts och linne och ser ut som idioter, men vi vill smälta in, och dessa kläder gör tricket. Dan skrattade när vi gick till affären och jag hade gymshorts. Han hade aldrig varit med om att jag visat mig offentligt i sådana trashkläder.
Det som stör mig är att människor tror att man måste vara fattig om man inte har bil. Det är ju bra att inte köra i onödan, att inte köra till grannen och dricka vin och sedan köra hem igen, att gynna lokala butiker och att röra på sig. I Sverige är sådant positivt laddat. Här är man en loser om man inte har bil.
Många tror att vi bor i ett socialistiskt land, som jag tidigare nämnt. Igår pratade jag om den stora kedjan i USA, den som säljer allt och som ofta bannlyser skivor med provokativa texter. Jag sa att jag gärna ville se den affären, men att jag nog inte ville handla där. Nej, sa den jag talade med. Jag förstår. Det är ju så pinsamt att handla där, lite trashvarning. Lite försiktigt försökte jag då förklara att min invändning hade helt andra grunder, nämligen att de anställda har för låga löner, dåliga villkor, kanske ingen försäkring. Nu vet inte jag om det stämmer, men jag har hört något sådant. Tjejen började skratta och sa att hon aldrig hade hört något liknande. Så konstigt att det var det jag menade... Då kände jag mig lite less, faktiskt, trots att jag hade trevligt i sällskapet. Jag är bara för europeisk för det här.
Det tog en halvtimme att åka till universitetet, efter en kvarts promenad till tunnelbanestationen. Faktum är att stationen var fin, ren och lugn. På själva tåget var det några gånger som man undrade lite - jag har sett sjukt många höga människor sedan jag kom hit. Gratisbussen mellan campus gick bra också, så det borde fungera utan bil. På engelskinstitutionen blev jag varmt välkomnad av Sophia som hjälpt mig med allting via e-post. Vi har mycket gemensamt, och hon är en av de första jag hört säga att det är konstigt att vara rädd för alla som är fattiga istället för att helt enkelt bekämpa fattigdomen. Att inse att det är den som föder våld och osäkerhet i kvarteren. Hon uppmuntrade mig att promenera till parken och tipsade mig om en skoaffär i Elmwood som säljer coola skor. Och konsten kunde hon mycket om också.
Vi har betalat försäkring för två månader, men måste betala en massa extra, eftersom man betalar från den 15:e i varje månad. Det blir mycket pengar - typ $ 90 för mig per månad och det dubbla för Dan. Mycket trist, faktiskt.
Informationsträffen för nya visiting scholars var sådär: informationen handlade om vad ett visum är o.s.v., alltså sådant som jag ju rimligtvis redan bör veta, då jag lyckats komma in i landet.
Campus är gigantiskt, som sagt, och ser ut som Linköping gånger 10. Studenterna är inte fler, dock .Det ligger på en stor slätt, med sjöar runtomkring och där finns museum, konserthall, arenor och allt möjligt. Mycket aktiviteter också. Vi åt en pizzaslice på the food court i ett av husen och sedan automatkaffe. Trots att vi tog det starkaste var det vidrigt och svagt, så tur att det finns ett Starbucks på campus. Trodde aldrig att jag skulle säga det.
Vi äter alldeles för lite, så idag försökte vi att handla lite mer riktigt mat. Det blev en tonfisksallad med smulad fetaost, tomater, paprika, valnötter och pasta. Vi kokade pastan på gasspisen och det var ju busenkelt. När vi handlade kollade jag in de andras vagnar, min vana trogen, och såg våningar och torn av halvfabrikat i de dignande vagnarna. Det är hot pockets, kex, donuts, godis, stora gallonflaskor med punch och annat äckligt. Jag försökte köpa några kakor som vi kunde ha till kaffet, men det går bara inte. På denna lågprisaffär säljer de kakor i förpackningar om minst 30 eller kanske fler kakor, och så många äter vi nog inte upp. Alltså, vi äter väldigt onyttigt, det är inte det, men vem vill chansa på en ny sorts kakor och köpa ett kilo av dem på en gång? Det är absurt. Samma sak med en popcornpåse: det är så vämjeligt att se dessa enorma påsar och jag mår bara illa när jag tänker på det. Den andra kedjan, Wegman's, i förorten, är himlen och har allting i små och lagom stora förpackningar. De har färsk mat och så mycket bättre saker än svenska butiker. Men lågprisbutiken är annorlunda. Å andra sidan är de som handlar i förorten sällan sjukligt överviktiga, medan majoriteten av dem som handlar här faktiskt är det. Inte alla, såklart, men många.
Ikväll hade jag velat gå och se Much Ado About Nothing i parken, men jag tror att det får vänta till imorgon eller någon annan dag. Det är för varmt nu. I augusti är det Macbeth, så jag kan alltid gå då istället om det inte blir av nu. Vi är för trötta efter en hel dags eskapader för att orka företa oss särskilt mycket, utan föredrar att sitta här vid fläkten och bara stirra ut på gatan. Kanske ser vi the bums, Smiley och Sylvester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar