teater

När man börjar känna att det är vardag även i Buffalo, är det mycket svårare att skriva här. Vad kan vi skriva om som kan vara intressant? Tusenfotingen (hoppas att det verkligen bara är en sådan) vi fångade på väggen när vi kom hem ikväll? Botemedlet mot hicka som Dan fick på restaurang i förrgår? Lévi-Strauss idéer om myter? Konversationen vi hörde på bussen igår, vilken inbegrep en diskussion om nycklars vara eller icke-vara? Det sistnämnda är i och för sig värt att ta upp, eftersom själva konversationen var ett rekord för mig: jag har aldrig hört så många like under så kort tid innan. Det var två studenter som talade om hur de alltid tappade bort sina nycklar när de blev onyktra och hur de faktiskt inte kan hållas ansvariga för detta, då de ju aldrig tidigare behövt ha nycklar. Det är inga vuxna människor som går på college, kan jag lova!

Igår var det class igen, litteraturteori, och det hela var mycket spännande, inte minst för att det avslutades med något av en utskällning. Jag hade suttit tyst som en mus hela tiden, eftersom jag inte vill stjäla tid från studenter som har betalat för att vara där. Professorn verkade inte så nöjd med klassens prestation, och sa att nivån måste höjas till nästa gång. Jag gick fram och bad om tillåtelse att tala också - inte bara lyssna - och till min förfäran sa professorn att det vore en strålande idé, eftersom det skulle höja nivån på konversationen. Oy ve! Jag har således redan börjat läsa texterna inför nästa onsdag och tänker läsa samtliga tre gånger... (och hoppas innerligt, innerligt att inte alla andra avskyr mig nu om de råkade höra vad som sades...)

Igår och idag har Dan och jag utnyttjat det faktum att teaterhusen slår upp portarna för säsongen. Man kan nämligen gå gratis eller nästan gratis om man tittar på en preview. Igår var det musikal på ett college i kvarteret, ett gammalt katolskt för kvinnor, om jag inte har fel. Det var - faktiskt - mycket bra. Dan och jag är inte så intresserade av musikaler (ge oss dystert och mörkt, inte glättigt och schlager - any day) men de var riktigt imponerande och teatern var så mysig och fin. Vi sitter längst fram när vi är med Bonnie, då hon uppskattar att det finns extra benutrymme. Gud vet att Dan också behöver benutrymme, men jag var lite orolig inför detta. Vad händer om det är en sådan föreställning då den betalande publiken ska besväras och dras in (vad hände med den FJÄRDE väggen?)? Mycket riktigt. Det första som händer är att en karaktär går ned och frågar Dan vilket år det är. Sedan blir jag en del av föreställningen när jag får ett visitkort av en annan karaktär! Och ändå tyckte vi båda om den.

Ikväll var det ett annat teaterhus, lite mer indie, och pjäsen handlade om partnerbyte. Jag vågar inte skriva den engelska termen, vilken naturligtvis också blivit den svenska, eftersom jag inte vill att man ska få upp denna blogg om man googlar på Buffalo och den där termen (ja, jag vet... such a prude!) Pjäsen var bra, men vi var få i publiken, trots att det var gratis. Gissningsvis berodde det på att de inte hade gjort reklam för just idag. Småintressant parentes: Dan köpte en läskedryck under pausen. Vi drack den då och då kom en man fram och sa att han bad så hemskt mycket om ursäkt, men skådespelarna tycker inte om att man skramlar med is under föreställningen. Jag höll på att sjunka genom jorden! Som om vi hade tänkt att dricka läsk under tiden! Nu var det så att teatern råkar ligga i en biograf och att man därmed endast kunde köpa läsk i pappmugg... Jag fick stanna kvar efteråt för att förklara. Annars skulle jag ha skämts i flera dagar efteråt.

En cykeltur till stan genererade ett fynd, då jag hittade en del kurslitteratur på stadsbiblioteket idag. Jag har börjat att läsa om Lawrences fascinerande Studies in Classic American Lit. Jag skrattar så att jag tjuter, men någonting säger mig att mina kurskamrater kommer att säga att de inte gillar den. Då kommer de med stor sannolikhet att säga: "I feel..." och sedan fortsätta meningen med någonting. Alla meningar börjar med "I feel" eller "I kind of feel". Ändå är det väldigt högt tempo och höga krav. Det som fascinerar mig så mycket är just hur mycket amerikaner KÄNNER. Och I FEEL. Jag - jag - känner såhär, och därför är det sant och rimligt och viktigt och hör mig. Själv är jag så förstörd att jag helst börjar med något i stil med: "There might be a possibility that" eller "One could argue that". Lame, eller hur?

Angående Lawrence och hans kommentar om frihet i Amerika, måste jag säga att jag har funderat på det och att jag under läsningen kommer på så många saker som faktiskt strider mot frihet, men som likväl får kallas för och marknadsföras som frihet här. Frihet för mig är att inte ha så många prylar så att jag känner mig fången. Min mor (som just nu förfäras över att alla klädgalgar är upptagna i min lägenhet, trots att jag inte är hemma och därför har tagit med mig en hel del) skulle kanske inte tro mig, men konsumtion är egentligen mer eller mindre motsatsen till frihet. Inte om man köper upplevelser och förnödenheter, förstås, men allt det där som man bara har och fyller sina utrymmen med till dess att de är för trånga och man längtar därifrån. Ändå är jag så långt ifrån dessa personer som försöker att inte handla, att inte slänga, att inte slösa. Köper jag selleri, hackar jag såklart upp den och fryser in, men mer än så är det nog inte. Jag skulle aldrig orka vara så noga och så bestämd, men jag är ganska glad för att jag bor i ett land där det inte finns så många erbjudanden om fynd och så mycket status i ägande. Fast jag bor i Hicksville, så vad vet jag om det egentligen?