Imorse gick vi i vanlig ordning till Allen Station för att ta den blå linjen till södra campus (där vi sedan byter till the stampede till norra campus). Man står och väntar på Main, och på morgonen är där mycket trafik, såväl fotgängare som bilister. Vi blev stående ett bra tag. När bussen väl kom, alltså 45 minuter senare, frågade vi om de hade ändrat tidtabellen sedan förra veckan. Icke. Chauffören hade helt enkelt inte dykt upp på morgonen! Vi får hoppas att det går bättre imorgon, för då har jag seminarium klockan nio. Jag saknar verkligen den akademiska kvarten, utan vilken jag aldrig skulle komma i tid!
I poesisamlingarna var det lugnt och skönt till en början och jag fick så mycket gjort. Bland annat tittade vi på det där dokumentet tillsammans. Jim är mycket bättre på att tyda handstilen än vad jag är, så han kunde lösa det mesta. Jag fick också låna ett förstoringsglas och trots att jag vet att det är lite löjligt, måste jag nog ändå tillstå att det är precis så jag hade tänkt mig det hela. Man kanske är forskare lite mer på riktigt när man behöver ett förstoringsglas?
Vi fick skynda hem efter lunch, för Diane ringde om bordet. Jag är så lycklig över detta formica-bord, som trots dess aktningsvärda ålder inte uppvisar en enda skråma. Dessutom håller det nog oavsett vem som sitter på stolen! Inte minst kan jag numera sitta och skriva vid köksbordet utan att sitta på två kuddar, för bordet är inte för högt. Sådant kan vara nog så viktigt.
Zach kom hit med grönsaker och information om musikaler, teatrar och konserter. Vi hoppar över filmseminariet ikväll (men ska gå igen nästa vecka) och satsar istället på musikal imorgon och teater på torsdag. Dessutom måste jag läsa ut Billy Budd till imorgon!
En sak slog mig när jag läste tidningen imorse och såg en artikel om sparande. I Amerika sparar man inte först och främst genom att spara, utan genom sin konsumtion. Det låter kanske konstigt, men allting handlar om att göra fynd. Save money är ett uttryck som jag tror att man oftare ser i samband med kuponger och reor än när det gäller faktiskt sparande. Bäst sparar man om man går med i mejllistor där man får kuponger, eller om man använder de kuponger man får med söndagstidningen. Igår sparade jag en hel massa genom min måltid på en viss smörgåskedja. Jag är så bra på att spara! Att jag istället kunde ha ätit upp det som fanns i kylskåpet är en annan femma. Och ännu bättre sparar man förstås genom att köpa för en viss summa på en affär och få 10 dollar i rabatt till nästa gång, en kupong som såklart endast är giltig i en vecka... Om man vill ha sin rabatt, måste man gå dit igen. Jag undrar hur mycket man sparar. Om man dessutom har ett kreditkort för varje affär som man handlar i, sparar man hur mycket som helst. Ett på bokhandeln, ett på flyget, ett på matvaruaffären, ett på whatever. Jag mår illa för att jag har mer än ett kort när jag är här, så någon riktigt bra amerikan blir jag nog aldrig. Men jag måste säga att jag är imponerad av systemet. Amerikaner ser nog inte i allmänhet ned på människor som gör fynd, i alla fall inte just nu, och det är ganska fint. Man kan klippa ut kuponger utan att vara tragisk.
Vad mer? Igår när vi satt här och pratade såg vi plötsligt Sylvester resa sig upp från busken där han tydligen legat och vilat ett tag. När vi gav oss ut på cykeltur såg vi två kassar som var gömda i vår buske, antagligen hans, och idag när vi kom hem såg vi ett par joggingskor i samma buske. Måhända har han gjort sig hemmastadd.
I Georgia ska de förbjuda baggy jeans, enligt Aftonbladet.se. Jag hoppas att det är ett aprilskämt.
Lunchen på Jim's Steakout var delikat, som vanligt, men som sig bör delade vi på ett meal. Man ska inte försöka leva för hälsosamt här, eftersom man då missar en hel del av det roliga, men efter 20 får alla människor inse sina begränsningar.
Dan undrar om han skulle ha fått ett samtal från Globen ikväll. Han hoppas att han inte får det nu, för allas skull, med tanke på kostnaden. Dessutom brukar jag tro att vi blir beskjutna när Dans mobil ringer på natten. Det är ringsignalens fel, men det är verkligen inte roligt. Innan vi kom hit var jag väl lite ovanlig som tänkte så, men så icke längre! Idag när bussen aldrig kom insåg vi att vi ju måste ta i beaktande att något sådant kan ha hänt.
För övrigt hoppas vi att våra föräldrar har det bra och att de hade en trevlig middag tillsammas. Och att de inte har vilda fester i vår lägenhet... (och att de lagar allting trasigt, städar allting smutsigt och syr fast knappar och annat på sådant som knappar har lossnat på...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar