Långhelg

I morgon är det Labor Day, så denna helg är ovanligt lång. Som jag förstår det hela ska man spendera denna helg med shopping... Jag har nu fått runt dussinet reklamblad som utlovar särskild Labor Day-rea dessa dagar. Skämt åsido, känns det lite konstigt med Labor Day när man inte jobbar i egentlig mening.

Igår hämtade vi för första gången en hel pizza från pizzerian intill. Det var kaotiskt och vi fick vänta länge. De har inga som verkar goda, egentligen. Det mesta handlar om steak pizza eller chicken wing pizza och sådant. Inte heller är det särskilt tunna, trots att man väljer den som heter New York Style Pizza och som därför ska vara tunn. Jag fick välja åt oss båda och tog en så kallad röd basilikapizza, det vill säga en som har mycket tomatsås och färsk basilika på. Jag tror inte att jag kommer att få lov att välja igen!

För övrigt gick en av stolarna sönder igår när jag satt på den. Lite av en mardröm, faktiskt, men som tur var stod Dan just då bakom mig och kunde fånga mig i fallet. Om han inte hade gjort det, hade jag slagit huvudet i den öppna spisens marmor. Som tur är skickade Diane precis ett mejl om att hon bytt ut sina köksmöbler och därför gärna donerar bord och stolar. Jag älskar utseendet på de stolar vi har, men bordet är för högt för stolarna, så jag måste sitta på två kuddar också när jag skriver, och dessutom är det så rangligt att man måste oroa sig. Jag tänker inte ta det personligt att stolen gick sönder! Det hade den nog gjort även om en Olsentvilling hade suttit där. Det var helt enkelt dags för den stolen.

Medicinstudenten som gjorde praktik hos neurologen ringde häromdan och ville använda Dans fall i ett skolarbete. Det började illa, då jag blivit väldigt misstänksam när någon ringer på den där telefonen. Häromveckan fick jag ett samtal sent på kvällen där någon undrade om paketet hade kommit fram. Jag har sett tillräckligt mycket teve för att veta vad det betyder i vissa kretsar, och förklarade att han hade ringt fel. Nu svarar jag med mitt namn, så att det inte ska hända igen. Studenten lyckades i alla fall förklara vem han var så att jag inte lade på. Jag förklarade för honom att proverna hade indikerat att han nog inte alls är så allvarligt sjuk, varpå denne student lät ytterst besviken. Jag fick lite dåligt samvete då, och sa att han ju inte behöver låtsas om det i sin rapport! Han kunde låtsas som att jag aldrig sagt något. Det stod något i NY Times om läkare och empati och ett försök att göra om utbildningen så att studenterna inte tappar förmågan att känna medlidande och se människor som människor. Det kanske är den god idé, faktiskt.

Saknar Casper mycket just nu. Man skulle behöva adpotera en hund i 3 månader, men det går nog inte.