Stress!

I vårt tidigare liv var söndag den mest stressiga dagen på veckan. Inte för att vi hade så mycket att göra, utan mer för att vi hade mycket att tänka på inför veckan. Alla lärare börjar jobba på söndagseftermiddagen (tror vi) för det duger ju inte att dyka upp på måndag utan att ha en aning om vad man ska göra. Ovan ser ni stressgrisen, ni vet en sådan som man ska hålla på med för att varva ned. På söndagar brukar vi krama denna stressgris och sedan känns det så mycket enklare. Nu har vi ingen stressgris. Att skypa med en hund är inte så enkelt. Hur som helst är det inte samma sak.

Innan vi åkte hit var vi båda superstressade och kände oss nervösa inför allting som behövde klaffa. Vi behövde möbler, saker som kaffebryggare och brödrost, kastruller och bestick. Allt det gick så smidigt och vi hade i efterhand nästan inte ens behövt vara så nervösa. Nu ska allting göras ogjort. Paniken har infunnit sig och hjärtat klappar fort, fort, fort. Tur att man inte har någon blodtrycksmätare här, för det vore ingen rolig information att ta del av. Om vi ska gissa, säger jag 133/90, kanske 89. En sak som har återkommit, helt utan förvarning, är klarvakna nätter. Vaknar exakt 02:00 och är sedan mer eller mindre vaken tills 05:00 eller något sådant. Det är ett halvvaket tillstånd - man vet att man är vaken när man tänker och tankarna blir till halvdrömmar som håller sig alltför nära tankarna man hade när man var helt vaken. Lite luddigt kanske, det här.

För att hantera stress måste man börja beta av sin att-göra-lista. Det är det enda sättet som finns och att skjuta upp det gör bara att man mår sämre. Stress infinner sig egentligen bara när man inte tar itu med saker. Problemet här är att det inte går att pricka av alla punkter direkt, för då får vi sitta på golvet resten av tiden.

Dan och Elins "att göra"-lista:

• Skriva papers till (kanske) två kurser
• Skriva en uppsats om feministisk litteraturteori
• Läsa Moby-Dick (eller bara minnas den...)
• Finkamma arkivet på material
• Läsa igenom avhandlingar
• Skriva frågor till tre romaner inför en kurs
• Skriva på avhandling för att skicka till professorn här innan tentaperioden
• Ringa tågbolaget för att kolla om bagage
• Fixa tid för inspektion av lägenhet
• Tömma lägenheten
• Donera saker till välgörenhet samt fixa transport
• Skicka tackkort till alla som hjälpt oss här
• Sälja en soffa
• Provpacka för att se att det går vägen
• Slutstäda
• Gå på tre konserter
• Gå på julmiddag hos vänner
• Gå på det moderna museet och annat som vi vill hinna med

Inte så fasligt, kanske, men klockan tickar. Vi får hoppas att vi får super powers - sådär som det brukar bli när man har många bollar i luften.

Vad mer? Har hittat en holländsk vän idag, som åker samma buss som jag och som också är doktorand i engelska. Har också fått arga blickar från en person på bussen, för att vi talade om Amerika. Kan jag ju förstå, faktiskt. Vi sa ingenting taskigt, utan jämförde bara lite med Europa, möjligen till Europas fördel. Ändå är det väl irriterande när någon som kommer från en annan kontinent sitter och utvärderar ens land som en besserwisser.

Vi gillar ju det här landet - men vi vore ju bra slöa om vi inte ens analyserade det vi ser och försökte klura ut hur det funkar.

Oh my God, you didn't just say that!

För er som känner till den fantastiska Vicky Pollard, är väl denna titel ingenting konstigt, i synnerhet inte med tanke på dagens avslöjanden. Sarko (eller snarkozy, som jag brukar kalla Casper när han snarkar) är väl en sak, men att kalla Sverige för motsträvigt är väl att ta i (insert LOL här). Dagens titel är dock träffande på mer än ett sätt. Det är nämligen så att Dan och jag som vanligt endast delger en bråkdel av det som vi egentligen ser. Det vill säga: trots att vi båda känner att allting vi skriver idag är lite skumt, det vill säga kanske fel och åtminstone i Sverige helt uppåt väggarna, kan vi inte dölja hela sanningen om murka för er. Vi har sett så mycket mer än detta och hört sägas så mycket mer än detta och (om ni bara visste hur illa det egentligen är med segregation, så skulle ni kanske tänka efter ett par gånger innan ni glorifierade detta land).

*

På väg till bussen idag hade Dan och jag ett samtal om en artikel som vi läst i gårdagens tidning. Tydligen hade en afro-amerikansk kvinna iklädd hoodie (gissningsvis uppfälld, så att säga)nekats inträde till en klädaffär i NYC. Trots att det inte var så uppseendeväckande som den där gången då Oprah inte fick gå in på Hermes i Paris eller hur det nu var, eller den där gången då den där kände professorn blev arresterad för att ha brutit sig in i sitt eget hem, tyckte vi att det var värt att diskutera. Just som vi hade beslutat oss för att det där var fullständigt rasistiskt och uncalled for (och det står vi för, men vi kanske inte är så svenskt naiva längre), cyklade en afro-amerikansk man förbi på en barncykel (sorry, bmx-fans - det ÄR en barncykel). Inget ont i det, förstås, men den hoodiebeklädde mannen rökte på som bara den medan han cyklade (en doft som alla som har varit i Amsterdam kan identifiera, och säkert en del andra personer också) och sjöng ljudligt och glatt på en sång. Okej, så detta hände precis när vi hade sagt att det var rasistiskt... Pratade med en kurskamrat om det hela senare och han höll med. Alltså, det ÄR rasistiskt, mind you, men det hade garanterat gått bra utan hoodie på. Bara en tanke.

*

Kanske kan våra resonemang ha påverkats av det faktum att vi hade två mord och åtminstone tre köra-förbi-skjutningar (har vi ens någon nytta av en sådan term i Sverige, där ju knivar verkar vara det vapen som gäller, sett till de senaste årens småstadsmord)? När alla mord tycks ske typ 1-3 på eftermiddagen är det inte så underligt att man börjar tänka på sin egen dödlighet, aside from vaskulit och envisa, fula cystor på kinden and whatnot.

*

Under dagen tog vi lite kort. Ett av dem nära vår lägenhet. Vi cyklade ju för att betala hyran imorse och jag sa till Dan att han borde ta lite fina kort, eftersom vädret är så fab. Okej, så han tar kort och hips vips står farbror polisen där, i rödljuset, och tittar på honom. Det tog oss ett tag att förstå att han inte tittade på oss alls, utan på den (afro-amerikanska) man som stod och stödde sig på brevlådan runt hörnet. Alltså: man får banne mig inte hänga här, men den lagen gäller nog inte alla. Big whopper, eller hur? (hoppas att ni inte känner er alienerade av vår slang. We live for this stuff).

*

Hade lite kul på seminariet, bland annat när de Tocqueville nämndes. Skrattade tyvärr när professorn nämnde hans spektakulära bok. Efteråt fick jag gå fram och förklara mig. Ja, sa jag, jag vet att jag började fnissa där ett tag, men det var inte för boken som sådan. Det var bara för att Palin nyss sa, i en intervju, att Obama minsann inte tror på det där med exceptionalism. Men bara så att vi alla vet, har en fransman skrivit en bok om det (alltså - det ÄR sant att Amerika är exceptionellt). Herregud - vi tror väl alla på den där myten. Annars skulle inte ni stå och köa för en sketen ipad just nu. När samtalet sedan fördes in på högsta domstolen och det faktum att ingen är protestant (vilket inte speglar landet) kunde jag inte motstå: "and NO atheists, right?!" Efter lektionen gick jag fram och sa: "då skulle de kalla sig själva för unitarian, eller hur?".

Nyårsplaner?

Vi är inga nyårspersoner, vilket i och för sig har visat sig vara en mycket bra sak. Om vi inte hade råkat sitta vid våra respektive datorskärmar samtidigt den där dagen för snart tio år sedan, hade vi aldrig träffats. Dock håller det förstås inte att fullständigt nyårsvägra när man befinner sig på Manhattan. För några veckor sedan när vi gick runt i NYC en fredagskväll och letade en lämplig restaurang, var goda råd dyra (eller goda saker var så dyra att man inte hade råd, eller vem vill äta falafelpita en fredagskväll?). Alla kvarterskrogar var fulla. Till sist hittade vi en fransk restaurang där det fanns ett litet bord ledigt, men då hade ju klockan blivit mycket mer än standard-åtta också. Nu har vi i alla fall bokat ett bord till nyårsafton. Vi tyckte båda att det var lite pinsamt att ringa så långt i förväg, men vi vet samtidigt att man för vissa restauranger måste ringa inte en, utan två, månader i förväg. Det är värt pinsamheten, faktiskt, för vi vill inte trava gatorna fram hela nyårsnatten i jakt på ett bord. Vad blev det då för något? Franskt, såklart. Italienskt är ju också gott, men det gör vi så bra själva. Amerikansk mat duger banne mig inte när det ska firas nyår och tioårsjubileum. Nu tror vi tyvärr inte att den berömde kocken kommer att tillreda vår mat, men who cares?

*

Dagen har i övrigt varit ganska lugn. Läser Hawthorne och förvånas över hur konstigt jag läser. Det är ju helt uppenbart att det hela handlar om det amerikanska experimentet. Kollade wikipedia (jag vet - et tu, Elin?) och fann till min förvåning att ingen har läst det där som jag. Blir spännande att komma med den idén imorgon.

*

Eftersom dagen bjöd på solsken, har vi också cyklat lite. Bara till affären för att handla bröd och annat idag. Det tar inte mer än någon timme.

*

Hyran imorgon och sedan iväg till campus. Sista hyran... Det är nästan så att man får svindel vid tanken. Vi har påbörjat operation re-patriotisering lite nu. Först På Spåret igår kväll (Gud, så bra vi är!) och nu ikväll fisksoppa. Samma som hemma. Får dra ned på ost-och-skinkquesadillasmiddagarna nu, så att vi vänjer oss av med dem.
*

Om det är någon som undrar vad alla asterisker gör här, är det bara för att jag inte kan med blandstycken och alla mina blankrader försvinner när jag lägger upp texten. Vi vill ju inte att eventuella elever ska få fel intryck. Styckeindelning is the shit, man!

(sub)urban explorers

Om man har en dvd-film att byta, finns det inget annat att göra än att ge sig iväg, eller hur? Och, som vi alla vet, finns det inget dåligt väder, utan bara dåliga kläder. Lager på lager och dunjackor med, korinter till ögon och... hjälmarna på sned.

*

Uppför mysiga Ashland, förbi de vackra julpyntade villorna och ekorrarna som springer runt så att det rasslar i lövhögarna. Över Bidwell Pkwy, förbi stamkaféet med de mysiga ljusen. Genom parken med de representativa slotten i kanten. Förbi museets karyatider, förbi replikan av Michelangelos David, som inte tycks frysa om skinkorna i kylan, utan står där lika självsäkert i ur och skur. Över motorvägen, högt uppe på gångbron, iskall luft i näsborrarna och dånande trafik under fötterna. Förbi stadens dyraste hus med fontänerna och statyerna och sedan ned på den gata som får personifiera urban sprawl här. I sicksack genom bilparkeringen på Target och sedan in i värmen och trängseln. Ryggen blöt och händerna kalla. Where to next? Vidare uppför Delaware förbi bilhandlare och öde pubar. YMCA och så plötsligt en skylt: Välkommen till Kenmore. Ny stad. Nytt stadshus. Den mysiga men ändå lite för stora huvudgatan med dess många hårsalonger. Bokhandel, deli, candy shop. Juljippo med julmusik och omdirigerad trafik. En konstapel som ler och säger a fine day for a bike ride! Ett litet ensamt julpyntat lusthus som på något sätt sjunger julsånger. Ny skylt. Ny stad. Välkommen till Tonawanda. Varför inte? Glesare mellan byggnaderna och tyngre trafik. Fortfarande kvar på samma gata som vi följt många, många kilometer. Ett varuhus. Varför inte? Cykelparkering? En handikappskylt. Where to next? Vidare, mot det där andra varuhuset, ännu längre bort? Isvindar och avgaser och trötta ben. Dags att vända hemåt.

*

Idag cyklade vi nästan lika långt som till campus. Vi var nästan i fyra städer, men vi vände innan vi nådde den fjärde. På vägen hem blev det ett stopp på Boston Market, en kedja som specialiserar sig på comfort food. Köttfärslimpesmörgås och broccolisoppa. Det hade vi förtjänat. 5 dollar. Det blir svårt att åka hem och betala vad saker egentligen kostar! När vi var klara mötte vi en luggsliten liten karl på parkeringen. Han sa God bless you and be careful. Yeah, sa jag, it's a jungle out there!

Black Friday

Det var en ganska ruggig dag vi vaknade till, men det kunde inte hjälpas. Vi var tvungna att se lite av den där svarta fredagen i alla fall.

Eftersom vi tyvärr inte kan (vågar) cykla på motorvägarna och ta oss ända till de riktiga varuhusen, fick vi nöja oss med vår vanliga tur, vilken inbegriper Marshalls och Target, bland annat. Det är över en mil dit, vilket i och för sig är löjligt lite på cykel, men desto svårare i tung trafik och snöfall som när man cyklar känns mer som hagel!

Som ni kan se var det ganska många som hade gett sig ut, men det roligaste av allt var att de sprang mellan bilarna och affären, på grund av snön. Några förvånade blickar fick vi, med våra cykelhjälmar. Vi skrattade och sa att vi är rätt så härliga här: hemma skulle vi ha varit mycket, mycket arga om vi hade fastnat i en snöstorm på cykel, men här cyklar vi glatt på, meter för meter.

När vi hade tagit oss in mot civilisationen igen, fick det bli paus på kafé. Äntligen är det okej med julstämning: eggnog! Varmt och mysigt.

Äntligen hemma! Hur ska vi utvärdera black Friday? Vi fyndade inte så mycket, men vi kunde ju se att det fanns många fynd i hyllorna. Någon dvd för 3 dollar, som tyvärr inte fungerade när vi kom hem och skulle titta. Idag ligger snön kvar, men det är uppehåll, så kanske måste vi faktiskt åka tillbaka till Target för att byta den. Vi har kvittot kvar (eller Dan fick ge sig ut i soptunnan för att leta efter det och så visade det sig att det fanns inne i lägenheten hela tiden...) så det är fullt möjligt. Om det är värt det? Det är riktigt roligt att vara en extreme sport urban explorer, så varför inte?

Fun facts

Dagens huvudsakliga inlägg var förstås thanksgiving, men sedan råkade vi läsa morgontidningen och det hela ledde till så kallad forskning (d.v.s. googling). Visste ni att:

Otrohet är olagligt i ungefär 24 delstater? Jag hade förväntat mig att det skulle vara det, förstås, men inte att man fortfarande skulle åtala. Detta förklarar ju Tigeraffären lite, trots allt, eftersom Florida tycks ta hårt på det där. Sedan har de ändå Miami Beach, men vem sa att det skulle vara enkelt för människorna?

Studier har visat att ungefär hälften av alla amerikanska män är otrogna, så det finns många kriminella därute. Vorsicht, alltså.

Nu är det ju inte bara den som är gift som kan bli straffad, utan i vissa delstater också den som är ogift men som inleder ett förhållande med en gift person. Lite jobbigt, men tanke på att många går på krogen utan ring...

Another fun fact, men detta visste ni nog redan: det ÄR olagligt att ha sex innan äktenskapet i många delstater.

Well, vi håller oss ju med lätthet till lagen, lydiga som vi är, men det oroar oss lite att man, enligt en kanske inte så tillförlitlig internetsajt, inte får bära tofflor efter 22:00 i denna delstat. Vad ska man göra då, om golvet är så skitigt att man inte ens kliver ur sängen på morgonen innan man har fiskat upp tofflorna med tårna? Sitter lugnt kvar här med mina tofflor på, trots att klockan är halv elva, och tänker att det nog är okej. Om någon kommer hit och ifrågasätter mina skor, tänker jag fråga om de inte har något bättre för sig. Något rån eller så.

Thanksgiving, eller the bird is the word

Hemma efter thanksgivingfirande hos vänner. Ovan ser ni godsakerna vi bjöds på: kastanjelåda, sötpotatismos, majslåda, kalkon och lite annat. Tyvärr fick det bli en "after"-bild på kalkonen, då vi inte riktigt hann vara med innan den skars upp. Ståtlig lär den ju ha varit i alla fall! De tre efterrätterna var lite av en utmaning: pumpaglass, choklad-pekannötspaj och något slags pumpacheesecake. Gott!

Eftersom det hela handlar om thanks, gick vi bordet runt och berättade vad vi var tacksamma för. Vi är tacksamma för så mycket, så det var svårt att begränsa sig till en endaste sak. I bloggen finns inga begränsningar, men vi kan ändå bara räkna upp en bråkdel av allt som vi är tacksamma för:

• Att familjemedlemmar har övervunnit sjukdomar och bakslag under hösten
• Att Dan är så frisk som han är
• Att vi har så fina vänner som verkligen får en att inse hur mycket värme och omtanke som finns ute i världen och också att inse att man själv skulle kunna ge så mycket mer till andra
• Att vi får vara här, ha den här tiden, se och göra allt detta
• Att vi har fått rå om varandra i så många år
• Att vi har fått resa så mycket
• Att vi har ett så fint hem i Sverige att detta känns som ett fotbolls- eller ridläger

En helt ny tradition för i år i familjen var att skriva ned sina önskningar och låta dem brinna upp. Det var något set man kan köpa för ändamålet. När man tänder eld på den flyger den iväg. På grund av vidskeplighet, berättar vi inte vad vi önskade, men det är nog inte så svårt att lista ut heller! Hint: det är inte en ipad...

Höjdpunkten var sällskapsspelen, även om vi inte hade någon större chans att vinna!

Nu har vi bestämt att vi ska vara husvakter över julhelgen så det ska bli spännande. Förhoppningsvis kan vi städa ur lägenheten då också.

I natt börjar Black Friday. Orkar inte gå upp mitt i natten för det, faktiskt, men om vädret tillåter, cyklar vi kanske ut för att se på spektaklet.

Åh, fete Bob!

Kanske syns det inte så väl, men hur som helst vill vi att ni ska veta att Sour Patch är en fat free food. Bara så att ni vet att vi lever väl och tänker på hälsan.

Hyresvärden har julpyntat och vi är så glada för det. Kanske gör ljusen (de blå, röda, gula och gröna) att Sylvester inte kan göra nummer två där lika ofta. Samtidigt tycker vi inte riktigt att man får säga så... Stackars Sylvester. Han har en keps från det uni som vi är på. Skulle ha köpt honom en Harvardkeps i Cambridge. It's a free country, som de säger. Mmm. Det är det minsann. Vad vet vi? Han kan faktiskt ha gått på vårt uni. Lätt. Såg honom faktiskt prata med en bättre anpassad (skjuter vi oss i den så kallade foten nu?) individ häromdagen. Han har faktiskt vänner. Och just när man har vant sig vid idén om honom som en helt vanlig men mindre lyckligt lottad person, en som har vänner och som gick på UB, ser man honom sitta i en buske när man cyklar till matvaruaffären. Och nu när man vet att han har vänner på denna sidan om samhället (den som tror att den vet allting och tror att den är den rätta) känner man nästan att man borde säga någonting. Han vet vilka vi är och var vi bor. Vi vet vem han är, men inte direkt var han bor. Kanske har han mycket intressanta och välformulerade åsikter om senaten?

Kvällen har vi spenderat hos fete bob. Kanske skiljer vi oss efter detta, men vi sover på saken först. Nej, det var ett dåligt skämt. Det är ju inte direkt så att någon av oss lagar så dålig mat att en skilsmässa vore befogad :) Bara att en av oss ständigt övertalar den andre att gå till restauranger där maten inte är god (och tro mig, jag erkänner mina faults, ibland är det jag - Toronto, t.ex.) Förresten var det precis när vi kom till Murka som man fick skilja sig for no good reason. Innan var det typ misshandel och otrohet och lögner. I-land. You know it!

Ja, han ser rätt så glad ut. Ni skulle se honom nu! Två köttsmörgåsar senare. Jag ville nämligen inte ha min. Köttslamsor är faktiskt en vidrig uppfinning. Det som räddade middagen var den magiska hatten (number 9) och krabbkakorna. Fete Bobs är precis den krog som jag och Dan alltid velat vara stammisar på. Synd att maten är så dålig, eller som den mer sansade Dan sa: Elin, det är bara det att maten är så amerikansk. Ville inte dricksa så mycket och Dan sa: it isn't their fault. Och jag sa: It ain't my fault (Ezra har lärt mig att man FÅR säga ain't) either. Men han har ju rätt. Det är bara det att köttslamsor på fralla är så amerikanskt. Så varför beställde jag det? För att Dan ville ha både gris och ko. That's why! Det är också därför han har ont i magen och jag är lätt och lycklig, och lite, bara lite, hungrig...

Just det... Vi har ju gjort mer än så idag. Detta är från arkivet där min eminente assistent Dan fotat mig. Svarar på mejl. Intresseklubben antecknar, eller vad vi nu brukade säga när vi var den ironiska generationen. Det vill säga innan ipads och ebays och den rumsrena kotlettfrillan. Det är en fin tid vi lever i.

Sist, men inte minst: campus är himlen när ingen annan är där. Ego? Me, kitten?

Allt och inget

Nu kommer ni nog att tänka att bloggen har blivit manodepressiv: först var det mörkt, sedan var det glatt och idag är det både och. Kanske börjar det bli dags att ge sig av hemåt? Jag är expert på att längta bort. Dan är lite mer sansad i det mesta.

Eftersom det är helgdagar nu, ska man absolut passa på att vara på campus så mycket man bara kan. Det är nämligen (nästan) möjligt att gå från byggnad A till B utan att bli knuffad eller nedtrampad av en annan student, alternativt, andra studenter. Idag blev det bara en endaste lite incident, som kom sig av att någon gick in genom en dörr som jag höll på att gå ut igenom. Sådant händer den bäste när iphones, ipods och andra mojänger är de enda man nedlåter sig att ens kommunicera med. Man säger inte ens sorry. Jag sa förresten sorry till en tjej idag när jag gick ut ur hissen och hon trodde att hon skulle gå ut först ur hissen och en sådan situation uppstod som kan uppstå när 80-talister kommer samman (fast jag lovar att hon var en sådan där superegoistisk 90-talist och det var därför det hela ens kunde ske...). Hon svarade: "Uhuh". Alltså inte ett menande "uhuh" (alltså ett "yeah, right! Like hell you're sorry!") utan ett helt obrytt "uhuh". Sådant kan jag störa ihjäl mig på. Här lägger jag min egoism åt sidan och ber om ursäkt för något som inte ens var mitt fel, 'cause my mama raised me that way, och så beslutar sig den andra parten helt sonika för att inte spela med alls. Det korrekta svaret är: "Oh, I'm sorry". Eller "You're fine", eller "Oh, that's all right."

Den där reaktionära gnälliga tanten måste verkligen sluta skriva den här bloggen... Hur som helst: När man väl kommer förbi alla hinder på vägen till arkivet är man säker i en himmelskt tyst och lugn tillvaro. Idag har jag hittat en massa spännande brev idag från en väldigt spännande person som skriver saker som de låter. Visste ni att jag befinner mig i Murka just nu? Jag önskar att jag vore i Youreup. Fast å andra sidan är det verkligen roligt att sitta och titta på de där små breven och anteckningarna (som inte går att tyda, men ändå) och utkasten. Det är värt den där hinderbanan. Ovan ser ni för övrigt dagens biblioteksfångst. Måste skynda mig!

Eftersom ens sinnesstämning förändras så snart man går in i lågprisbutiken och man därför är på dåligt humör nästan hela kvällen om man inte har en bok eller en film att ägna sig åt, har vi beslutat att gå till filmseminariet ikväll för att se The Big Lebowski. Dan har lovat att ha sin Lebowski-tröja på sig kvällen till ära. Jag skulle vilja gå i pyjamas och jag tror knappast att någon skulle höja på ögonbrynen, men jag har en inre spärr. Är inte helt acklimatiserad ännu. Juicybyxor vore ju en medelväg, men Dan och jag har ett avtal om de där velourbyxorna. Jag får äga dem om jag lovar att aldrig bära dem utanför hemmet, eftersom han har en aversion mot dem när de bärs ute bland folk. En gång när jag ville plåga honom tog jag med honom till Juicybutiken. Man, that was fun! Han blev aldrig densamma.

Eftersom detta inlägg fullständigt saknar sans och struktur, kan jag lika gärna lägga till några små funderingar såhär på slutet:

Varför måste man betala plastkassen kontant när man betalar sin mat med welfarekort?

Varför bokar människor biblioteksdatorer för att sitta och spela patiens? Som jag minns det var det rätt så kul med riktig kortlek.

Vem är det som åker till butikerna 04:00 efter thanksgiving?

Vem är det som köper Sofi Fahrmans kläder på Blocket?

När hinner vår nye busschaufför vattna fiskarna? Han kör så försiktigt och ligger jämt i fel fil för att hinna rundan fort. Gör han det i flaskan på golvet?

Varför ska vår busschaufför äta kalkon på torsdag trots att han inte ens gillar det? Han gav inget bra svar...

Varför låter vi våra busschaufförers liv uppta så stor del av våra tankar?

A gloriously good time

Vad kan vara bättre än Lindorpraliner såhär före jul? Tack, Marshalls!

Våra kapsyler hjälper oss att leva våra liv. De är lite vänstervridna, men det är nödvändigt för att vi svenskar ska kunna ha något utbyte av amerikanska kapsyler (tror vi). You need no greed, står det på den ena, och Don't drive if car if you're not going far, står det på den andra. We hear you, beer! Det är det klokaste någon har sagt till oss sedan vi kom hit (våra vänner undantagna, förstås).

Det senaste inlägget var kanske lite dystert, lite mörkt, och måhända ska man framhålla allting som är bra också. Gårdagen var riktigt lyckad. Först seminarium och denna gång var det faktiskt Elin som satt där, och inte den där andra tjejen som plötsligt inte vågar säga något alls och känner hur det bränner på kinden varje gång det kan vara hennes tur att svara på en fråga. Äntligen! Det var synd att det skulle ta så lång tid, men faktum är att felet från början var att jag gick i fel grupp. På grund av våra resor, har jag gått på fredagsgruppen istället ett par gånger och plötsligt var det som vanligt. Förra veckan deklarerade jag för alla i gruppen att jag skulle börja gå på deras seminarium istället, och de blev - hör och häpna - glada! Tyvärr innebar detta att vi missade filharmonikan igår, men lite får man offra. Efter två seminarier känner de faktiskt igen mig och hälsar och dessutom frågar de saker om Sverige och beter sig precis så som jag hade förväntat mig. Glorifieringen av Sverige får man försöka stävja lite med historier om hur länge man får vänta på en röntgen o.s.v., men hellre glorifiering än likgiltighet! Åh, vilken kick det gav att vara där. Som efter ett gympass efteråt.

Arkivet var precis lika givande, men det är det alltid.

På kvällen blev det middag på Blue Monk. Inte värt pengarna, egentligen, men nu har vi gjort det i alla fall. Vi har bättre gastropubar i Linköping, tycker jag.

Dagen har vi spenderat med att cykla, handla och handla. Och att dricka seasonal drinks på Starbucks. Två för en. Tack så mycket. Jag tar en pepparkakslatte, tack!

Ikväll ska vi försöka oss på att laga köttfärssås. Lite oroväckande att färsen vi köpte går ut först 4/12, men så är det alltid här. Allting håller för evigt och man undrar lite hur det kan komma sig. Något måste de ju ha stoppat i det. Antibiotika, gissningsvis. Åh, så frisk jag ska hålla mig i vinter med allt det i mitt system! Eller, det får vi väl hoppas, med tanke på att antibiotika säkert inte biter på mig mer efter detta halvår!

Oh, I see a darkness

En liten bild från vår trailer... Igår tänkte jag försöka laga carbonara ur minnet. Har inte lagat något efter recept sedan vi åkte hit och tror nog inte att det ska behövas heller. Har aldrig förstått mig på människor som säger att de inte kan laga mat... Det mesta blir hur bra som helst bara man är förnuftig. Så förnumstig är jag... Det blev i alla fall en carbonara av det hela, pre-cooked bacon and all.

Har varit rejält förkyld i några dagar och har försökt att ta det lugnt, ett besök i arkivet bara. Resten av tiden har ägnats åt läsning och bibliotekslånad film. Först The Road, alltså romanen, och sedan Capitalism: A Love Story. I princip samma historia i båda två. Oh, I see a darkness. Moore-filmen var dock bra mycket mörkare än The Road. Jag visste inte att piloter måste gå på food stamps. Tänk om det var en pilot och inte en arbetsovillig slacker som jag såg i lågprisbutiken? Tänk om mannen som drog fram sitt statliga kort faktiskt arbetar lika mycket som jag, mer, och ändå måste få hjälp för att få mat på bordet? Stackars naive Franklin. Han hade ju fel hela tiden. Det är inte alls så att man lyckas om man arbetar hårt. Jag har alltid känt som att det är något fishy med Franklins koncept, men nu har jag satt fingret på det.

Amerika ser så sorgligt ut när man rör sig bara lite off the beaten track. Tomma, igenbommade hus, tomma, igenbommade kyrkor, slitna närbutiker med galler för fönstren utan färska varor, unga män som står i varje gathörn, god knows for what reason, och öde tomter fyllda av skräp. I andra änden av staden ser det annorlunda ut. Där står de nybyggda husen med de stora tomterna och någon kvarbliven pumpa på bron. Där är husen fyllda med billiga varor gjorda i Kina. Ibland står det mängder med ratade prylar på trottoaren och väntar på sopbilen eller på någon fattig stackare som mot förmodan tagit sig ända ut dit. Jag säger som Cleveland: at least we're not Detroit. Så har jag sagt sedan dag ett, sedan jag beslutade mig för att åka hit. At least it's not that. It's not that bad.

Yet. På den mysiga gatan i bardistriktet närmast oss har fyra lokaler tömts sedan vi flyttade hit. The frontier. Bit för bit flyttar staden, ger den upp, monterar den ned sig själv för att ge plats åt det ödeland som är det oundvikliga. Inga gallerier, inga bilupppimpare, inga barer. Inte som Friedrichshain. Inte alls. Bara tomma skyltfönster där det hänger en lapp: for rent. Eller några tavlor av en lokal konstnär vars alster ser ut att ha hängt där länge, länge. Lokalen nästan söndervittrad och endast ett gammalt hänglås på ytterdörren. Ett försök till ett galleri, skylten kvar ovanför entrén, men mörkt och tomt där inne. Små livstecken, som dödsryckningar, innan även detta område falnar, blir till en kyrkogård för begravda hus och de levande döda som inte har råd att ta sig därifrån. Klädbutiken sålde vintage Chanel. Nu är där ingenting. Falafelbaren, ingenting. Galleriet, öde. Det börjar i östra sidan och kryper sakta västerut så att fönster efter fönster blir tomt.

På en gata intill oss finns det ett mycket vackert gammalt stenhus. Det ser majestätiskt ut, men också lite spöklikt, mest för att fasaden inte tvättats på många år och det är mörkt i alla fönster. Om man går runt huset upptäcker man något som man inte kan skönja från gatan, nämligen att en del av huset helt saknar tak. Där står det, en relik från en tid som inte längre är. En tid då staden var stor och bebodd, innan medelklassen tog sitt pick och pack och drog till de lägre skatterna och de finare skolorna (med de finare barnen och de finare lärarna och de finare utsikterna). Ja, varför skulle de stanna kvar och betala skatt på sin fina lön bara för att ge the havenots en chans till finare utsikter? Varför skulle de betala för gator som de ändå bara använder en liten bit när de ska köra in till arbetet? Varför skulle de stanna kvar för att realisera drömmen om det demokratiska och integrerade samhället där färg inte spelar någon roll och alla har en chans att bli något bara de försöker? De har ju så de klarar sig, och, quite frankly, det är inte så kul att skicka iväg ungarna till samma skola som the thugs går på. Och det är ju inte deras fel att andra inte arbetar lika hårt som de. Att andra inte har gått på college. Att de inte kan sköta ett jobb. De har förstås aldrig ens tänkt på det faktum att det är de som har förstört staden. De vet ju - som alla andra - att de är goda medborgare som är goda medmänniskor och går i kyrkan och tar hand om sitt hem och varför skulle de hållas till svars för att en del hopplösa, obildade och fattiga individer inte tar hand om sina hus och inte håller reda på sina ungar? Det märks att jag även har läst Kincaid idag. Det var droppen. Johnny Cashs röst formulerar orden i den ipod som innehåller the soundtrack of my life. Oh, I see a darkness.

Shea's

Som ni ser började vi dagen med gårdagens efterrätt, vaniljcheesecake. En dag som börjar så bra måste väl fortsätta bra?

Eftersom vi hade en mängd böcker att återlämna, cyklade vi till biblioteket, där vi också hämtade hem ett gäng nya böcker, samt några filmer. Det börjar bli lite ruggigt nu, så man får försöka göra det så mysigt man kan. När vi ändå hade cyklat till det lokala biblioteket, kunde vi lika gärna gå till Spot, tänkte vi, så där tillbringade vi en god stund i våra böcker. Är helt fast i The Road just nu och kunde knappt bärga mig till dess att konserten var slut (se nedan) men så hamnade jag förstås i bloggen ändå efteråt. Man måste vara disciplinerad!

Ikväll var det äntligen dags att få se insidan av den fantastiska klenoden Shea's - en gammal och berömd teater i hjärtat av staden. Evenemanget var kanske inte det som vi helst av allt hade valt, men vi hade turen att få biljetter av en vän (gissa vilken!) och skulle därför få se the Air Force Band - Airmen of Note. Storbandsjazz, helt enkelt.

Bandet är fruktansvärt bra och vi kunde inte höra att det blev fel en endaste gång. Däremot kändes det väldigt långt ifrån den jazz som vi tänker på när vi hör jazz - det vill säga den galna jazzen i Kerouacs värld. Perfekt musik framförd av perfekta musiker i perfekta uniformer och musiken i fråga är jazz. En oxymoron? Jag gillar mina musiker lite luggslitna, bleka, smala och lite smått på dekis. Konst and whatnot. Kort sagt - det var alldeles strålande väl framfört, men jag sitter hellre på den dunkla jazzklubben i Charlottenburg en vinterkväll och lyssnar på det virrvarr av toner som framförs. Shea's är emellertid en fantastisk teater, vilket bandet också framförde gång på gång.

Som svensk är det jättesvårt att veta hur man ska bete sig när det gäller så viktiga frågor som militären, kriget och landet. Vi är ju inga amerikaner. Vi kanske inte kan förstå det där helt och fullt. Man gör det inte på samma sätt hemma, i vilket fall som helst. Det finns inte samma stolthet och samma ritualer. Fast vi fattar ju att man ska stå upp under nationalsången och så vidare - vi är ju inte dumma i huvudet.

Under kvällen uppmärksammades de 22 unga från staden som ska börja i försvaret under vintern och dessutom en ung man som dog. Alla veteraner som var där uppmärksammades också. Man applåderar åt deras mod, och även om man i grund och botten är emot krig (fast det är väl nästan alla) och krigen vi talar om (vilket säkert många också är).

Har vi bara roat oss idag, undrar ni kanske? Nej! Vi har städat för första gången på tre veckor. Mycket, mycket äckligt. Och vi har jobbat med våra projekt i några timmar också. Nu tror jag att vi behöver ta det lugnt några kvällar, för snart har vi ett lika fullspäckat schema som de boende på det där fina hemmet ute i förorten, de som bussas till alla möjliga aktiviteter. Det tär på en, det här!

NHL

Ikväll var det äntligen dags för en av de mest efterlängtade händelsena för mig. Har alltid gillat att se på hockey, och inte minst alltid uppskattat att gå på hockeymatcher. Det är något visst med att se matcherna live. Förr i tiden hade vi årskort på TAIF:s matcher. Vi åkte ofta och såg elitseriematcher, men det var många år sedan nu. Att se en NHL-match live har alltid varit något av en dröm. NHL har en mystik kring sig för oss svenskar. Där spelar världens bästa spelare.

Innan matchen åkte vi till TGI Fridays med Z (inte Detroit Z utan Buffalo Z)och åt trerätters, mycket prisvärt och löjligt mycket mat. Vi fick ta med efterrätten i en kartong, faktiskt. Sedan tog vi gratismetron in till arenan, och för en gångs skull var faktiskt spårvagnen full. Här har vi ju tåg ovan och under jord på stadens enda linje. Allting ovan jord är gratis och det är oerhört praktiskt en gång som denna. Rädd behöver man ju knappast vara heller när så många fans är ute på den annars så öde huvudgatan i staden.

Matchen för dagen var mellan "våra hjältar" Buffalo Sabres och bortalaget Vancouver Canucks. Detta var en så kallad value game. Det betyder att det inte, enligt Buffalofansen, är en av de mer intressanta matcherna, och därför var en något billigare match. Dyrast är matcherna mot NHLs sämsta lag Toronto. Logiskt? Visserligen är Toronto ett klassiskt lag, och matchen är väl det närmaste ett derby man kan komma här. Själv ville jag verkligen se Vancouver, mycket beroende på alla duktiga svenskar som spelar där. Henrik och Daniel Sedin, Micke Samuelsson (jag är Micke med honom) och Alexander Edler.

Buffalos fina arena, HSBC Arena, var idag nästan utsålt med drygt 18500 åskådare. Som vanligt flödade ölet på läktaren, och vi kände oss lite udda med vår vattenflaska. Spelet var tidvis riktigt bra, och trots att vi satt högt upp såg vi faktiskt utmärkt eftersom läktaren var ganska brant byggd. Buffalo vann med 4-3 efter förlängning och Vancouvers samtliga mål gjordes av svenskar: Daniel Sedin, Alexander Edler och Micke Samuelsson.

Inramningen av matchen var annars som sig bör i USA. Avbrott för reklam, då isen skrapades (bra idé), T-Shirts som sköts ut i publiken, en liten radiostyrd zeppelinare som släppte ner kuponger (Mycket riktigt var det precis som Elin sa: Jag vill ha en kupong, men jag måste säkert åka till förorten för att kunna lösa ut en äppelpaj. Jag får hyra en bil . Som tur var fick hon ingen, och pajstället låg långt ut i Williamsville) kisscam (där par skulle kyssas i bild, hur de nu vet vilka som är par) och mycket annat.

En fantastisk upplevelse som vi aldrig kommer glömma. Elin tog inte ens upp sin bok ur handväskan och kommenterade matchen med att det var 1000000 gånger roligare än Billsmatchen. Däremot saknade man hejarklackarna. Att publiken blir till en extra spelare som det så fint heter. Det är konstigt. Det enda som hördes några gånger var: Let's go Buffalo. Det rimmade åtminstone. Alltid något.

Helgens kulturdos

Höstens tråkigheter bara fortsätter och nu ligger en annan förälder på sjukhus. Vi undrar vad det är som händer och varför det händer så mycket, så tätt, och när vi är så långt borta. Det låter som att det ska gå bra, men det kan bli ett stort ingrepp, kan bli komplikationer. Vi visste förstås ingenting om detta när vi intog våra doser av kultur för denna vecka, och nu när vi ändå har gjort dessa saker, måste vi väl blogga om dem? Vi bloggar, alltså är vi.

Ovan ser ni resterna från helgens utflykter, samtliga organiserade av snälla Bonnie. James Joyces The Dead som musikal (den bättre sorten) på lördagen och Buster Keatons The Cameraman med live-orgel idag. Musikalen var riktigt bra och längre ned kan ni också se scenen i den mysiga lokalen där man känner sig som en av alla på festen i berättelsen.

Filmen visades på den fantastiska Riviera Theatre som ligger i en annan stad, men trots allt, tycker vi, i staden. Det är en gammal teater som har räddats genom filantropi och som tydligen har en av de mest fantastiska orglarna i USA, eftersom den är så välrestaurerad att den faktiskt låter precis som den ska. Det är så häftigt att se stumfilm med livemusik! Sedan var filmen fruktansvärt rolig också! Innan filmen fick vi äran att äta lunch på restaurang med ett mycket trevligt par som tydligen bor några gator ifrån oss.

Scenen är som sagt inbäddad i publikhavet på något sätt på den irländska teatern och det gör att det blir så mysigt att vara där. Det enda som riktigt störde oss var de punks som satt bakom oss och skickade sms till en annan punk mittemot. Dessa punks hade alla trashiga kläder (keps på teatern, trasiga strumpbyxor), men vi var villiga att ha överseende med det och tänkte snarare att det var trevligt att så unga personer befann sig på teatern. Det brukar nämligen vara så att vi drar ned snittåldern ganska så mycket när vi går dit. När de började prata i normal samtalston under föreställningen och ställa sig upp och skicka sms, tog dock vårt tålamod slut och vi påbörjade operation bläng. Den arga blicken. Vi tror inte att det hade någon som helst inverkan på deras beteende, då de inte slutade, utan istället gjorde det som man bara inte får göra: de reste sig helt sonika och gick under föreställningen. Som Dan sa till kvinnan vi lärde känna idag: We didn't want to judge their appearance. We judge their parents, though, for not raising them better." Skämt åsido: hur blir man sådan? Vi har löst gåtan om varför de alls var där genom att anta att de var tvungna för att de är studenter. Hoppas att de inte pluggar teater eller något sådant, bara. Punks.

Påväg till teatern i lördags genade vi genom denna arkad, som bär vittne om stadens fantastiska historia. Vi tjatar mycket om det, men det förtjänar absolut att upprepas: denna stad var en gång USA:s rikaste och hade därmed de allra bästa arkitekterna i landet. Idag är det kanske inte så mycket kvar av det, men det händer allt små saker då och då. Som när Extreme Home Makeover var här för ett år sedan och samhället engagerade sig och byggde om nästan en hel gata i västra delen. Inte för att vi tror att de kan bygga såhär bra, men ändå. Samtidigt river man mycket: 5000 hus ska rivas på fem år, och 4000 av dessa har redan rivits.

Imorgon är planen att åka till campus och få mycket gjort, däribland seminarium. Sedan middag och hockeymatch.

Boston, Buffalo, Busy..

Nu när vi har landat hemma och hunnit avverka dagens stora strapats, vilket var att ta oss till och från campus och ha seminarium - nog så häftigt då vi landade i lägenheten 22:30 och steg upp 06:00 - kan vi försöka sammanfatta vår galna Bostonresa. Vi var egentligen alldeles för slitna sedan New York och borde väl inte ha kastat oss iväg sådär och försökt få in så mycket på så lite tid, men det fungerade och vi ångrar ingenting! Vi har haft det fantastiskt trevligt!

Igår hann vi med Museum of Fine Arts på förmiddagen. Egentligen skulle vi ha gått dit kvällen innan, då det var gratis, men när vi väl kom dit, förklarade en otrevlig vakt att det var stängt för ett private event... Då fick det bli lyxvaruhusen den kvällen istället. Det finns löjligt många sådana butiker i Boston och vi råkade bo granne med dem. Det var synd att vi missade tillfället att se samlingarna gratis, för inträdet var väl tilltaget och som vanligt var studentrabatten minimal. Bäst i samlingarna var Gauginmålningen, den där "Where do we come from, what are we, were are we going?" eller vad den nu heter, en Max Beckmann som verkligen stack ut, samt Renoirmålningen av det dansande paret. Det känns som om man ska ha sett den. På eftermiddagen gick vi en guidad tur: the freedom trail.

Precis vad ovanstående är för byggnad har vi inte riktigt klart för oss, men fint var det.

I brist på en bättre bild: här är huset där Louisa May Alcott bodde och där vi gick en rundtur. De andra författarhusen var stängda för säsongen, men det gjorde inte så mycket. Vi har tryckt våra ansikten mot fönstren och kikat in - helt gratis!

Sist men inte minst har vi fått träffa Thoureau och se Walden Pond.

*

Sammanfattande slutomdöme: vi åker gärna tillbaka till Boston, men kanske inte under denna vistelse. Dan har visserligen redan tittat på hotellpriser igen, men om vi åker runt mer, får det nog bli Chicago. Det vi har uppskattat mest med resan, förutom den fantastiska guidning vi har fått, är helt klart att kunna åka tåg och buss med människor som är hela och rena och saknar fotboja. En annan bra sak med Boston är att man inte är den enda som går och att skatten på inköp är mycket lägre. Minus skulle väl vara blåsten och det faktum att man inte kan gå på restaurang och bli serverad utan att visa upp ett pass, eftersom varken andra delstater eller andra länder tros kunna sköta det där med att tillhandahålla tillförlitliga id-kort.

*

På flygplatsen träffade vi en professionell pokerspelare på väg till en tävling i LA. Han var mycket pratglad, och vi får nog lov att säga att det var lite surrealistiskt att faktiskt träffa en person som har ett sådant jobb. Innan de gick viskade dock jag (Elin) till hans flickvän att jag ändå respekterar hennes yrke mer. Hon var sjuksköterska. Ja, sa hon, men det är ju han som tjänar pengarna!

*

Här i Buffalo är det ungefär 20 grader varmt (alltså celsius) och strålande sol. Vi får se vad vi hittar på ikväll. Imorgon är det teater som gäller!