Åh, fete Bob!

Kanske syns det inte så väl, men hur som helst vill vi att ni ska veta att Sour Patch är en fat free food. Bara så att ni vet att vi lever väl och tänker på hälsan.

Hyresvärden har julpyntat och vi är så glada för det. Kanske gör ljusen (de blå, röda, gula och gröna) att Sylvester inte kan göra nummer två där lika ofta. Samtidigt tycker vi inte riktigt att man får säga så... Stackars Sylvester. Han har en keps från det uni som vi är på. Skulle ha köpt honom en Harvardkeps i Cambridge. It's a free country, som de säger. Mmm. Det är det minsann. Vad vet vi? Han kan faktiskt ha gått på vårt uni. Lätt. Såg honom faktiskt prata med en bättre anpassad (skjuter vi oss i den så kallade foten nu?) individ häromdagen. Han har faktiskt vänner. Och just när man har vant sig vid idén om honom som en helt vanlig men mindre lyckligt lottad person, en som har vänner och som gick på UB, ser man honom sitta i en buske när man cyklar till matvaruaffären. Och nu när man vet att han har vänner på denna sidan om samhället (den som tror att den vet allting och tror att den är den rätta) känner man nästan att man borde säga någonting. Han vet vilka vi är och var vi bor. Vi vet vem han är, men inte direkt var han bor. Kanske har han mycket intressanta och välformulerade åsikter om senaten?

Kvällen har vi spenderat hos fete bob. Kanske skiljer vi oss efter detta, men vi sover på saken först. Nej, det var ett dåligt skämt. Det är ju inte direkt så att någon av oss lagar så dålig mat att en skilsmässa vore befogad :) Bara att en av oss ständigt övertalar den andre att gå till restauranger där maten inte är god (och tro mig, jag erkänner mina faults, ibland är det jag - Toronto, t.ex.) Förresten var det precis när vi kom till Murka som man fick skilja sig for no good reason. Innan var det typ misshandel och otrohet och lögner. I-land. You know it!

Ja, han ser rätt så glad ut. Ni skulle se honom nu! Två köttsmörgåsar senare. Jag ville nämligen inte ha min. Köttslamsor är faktiskt en vidrig uppfinning. Det som räddade middagen var den magiska hatten (number 9) och krabbkakorna. Fete Bobs är precis den krog som jag och Dan alltid velat vara stammisar på. Synd att maten är så dålig, eller som den mer sansade Dan sa: Elin, det är bara det att maten är så amerikansk. Ville inte dricksa så mycket och Dan sa: it isn't their fault. Och jag sa: It ain't my fault (Ezra har lärt mig att man FÅR säga ain't) either. Men han har ju rätt. Det är bara det att köttslamsor på fralla är så amerikanskt. Så varför beställde jag det? För att Dan ville ha både gris och ko. That's why! Det är också därför han har ont i magen och jag är lätt och lycklig, och lite, bara lite, hungrig...

Just det... Vi har ju gjort mer än så idag. Detta är från arkivet där min eminente assistent Dan fotat mig. Svarar på mejl. Intresseklubben antecknar, eller vad vi nu brukade säga när vi var den ironiska generationen. Det vill säga innan ipads och ebays och den rumsrena kotlettfrillan. Det är en fin tid vi lever i.

Sist, men inte minst: campus är himlen när ingen annan är där. Ego? Me, kitten?