Det där med att leva vs. att blogga

Ibland händer det så mycket att man inte hinner blogga om det. Det grämer en alltid lite sådana gånger, men samtidigt är det ett ofantligt stort projekt man åtar sig om man tänker berätta hela sitt liv!

De två bilderna längst ned är från i onsdags. Vacker himmel över vårt hus och en rolig skylt på ett "försäkringsbolag" i de mindre fina kvarteren!

Dans föräldrar har kommit hit välbehållna efter en fruktansvärd strapats som (i vanlig ordning) genererade häpnad över vad de tvingades gå igenom. De hade mer otur än vi, eftersom de också fick försvara stavningen av sitt namn. Hur kul är det när någon i kontrollen vägrar tro på att det finns en internationell norm för bokstaven ä och att denna norm är ae? Jag, som frågat ambassaden inte en utan tre gånger om huruvida detta fortfarande gäller, blir skäligen förbannad när jag hör att kvinnan sa att det ska vara a. Nåväl. Nu är det här!

När de åkte in frågade de taxichauffören om det var farligt att köra taxi här. Nej, svarade han. Han tror att Gud ordnar allting och skyddar honom och är därmed inte rädd för något. Men, sa han, jag kör inte dit de svarta bor. Vi tror att han menar east side - inte att han vägrar köra åt dem om de bor i ett finare område. Eller vi hoppas att det är så i alla fall. Guds beskyddande hand sträcker sig alltså inte till den östra sidan... Men nu till saken: om du bor i den sidan av staden kan du alltså inte få en taxi. De facto-segregation, någon?

Vi har gått från knallblå himmel och sol till något lite ruggigare. Tur att våra (fulaste) vinterjackor har anlänt. Man klär inte gärna upp sig, ska jag säga.

Igår ägnade vi oss åt att promenera runt i våra kvarter och fika lite på Spot. Sedan åt vi Buffalo wings till middag. Det är lite hemskt när någon från vårt gamla liv kommer hit och man äter tillsammans, för det är då man inser hur mycket man har förändrats. Själv äter man ledigt upp sin portion, och ibland blir man inte ens särskilt mätt, medan de måste lämna. Det kommer att bli besvärligt när vi kommer hem!

Efter middagen var det dags för en konsert på ett privat college i stan. Det var en acapellagrupp som sjöng och det var inte alls dumt. Bonnie, Will och Zach var med. Sedan åkte vi till ett konditori på den italienska gatan för att äta tårta. De hade helt fantastiska tårtor där och gör även bröllopstårtor och annat.

Idag får vi se vad det blir - fallen eller mallet. Ikväll ska jag och Dan på middag hos professorn och hans hustru. Spännande.

This is just in: school gets facelift

Vi hade hört något om detta förut, men trodde kanske inte att det var helt sant. Vi glömde bort var vi var, såklart, för det är helt sant. Och det är en sådan fantastisk story!

Som ni säkert vet lider många skolor här av dålig ekonomi, varför slitna lokaler och annat är ett vanligt problem. En sak tycks dock pigga upp i skolorna: de vackra lärarna. Det visar sig nämligen att lärare i denna stad får skönhetsoperationer genom sin försäkring, något som de också i allt större utsträckning utnyttjar. 2004 behövde skattebetalarna endast betala en miljon dollar för detta förskönande av de annars ofta så utskällda skolorna. Förra året var det dock värre, när summan uppgick till hela nio miljoner dollar för privilegiet att ha slätbenta fröknar med persikohy. Rapporterna förtäljer att cirka 500 lärare har utnyttjat denna service (vars kostnad alltså likväl var 9 miljoner DOLLAR), och att favoritrenoveringarna inbegriper kemisk peeling (hoppas att de tar en sick day efteråt, alltså där i början när de ser ut som öppna sår eller Lady Gagas galautstyrsel, så att de inte skrämmer livet ur de stackars barnen), hårborttagning och andra hudbehandlingar. Samtliga behandlingar kräver vad vi förstår remiss och täcks alltså av den försäkring som lärarna får genom jobbet. Nog känns det tryggt att veta att inte allting är förlorat i skolorna här i landet och att eleverna åtminstone kan räkna med en bildskön fröken (och säkert magister), även om skolböckerna har några år på nacken.

Utan att nu moralisera över vilka signaler denna skönhetshets sänder till eleverna på skolorna, tänker vi snarare att det är märkligt att det är Sverige som anses vara socialistiskt. Inte nog med att man här kan åka ambulans istället för taxi så länge som ens destination ligger nära ett sjukhus, man kan investera i sig själv också för skattebetalarnas pengar.

För att låna av Per Bjurman: bara i USA, barn, bara i USA.

That was like totally uncalled for!

Dagen har bjudit på en klarblå himmel helt utan moln och en värme som vida överträffar ens förväntningar på en oktoberdag. Kanske går vi till teaterdistriktet i eftermiddag, när det nu är så fint väder.

Morgonens seminarium var häpnadsväckande, på flera sätt. Eftersom jag inte nämner några namn och inte anser det vara troligt att de berörda parterna någonsin läser detta, tänker jag beskriva vad som hände.

Varje vecka ska en eller två studenter hålla presentationer, vilka ska vara 40 minuter långa. Dessa är vanligtvis endast skrivna texter som läses högt, trots att det självfallet inte var det som var tanken. Denna vecka skulle en student som inte riktigt uttrycker sig som övriga hålla sitt föredrag. För att snabbt ge er en bild av vad jag menar, kan jag säga att hon aldrig uttalar "g" i slutet av ord, utan använder former i stil med runnin' och discussin'. Vidare gör hon flitigare bruk av småord av typen "sort of" och "like", ofta i en hisnande kombination med svåra teoretiska termer. Dessutom avslutas nästan varje sats som en fråga, vilket är så vanligt att det dock knappast utmärker henne. Allt detta tror jag gör att hon blir mer granskad än övriga av sina kurskamrater - det vet vi ju alla att en uppsats som är välskriven kan förföra även med ganska ihåliga argument, medan en mindre välskriven uppsats aldrig kan dölja sådan ihålighet.

Under hennes föreläsning gjorde jag ett antal noteringar i mina anteckningar över saker som inte riktigt stämde och sådant som har missuppfattats. Däremot tog jag inte upp några av dessa punkter i den efterföljande diskussionen, då jag tänker mig att det är obehagligt att någon som inte befinner sig i klassrummet på samma villkor som en själv och vars namn man inte kan kritiserar en. Det skulle kännas som ett påhopp, tänkte jag. Andra tog upp den kritik jag hade noterat, så det var inte någon förlust för någon att jag höll tyst.

Det som gör mig så upprörd idag är dock inte det faktum att presentationen hade brister, utan att två av de andra seminariedeltagarna - två som satt intill mig - skickade lappar till varandra under hennes föreläsning. Tyvärr satt jag så nära att jag också kunde läsa vad som stod på en del av dessa. Kan ni tänka er att vuxna studenter (en av dem helt uppenbart mer vuxen än de övriga vad gäller ålder) roar sig med att kommentera en pågående framställning och med att dessutom göra sig lustiga över den? Det var nästan så att jag glömde bort att jag inte har rätten att säga till, att jag inte är läraren, för det hela var fullständigt oacceptabelt. Dessa två verkade inte ha någon tanke på att föreläsaren själv skulle kunna se själva utbytet och därmed tappa såväl modet som tråden. Nu hände inte detta och jag är ganska säker på att hon är lyckligt ovetande, men jag vet. Jag vet hur elaka de är nu. Och det grämer mig något alldeles vansinnigt mycket att jag missar nästa vecka, när en av kommentatorerna ska presentera. Man hade kunnat utföra samma operation när hon föreläser, och eftersom hon ju själv ägnar sig åt sådant, skulle hon säkert märka det också - och ogilla det. Annars kunde man bara ha roat sig med att se om nu denna person är så fullkomlig och perfekt att hennes egen presentation är en obestridlig triumf.

När jag talade med en annan person under rasten, upptäckte jag att dessa små kommentarer utbyttes igen bredvid mig och då kände jag mig väldigt illa till mods. Det är mycket möjligt att någonting som jag sade gav upphov till denna brevväxling. Helst vill jag inte gå tillbaka alls, men de ska inte få förstöra mina planer. Det är väl bättre att det finns en till välvillig person i rummet än en mindre...

Efter seminariet stannade två personer kvar i rummet. Jag stod utanför för att studera ett kalendarium av intresse och råkade då höra att de grälade. Den ene sa till den andra att ja, jag håller med, men vi är inte här för att klanka ned på varandra. Det är faktiskt inte därför vi är här. Nej, tänkte jag, det är det sannerligen inte. Om ni tror att detta är en isolerad händelse, tror ni fel. Dan har iakttagit personerna som strömmat ut ur salen och sett att grimaser och annat förekommit då någon helt enkelt stör sig på någonting som någon har sagt, eller snarare på den någon som har sagt något. Om jag har fått några nya vänner? I min egen ålder - nej. None. Däremot har jag hittat personer som jag kan tala med och som faktiskt hälsar när de träffar mig i korridorerna. Vilken seger.

Och nu kommer vi till den svåraste frågan: är det jag som inte har förstått hur tävlingsinriktad jag borde vara? Underskattar jag den biten och är jag egentligen naiv när jag inte ser det hela som en tävling?

Biketoberfest!

Okej, bikers, förenen eder! Ikväll var det dags för den enda aktivitet riktad till sådana som oss, det vill säga en oktoberfest med en härlig twist: ta med er cyklarna så får ni valet parking, gratis mat och öl (eller det vill säga om ni betala $ 10 per person) och livemusik. Om ni visste hur många oktoberfests vi har missat för att the location var livsfarlig och det hela var för sent på kvällen. När man är 31 år gammal (i snitt - alltså jag 27, Dan 35) är det lite otympligt med evenemang som börjar 11 pm, faktiskt. Denna gång var det annorlunda! Evenemanget är egentligen en så kallad fundraiser (vilket i USA egentligen alltid innebär att man dricker för ett good cause, konstigt när det gäller något som cancer, men mindre konstigt när det gäller moder jord, tänker vi). Rusty chain är ett lokalt öl som stöttar gröna causes. För varje pint man köper ger man en slant till nya cykelställ i staden, och Jebus (Simpsonsreferens, inte nödvändigtvis hädelse) ska veta att sådana behövs. Hur som helst fick cyklister obegränsat med Rusty Chain (ja, det har fått kritik i lokala medier för att det uppmuntrar BWI eller BUI, eller vad det nu skulle heta om man ersätter driving med biking, men vi tror att människor klarar av att leda sina cyklar om det är det som krävs).

Förstår ni vidden av detta? Ett evenemang som BARA gynnar cyklister? I Amsterdam var både Dan och jag livrädda för cyklister och kände att de var riktigt jobbiga, men nu är vi nog i det närmaste aktivister. En kille från the green party gick runt och informerade om sitt parti, men vi fick aldrig riktigt chansen att fråga ut honom. Gissningsvis är de gröna här som de blå i Sverige. Gissningsvis. Men det är en så kallad kvalificerad gissning.

Återigen: för 10 dollar per person fick vi parkera våra cyklar på en parkering som vanligtvis endast är bilisterna förunnad. För 10 dollar slapp vi låsa våra cyklar, trots att det är MÖRKT ute. Trots att vi inte är i förorten. För 10 dollar fick vi hur mycket Rusty Chain vi ville (trots att vi förstås är idealiska kunder i så måtto att vi sällan missbrukar ett förtroende är det helt otroligt billigt) och MAT. Maten fick man dock vara sådär Boca-pensionärsvaken för att verkligen hinna fånga, men jag lyckades. Wings, selleri, friterade grönsaker och jalapenos, samt lite salami. Thank you. Behöver jag tillägga att baren i fråga har världens bästa namn? Mr. Goodbar. Ni som känner till USA väl känner också till detta. Det är en vedervärdig chokladbit men en aktningsvärd bar i Buffalo...

Okej, så klientelet var en blandning av original i lederhosen och drindl (vilket gav alla möjliga gratissaker) och skäggiga amerikanska miljöpartister. Tyvärr kände vi inte igen någon alls. Jag hade trott att min klasskamrat skulle vara där, eftersom jag har sett honom cykla, och dessutom att den där bartendern från baren i Allentown skulle vara där, eftersom vi har sett honom cykla flera gånger. Med tanke på att samtliga karlar där hade skägg, blev vi lite besvikna över att han inte också var där... Många med cykelhandskar och cykelbyxor dock. Vi var alldeles för finklädda (Elins klädsel var jeansskjorta - modernt igen - och jeanstights. Dans var Whyredjeans och Rockytröja). Hur kunde vi vara för uppklädda? Amerika. That's why.

Det enda olustiga som hände under kvällen var att några asiatiska studenter som gick förbi baren hånades av the revelers som befann sig på uteserveringen. Alltså, vi har båda reagerat för att INGEN tycker att det är intressant att man kommer från någon annanstans, inte ens SVERIGE, som ju verkar vara allas förebild (Malmö, någon - vilket för övrigt är den stad som Buffalo försöker lära sig av, då de ju också har en waterfront som de utvecklar och dessutom lika många invånare, och ja, nu när ni tänker att de är galna kan vi meddela att de tycks se upp till Baltimore för det som de har gjort med hamnen och vi andra - vi som inte har förlorat förståndet - tycker att det är mycket, mycket märkligt). Dock tycks det vara så att många amerikaner stör sig på att så många platser på deras universitet går till asiater och om vi ska vara ärliga har vi aldrig sett asiater och amerikaner umgås. Aldrig. Alla håller de sig till sina egna. Och, när vi ändå är inne på känsliga ämnen, tycker vi att det är lite märkligt att det endast fanns en person i baren (bland ett hundratal) som inte var vit. Samma sak på Kleinhans i lördags. EN ENDA PERSON som inte var vit. Det är det som vi kallar för de facto segregation. Egentligen är vi lite sura för att vi aldrig lyckas hitta ett riktigt multikulturellt evenemang, men vi börjar förstå att det beror på att sådana inte existerar utanför tevetablån och Hollywood.

Okej så det var sommarvärme när vi cyklade hemifrån. Det hela skulle börja 17:30. Vi var för övrigt överlyckliga för det, för det är mycket sällan som det är något evenemang som vi kan gå på, då vi ju är lite hariga med att vara ute för sent och dessutom blir så förbaskat trötta på kvällarna, what with our age and all... Hur som helst skulle det hela sluta klockan 20, vilket bara innebar att människor från och med klockan 20 skulle betala för sin dryck. Vi var long gone vid det laget och satt då redan på Louie's Hot Dogs nära oss och åt korv. Dan tog en footlong med senap (sucker!) och jag tog en regular med the works, vilket är allt. Min var bäst. Sedan var det bara att cykla hem i spöregnet på våta sadlar och skratta åt det hela. Denna gång blev vi i alla fall inte sura på varandra för att vi cyklade i regnet. Det var Dans idé, faktiskt, att skippa den biten. Tur det, eftersom han också är den enda som blir sur av att cykla i regnet... I'm a good sport. Det bästa med kvällen var när vi skulle hämta våra cyklar. Vi har ju aldrig haft en valet i hela vårt liv och tycker mest att det verkar onödigt med sådan service (dricks, dricks, dricks). Vad händer? Jo, hon står och hånglar med en deltagare och säger bara att vi kan ta våra cyklar. Helt utan att kontrollera att vi tar rätt cyklar. Borde vi ha bytt upp oss? Kanske, men de goda själar som äger dessa cyklar skulle kanske inte ha uppskattat det... Hur som helst har jag lärt mig att jag minsann kan parkera mitt fordon själv...

Total for the day: $ 31

(En sådan notis kunde vi ha haft för varje blogg, eftersom vi aldrig går och lägger oss utan att ha räknat ut summan. Hur som helst är 30 dollar under budget). Today was a good day. 09:00 i morgon bitti är en annan femma. Feminist literary theory. But I know that.

Downtown

Morgonen bjöd på strålande sol och det pratades om värmerekord för oktober. Vilken fantastisk dag att cykla ned och betala hyran, tänkte vi. Dessutom var vi uppe med den bildliga tuppen, eftersom lägenhetens ångestfyllda tjut ökat i ihärdighet under natten och orsakat orolig sömn, at best.

Grönsaksmarknaden på Main piggade upp!

Nere hos hyresvärden, som återigen i princip är granne med stadsgrillen där skjutningarna ägde rum i somras, var det lite ny personal, varför själva förfarandet tog mycket längre tid än vanligt. Nu måste vi dessutom diskutera elräkningen inför framtiden, eftersom den alltid släpar efter en månad. Vi vill definitivt vara skuldfria när vi åker hem! Som jag sa till tjejerna hos hyresvärden: I'm an Americanist. I can't afford to get banned!

Efter denna strapats, tänkte vi att det vore spännande att besöka någon historisk byggnad, särskilt då vi inte befinner oss downtown så ofta: the ellicott square building blev det alltså, en skönhet som vi tror var ett mall en gång i tiden, i stil med passagerna i Paris men ändå inte riktigt, en byggnad där man ville synas och se. Nu finns där tack och lov många ordningsvakter, för klientelet är inte riktigt de sekelslutsdamer och galanter som man kunde förvänta sig, utan en skön blandning av bums och affärsfolk. Vi hittade en espressobar (där jag återigen fick specificera att jag vill ha min cappuccino "hot" istället för kall, vilket är standard). Kvinnan där gjorde en grym espresso men en lackluster cappuccino. För er som följer the gubernatorial election med spänning (det gör ni väl alla?!) är det Paladino som äger byggnaden - det vill säga den man som vi hoppas inte blir guvernör i New York... (Ja, man får ha öppet politiska åsikter på sin blogg fastän man är lärare om politiken i fråga är amerikansk (säkert annars också, men det verkar lite onödigt, tycker vi) - och dessutom har Paladino visat sig ha ytterst märkliga åsikter enligt den mejlkorrespondens som kommit i mediernas händer).

Det bar sedan av till stadsbiblioteket, där vi träffade en dam som vi minns från kaffekonserten för några veckor sedan. Lånade lite Poe till en kurs, samt en Williamsutgåva som jag inte sett innan. Alltid spännande att vara på biblioteket, särskilt när man ser hur vakten genomsöker väskor innan man får gå ut igen. De har alltså inte det vanliga larmsystemet, utan man tar med sig det kvitto man har fått samt de böcker man har lånat och sedan går vakten igenom dessa för att se så att det stämmer. Har de stora problem med boktjuvar, månne?

När vi kom hem hade de varit här och fixat fläkten. Tydligen var det bara en knapp som man behövde trycka på: reset. Pinsamt värre.

Vad mer? Dan läser Zola och grämer sig över att den engelska utgåva han lånade på stadsbiblioteket idag - översatt på 60-talet - inte når upp till den skönhet han fann i utgåvan på Internet, översatt 1901. Det är sådana gånger man är nöjd över sitt val av make. För övrigt är han helt klart bäst i klassen på litteraturvetenskapen online och får idel beröm. Måhända kan han samla mod till sig och våga börja på sin c-uppsats? Jag är strax färdig med The Scarlet Letter och tänker att det är hemskt märkligt att jag aldrig tagit mig förbi de första tio sidorna förut, med tanke på hur beroendeframkallande den visade sig vara.

Ikväll blir det lite äventyr, hoppas vi, vilket vi ska skriva om så snart vi har genomfört det!

Dagens middag

Kvällens kulinariska äventyr bestod av en soppa på några olika sorters squash som vi har fått av Bonnie. Det är främst butternut squash i den. Lite purjolök, rödlök och peppar från samma donator på det och sedan lite mjölk, som vi faktiskt har köpt själva!

Man skulle vilja säga något sådär typiskt facebookaktigt och käckt som "höstmys", eller gudbevars "höstpepp", men egentligen blev det mest stökigt hemma och så mycket illgul stärkelse på händerna att det känns som klister. Eftersom jag alltid spiller, är nu en tröja lätt gul också. Detta med att jag skulle hantera pumpor är ungefär lika smart som den där lysande idén jag fick om att rätta alla elevuppsatser med färgade highlighterpennor. Resultatet var strålande rent akademiskt, men så många tröjor har jag aldrig förstört på en termin!

Ständigt dessa sirener...

Jag tar en liten paus i mitt seriösa skrivande, som just nu är så frustrerande eftersom jag tycks komma på mer än vad jag kan skriva ned så att varje dokument blir som ett lapptäcke av konstiga idéer, och skriver något här istället. Det får bli en liten sammanfattning av nyheterna, helt enkelt.

I gårdagens tidning kunde man läsa att en man åkte ambulans 313 gånger förra året här i staden. Det är nämligen så att ambulansen alltid kommer när man ringer och inte "screenar" samtalen. Detta betyder alltså att man kan ropa varg hur många gånger som helst. Vad skulle då denna man ha ambulansen till så många gånger? Jo, ibland ville han ha något att äta på sjukhuset, någon gång var det ett blåmärke eller liknande och någon annan gång en inbokad undersökning. Vi, som ju också är billösa, inser nu att vi absolut inte skulle ha cyklat till akuten i somras. Vi borde ha ringt 911! Denna man är förresten inte den enda som missbrukar systemet. En annan hade åkt 180 gånger och några andra är återkommande gäster i den tjutande bilen. Att få skjuts från hemmet till doktorn verkar vara den vanligaste anledningen att ringa ambulansen. Färdtjänst, någon?

Eftersom vårt hus ligger i sjukhusdistriktet, hör vi ambulanserna hela dagarna. Våra amerikanska vänner säger att man slutar höra dem efter ett tag, så varje gång det kommer en ambulans, brandbil eller polisbil som susar förbi, tittar Dan och jag på varandra och säger: du hörde ingenting, va? Nej, inte jag heller. Det känns hur som helst tryggt att veta att människorna som transporteras i dessa högljudda fordon inte nödvändigtvis ligger för döden, utan lika gärna kan vara någon som behöver skjuts till sjukhuset för att kolla upp sitt lillfinger. En intressant notis är att offer för skjutningar (några i helgen igen) nästan alltid tycks ordna egen transport till akuten. Teve stämmer alltid, alltså, för jag har aldrig sett en gangster på teve åka ambulans om det rör sig om skottskador.

Skolan är ett annat ämne som alltid är aktuellt, och särskilt nu med den nya filmen waiting for superman. Tydligen tror någon analytiker här i Amerika att ungarna i skolorna skulle prestera lika bra som de finska eleverna om man bara kunde sparka 6 procent av lärarna, de sämsta alltså. Om man dessutom kunde bli av med säkra anställningar och facket, skulle saken vara klar. Lite konstigt att man inte har tänkt på att finska lärare har säkra anställningar och är fackanslutna. Jag undrar, jag, hur troligt det är att lösningen är så enkel. I Buffalo (alltså i själva staden) går bara 25% av afro-amerikanska pojkar ut high school. Men visst, om vi sparkar lärarna kommer den siffran säkert att ändras över natt... Nog för att det finns fantastiskt usla lärare här i världen, men ekvationen är mer komplex än dessa analytiker vill låta påskina. Kanske vågar man inte ens tala om hemmet, föräldrar, kulturer och attityder i samma utsträckning här (förra veckan fick jag lära mig att forskare nu åter börjat tala om en kultur av fattigdom, något som gav upphov till skarp kritik på 90-talet, eftersom det skuldbelägger fattiga och så vidare).

Den där filmen är förresten mycket positiv till den sorts friskolor som finns i många delstater och där man får mycket friare händer att utforma utbildningen. Detta fick skolintendenten här att gå i taket efter filmvisningen, enligt tidningen. Så spännande. Sådan dramatik. Det tycks vara så toppstyrt här, över huvud taget. När jag beskrev hur jag jobbar i skolan, tyckte mina vänner, som alltså varit lärare, att det lät mycket annorlunda. Jag behandlas som en kunnig person som klarar av att tolka mål och sedan själv utforma min undervisning utifrån dessa ramar, medan skolan här ofta verkar vara mer detaljstyrd. Teach to the test är såklart också ett fenomen som vi i stort ännu slipper och som ju skulle ta död på ens inspiration på en vecka, för att inte tala om elevernas. Men vad kan man göra om dåliga resultat på statliga prov innebär att man får sparken eller skolan läggs ned? Dan och jag hoppas att vi ska få gå och besöka en skola i staden, helst en public school, för det är mer intressant. Jag har varit på en charter school och det var inte så imponerande alls, men då var å andra sidan inga elever där, så man fick bara se lokalerna och lite hur de jobbar. Det fanns inga metalldetektorer på friskolan, men man hoppas ju lite att man ska få se den andra änden av spektrat.

En annan intressant nyhet är förstås valen som äger rum nästa vecka. Då får vi till exempel veta om Kalifornien ska legalisera gräs (vill inte skriva namnet på det, eftersom jag är helt paranoid när det gäller Internet och nyss har läst Foucault och därför är ännu mer paranoid), vilket är en fråga som har drivits för att staten ska kunna få in pengar på skatt (den är helt pank) istället för att pengarna ska gå till en svart marknad som drivs av våld. Argumenten är många från båda håll och jag har följt det hela med spänning. Mot är förstås att det är farligt och skadligt och att en större social acceptans och större tillgänglighet kan ge ökat bruk. Jag vill lägga till att med tanke på den utbredda kultur som inte ens reagerar för att människor kör när de har druckit, bör detta kunna bli väldigt farligt på vägarna, men å andra sidan bryr sig väl inte människor om det nu heller. För är att polisen inte har resurser nog att lägga på detta och att dessa brott tar resurser från andra utredningar. Ni som har sett the wire kan ju fundera på Hamsterdam där. Det som förvånade mig så mycket i de artiklar som jag har läst, är att bruket i USA är så mycket större än i Holland, där det ju är lagligt. Ett annat argument mot, och ett synnerligen intressant sådant, är att det blir så rörigt med olika lagar i olika delstater. Det ÄR rörigt.

För första gången på ett decennium ska hbt-frågor inte röstas om. Kan ni tänka er att man alltså under ett decennium har haft någon sådan fråga varje gång - i någon delstat? Att det ska vara så känsligt, att det ska vara en så stor sak, hur människor väljer att leva sina liv. Abort ska upp på tapeten i en delstat. Igen. For the umpteenth time... Konstigt att de som hävdar att de gillar small government lägger sig i människors liv mest av alla. Det är en sak som jag diskuterade med en skoförsäljare i Miami (inte den som hånade mina skor, utan en som annan).

Okej. Det var dagens rapport från det underliga landet i väster.

Teater

Då vi fixade gratisbiljetter via Internet (en dag per år kan man få gratisbiljetter till teatrar i nästan alla städer i USA), kunde vi idag gå och se Antony and Cleopatra på en liten teater downtown. Teatern i fråga ligger inne i en biograf, den där som tillhör folket.

Dan och jag gick ungefär en timme i förväg, eftersom det är en ganska lång promenad till teaterdistriket och vi båda är för snåla och för hariga för att lägga 7 dollar på tunnelbana. Det blir för övrigt nästan lika långt att gå till tunnelbanestationen, så what's the point. Det var en alldeles underbar dag med kanske 15 plusgrader och sol, så promenaden var en ren njutning. En av antikaffärerna i vårt kvarter ska stänga, så de har 50% rabatt på allting. Jag fingrade lite i en utgåva av Winnie the Pooh från 1926, men när jag hittade ett plåster i den ändrade jag mig. 3 dollar är i och för sig billigt, men det finns gränser för hur äckliga böcker får vara, till och med för mig! Smycken skulle dock vara fantastiskt roligt att fynda, men vi får gå tillbaka en annan dag, då vi ju hade bråttom.

Teaterdistriktet är verkligen imponerande och eftersom vi hade en stund på oss gick vi in till den största, Shea's, för att höra oss för om billiga biljetter till Mary Poppins och The Nutcracker. Den förstnämnda kunde vi ha sett ikväll, efter Antony and Cleopatra, men eftersom vi alltid måste gå hem så att Dan får ta sin spruta, kunde vi inte idag. Vi ska försöka gå dit imorgon eller på onsdag. Tisdag går inte, och varför får ni nog veta då. Förhoppningsvis blir tisdag en höjdare.

Föreställningen var bra och väldigt 2000-tal. De delade ut skvallerblaskor innan föreställningen med de senaste historierna om parets eskapader och några budbärare hade ersatts av iphones.

När vi vandrade hemåt beslutade vi oss för att stanna till på fat bob's, mest för att grannen mother's hade vita dukar och såg dyrt ut (det vill säga - spara till december). Vi kunde sitta ute utan jackor. Då såg vi ett bekant ansikte, men vi var inte helt säkra. Vi sa ingenting alls, utan tittade bara lite. När vi kom hem, kom hon också hem: det var vår granne. Vi har ju sett henne ofta, och fascinerats över att hon ofta går ut när vi går och lägger oss och kommer hem i gryningen, och därmed känt oss fruktansvärt trista och ocoola. Hur som helst blev hon den första att använda ett svårt ord i ett samtal: lackadaisical. Jag blev så glad att jag ville bjuda in henne till oss för en pratstund, men så får man förstås inte göra!

Vad nu? Läsa inför morgondagen och måhända skriva en liten stund. Vi har båda nya böcker också just nu: Dan läser Point Omega och jag The Scarlet Letter. Hyra bil vore kanske också en tanke, då vi ju har finbesök nästa vecka!

Förresten, om nu någon - med tanke på bilden ovan - tror att jag har skaffat en halloweenvårta, vill jag bara säga att jag inte tar det där med halloween så hårt. I alla fall inte som de två personer som gick till konserthuset med häxutstyrsel och sombrero igår. Nej, det är en cysta (det var ingen finne alltså och jag hörde fel) och den har deklarerat att den vill vara min bff, (googla inte, mamma, det betyder best friends forever på tonårsteveprogramsspråk) till dess att jag hittar en dermatolog som arbetar med annat än botox, vilket vill säga FÖR ALLTID. Snälla svärmor, se till att jag har en tid hos doktorn när jag kommer hem, för min bästa vän kväver mig. Skämmas får man göra för henne eller honom eller den också!

Polsk afton

Buffalo har en mycket stor andel invånare av polsk härkomst och just denna månad uppmärksammas detta. Vi hade gratisbiljetter till filharmonikan igen, denna gång lördagkväll klockan 8 istället för fredag morgon, så att det var lite mer högtidligt, eller hur man nu ska beskriva det. Bäst var Chopinstyckena där gästen Berenika spelade piano.

När vi satt där och lyssnade på de där omöjliga och jobbiga passagerna som låter som ett soundtrack till en krigsfilm, alltså inte Chopin, kunde vi inte sluta fundera på det där med dirigenten. Ingen tittar ju på henne. Hon står där och vevar och vevar med armarna, full av energi och helt inne i det hon gör, men musikerna tittar faktiskt på sina noter. Det är lite mystiskt. Som en trollkarl som står där och vevar med sitt trollspö för att vackra toner ska uppstå, men där tonerna tycks komma till liv helt utan detta trollspö. Nåja. Jag förstår ju att man behöver en dirigent (oj, så lätt att det blir "konduktör" när man är i Amerika) för att veta när man ska börja och sluta och att man därför behöver en hela tiden om det är en stor orkester. Hur som helst är det nog ett av världens märkligaste jobb. Ont som tusan måste det göra efter en konsert med krigsfilmssoundrack också.

Tidigare idag cyklade vi iväg till en klädaffär som ligger i utkanten av staden. Dan fyndade lite, men jag hittade ingenting. När vi skulle cykla hem öppnade sig himlen och vi blev dyngsura. Sura på varandra också. Inte blev det bättre när jag spillde ut risottoriset över spisen (förlåt, mamma!) och vi fick börja om med pincetten igen. Plocka korn efter korn och ta paus med matlagningen. Den är ju inte så lite varm heller, spisen, efter att man har haft på den. Just när vi hade fått upp alla riskorn vi kunde hitta och skulle göra ett nytt försök med risotton, gick fläkten och lampan sönder. Då vi redan har enorma problem med en överambitiös brandvarnare - eller rättare sagt två - kommer vi att få laga mycket försiktigt till dess att någon åtgärdat problemet. Kokt mat i en vecka, kanske.

Det finns inget bättre sätt att få Dan på bra humör när man har felat än att släpa med honom på klassisk konsert! Nej, men det blev bra till sist, då vi båda verkligen uppskattade pianokonserten.

Bilden längst ned är från igår, när vi skulle fira goda nyheter. Burgare på Colter, med andra ord, bland dyngraka kostymnissar. Det är så roligt att gå till kostymnissebarer, i alla fall när det är en prisvärd bar som denna. Klockan var halv sex när vi gick hem och då var de redan inne på partytrick. Man undrar verkligen vad deras fruar säger när de kommer hem från jobbet i det skicket.... Tycker ni att det var ett halvdant firande? Det var helt perfekt - och sedan kunde vi titta på 30 Rock, Seinfeld och American Dad hela kvällen, alla helt utomordentligt intelligenta serier. This is the life, man!

The Movies

Bonnie skulle alltså hämta oss en timme innan filmen började och sedan hämta oss när den var slut. Above and beyond, som vanligt, alltså. Dock blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss... När vi åkte ut åkte vi helt enkelt förbi den biograf som vi trodde att vi skulle gå till, det vill säga den bredvid södra campus. Istället visade det sig att bion låg bortanför flygplatsen i ett köpcentrum därute i ingenstans. Ingenstans ska man väl i och för sig inte kalla det för, då den stora vägen är kantad av affärer och restauranger av ladugårdsproportioner. Ett barns and noble kan vara lika stort som ett svenskt köpcentrum, med andra ord.

Filmen hette conviction, tror vi, och det var en typisk amerikansk film om hårt arbete som sedan lönar sig. Hillary Swank är oftast bra, så det var absolut värt att se filmen. Lite tårar i ögonen sådär mot slutet och så är vi i mål. Dan köpte som vanligt popcorn och vill helst ha smörpopcorn. Här är de inte alltid torra och gula som hemma, utan vita och indränkta i något slags olja som tyvärr lämnar tendenser till fettfläckar på kläderna när man som jag liksom trycker in en näve i munnen och får hälften att falla ned över kroppen. Nåja - den där klänningen lär jag ju inte vilja ha på mig på något år efter det att vi kommit hem, med tanke på hur ofta jag bär den här...

Efter filmen fick man frågor om vad man tyckte och det var så lustigt att höra människor svara. I liked the fact that it was a true story, säger de. Finns det inga påhittade historier kvar, undrar man, när man tittar på de senaste årens stora filmer? Och vad är det som gör att alla tycker att det är bättre bara för att det "har hänt på riktigt"? När vi gick ut gick vi förbi en poster om den senaste Larssonfilmatiseringen. Någon sa: "It's like a foreign movie." Mycket riktigt, tänkte vi.

Efter bion fanns där ingen Bonnie och vi stod ute på en öde parkeringsplats mitt i ingenstans. Lite nervöst var det allt, men till sist kom hon i alla fall. Det var helt klart en upplevelse att åka över 30 minuter enkel väg för att se en gratisfilm. Det är sådant som aldrig skulle löna sig i Sverige!

Ikväll ska vi fira mycket glädjande besked och börja planera för Dans föräldrars besök nästa vecka. I övrigt är det fullt upp - på alla sätt och vis.

Vi hade ju hur mycket tid som helst nyss!

Inte för att det alltid känns som om tiden går särskilt fort, men igår insåg vi båda att vi nog ska sätta lite fart. Det var bara att mejla iväg lite dokument och börja strukturera upp tillvaron. Vi diskuterade länge och väl huruvida vi har gjort något alls, men till sist kom vi fram till att vi har arbetat varje dag och att det bara är fokus som måste ändras nu. Sluta läsa allting till kurserna, med andra ord, och tänka mer på att skriva och utnyttja resurserna.

En av de mer spännande stunderna på dagen är när posten kommer. Man vet ju aldrig om någon har skickat någonting - ett brev eller lite godis, kanske. Idag var det inget sådant i postfacket, utan istället en gigantisk lott från en bilfirma, adresserad till "valued customer" på vår adress. Det händer ganska ofta att man får post till sig där ens namn inte står på kuvertet, utan enbart adressen och något i stil med "concerned citizen" eller "caring person" eller - vanligast - "valued customer". Det känns fullständigt olagligt att skicka ut sådant, men det är det säkert inte. Vi är ju i Amerika. I alla fall skrapade jag jättelotten och fann att jag vunnit antingen en ny KIA eller ett presentkort på walmart eller kontanter. KIA:n kan jag dock inte hämta ut, eftersom min adress och mitt namn inte stämmer med registret, det vill säga eftersom jag inte är skriven här. Synd va? Bäst av allt var att man fick en fasttejpad bilnyckel på den gigantiska lotten, så att man verkligen skulle kunna visualisera hur nära bilägande man hade kommit.

Lunchen intogs idag på en liten lunchrestaurang nära oss: dagens soppa med bröd. Under 30 kronor per person för en stor tallrik soppa är ju inte fel! Påväg hem såg vi att regnet hotade att komma, men vi hann faktiskt hem.

Den rosa magmedicinen visade sig vara högklassig! Det är hemskt så fördomsfull man kan vara.

Strax ska vi gå på bio. B hade gratisbiljetter men vill inte gå själv. Hon skjutsar och hämtar. Så snällt!

Windy Wednesday

Bilderna ovan berättar historien baklänges, egentligen, men det får gå ändå. Längst ned ser ni Dans magmedicin. det var svårt att botanisera bland alla olika typer, som dessutom alltid verkar vara livsfarliga om man läser instruktionerna, så vi tog helt enkelt den billigaste vi kunde hitta. Mycket smart, säkert... Färgen inger en känsla av trygghet och man upplever verkligen att man kan lita på produkten i fråga. Är färgämnen farliga? Inte. Mitt flourskölj är så lila att man kan få lila tänder av det, men förpackningen upplyser en omtänktsamt om detta faktum samt påpekar för en att man kan gå till tandläkaren för att ta bort dessa fläckar om man tycker att det är ett problem. Varför köpte jag den då? Jo, det var det enda munskölj i butiken som innehöll flour. Alla andra innehöll bara alkohol för att döda bakterier...

Onsdagar (eller fredagar om vi är upptagna en onsdag) gäller det att gå upp i svinottan. Seminariet börjar 9, men bussfärden brukar ta mer tid än man kan tro, så man får ta en tidigare buss. Nästa vecka kommer det nog inte ens att vara ljust ute när vi går till bussen. Sträckan vi åker när vi besöker campus kanske är en och en halv mil, men ändå tar det lika lång tid som pendeln till Linköping. Ibland tar det lika lång tid som pendeln plus bussen till universitetet. Om man räknar in promenadtiden, går det definitivt snabbare i Sverige, där det tar fem minuter till stationen, jämfört med de cirka 20 det tar här. Det var en vacker och härlig morgon, i alla fall.

Allting gick strålande bra imorse, och jag hann i god tid till seminariet. Dock vill jag pausa lite vid själva bussfärden och berätta om vår busschaufför. Nu har vi lyckats få samma chaufför på en av linjerna några gånger i rad och han kommer alltid ihåg att vi vill kliva av på ett ställe som egentligen inte är en hållplats. Vi gillar honom. Han ser lite tuff ut, men är en riktig mjukis, en drömmare. Inte för att jag känner honom, men jag känner till hans musik, efter att ha lyssnat på den dag efter dag. Han är en r&b-man. Det är smörigt värre när han får välja. Det som var så frapperande idag var att vi uppmärksammade vad som sades mellan musiksegmenten och då insåg att vi lyssnar på så kallat svart radio. Man skulle som lyssnare till exempel gå in på en hemsida som hette svartamerika.com och fick höra unknown facts om olika svarta historiska personer. Det hör till saken att detta har hänt förut, i den andra bussen. Då var det ett debattprogram på en kanal som också var svart (det låter så konstigt att ens skriva såhär, för hur skulle det låta med en vit kanal - det vore osmakligt, otänkbart och fullständigt politiskt inkorrekt) där man debatterade skolorna och hur demokrater behandlar svarta och andra viktiga frågor. I morse var det mer humor, som till exempel att ungar skulle sluta tjalla på sina föräldrar och respektera dem - alltså inte ringa och berätta att man körde under the influence till balettlektionen utan istället vara tacksam för att man alls fick skjuts - som på den gamla goda tiden. Vi tyckte att det hela var väldigt ovanligt och väldigt märkligt. Man lär sig av att åka kollektivt.

På campus var det liv och rörelse som vanligt och fullt med meningsfulla aktiviteter, som till exempel den ni ser på fotot ovan där studenter står på kö för att till hög musik vandalisera en minibuss. Kul. Studentlivet är så intellektuellt och inspirerande. Jag passar in perfekt.

När vi kom hem, efter en session i biblioteket med det tämligen imponerande utbudet av tidskrifter, hittade vi en ny räkning. Easy come, easy go, som man säger. 50 dollar att betala, alltså. Eftersom det inte regnar och eftersom väderutsikterna är ganska dystra framöver, var det bara att kasta sig på cyklarna och ge sig ut i snålblåsten. Vinden riktigt grep tag i cykeln och några gånger var det nära att vi åkte in i förbipasserande bilar, men det gick bra. Påväg hem såg vi några kids vid en hållplats och befarade att de skulle häckla oss och kanske rent av springa efter oss och gripa tag i cyklarna, men det gjorde de inte. Hur kan man ens få för sig något sådant? Jo, i söndags stannade vi för rött och en bil seglade upp bredvid oss. Killarna i bilen vevade ned rutan (det var en riktigt bonnig truck, förresten) och skrek saker. Han som gapade mest saknade helt framtänder och jag tyckte så synd om honom. Men man kan ju inte säga så. Han frågade efter vägen som vi befann oss på, förmodligen för att vara lustig, och jag sa "what?". Såhär i efterhand vet jag ju att jag borde ha sagt: Oh, you want to go to the dentist? You have to turn around and head north and he'll be on your left side." Men det gjorde jag förstås inte. Och tur är väl det. Hur elak får man bli egentligen, under ett halvår?

Käck vs. check

Vissa ord är så svåra att stava att stava amerikanskt, eftersom man har lärt sig alla på brittiska i skolan... Check ska det i alla fall vara, inte cheque. Fine. Så länge jag slipper lite, nite, och rite.

Efter att ha våndats över att vår stupid tracfone (den heter så här hemma numera) gjorde att vi missade en utflykt i söndags och att vi inte riktigt vet om personerna som vi skulle åka på utflykt med är arga på oss eller inte, beslutade vi oss för att ge oss iväg till en bank för att försöka lösa in den check som Dan fick från neurologen, eftersom de hade tagit för mycket betalt av oss där. Checken var utställd till en viss bank, så vi åkte till det lokala kontoret här på Elmwood. Det första kvinnan i kassan sa till oss var att det hela skulle kosta fem dollar - trots att det är den banken som man ska gå till, enligt checken. Okej, tänkte vi och skulle utföra transaktionen. Det är smällar man får ta... Ok, then I'm gonna need to see two forms of ID. Okej, tänkte vi och visade upp passet, visumet och det svenska körkortet. Oh no, you need to have an ID issued by the State of New York. Otherwise, I can't help you. Jaha, tänkte vi, ännu lugna, vi förklarar väl saken för henne... You see, we're from Sweden and bla, bla, bla. Well, I'm sorry, sa hon, but I can't accept a passport only. This Swedish ID, it won't work. Vad svarar man på en sådan sak? Vad säger man? Man kan ju inte ställa sig där och skrika alla invektiv man kommer på, särskilt inte med tanke på kameror och annat. Inte heller kan man låta det vara, bara strunta i det. Jag sa: You know, Sweden is a real country. It has a state that issues ID:s for people and they don't just hand them out to anyone who asks. I didn't make this country up - it actually exists and it is just as thorough as yours and it has a king and a queen and everything. Plus this other ID, your government issued that. It took almost 100 hours to fill in the forms. Kändes skönt, faktiskt.

Vi fick cykla vidare och prova andra banker, men i dessa, som dock godtog ett pass som id, behövde man öppna ett bankkonto för att få ut pengarna. Mycket jobb för 50 dollar. Sura och trötta och arga på hela världen cyklade vi så vidare till The Albright Knox Art Gallery här i staden, eftersom Dan har fått sitt mecenatkort nu och därmed studentrabatt. Det är ett mycket vackert muesum som också har en imponerande samling. Konst är ett bra sätt att hantera ångest och ilska på, för när vi gick omkring därinne bland alla tavlor (bland annat Rauschenberg, Pollock, Rothko, Chagall, Kandinsky, Matisse, Picasso, Braque, Balla, Mondrian, Johns, De Kooning, Van Gogh) kände vi oss mycket mindre nedslagna. För man BLIR nedslagen här - om man har otur rent bokstavligen nedslagen, men om inte annat helt säkert bildligt talat - och då måste man hitta en ventil som inte inbegriper beteende som gör att man hamnar i trubbel. För det gör man också så lätt här. Jag lovar att mitt pass hade räckt för att identifiera mig om jag hade ställt till med ett himla liv och blivit haffad för det.

Lunch på museirestaurangen: soppa och smörgås. De hade dukar. Men papper över dukarna...

När vi hade stärkt oss så pass, kunde vi cykla hela vägen ned till centrum till byggnaden med gulddomen. Det är nämligen denna banks huvudkontor. Byggnaden är fantastisk och ni kan se bilder på taket ovan. Vi gick fram till kassan, berättade att vi var från Sverige, att Dan hade blivit sjuk, att vi hade fått betala för mycket, att vi hade en check. Visst, sa hon. Det går utmärkt. Det enda jag behöver är pass, signatur och fingeravtryck. Det sistnämnda är ju lite udda, men jag förstår dem. En annan bank hade för övrigt en skylt vid ingången där man ombads ta av sig sina solglasögon, sin luva och sin hatt innan man gick in, av säkerhetsskäl...

Det blev en lång cykeltur idag med andra ord, men vi löste problemet! Det känns ofta som om vi är urban explorers när vi cyklar omkring i tung trafik på omöjliga gator och försöker hitta en viss byggnad, försöker kunna låsa fast cyklarna någonstans och gå in och få saker ordnade. Det är ett heltidsjobb.

Nu sitter vi båda med våra anda heltidsjobb!

Några vykort från Miami Beach

The airport blues

Från morgonens fantastiska simtur i havet, har det gått stadigt utför med dagen. Bussfärden till tågstationen tog en hel timme och så snart vi lämnat Miami Beach ändrade också klientelet karaktär. När vi närmade oss stationen var det hela ett fruktansvärt ödeland. Väl framme hade vi missat tåget med några minuter och nästa skulle inte anlända förrän en timme senare. Alltid roligt att sitta på en öde perrong mitt i ingenstans och glo i en timme... Inte så illa som tågresan mellan Baden-Baden och Strasbourg, där man får vänta på en ännu mer spöklik perrong.

Vi fick inte så mycket sömn inatt, så de håller på att renovera rummet intill vårt. Det är fredag idag och vi antar att de mycket högljudda byggarbetarna vill sluta tidigare. Således började de klockan sex i morse. Klockan sex! Tripadvisor ska få höra vad jag tycker om det (fast jag fegar alltid ur och tycker synd om hotellägarna och så slutar det med att jag inte skriver något om det alls - jag har ju inte ens nämnt namnet på hotellet här - precis därför - samt eftersom de kanske använder googles översättningsverktyg, hittar den galla jag spytt och tar pengar av mig genom den kopia de har på mitt kreditkort, ett förfarande som jag fann ytterst förbluffande).

Nu sitter vi på FFL och väntar på ett försenat flygplan till Buffalo. Flygplatsen brukade vara bland det bästa jag visste: man kunde titta på alla människor och fundera över vart de skulle åka och vad de skulle göra; man kunde köpa böcker och tidningar på impuls; man kunde köpa smink, sorter som man inte kunde få tag på annars (om man, som jag, bodde i glesbygden och Internethandel var ett okänt begrepp). Det var kort sagt spännande att befinna sig på flygplatsen. Nu tycker varken Dan eller jag att det är så spännande... Funderar på att gå och impulsköpa en i-pod i automaten bara för att ha något att göra, men inser samtidigt att jag varken behöver eller har råd med en ny i-pod just nu. Roliga automater, dock.

Gårdagen var väldigt trevlig. Vi hade tur och hittade en restaurang med en bra deal. De har så hög konkurrens här, att de måste locka med fasta priser eller att man får en rätt gratis. Inte för att det är billigt att äta ute - det är det ju inte - men det kostar mindre än man skulle kunna förvänta sig.

Det har varit en fantastisk kortvecka med många vackra vyer och härliga bad. Vi ska lägga upp lite vykort när vi kommer hem! Miami Beach besöker vi gärna igen! Nu blir det Western NY igen och förhoppningsvis inte snöstorm. Det tycks finnas risk för oväder däruppe nu.

Miami, part two, eller de halvgamla och havet

På nyheterna har man i flera dagar varnat för en orkan vars namn jag inte kan erinra mig. Visst har vi haft några skurar, men det har inte varit så farligt som vi befarade. De flesta här bryr sig inte ens om det regnar.

I morse var det fantastiskt vackert ute. Himlen var så dramatisk, lite som en Caspar David Friedrich-himmel. Det fanns egentligen bara en sak att göra: skynda sig ut och ta ett dopp i havet innan regnet. Lite lyxigt är det allt att få bada i havet i mitten av oktober! Man tänker: vi vaknade i SOUTH BEACH MIAMI idag! Sweet.

Det där med paraply är ett ständigt gissel, var vi än befinner oss i världen. Man glömmer det alltid eller så tappar man bort det - eller, om man är i Buffalo eller Linköping där det ständigt blåser, så går det sönder. Igår blev jag av med ett som jag nästan glömde i Bermudadreieck i Wien för något år sedan, men som ändå lyckats finnas vid min sida i tre år. Nu får vi köpa nya. Igen.

Dagen har vi fördrivit genom att promenera och äta på ett kubanskt kafé, besöka Bass Museum of Art (ingen höjdare - konstverk i någons skola eller sådana som man måste ha ett frågetecken efter konstnärens namn på, brukar inte direkt vara huvudattraktionerna i Europa...), holocaust memorial och the botanical garden. Vårt rum håller inte direkt den standard vi skulle önska, så vi försöker att hålla oss borta så mycket som möjligt. Inga kackerlackor (sådana ser man dock på gatorna, lika stora som i New York City men plattare), men lite annat dumt, som dålig städning och helt enkelt skitful dekor.

För 300 kronor per natt kan man inte förvänta sig så mycket (så billigt att det inte är klokt), och vi har ändå strandhanddukar, wi-fi på rummet, frukost, kylskåp, spis, havsutsikt och teve. Dock tror jag att vi har blivit alldeles för bortskämda för hotell som dessa. Inte som när vi var i London första gången och blev förkylda i det äckligaste hotellrum jag sett och vi ändå var nöjda bara för att vi var i London. Nej, det är nästan aldrig värt det att snåla in på hotell, tänker vi tio år och trettiotalet resor senare. Fyra stjärnor är precis perfekt, thank you. Tyvärr dröjer det till nyår innan vi bor så fint igen - då blir det en svit på Manhattan. Det bästa av allt är att jag bokade i juni. Hade jag bokat sviten nu, hade den kostat mer än tre gånger så mycket. Det var ett sådant ofattbart fynd att jag hade fått betala lika mycket för ett rum utan badrum någonstans på Upper West Side...

Imorgon åker vi tillbaka igen. Först buss till en tågstation mitt i ingenstans, nära superfarliga Opa-Locka. Sedan tåg till Fort Lauderdale. Sedan hem. Hoppas att det går smidigt. Om vi har tur hinner vi bada imorgon bitti också, om inte orkanen har nått hit, förstås. I sådana fall har vi helt andra problem.