That was like totally uncalled for!

Dagen har bjudit på en klarblå himmel helt utan moln och en värme som vida överträffar ens förväntningar på en oktoberdag. Kanske går vi till teaterdistriktet i eftermiddag, när det nu är så fint väder.

Morgonens seminarium var häpnadsväckande, på flera sätt. Eftersom jag inte nämner några namn och inte anser det vara troligt att de berörda parterna någonsin läser detta, tänker jag beskriva vad som hände.

Varje vecka ska en eller två studenter hålla presentationer, vilka ska vara 40 minuter långa. Dessa är vanligtvis endast skrivna texter som läses högt, trots att det självfallet inte var det som var tanken. Denna vecka skulle en student som inte riktigt uttrycker sig som övriga hålla sitt föredrag. För att snabbt ge er en bild av vad jag menar, kan jag säga att hon aldrig uttalar "g" i slutet av ord, utan använder former i stil med runnin' och discussin'. Vidare gör hon flitigare bruk av småord av typen "sort of" och "like", ofta i en hisnande kombination med svåra teoretiska termer. Dessutom avslutas nästan varje sats som en fråga, vilket är så vanligt att det dock knappast utmärker henne. Allt detta tror jag gör att hon blir mer granskad än övriga av sina kurskamrater - det vet vi ju alla att en uppsats som är välskriven kan förföra även med ganska ihåliga argument, medan en mindre välskriven uppsats aldrig kan dölja sådan ihålighet.

Under hennes föreläsning gjorde jag ett antal noteringar i mina anteckningar över saker som inte riktigt stämde och sådant som har missuppfattats. Däremot tog jag inte upp några av dessa punkter i den efterföljande diskussionen, då jag tänker mig att det är obehagligt att någon som inte befinner sig i klassrummet på samma villkor som en själv och vars namn man inte kan kritiserar en. Det skulle kännas som ett påhopp, tänkte jag. Andra tog upp den kritik jag hade noterat, så det var inte någon förlust för någon att jag höll tyst.

Det som gör mig så upprörd idag är dock inte det faktum att presentationen hade brister, utan att två av de andra seminariedeltagarna - två som satt intill mig - skickade lappar till varandra under hennes föreläsning. Tyvärr satt jag så nära att jag också kunde läsa vad som stod på en del av dessa. Kan ni tänka er att vuxna studenter (en av dem helt uppenbart mer vuxen än de övriga vad gäller ålder) roar sig med att kommentera en pågående framställning och med att dessutom göra sig lustiga över den? Det var nästan så att jag glömde bort att jag inte har rätten att säga till, att jag inte är läraren, för det hela var fullständigt oacceptabelt. Dessa två verkade inte ha någon tanke på att föreläsaren själv skulle kunna se själva utbytet och därmed tappa såväl modet som tråden. Nu hände inte detta och jag är ganska säker på att hon är lyckligt ovetande, men jag vet. Jag vet hur elaka de är nu. Och det grämer mig något alldeles vansinnigt mycket att jag missar nästa vecka, när en av kommentatorerna ska presentera. Man hade kunnat utföra samma operation när hon föreläser, och eftersom hon ju själv ägnar sig åt sådant, skulle hon säkert märka det också - och ogilla det. Annars kunde man bara ha roat sig med att se om nu denna person är så fullkomlig och perfekt att hennes egen presentation är en obestridlig triumf.

När jag talade med en annan person under rasten, upptäckte jag att dessa små kommentarer utbyttes igen bredvid mig och då kände jag mig väldigt illa till mods. Det är mycket möjligt att någonting som jag sade gav upphov till denna brevväxling. Helst vill jag inte gå tillbaka alls, men de ska inte få förstöra mina planer. Det är väl bättre att det finns en till välvillig person i rummet än en mindre...

Efter seminariet stannade två personer kvar i rummet. Jag stod utanför för att studera ett kalendarium av intresse och råkade då höra att de grälade. Den ene sa till den andra att ja, jag håller med, men vi är inte här för att klanka ned på varandra. Det är faktiskt inte därför vi är här. Nej, tänkte jag, det är det sannerligen inte. Om ni tror att detta är en isolerad händelse, tror ni fel. Dan har iakttagit personerna som strömmat ut ur salen och sett att grimaser och annat förekommit då någon helt enkelt stör sig på någonting som någon har sagt, eller snarare på den någon som har sagt något. Om jag har fått några nya vänner? I min egen ålder - nej. None. Däremot har jag hittat personer som jag kan tala med och som faktiskt hälsar när de träffar mig i korridorerna. Vilken seger.

Och nu kommer vi till den svåraste frågan: är det jag som inte har förstått hur tävlingsinriktad jag borde vara? Underskattar jag den biten och är jag egentligen naiv när jag inte ser det hela som en tävling?