Stadsbiblioteket

Igår blev jag nekad ett lånekort på stadsbiblioteket nere i stan, eftersom jag behövde ha med mig ett brev adresserat till mig själv för att kunna bevisa att det är min adress. Sedan behövde jag ett pass också, då mitt körkort mest fick kvinnan bakom disken att skratta. Det såg så roligt ut, sa hon.

Idag begav jag mig tillbaka med allting som jag hade blivit tillsagd att ha med mig. Nu fick jag också ett lånekort! Då var det bara att försöka få låna hem den där referensboken som Bruce sa att jag kanske skulle få låna hem. Bruce var inte där, men jag gick fram till disken och förklarade situationen. Gissa om jag blev snopen när mannen sa att det är omöjligt för mig att få låna hem den, då jag nyss fått mitt lånekort och därför inte hunnit bevisa att jag är att lita på. Hur lång är prövotiden, frågar jag. Sex månader, svarar han. Okej.

Någonting sade mig att han nog skulle kunna göra ett undantag för lilla mig om jag bara förklarade vem jag var och vad jag skulle ha denna bok till. Jag är forskare. Jag är på besök. Ska hem om sex månader. Det gör dig inte direkt mer trovärdig, svarade han, eftersom du ju ska åka härifrån och då har vi inga garantier alls. Okej. Jag förstår. Vad göra? Tänkte ändå att denna bokälskare nog måste sörja lite när han ser sig omkring på avdelningen, där de enda aktiviteter som pågår inbegriper i-pod, mobil eller dator. Ingen läser någonting tryckt över huvud taget. Från bokälskare till bokälskare, således: Jag är ju här för att jag älskar böcker, respekterar det skrivna ordet. Det är mitt jobb. Jag ser att ni har många vakter här. Jag har aldrig sett en vakt på ett bibliotek förut. Kanske finns det i arkiv med värdefulla böcker i Sverige, men inte såhär. Jag antar att de inte bara vaktar böckerna? Eh, nej, svarar han, och förklarar att det här är ju downtown, och då får man lite andra problem. De är här för att skydda oss alla. Och jag tänker måtte jag få låna hem boken så att jag inte måste sitta här jämt, för det är ingen lugn och trygg miljö. Och visst. Tre veckor, varsågod. Vi litar på att vi får tillbaka den. Yes!

Dan och jag satte oss ned på det fina fiket i biblioteket och bläddrade i böckerna som vi tänkt låna. Plötsligt slog det mig hur djup klyftan är mellan folk och folk här. In strömmade alla kontorsnissar för att äta lunch och en veritabel åder av unga, vita karriärmänniskor flöt genom lokalen. Utanför fiket ser jag famljer som har en korg med dvd-filmer som de ska låna, någon med en korg cd-skivor, någon med Cosmopolitan. Går ett varv för att se vad de har i form av fiktion. Harlequin, romance, mystery, young adults och illustrerade böcker. Samt lite vanlig fiction. Jag tyckte lite synd om de bibliotekarier som jobbar där, men så tänkte jag att ett bibliotek såklart ska vara till för folket, och om folket i just detta kvarter behöver få låna filmer, datorer och skivor, om de vill läsa romances och mystery books, så är det väl så det ska vara. Eller?

Högt och lågt, helt klart, eftersom de har Mark Twain-utställningen, en bokhandel med förstautgåvor och annat spännande, samt det där fina caféet.

Jag visste inte vad klassklyftor var innan jag kom hit. Jag trodde nog att jag visste, men det blir så mycket mer konkretiserat här. Den höga kvinnan som talar med sig själv befinner sig så långt ifrån den unga affärskvinnan som inte kan slita sig från sin i-phone. Ändå står de nästan bredvid varandra. Jag undrar om de ser varandra alls, eller om några av figurerna på biblioteket är skuggvarelser för de övriga. Om de befinner sig i olika världar.