När man sitter här och skriver tappar man ibland tråden därför att det som händer utanför fönstret är så spännande. Samtalen är det allra bästa. Just nu gick en kvinna förbi och talade i telefon väldigt högt. Gissningsvis var samtalspartnern en pojkvän, för hon sa något om att hon minsann skulle visa honom och it's gonna be good (black vernacular - min anmärkning!) Förra veckan var det någon som sa att that's what she gets for being a w---e! Hon sa det till sin pojkvän, så ni kan tänka er hur länge jag försökte pussla ihop det samtalet... Nåväl. Focus!
Just när vi började oroa oss för vintern och kylan, just när vi satt och huttrade som mest härinne, och just som jag hade fallit till föga och bokat in en Miamiresa, skruvade de på värmen här i huset. Och det med besked! När vi kom hem från universitetet idag, var det över 30 grader i vardagsrummet. Värmen fullkomligen sprutar ut ur elementet och man är nästan lite rädd för att "baren" som står ovanpå elementet (mest bubbelvatten och vatten i politiskt korrekta plastflaskor) ska smälta och bilda ångor giftigare än den bly som redan inandas med varje andetag vi tar här inne. Visst är det fint, förresten, att man i världens mest avancerade land helt enkelt låter hyresgästerna skriva under ett kontrakt på att de är medvetna om hur farligt det kan vara att bo i lägenheterna, istället för att faktiskt åtgärda saken? Jaså, har vi farlig blyfärg i huset? Äh, så länge de inte kan stämma oss gör det väl inget?
När vi nu ändå är inne på de paradoxer som jag finner med tilltagande hastighet i detta ack så avancerade land, det världsledande och allas vår storebror, kan jag ta upp en annan sak som jag har lite svårt att förena med den där bilden av Amerika som vi så lätt köper gång på gång: checkhäftet. När jag skulle betala Dans skyhöga medical idag, vägrade den nya på kontoret ta mitt kreditkort. Nej, sa hon, vi tar bara check eller money order. Men, sa jag och höll på att ta till krokodiltårarna igen, MIKE lät mig alltid betala med kort. Han ringde en kvinna på kontoret och gav henne numret. Ja, sa hon. Mike är inte här längre. Käre Mike - vad ska jag ta mig till utan dig - tänkte jag. Till slut fick jag tag på Linda som jag pratade med innan hösten. Hon som skulle till Delaware på semester och som också lät mig betala så. Hon blev nog smickrad att jag kom ihåg henne, för plötsligt skulle den nya minsann försöka fixa det hela. Jag minns checkhäften som fragment från min barndom på 80-talet. Hur mamma satt och fyllde i det där häftet och förde anteckningar. Det är liksom så oskyldigt och gulligt, förteknologiskt. Inte trodde man väl att amerikanerna, som ju är så förbannat avancerade, skulle vara beroende av sådana primitiva medel för betalning.
När vi nu ändå är inne på de paradoxer som jag finner med tilltagande hastighet i detta ack så avancerade land, det världsledande och allas vår storebror, kan jag ta upp en annan sak som jag har lite svårt att förena med den där bilden av Amerika som vi så lätt köper gång på gång: checkhäftet. När jag skulle betala Dans skyhöga medical idag, vägrade den nya på kontoret ta mitt kreditkort. Nej, sa hon, vi tar bara check eller money order. Men, sa jag och höll på att ta till krokodiltårarna igen, MIKE lät mig alltid betala med kort. Han ringde en kvinna på kontoret och gav henne numret. Ja, sa hon. Mike är inte här längre. Käre Mike - vad ska jag ta mig till utan dig - tänkte jag. Till slut fick jag tag på Linda som jag pratade med innan hösten. Hon som skulle till Delaware på semester och som också lät mig betala så. Hon blev nog smickrad att jag kom ihåg henne, för plötsligt skulle den nya minsann försöka fixa det hela. Jag minns checkhäften som fragment från min barndom på 80-talet. Hur mamma satt och fyllde i det där häftet och förde anteckningar. Det är liksom så oskyldigt och gulligt, förteknologiskt. Inte trodde man väl att amerikanerna, som ju är så förbannat avancerade, skulle vara beroende av sådana primitiva medel för betalning.
De säger ju att detta århundrade tillhör någon annan, att det inte är Amerikas. Det är faktiskt ganska uppenbart, tycker jag, när man är här, för de ligger så efter på så många plan. Ändå ska jag erkänna att jag älskar deras dramaserier, många av deras komedier, deras litteratur och mycket av deras musik. Där ser man storheten. (Fast man får inte säga vad man vill på teve och visste ni att Family Guy och The Simpsons går på kvällarna här och inte som i Sverige på eftermiddag och tidig afton så att barn kan se? Herregud, jag visar ju Simpsons for educational purposes...Så vågat, så galet. Så cool jag är.) Om jag verkar bitter ska jag erkänna att jag har haft mina strider idag, bland annat med litteraturteori.... Dan har haft sina strider med hamburgarkungen och spilld läsk (men man ska ju inte gråta över spilld läsk, förstås).
Igår var Dan och jag på en teaterföreställning om Mother Jones, en fackföreningshjälte i landet. Det var på en teater som heter den subversiva teatern och vars motto lyder: "While most theatres are devoted to babysitting the upper-middle class with mind-numbing drivel,..." och ni kan tänka er resten. Lite illa är det kanske att en pjäs som handlar om någonting så självklart som att gruvarbetare inte ska behöva riskera livet och att människor ska organisera sig för att se till att de får de rättigheter de ska kunna kräva ska behöva sättas upp på den SUBVERSIVA teatern, men nåväl. I Sverige är det kanske subversivt, när jag tänker efter, för jag tycker mig minnas att centerns ungdomsförbund hade något osmakligt slagord som det där, ett som verkligen visar hur mogna de är... I alla fall var det en spännande föreställning med ett riktigt bra liveband (The Erie Lackawanna Railroad Band) och några för oss nu kända ansikten! Vår vän Sharon spelade huvudrollen och killen på bokhandeln spelade en av de stora rollerna också! Liten värld. Inte minst då denna teater inte har några pengar och ligger i en övergiven fabrik...
Vi skulle gå till en annan teater ikväll, men det kan nog få bli en annan gång. Jag är så trött efter att ha ringt till hyresvärden om värmen, låset som inte funkar, larmet som går hela tiden och den där boken som man bara fick låna i TVÅ TIMMAR. Lägg därtill årets 46:e eller 47:e mord, denna gång en 15-åring som dog när någon avfyrade 19 rounds (som ni kanske har märkt, är denna blogg en hyllning till svengelskan, i dess, enligt vår mening, finaste form - och vi vet ändå inte vad en round är, men kanske ett magasin, så 19 gånger kanske 20 skott) mot hennes hem i universitetsdistriktet (ett av de värsta i staden). Till de föräldrar som just nu får panik, kan vi säga att detta är det södra campus, och inte norra, där vi håller till. Norra ligger i en av Amerikas tryggaste städer, Amherst). Tur att vi har människor som visar oss världens goda sidor. Vad sägs om grönsakslasset som kom igår?
Igår var Dan och jag på en teaterföreställning om Mother Jones, en fackföreningshjälte i landet. Det var på en teater som heter den subversiva teatern och vars motto lyder: "While most theatres are devoted to babysitting the upper-middle class with mind-numbing drivel,..." och ni kan tänka er resten. Lite illa är det kanske att en pjäs som handlar om någonting så självklart som att gruvarbetare inte ska behöva riskera livet och att människor ska organisera sig för att se till att de får de rättigheter de ska kunna kräva ska behöva sättas upp på den SUBVERSIVA teatern, men nåväl. I Sverige är det kanske subversivt, när jag tänker efter, för jag tycker mig minnas att centerns ungdomsförbund hade något osmakligt slagord som det där, ett som verkligen visar hur mogna de är... I alla fall var det en spännande föreställning med ett riktigt bra liveband (The Erie Lackawanna Railroad Band) och några för oss nu kända ansikten! Vår vän Sharon spelade huvudrollen och killen på bokhandeln spelade en av de stora rollerna också! Liten värld. Inte minst då denna teater inte har några pengar och ligger i en övergiven fabrik...
Vi skulle gå till en annan teater ikväll, men det kan nog få bli en annan gång. Jag är så trött efter att ha ringt till hyresvärden om värmen, låset som inte funkar, larmet som går hela tiden och den där boken som man bara fick låna i TVÅ TIMMAR. Lägg därtill årets 46:e eller 47:e mord, denna gång en 15-åring som dog när någon avfyrade 19 rounds (som ni kanske har märkt, är denna blogg en hyllning till svengelskan, i dess, enligt vår mening, finaste form - och vi vet ändå inte vad en round är, men kanske ett magasin, så 19 gånger kanske 20 skott) mot hennes hem i universitetsdistriktet (ett av de värsta i staden). Till de föräldrar som just nu får panik, kan vi säga att detta är det södra campus, och inte norra, där vi håller till. Norra ligger i en av Amerikas tryggaste städer, Amherst). Tur att vi har människor som visar oss världens goda sidor. Vad sägs om grönsakslasset som kom igår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar