Dagens titel är ett, kanske inte helt lyckat, försök att göra er uppmärksamma på det faktum att detta är en spansktalande stad, samtidigt som jag vill framhålla hur ont det gör i mina fötter efter dagens (och nattens) promenader...
Jag visste förstås innan att spanska är ett mycket stort språk i USA, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att man skulle höra mer spanska än engelska. Ibland kan man inte ens föra ett samtal på engelska med personal på hotell och restauranger, då de inte förstår vad man säger. Visst, det är väl jag som borde kunna tala spanska, men jag tänkte att det kunde vara värt en liten kommentar. När Dan beställde en espresso igår kväll (den serverades i en liten medicinkopp och innehöll mer socker än koffein), svarade kvinnan bakom disken: si, si, si.
Igår kväll var vi ute sent och hade hur trevligt som helst, eftersom vi bestämde oss för att helt och hållet omfamna stämningen här. En sådan inställning innebär till exempel att man inte hånar de andra i baren eller gör sig lustig över deras kläder eller plastikattribut, att man inte hånar musiken på baren eller gör sig lustig över den, samt att man inte blir irriterad över priset på saker. Det fungerade hur bra som helst, men nog grävde det allt ett litet hål i plånboken!
Idag har vi hållit till på Lincoln Road Mall och gått i affärer, promenerat på the board walk längsmed stranden (och då kunde vi inte låta bli att skratta lite när två kvinnor powerwalkade - helt ombytta, så att säga, och ändå gav upp långt före oss - och vi skulle bara se oss omkring lite innan vi gick till rummet för att borsta tänderna efter frukosten). Det är svårt att hänga med i vårt tempo. Det blir många mil per dag.
Tyvär har mina sandaler gått sönder lite, men jag vill inte köpa nya i oktober, och dessutom har jag redan tre plåster på fötterna efter nattens promenad. Vi gick in i en av de finare skoaffärerna här och det var då det hemska hände: this was the day I got mocked by the gay shoe man. Föreställ er följande: jag går in i affären med min make för att titta på skor. Jag pratar med innehavarna som då frågar om Dan och jag är tillsammans eller inte (händer så ofta att jag inte riktigt bryr mig längre - min teori är att svensk stil, det vill säga popsnörelooken, signalerar helt andra saker här än hemma). Jag förklarar att vi är det, och riktigt ser hur han tänker, stackars Dan... Sedan kommer den dräpande kommentaren, dödsstöten: You need to get new shoes. Han tittar på Dan och säger, you know she really does. They're broken and YOU have to walk next to her. Jag sa: Okay, thank you so much. I'll take my broken shoes with me and leave, then. Dan hann aldrig fatta vad som hade hänt, så jag fick förklara för honom. Det man undrar är ju varför han inte sa (till Dan som är man och som därför antas betala saker åt mig, varför han också alltid får notan på restauranger, vilket är lite komiskt, då jag håller i pengarna, men jag ger honom pengar innan så att jag slipper skämmas och se ut som misslyckad karriärkvinna istället för en fabulous lyxhustru) att jag borde få nya skor för att det är jag värd, eller något sådant.
Miami Beach är mycket märkligt. God mat, vacker strand, fina art déco-hus, men också många tomma, fallfärdiga hotell. Vi får se om vi åker in till Miami imorgon, eller om det blir en dag på stranden.
Jag visste förstås innan att spanska är ett mycket stort språk i USA, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att man skulle höra mer spanska än engelska. Ibland kan man inte ens föra ett samtal på engelska med personal på hotell och restauranger, då de inte förstår vad man säger. Visst, det är väl jag som borde kunna tala spanska, men jag tänkte att det kunde vara värt en liten kommentar. När Dan beställde en espresso igår kväll (den serverades i en liten medicinkopp och innehöll mer socker än koffein), svarade kvinnan bakom disken: si, si, si.
Igår kväll var vi ute sent och hade hur trevligt som helst, eftersom vi bestämde oss för att helt och hållet omfamna stämningen här. En sådan inställning innebär till exempel att man inte hånar de andra i baren eller gör sig lustig över deras kläder eller plastikattribut, att man inte hånar musiken på baren eller gör sig lustig över den, samt att man inte blir irriterad över priset på saker. Det fungerade hur bra som helst, men nog grävde det allt ett litet hål i plånboken!
Idag har vi hållit till på Lincoln Road Mall och gått i affärer, promenerat på the board walk längsmed stranden (och då kunde vi inte låta bli att skratta lite när två kvinnor powerwalkade - helt ombytta, så att säga, och ändå gav upp långt före oss - och vi skulle bara se oss omkring lite innan vi gick till rummet för att borsta tänderna efter frukosten). Det är svårt att hänga med i vårt tempo. Det blir många mil per dag.
Tyvär har mina sandaler gått sönder lite, men jag vill inte köpa nya i oktober, och dessutom har jag redan tre plåster på fötterna efter nattens promenad. Vi gick in i en av de finare skoaffärerna här och det var då det hemska hände: this was the day I got mocked by the gay shoe man. Föreställ er följande: jag går in i affären med min make för att titta på skor. Jag pratar med innehavarna som då frågar om Dan och jag är tillsammans eller inte (händer så ofta att jag inte riktigt bryr mig längre - min teori är att svensk stil, det vill säga popsnörelooken, signalerar helt andra saker här än hemma). Jag förklarar att vi är det, och riktigt ser hur han tänker, stackars Dan... Sedan kommer den dräpande kommentaren, dödsstöten: You need to get new shoes. Han tittar på Dan och säger, you know she really does. They're broken and YOU have to walk next to her. Jag sa: Okay, thank you so much. I'll take my broken shoes with me and leave, then. Dan hann aldrig fatta vad som hade hänt, så jag fick förklara för honom. Det man undrar är ju varför han inte sa (till Dan som är man och som därför antas betala saker åt mig, varför han också alltid får notan på restauranger, vilket är lite komiskt, då jag håller i pengarna, men jag ger honom pengar innan så att jag slipper skämmas och se ut som misslyckad karriärkvinna istället för en fabulous lyxhustru) att jag borde få nya skor för att det är jag värd, eller något sådant.
Miami Beach är mycket märkligt. God mat, vacker strand, fina art déco-hus, men också många tomma, fallfärdiga hotell. Vi får se om vi åker in till Miami imorgon, eller om det blir en dag på stranden.
Den sista bilden är från tågstationen utanför staden, så man kan se Miami i fjärran. Förfallet, såklart, men vi tror att det är för att de helt enkelt har för stor yta i detta land. Det finns liksom ingen anledning att hålla allting snyggt. Om man jämför med Monaco är skillnaden uppenbar och därmed anser vi att det måste vara vetenskapligt bevisat att det är överflödet av yta som är problemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar