En elegi för alla sorger den här hösten...

Konstigt att man kan längta bort när man redan är borta... Hur som helst har jag nästan övertygat Dan om att vi har råd med både Boston och Miami, två mycket olika destinationer, men precis vad vi behöver. Det kan regna mycket i slutet av oktober i Miami, men vem bryr sig när det är som det är. Hoodiesarna har plockats fram för vintern och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte vore rädd - jag var rädd för hoodies i privatskolan, för bövelen!

I veckan ska vi gå på teater flera gånger med Bonnie och dessutom har grannen och tjejen föreslagit fotboll på söndag. Kul (för Dan, alltså, inte för mig...). Hur som helst tänker jag ibland att det är anskrämligt att människor som alltid drömt sig bort får en kick av att drömma sig bort igen när de väl är borta... Vi planerar just nu sportlovet i Berlin, så det säger något. Men Berlin är någonting alldeles extra, måste jag säga. Nu blir det Otto, tror jag, i Charlottenburg. Berlin, jag ÄLSKAR dig!

Idag blev jag förresten livrädd när jag åt frukost och plötsligt såg Sylvester stå utanför fönsteret. Tidigare har jag allt haft lite svårt att verkligen förså medelklassens (vad jag tyckte) överdrivna rädsla för hemlösa och dagdrivare. Nu hamnade Sylvester mitt i min frukost... Jag sprang till andra sidan rummet och gömde mig i fåtöljen- Vad säger det om mig som medborgare? Till mitt försvar kan jag säga att han verkligen förvarar sina saker intill mitt fönster, inte bara utanför. Han kliver in i busken och hämtar, så att hans ansikte är mot glaset. Jag tror faktiskt att han såg hur jag sprang... I flera veckors tid har han haft våra buskar som förvaring för sina tillhörigheter, däribland skjortan han bar idag och den pant med vilken han köper de få öl han har råd med. Indieskägg hade han också, så egentligen borde han kunna röra sig fritt i indiekretsar utan att någon ser att han är hemlös. Jag säger inte det för att vara nedlåtande: Dan har rutig skjorta och skägg (om man cyklar i Buffalo i annan utstyrsel är man konstig) och säger att han inte ska klippa sig förrän han kommer hem. Det ska inte jag heller göra, men jag är tjej (thank you for stating the obvious) och vill veta vad som händer när man låter håret bli längre än den magiska gräns som går vid behåbandet enligt tillförlitlig cosmoforskning. Hur det ska gå för Dan är en annan story. Jag ville inte att pappa skulle klippa hans hår, då han då också skulle hållas ansvarig för resulatet. Regina, kom hit! Jag har inte klippt mig sedan... for ever!

Annat? Vi tänker positivt och hoppas och tror att människor som inte har gjort någonting ont någonsin måste behandlas väl av universum. Därav titeln.