Gårdagen var mestadels deppig, trots the marknaden som ni ser på bild nummer två och som var mysigt och gullig och fick Elmwood att sjuda av liv under dagen. Vi hade gett upp hoppet om Toronto, eftersom bussbiljetterna inte gick att boka. Vi var så trötta på det här landet. Inte nog med att vi som billösa går miste om en mängd aktiviteter, vi ska dessutom behöva vara rädda. Den senaste tidens våld och skjutningar har skärrat oss lite. Polisen tror att gängen har try outs och att det är därför oskyldiga vanliga människor drabbats de senaste veckorna. Två sköts på nöjesgatan lite söder om oss i fredags och någon sköts till döds på en gata alldeles till väster om oss. Det är i princip i kvarteret intill. Jösses. Så vi var måttligt roade av allt det här och längtade hem.
När man längtar hem och är deppig måste man gå ut. Det spelar ingen roll att varenda fiber i ens kropp skriker efter hyrfilm och hämtpizza - sådant löser inga problem! Således gick vi ut och åt. Det var inget fint, inget dyrt, utan en enkel burgare med pommes. Billigt och bra och med världens läge för att spana in bilar och lyssna på konversationer. Ibland får man lite dåligt samvete för att man hör och förstår allting de säger. Amerikaner pratar väldigt, väldigt högt (i allmänhet) och jag tror inte att de är medvetna alltid om att vi förstår vad de säger. Jag kan styrka detta genom att berätta om när jag köpte min första (och sista, för fy vad usel den var) People Magazine på apoteket. Eftersom Dan och jag talade svenska när vi gick mot kassan, pekade kassören helt sonika på skärmen istället för att hälsa, fråga hur vi mår idag, om vi hittade allting och vad summan blev. Det är så det brukar gå till, men eftersom vi är utlänningar, förstår vi förstås inte engelska. Två tjejer, eller snarare kvinnor mellan 30 och 40, satt intill oss och pratade högt och sluddrigt. De hade sisådär 8 tomma plastmuggar på bordet, vilket vittnade om konversationens djup och volym. De betalade och skulle gå. Då hör vi: where are you parked? Really, me too! Och så gick de iväg. Båda körde alltså hem trots att de skrek när de talade och hade blivit mycket förtroliga i snacket om pojkvännens beteende. Suck. Likaså på Allen, påväg hem. Där hörde vi några säga - ska jag ringa min pappa så får han köra hem bilen? Nej! Jamen, seriöst, du är inte nykter. Dan och jag kommer aldrig att bli kloka på det där med att köra bil här. Varför är det så viktigt? Varför kan man inte åka taxi om man nu ska dricka? Eller, there's a thought, GÅ?
Idag blev det i alla fall en mycket, mycket bättre dag. Vi lyckades boka bussbiljetter på morgonen till Toronto och nu funderar jag på hotell. Antingen ett tvåstjärnigt där Hemingway bodde när han arbetade på en tidning i staden, eller ett fyrstjärnigt med spa. Priset är nästan detsamma, men det finns för- och nackdelar med båda.
Efter bokningen cyklade vi ut på nya äventyr och styrde kosan mot Kohl's, som är en affär i utkanten av staden. Vi visste inte alls vad de sålde där, men det visade sig vara kläder. Det jag inte köpte grämer mig lite, Vera Wang and whatnot, men det som jag faktiskt köpte är inte så dumt heller. 2-dollart-shirts. Och USA är fantastiskt på ett sätt: hur ska jag kunna veta om jag gått upp i vikt, när en kjol storkel small glider av mina höfter? Det är komiskt och absurt. Kaffe på den lokala kedjan Tim Horton's sen och så var den dagen borta. Läsning och middag nu: korv, omelett och råkost hemma. Det här är väl inte så dumt ändå...
Nästa vecka ska jag sätta mig på biblioteket igen och arbeta. Dan också. Och så ska vi betala försäkringarna (igen).
Förresten - när vi cyklade hem från affären hamnade vi mitt i en jazzkonsert utanför konstmuseet. Det var utomhus, gratis och fullt med folk. Så mysigt och så typiskt den här staden. Två eller tre festivaler pågår varje vecka, och sedan tillkommer ett strössel av koserter och utställningar. Man borde gå på en off broadway-föreställning, egentligen, men det får vi se. Det är rätt coolt att de åker hit när de är klara i NYC.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar