Livstecken

Vi skulle säkert kunna fylla minst två bloggar med bilder på vår fantastiska son, men vi vet inte riktigt vad vi tycker om hela den där livsstilsgrejen än. När man får barn sugs man in i allt det där på ett sätt som man inte alls är förberedd på: kläder, saker, namn, mat, konsumtion in absurdum. Det är inte det att vår gosse inte är ovanligt vacker eller oerhört begåvad - självklart är han det - men vi är ändå inte helt säkra på att vi vill dela honom med världen på det sättet. Vem som nu läser... Detta inlägg är enbart för att hålla bloggen vid liv. Dan säger alltid att jag var briljant här, och jag tror tyvärr att jag liksom peakade här. Visst piggar den upp när jag stiger upp vid fem ännu en morgon! Tänk - detta har jag varit med om! Dessa tankar tänkte jag när jag hade tid.... Och samtidigt: så fattigt livet var då, egentligen, utan någon som tjöt av skratt när jag visade upp min fot och sa 'stor fot, liten fot,' eller 'pip, pip, pip! Det är visst en råtta här!' Larv, men ack så uppskattat av en ettåring! Livet, alltså! Visst är det fantastiskt?