Nu är äventyret officiellt till ända. Vi har inte bara landat i Linköping, utan även hunnit packa in allting och göra oss hemmastadda. Dagarna som har gått sedan vi landade har vi ägnat åt matlagning, receptsortering och garderobsrensning. Att laga mat, städa, diska och sortera har aldrig varit såhär roligt förut och vi häpnar över hur fint vi har det, hur rent det är här, hur mysigt allting känns.
Men vi ska spola tillbaka detta band lite och börja från början...
Sista dagen i New York ägnade vi åt att promenera runt, bland annat ned till den sydligaste delen av ön. Sedan tog vi en town car till JFK, för med 90 kilo bagage och en himla massa handbagage, kan man inte åka tunnelbana. Annars brukar vi försöka att alltid åka kollektivt när vi reser, eftersom man sparar pengar på det och dessutom får sig en liten utmaning. Det blev förvånansvärt billigt med town car, och vi har alltid velat åka en, så varför inte. Priset landade på samma som taxi, och vi slapp dricksa. Hurra!
Flygresan till Amsterdam gick hur bra som helst. Vi var klarvakna hela tiden, eftersom planet var mycket mindre än Deltas, men å andra sidan kunde vi klämma in en del nya filmer under tiden. Båda såg vi The Social Network och sedan tittade Dan på teveserier och jag på Eat Pray Love. Man får se på känslosamma tjejfilmer under en jobbig flygtur. Det är samma sak med skvallertidningar - bara okej när det är en jobbig, lång resdag.
Men vi ska spola tillbaka detta band lite och börja från början...
Sista dagen i New York ägnade vi åt att promenera runt, bland annat ned till den sydligaste delen av ön. Sedan tog vi en town car till JFK, för med 90 kilo bagage och en himla massa handbagage, kan man inte åka tunnelbana. Annars brukar vi försöka att alltid åka kollektivt när vi reser, eftersom man sparar pengar på det och dessutom får sig en liten utmaning. Det blev förvånansvärt billigt med town car, och vi har alltid velat åka en, så varför inte. Priset landade på samma som taxi, och vi slapp dricksa. Hurra!
Flygresan till Amsterdam gick hur bra som helst. Vi var klarvakna hela tiden, eftersom planet var mycket mindre än Deltas, men å andra sidan kunde vi klämma in en del nya filmer under tiden. Båda såg vi The Social Network och sedan tittade Dan på teveserier och jag på Eat Pray Love. Man får se på känslosamma tjejfilmer under en jobbig flygtur. Det är samma sak med skvallertidningar - bara okej när det är en jobbig, lång resdag.
En karl bakom oss klagade när jag fällde stolen och sedan snarkade han hela resan igenom. Man älskar inte direkt andra människor när man flyger.
KLM hade ändrat tiderna sedan vi bokade i april, och det får man väl ha förståelse för, så vi hade fem timmar att slå ihjäl i Amsterdam. Schiphol är väl den bästa flygplatsen i världen att slå ihjäl tid på, så det gjorde inte så mycket. Vi slogs av hur snyggt allting är, hur modernt, hur bra. Det fanns sittplatser, till exempel! Kan ni tänka er? Sittplatser för människor och sittplatser som faktiskt inte bara är vid gaten eller någon restaurang där man måste betala för att få sitta ned... Ett bibliotek, oxygenbar, massage, museum och liggstolar på övervåningen där vi kunde sova i två timmar! Åt en smörgås på en av restaurangerna och log så stort att tårarna sprutade när jag kände smaken. GODA mackor! Äntligen! Och riktigt bröd!
Köpte Goudaost för våra sista dollar, som vi växlade in till Euro. Vi hade dessutom med oss lite Euro, bara för att vi alltid har en massa Euro som ligger och skräpar i lådorna hemma och var lite förutseende för en gångs skull. Den goudaosten (2-årig) har kommit väl till pass här hemma. Jag köpte nämligen aldrig den där goudaosten i julklapp till mig själv i Buffalo.
Väl hemma möttes vi av hela Dans familj, inklusive Casper, som hade fått följa med in på Linköpings flygplats. Vi tog varsitt stort andetag utanför flygplatsen och var helt fascinerade av hur ren luften var. Hejdå, svarta snorkråkor!
I lägenheten var allting kliniskt rent (tack föräldrar och svärföräldrar!) och det stod tulpanbuketter på alla bord. Pepparkakor i skafferiet och lussekatter och riktiga blåbär i frysen. Hjortronsylt också. Nytt espressokaffe från Siesta deli i Tranås (alltså från Italien) och en Brostorp mögelost. Wow! Garderoberna och köket... Som vi har längtat efter dem.
Vi körde direkt och packade upp varenda pryl, omorganiserade bokhyllorna, garderoberna och annat så att allting skulle få plats. Sedan ned till ICA för att fylla skafferiet. Efter lite sömn fortsatte vi med rensning, receptsortering och matlagning. Så har vi hållit på sedan vi kom hem.
Vi gjorde slut på ett presentkort vi fick när vi gifte oss för 2,5 år sedan och köpte en le creuset (gjutjärnspanna) så att Dan kunde göra pulled pork, vilket är en ofantligt praktiskt rätt vi lärde oss om i Amerika. Sedan lagade jag lax och nu har jag precis tagit ut en pestopaj från ugnen, gjord på den pesto jag gjorde i natt. Planerar för en key lime-paj också. Vi är i ett sådant rus just nu, så vi bara kör på och lagar mat, städar, tar hand om hemmet, och jag tar till och med och lägger in kläderna jag använt istället för att slänga dem på golvet. Det här är en helt ny chans till ett helt nytt liv!
Gymmet, förstås också. Orkade bara springa 4 kilometer, men det är inte så illa. Sist jag sprang var i Tornoto. Dan har tappat 20 kilo på vissa maskiner och är lite deppig, men det kommer att gå fort att ta igen, tror jag. Synd att de har stängt idag... Fick bli varvet istället. Mysigt att gå ut utan saltslask och faktiskt se andra personer som går.
En lustig sak hände på Storgatan igår. Borde väl inte berätta om det, men strunt samma: när jag i ögonvrån såg en man stå och säga något till mig och liksom vifta med handen, trodde jag att det var någon som ville tigga pengar. Det visade sig förstås vara mannen som säljer lotter till Taifs årliga billotteri. Det kommer att ta några dagar att komma in i det här, faktiskt. Samma sak när jag skulle skriva kontrakt på gymmet och skrev datumet fel, så att det blev första april istället för fjärde januari. Förvirrande. Eller när jag sa sorry när jag stötte till en kvinna i matvaruaffären. Fast vi säger ju sorry här också, såklart.
Våra amerikanska familjer har mejlat och i ett av mejlen fick vi veta att vi nu är en del av familjen och har en stående inbjudan. Det är lite ledsamt att inte kunna träffa dem mer, men vi ska snart åka och hälsa på. Om två år eller så, har vi sagt. Och åren går fort när man närmar sig 30 och 40.
Detta är, tror vi i alla fall, vårt sista blogginlägg. Vårt hemmaliv innehåller så lite som är bloggbart, inte minst för att våra jobb är sådana som vi kanske inte tycker att man bör blogga om. Det har varit roligt och lite beroendeframkallande att blogga om saker, och man får lätt för sig att man är underhållande, att det vore en synd att inte låta världen veta vad man tänker. En illusion, helt klart.
Om vi ska sammanfatta detta fantastiska halvår kan vi säga att vi har haft det mycket bra överlag. Att vi har fått se och göra saker som vi aldrig hade vågat tro att vi skulle få se och göra, att vi har lärt känna människor som har förändrat oss i grunden, genom att visa oss vad öppenhet och vänlighet kan betyda, även i relationer med främlingar. Vi har omvärderat många saker, och kommit till nya insikter om samhällsfrågor, miljöfrågor, politik och annat. Vi har lärt oss att våra älskade prylar verkligen är älskade, men att vi också klarar oss rätt bra utan dem. Vi har tyckt om Amerika, och framför allt amerikanerna. Vi har njutit av allting som Amerika erbjuder, eller nej, men mycket av det. Men vi har också bestämt oss för att en Le Creuset från Frankrike är en bra sak, även om den är dyr, då vi har sett vad som händer när nästan ingenting produceras i ens närhet, bara för att det är billigare att förlägga produktionen till andra världsdelar. Vi försöker att ta ansvar nu, och inte åka till andra städer för att handla hela tiden och sprida våra inköp så att vi gynnar olika lokala affärer. (Fast vi får fortfarande handla i Berlin och på IKEA och amazon, förstås... fler loopholes kommer säkert också inom kort). Buffalo har en plats i våra hjärtan för alltid, men konstigt nog är vi för kanske första gången också häpna över hur fantastiskt vår egen lilla stad är. Ljusen på storgatan är så vackra och folkmyllret på gatan är betryggande. Vi njuter av det nu, av att strosa tillsammans med andra flanörer, att titta på det ännu ganska oskyldigt gulliga.
För min del känns det spännande att börja jobba igen. Jag har längtat efter att ha en plats igen, att känna mig hemma. Det är otäckt också, när man har varit borta, men det brukar gå över efter en dag. Dan säger att det känns som om vi hade en veckans sommarlov i år och nu är det höst. Vi har varit lediga, tekniskt sett, men vi är inte utvilade alls och vi har nog jobbat hårdare än hemma på många sätt. Hjärnan har gått på högvarv hela tiden med all planering och allting man måste räkna ut. Nu blir det förhoppningsvis så att vardagen går av sig självt och energin hamnar där den ska, på jobbet.
Förresten: det fanns inga läkartider till mig och min cysta här. De rekommenderade privatläkaren i stället. Är jag fortfarande i USA, tänkte jag. Men jag föll till föga och ringde den där privatläkaren, faktiskt, för nu orkar jag inte med den där cystan mer. Sagt och gjort, tid på måndag. Hela världen, inklusive landstinget, tycks vilja att jag ska vara för privatisering av vården. Kanske kan jag vara det ändå, tänker jag, då det tydligen kostar samma och liksom ingår i den vanliga sjukvården i detta fall. En svensk medelväg, liksom. Vi säger så.
Hej då från oss i bloggen och tack för att ni följde med på vårt lilla äventyr!
