The Day We Walked to Wegmans

Eftersom både Dan och jag är väldigt förtjusta i mat och matlagning, har vi lite svårt att nöja oss med lågprisbutikerna och kvartersbutiken intill. Alltså beslutade vi oss för att ta en ganska lång promenad. Våra efterforskningar, samt de många bilturer vi fått vara med om i trakten, hade upplyst oss om att det finns ett Wegmans i staden. Detta matens tempel ligger enligt kartan strax norr om parken (alltså den som är designad av samma person som gjorde Central Park i NYC) och därför endast ett stenkast längre bort än Albright-Knox som vi vandrade till i förrgår. Vi utrustade oss med kylklampar, ryggsäck, joggingskor och solskyddskräm - det är ju ändå nästan 40 grader - och gick iväg. Självklart stötte vi på vår granne på vägen. Och självklart undrade han vart vi var påväg. Och självklart tyckte han att vi var mycket underliga. Efter att ha tackat nej till åtminstone tre mycket vänliga erbjudanden om skjuts samt till en dag på stranden, traskade vi vidare och kände oss som miljöpartister. Och ni ska veta att vi knappast känner oss som sådana i Sverige, eftersom vi båda flyger mycket och gärna och Dan behöver bil för jobbet. Med illa dold stolthet gick vi förbi alla coola brunchare på gatan. Ni som har varit i Berlin kan tänka er att vi gick Castingalle fram med joggingskor och ryggsäck - då förstår ni.

Efter 45 minuter var vi framme. Och visst är det ett tempel. Motorvägen som vi var tvungna att gå längsmed på slutet av sträckan var ingen höjdare, men det fanns å andra sidan en trottoar. Vi har inte lika mycket pengar som hemma, såklart, eftersom Dan är tjänstledig och lever på besparingar, så jag kunde inte köpa den tärnade vattenmelonen, inte surdegsbrödet, inte groddblandningen, inte de franska ostarna. Dock kunde jag titta, botanisera och köpa alfalfagroddar, färska bagels, lantbröd i bageriet, rostbiff till middagen och lite tomater. På hemvägen stannade vi till vid Wilson Farms intill lägenheten för vatten och mjölk - sådant man inte vågar bära i 45 minuter i hettan.

Idag var också dagen då vårt lilla vad skulle avgöras. Mina pengar var på Holland och Dans på Spanien. Vi spelade för längesedan och visst är det väl lustigt att våra lag skulle mötas. Ryan rekommenderade en bar något kvarter bort, där han visste att matchen skulle sändas och där han kände personalen. Vi skulle nämna hans namn. Jag lovade förresten då att jag aldrig skulle nämna hans namn när vi gör konstiga saker som att gå till Wegmans. De där konstiga svenskarna skulle kanske förstöra hans cred, tänkte jag. Baren var full av folk och vi fick stå. Hade det inte varit för mig och min framfusiga natur, hade vi inte kunnat beställa något heller. Dan vann, så det är inte mycket mer att säga om det, mer än att hans lag också var favoriter här. I övrigt tycks de hålla på den nya världen, och det är ju inte så konstigt. Värt att notera är det tjejer som satt i baren och som möjligtvis satt sig där just idag för att de visste att de skulle bli bjudna på allt av en massa killar som gått dit för att se matchen, möjligtvis också utan sina fruar. De hade det bra, shots och vin och allt. Jag tittade kritiskt på det hela och hoppas att de kände det: I'm on to you. I know your game.

Nu på eftermiddagen har vi bokat tågbiljetter från NYC samt börjat jobba lite. Det är väl dags snart. Min semester är slut 20/7. Å andra sidan kan jag med gott samvete säga att jag inte haft någon semester. Detta är en av de mest omvälvande och ansträngande veckorna jag upplevt i mitt liv. Roligt? Ja, det har vi allt också.