Buffalo soldiers eller en två smålänningar i USA

Vårt nya hem

2011-09-10T10:33:00.004-04:00

Äntligen har vi börjat få alla våra saker på plats! Vi hade tydligen rätt så mycket saker - mycket mer än vi trodde. Här är fina salongen med den fungerande kakelugnen och de där tapeterna som man ska vara mycket, mycket rädd om. Här blir det inga spikar i väggen! Ett perfekt rum att sitta och läsa i, och att arbeta hemifrån i. Skönt såhär på slutet att kunna göra det, faktiskt.

Habegär

2011-08-13T14:39:00.002-04:00

Vem hade kunnat ana att en av bieffekterna skulle vara det mest intensiva habegär jag hittills upplevt i livet? Det finns helt enkelt ingenting som denna bebis inte är värd, tänker jag när jag surfar mig igenom ännu en afton och går igenom otaliga inlägg i bloggosfären. Att dessa ibland är illa skrivna och dessutom rimmar illa med mitt levebröd (herregud, så ytlig är väl inte JAG att jag läser sådant?!) är en helt annan sak. Istället för att kämpa emot och försöka komma på andra tankar, vill jag dock driva detta vidare. Jag behöver inte vara rationell och, och även om rationalitet hade förväntats av mig, finns det faktiskt ingen rimlig anledning till varför detta barn inte skulle överösas med dyrbara gåvor. Ni ser... Jag är helt inne i min egen fantastiskt mysiga bubbla, där allting är sådär härligt franskt babypastelligt.

Det är lite synd att vi inte har baby showers i Sverige, för då skulle man ju ha registrerat sig i någon butik och sedan fått precis den blöjstork eller cashmerefilt som man önskar sig. Då skulle det vara okej att 1) önska sig saker över huvud taget och 2) ha synpunkter på vilken typ av saker eller kläder ens barn ska ha. I brist på en sådan tradition, tänkte jag i alla fall lägga upp några länkar till siter som jag tycker har fina babysaker, framför allt kläder och filtar och annat, och som eventuella presentletare inte kan misslyckas med!

Finaste baby- och barnkläderna alla kategorier tycker jag nog finns här:

http://www.bonpoint-boutique.com/en/

Över huvud taget är ju franska barnkläder svårslagna!

En annan site som har mycket fint, och som vi har beställt från redan, är denna engelska:

http://www.childrensalon.com/

De har så mycket att det nästan är svårt att välja, men snabb och enkel service var det. Burberrykläderna (baby new nova-seten, t.ex.) är ju bedårande, förstås, och Tartine et chocolat och Petit Bateau och...

Det finns många bra svenska siter också. Här kan man t.ex. köpa Petit Bateau:

http://www.bonti.se/shopping/index.php

Jag blev aldrig någon bridezilla innan vi gifte oss, men måhända blir jag en babyzilla, om det nu finns något som heter så. Med tanke på hur många timmar det tog innan vi valde barnvagn skulle det inte förvåna mig. Sedan när blev konsumtion en så stor del av mitt liv?

När vi har flyttat om några veckor, kan vi ta detta med barnrummet och hur det ska se ut, samt i-landsproblemet med spjälsängen... Man har ju hört att hjärnan krymper när man väntar barn, men vi får väl ändå hoppas att den blir som vanligt igen efteråt, för annars blir det nog en stadig nedgång till dess att jag inte kan tala om annat än prylar och råd!

Hålla bloggen igång?

2011-06-22T08:42:00.002-04:00

Kanske är detta inte ett enkelt sätt att spara alla minnen i en tidskapsel? Kanske kan bloggar också försvinna. Kanske sker detta om man inte längre uppdaterar bloggen. Vi skriver ett litet inlägg, alltså, och funderar på saken. Kanske skulle man ta upp bloggandet igen i alla fall? Vi har inga stora äventyr att skriva om, inga förutom det kanske allra största. Detta är dock inte så ovanligt och inte riktigt lika glamouröst som det förra... Barn har väl fötts i alla tider, som de brukar säga när man berättar hur ofantligt stort det hela är, hur läskigt, hur fantastiskt.

Hur bloggar man om att man ska ha barn, undrar vi. Ska man skriva om alla saker man har köpt? Alla märkesvagnar, designersängar och ekologiska nappar? Alla Internetsidor med engelska babykläder? Kanske fotografera sitt fina hem lite? Ja, vi får se.

Home at last

2011-01-06T10:46:00.004-05:00

Nu är äventyret officiellt till ända. Vi har inte bara landat i Linköping, utan även hunnit packa in allting och göra oss hemmastadda. Dagarna som har gått sedan vi landade har vi ägnat åt matlagning, receptsortering och garderobsrensning. Att laga mat, städa, diska och sortera har aldrig varit såhär roligt förut och vi häpnar över hur fint vi har det, hur rent det är här, hur mysigt allting känns.

Men vi ska spola tillbaka detta band lite och börja från början...

Sista dagen i New York ägnade vi åt att promenera runt, bland annat ned till den sydligaste delen av ön. Sedan tog vi en town car till JFK, för med 90 kilo bagage och en himla massa handbagage, kan man inte åka tunnelbana. Annars brukar vi försöka att alltid åka kollektivt när vi reser, eftersom man sparar pengar på det och dessutom får sig en liten utmaning. Det blev förvånansvärt billigt med town car, och vi har alltid velat åka en, så varför inte. Priset landade på samma som taxi, och vi slapp dricksa. Hurra!

Flygresan till Amsterdam gick hur bra som helst. Vi var klarvakna hela tiden, eftersom planet var mycket mindre än Deltas, men å andra sidan kunde vi klämma in en del nya filmer under tiden. Båda såg vi The Social Network och sedan tittade Dan på teveserier och jag på Eat Pray Love. Man får se på känslosamma tjejfilmer under en jobbig flygtur. Det är samma sak med skvallertidningar - bara okej när det är en jobbig, lång resdag.

En karl bakom oss klagade när jag fällde stolen och sedan snarkade han hela resan igenom. Man älskar inte direkt andra människor när man flyger.

KLM hade ändrat tiderna sedan vi bokade i april, och det får man väl ha förståelse för, så vi hade fem timmar att slå ihjäl i Amsterdam. Schiphol är väl den bästa flygplatsen i världen att slå ihjäl tid på, så det gjorde inte så mycket. Vi slogs av hur snyggt allting är, hur modernt, hur bra. Det fanns sittplatser, till exempel! Kan ni tänka er? Sittplatser för människor och sittplatser som faktiskt inte bara är vid gaten eller någon restaurang där man måste betala för att få sitta ned... Ett bibliotek, oxygenbar, massage, museum och liggstolar på övervåningen där vi kunde sova i två timmar! Åt en smörgås på en av restaurangerna och log så stort att tårarna sprutade när jag kände smaken. GODA mackor! Äntligen! Och riktigt bröd!

Köpte Goudaost för våra sista dollar, som vi växlade in till Euro. Vi hade dessutom med oss lite Euro, bara för att vi alltid har en massa Euro som ligger och skräpar i lådorna hemma och var lite förutseende för en gångs skull. Den goudaosten (2-årig) har kommit väl till pass här hemma. Jag köpte nämligen aldrig den där goudaosten i julklapp till mig själv i Buffalo.

Väl hemma möttes vi av hela Dans familj, inklusive Casper, som hade fått följa med in på Linköpings flygplats. Vi tog varsitt stort andetag utanför flygplatsen och var helt fascinerade av hur ren luften var. Hejdå, svarta snorkråkor!

I lägenheten var allting kliniskt rent (tack föräldrar och svärföräldrar!) och det stod tulpanbuketter på alla bord. Pepparkakor i skafferiet och lussekatter och riktiga blåbär i frysen. Hjortronsylt också. Nytt espressokaffe från Siesta deli i Tranås (alltså från Italien) och en Brostorp mögelost. Wow! Garderoberna och köket... Som vi har längtat efter dem.

Vi körde direkt och packade upp varenda pryl, omorganiserade bokhyllorna, garderoberna och annat så att allting skulle få plats. Sedan ned till ICA för att fylla skafferiet. Efter lite sömn fortsatte vi med rensning, receptsortering och matlagning. Så har vi hållit på sedan vi kom hem.

Vi gjorde slut på ett presentkort vi fick när vi gifte oss för 2,5 år sedan och köpte en le creuset (gjutjärnspanna) så att Dan kunde göra pulled pork, vilket är en ofantligt praktiskt rätt vi lärde oss om i Amerika. Sedan lagade jag lax och nu har jag precis tagit ut en pestopaj från ugnen, gjord på den pesto jag gjorde i natt. Planerar för en key lime-paj också. Vi är i ett sådant rus just nu, så vi bara kör på och lagar mat, städar, tar hand om hemmet, och jag tar till och med och lägger in kläderna jag använt istället för att slänga dem på golvet. Det här är en helt ny chans till ett helt nytt liv!

Gymmet, förstås också. Orkade bara springa 4 kilometer, men det är inte så illa. Sist jag sprang var i Tornoto. Dan har tappat 20 kilo på vissa maskiner och är lite deppig, men det kommer att gå fort att ta igen, tror jag. Synd att de har stängt idag... Fick bli varvet istället. Mysigt att gå ut utan saltslask och faktiskt se andra personer som går.

En lustig sak hände på Storgatan igår. Borde väl inte berätta om det, men strunt samma: när jag i ögonvrån såg en man stå och säga något till mig och liksom vifta med handen, trodde jag att det var någon som ville tigga pengar. Det visade sig förstås vara mannen som säljer lotter till Taifs årliga billotteri. Det kommer att ta några dagar att komma in i det här, faktiskt. Samma sak när jag skulle skriva kontrakt på gymmet och skrev datumet fel, så att det blev första april istället för fjärde januari. Förvirrande. Eller när jag sa sorry när jag stötte till en kvinna i matvaruaffären. Fast vi säger ju sorry här också, såklart.

Våra amerikanska familjer har mejlat och i ett av mejlen fick vi veta att vi nu är en del av familjen och har en stående inbjudan. Det är lite ledsamt att inte kunna träffa dem mer, men vi ska snart åka och hälsa på. Om två år eller så, har vi sagt. Och åren går fort när man närmar sig 30 och 40.

Detta är, tror vi i alla fall, vårt sista blogginlägg. Vårt hemmaliv innehåller så lite som är bloggbart, inte minst för att våra jobb är sådana som vi kanske inte tycker att man bör blogga om. Det har varit roligt och lite beroendeframkallande att blogga om saker, och man får lätt för sig att man är underhållande, att det vore en synd att inte låta världen veta vad man tänker. En illusion, helt klart.

Om vi ska sammanfatta detta fantastiska halvår kan vi säga att vi har haft det mycket bra överlag. Att vi har fått se och göra saker som vi aldrig hade vågat tro att vi skulle få se och göra, att vi har lärt känna människor som har förändrat oss i grunden, genom att visa oss vad öppenhet och vänlighet kan betyda, även i relationer med främlingar. Vi har omvärderat många saker, och kommit till nya insikter om samhällsfrågor, miljöfrågor, politik och annat. Vi har lärt oss att våra älskade prylar verkligen är älskade, men att vi också klarar oss rätt bra utan dem. Vi har tyckt om Amerika, och framför allt amerikanerna. Vi har njutit av allting som Amerika erbjuder, eller nej, men mycket av det. Men vi har också bestämt oss för att en Le Creuset från Frankrike är en bra sak, även om den är dyr, då vi har sett vad som händer när nästan ingenting produceras i ens närhet, bara för att det är billigare att förlägga produktionen till andra världsdelar. Vi försöker att ta ansvar nu, och inte åka till andra städer för att handla hela tiden och sprida våra inköp så att vi gynnar olika lokala affärer. (Fast vi får fortfarande handla i Berlin och på IKEA och amazon, förstås... fler loopholes kommer säkert också inom kort). Buffalo har en plats i våra hjärtan för alltid, men konstigt nog är vi för kanske första gången också häpna över hur fantastiskt vår egen lilla stad är. Ljusen på storgatan är så vackra och folkmyllret på gatan är betryggande. Vi njuter av det nu, av att strosa tillsammans med andra flanörer, att titta på det ännu ganska oskyldigt gulliga.

För min del känns det spännande att börja jobba igen. Jag har längtat efter att ha en plats igen, att känna mig hemma. Det är otäckt också, när man har varit borta, men det brukar gå över efter en dag. Dan säger att det känns som om vi hade en veckans sommarlov i år och nu är det höst. Vi har varit lediga, tekniskt sett, men vi är inte utvilade alls och vi har nog jobbat hårdare än hemma på många sätt. Hjärnan har gått på högvarv hela tiden med all planering och allting man måste räkna ut. Nu blir det förhoppningsvis så att vardagen går av sig självt och energin hamnar där den ska, på jobbet.

Förresten: det fanns inga läkartider till mig och min cysta här. De rekommenderade privatläkaren i stället. Är jag fortfarande i USA, tänkte jag. Men jag föll till föga och ringde den där privatläkaren, faktiskt, för nu orkar jag inte med den där cystan mer. Sagt och gjort, tid på måndag. Hela världen, inklusive landstinget, tycks vilja att jag ska vara för privatisering av vården. Kanske kan jag vara det ändå, tänker jag, då det tydligen kostar samma och liksom ingår i den vanliga sjukvården i detta fall. En svensk medelväg, liksom. Vi säger så.

Hej då från oss i bloggen och tack för att ni följde med på vårt lilla äventyr!

Nyheter

2011-01-02T11:13:00.002-05:00

Som ni alla vet har vi troget rapporterat om brott och våld i rostbältets vackraste stad. Nu har facit inkommit, enligt den lokala tidningen.

Under 2010 skedde 55 mord. 42 av offren var svarta män. 5 var kvinnor (en av dessa var vit, 4 var svarta). 4 var vita män, 4 var spansktalande män.

43 blev skjutna, och 6 knivhuggna. Resterande 6 personer mördades på annat sätt.

Man är i staden ändå glad över att antalet mord har minskat ganska kraftigt sedan förra året och tillskriver sjukhusen mycket av det. De räddar så många liv.

De värsta morden tycker vi nog var stadsgrillsskjutningarna, den där tonårsflickan som satt i huset och blev skjuten genom fönstret eller väggen, tonårskillen som stod och väntade på bussen efter att ha blivit avstängd och blev skjuten av personer i en bil och slutligen diskpojken som fick spelet i en restaurang och sköt en kock.

Nog ska det bli lite skönt att komma hem till Sverige igen, faktiskt.

Om några timmar lyfter vi!

2011

2011-01-01T19:28:00.008-05:00

Ingen vet vad hells yes betyder. Vi har frågat. Är det bara ett sätt att få svordomen (de är lite speciella när det handlar om svordomar här) att låta mindre som en svordom? För sjutton, typ.
Eller hellwittans som vi säger i Norrland ibland.

Gårdagskvällen blev fantastiskt fin, faktiskt. Vi började kvällen med hotellets gratisbar (hur kan det gå ihop sig?) och gick sedan till restaurangen några kvarter bort. Tur att vi hade bokat bord! Det var fantastiskt.

Tolvslaget spenderade vi vid vattnet, så att vi kunde se fyrverkerierna runt frihetsgudinnan. Det lustiga var att familjen intill oss bestod av svenskar och att vi, för första gången, faktiskt inte blev sura av det. Ni vet vad vi menar: man har rest runt halva (?) jorden och så är det svenskar man hamnar bredvid i alla fall... Man vet att man har varit borta för länge när ens första impuls är att gå fram och hälsa. Det gjorde vi dock inte...

Dagen har vi spenderat i Tribeca och downtown. Sedan åkte vi upp till Guggenheim för att de har en utställning med fransk, tysk och italiensk konst från mellangkrigstiden. Inte många amerikaner där, faktiskt, men vi har sett en del kändisar denna gång: Edie Falco (Carmela Soprano) igår nästan utanför hotellet och Woody Allen och hans tjej eller hustru eller vad hon nu är idag, utanför Guggenheim. Echt cool!

Sopberget har vuxit här under snöstormen. Neapel? Vi är inte förvånade. Vi har lärt oss en del om USA under ett halvår och vet att det där om att ta hand om avfall inte direkt är högt prioriterat. Återvinning and whatnot...

Förresten: forts. på listan:

Årets låt: Det står mellan Jay-Z:s Empire State of Mind, Gang Starrs Full Clip och American Dads Rogers El Perro.

Gott Nytt År!

2010-12-31T14:13:00.005-05:00

Det känns ganska okej att ta farväl av 2010 när man under morgonpromenaden möts av vyer som dessa. Ändå är det alltid lite svårt att inte få panik när man inser hur tiden skenar iväg. Jag tror bestämt inte att det gick såhär fort när jag var 13 och ville bli äldre...

Dan och jag har försökt att sammanfatta året som gått och göra en lista. Listor är lite roliga och en tradition som man inte ska förkasta. Problemet är förstås att vi har varit borta från Sverige och säkert missat många av årets bästa i olika kategorier. Och det som vi tycker var bäst 2010 behöver ju inte vara från 2010...

Okej, here goes, årets bästa:

Film: True Grit

Skiva: kents En plats i solen

Roman: Eh, vi har nog inte läst någon roman utgiven i år, så vi får säga de bästa böckerna som vi har läst i år... Dan säger Invisible av Paul Auster och jag säger The Road av Cormac McCarthy

Plats: Manhattan

Restaurang: Colter Bay i B-staden. Hey, vi har ju haft en budget att hålla!

Besatthet: the murder rate

Gata: Elmwood Ave, såklart, i Buffalo

Fotbollsspelare: Zlatan (säger Dan, I couldn't care less...)

Äckligaste: den gamla maten vi hittade i spisen i lägenheten

Upptäckt: Sveriges miljömål kommer inte att göra någon nytta alls, tyvärr

Färdmedel: cykel

Plagg: Uggsen (igen!)

Grej: Ipaden för de flesta, tracfonen för oss

Godaste: Min biff bearnaise, helt klart

Kommunikationsmedel: Skype

Mest irriterande: Like (I like can't stand that like annoying little word like entering the conversation like all the time)

Snällaste: D och B, på delad förstaplats

Roligaste: 30 Rock

Mest lovande nya serie (och nej, vi har inte HBO, så det är inte med i bedömningen): Modern family

Mest ångestframkallande: alla främlingar vi har hälsat på hos

Kändis: Sylvester i vår buske, helt klart

Sötaste: B:s barnbarn W.

Hund: Casper

Äsch, det blev väl lite halvhjärtat, detta. Anledningen är att vi borde gå ut på stan igen och inte sitta i rummet och slöa. Så låt oss komma till saken:

Gott Nytt År kära bloggläsare!

New York, (almost) New Year

2010-12-30T21:40:00.011-05:00

Ovan: nu; nedan: i morse

Nedan: igår, från besöket på Martin House, ett Wrighthus mitt i Buffalo.

Nedan: utsikten från hotellet

Nu sitter vi uppkrupna i hotellsvitssoffan och vilar efter en ganska imponerande strapats. Gårdagen var vårt farväl av underbara Buffalo, men bara för den här gången. Kvällen avslutades med att Dan och jag lagade middag åt familjen. Det blev vår favoritfisksoppa, med basilika, tomater, vin, fänkål och färsk fisk, med mera. Efter det såg vi alla "As it is in Heaven" eller vad den nu heter på amerikanska. De hade filmen hemma och hade aldrig sett den. Det hade vi inte heller, förstås. Nog var det surrealistiskt att sitta där i deras soffa med Buffalovintern utanför fönstret och titta på en version av Norrland. Vi gör nog rätt så bra filmer ändå i Sverige.

Det är svårt att skriva när Sarah Palin är på teve. Måste zappa... Aah. Nu så.

I morse steg vi upp klockan tre, och när jag säger vi, menar jag hela familjen. Trots att W jobbar hårt varje dag, valde han att följa med oss ut till tågstationen och vinka farväl. Vi hade inte så lite packning, heller, så det var för väl att de följde med. Först in på tåget var självklart jag (alltid, alltid) och jag kunde fixa en plats åt oss och alla våra väskor. Tyvärr var det iskallt på våra platser, men man får inte begära bekvämligheter som värme på amerikanska tåg. De ligger lite efter, förstår ni.

Tårfyllt farväl, slängkyss, etc. Sedan nio timmar på tåget, som dessutom var fullbelagt på grund av snökaoset. Vi har ju övat inför denna dag så länge, så det var väldigt mäktigt när den väl kom. Tiden gick fort på tåget, med bananagrams och bok och utsikt och ipod. Ni kan se ovan hur mycket is det var på Hudson och hur mycket snö de måste ha haft där. Sedan får ni inte missa de majestätiska fabrikerna, heller.

Framme på Penn var det kaos och hemskt. Vi kånkade som sagt på många väskor och det var lite svårt att ta sig ut, och sedan var såklart taxikön ett kvarter lång. Till sist kom vi emellertid fram till vårt hotell och vår svit. Snabbdusch och sedan iväg mot professorns lägenhet. Vi hade delat på en subway footlong under resan och sedan inte ätit mer än så (och när jag köpte den i Buffalo och förklarade för smörgåsmakaren vad vi skulle ha den till, undrade han om vi skulle åka tåg ändå till Sverige, och detta efter att jag hade sagt att det tar cirka nio timmar. Jag kände att det vore synd att demonstrera min överlägsenhet, och svarade bara: oh no, that would take at least ninety hours, och struntade i att förklara det där med Atlanten. Man kan inte fylla i alla kunskapsluckor.) När vi kom fram var vi alltså hungriga och valde att äta på Upper West Side, trots att vi bor i Tribeca. En pizzaslice och vatten och några kosherkakor och sedan var det bara att kliva in och tala med portvakten och så vidare. Skönt att portvakten i alla fall visste att jag skulle komma, så att jag kunde gå in direkt.

De kakor vi hade köpt för att vi insett att vi saknade present kändes inte riktigt lämpliga när vi väl kom fram. Istället har de fått utgöra vår middag här i sviten. Det blev vin och ost som utlovat och sedan mycket diskussion om mitt projekt och om hans projekt. Det bästa av allt var att han sa att jag verkligen verkade kunna mitt material och hade berättat saker som inte han visste. Kan det vara sant? En härlig människa, helt enkelt, och jag ska absolut utnyttja det visitkort han gav mig, samt klura ut ett sätt att ta hem de många tidskrifter han gav mig. Dan och jag har nästan beslutat oss för en extra väska, så att det blir fyra istället för tre. Hur ofta är vi i USA, liksom?

På hotellet finns bio, gym och restaurang. Dan har köpt biopopcorn, men i övrigt sitter vi hemma nu, efter ett besök på the tavern. Och snöslask är bara förnamnet. Tror de sa 1600 plogar på teve, ute på gatorna i staden alltså.

Vad nu? Sova och längta efter den frukost som enligt den information vi har fått ska serveras enligt ens instruktioner. Oatmeal? Fresh fruit? Eh, nu är det ju bara några dagar kvar, så det kan mycket väl bli en väl tilltagen amerikansk frukost.

Sista dagen i staden

2010-12-29T10:14:00.008-05:00

Efter att ha misslyckats med havregrynsgröten, beslutade vi oss för att gå till Spot för en sista frukost. Vi ska dit igen i eftermiddag för att dricka kaffe med våra mammor, men det känns bra att låta den sista dagen här vara en klassisk spotdag.

Igår kväll var vi bjudna på middag på ett mycket fint äldreboende, där W:s mamma bor. Man köper en insatslägenhet och de har tre olika nivåer av care. Middagsrestaurangen var precis som en vanlig restaurang, men lite som på en kryssning. Fyrarätters och steken grillad till perfektion! Det är här alla pensionerade läkare och professorer hamnar, så man kan gå kurser i allt möjligt. Det finns en skönhetssalong, en biograf, ett bibliotek, och W:s mamma hade börjat sin morgon med aerobics. Hon är 95.

Inspektionen igår gick bra, men vi var lite besvikna också, då hon knappt tittade på vår perfekta städning, utan mer verkade leta efter något som var trasigt. Nåja.

Tåget går alltså 04:44 imorgon och under de nästan nio timmar som resan tar ska vi läsa, skriva reseberättelse till stiftelsen och förhoppningsvis spela bananagrams.

Ovan ser ni de utlovade bilderna från basilikan. Den byggdes mellan 1921 och 1925. Arkitekterna var från Italien och Polen och staden. På den tiden var den den näst största domen efter capitol-byggnaden.

Övriga bilder är från industrilandskapet och gårdagens middag.

Sist men inte minst: det går bra för Sverige i Buffalo, men vi har ännu inte lyckats se kungen, om han nu är här.

Slutstädning

2010-12-28T11:36:00.002-05:00

Här i den ekande tomma lägenheten städar vi för fullt. Inspektion om tre timmar. Tittade just igenom kontraktet och insåg att det fanns många, många regler. Vi får inte ens slå in en spik, i princip.

Vi har inte tömt kameran ännu, men kan rapportera om att vi igår besökte en galen kinamatsbuffé i förorten, då familjen ville att vi skulle få uppleva den där grisiga sidan av överätande. Sedan besökte vi den katolska basilikan, som ni snart ska få se bilder på. Eftermiddagen spenderade vi på biografen där vi tittade på True Grit, Cohenbrödernas senaste. Mycket bra.

Vi har fått en fin julklapp också: bananagram, ett slags fritt scrabble som man lätt kan ta med sig. Var så nöjd när jag fick in riktigt svåra ord, men det kostade mig många segrar, då det går lite mer långsamt då. Så roligt spel!

Snökaos var det också, ja. Hoppas att spåren har tinat upp till dess att vi ska åka. Lång väg hem.

Decaf

2010-12-26T17:10:00.010-05:00

Vad är grejen med decaf, egentligen? Man får komma ihåg att specificera hur man vill ha sitt kaffe här, så att man inte får helt värdelöst, koffeinfritt kaffe. Defeats the purpose, decaf.

Ovan ser ni lite bilder från vårt amerikanska julfirande samt huset där vi är housesitters just nu. Julmaten här är inte direkt julmat, vilket inte alls gör så mycket om man, som vi, endast längtar efter några få rätter från julbordet varje år. Bäst var D:s Key Lime Pie - sanslöst god! Vi fick lite julklappar vi också: kakor, julornament och sponge candy, en lokal specialitet. Vi gav dem julklappar också, såklart! Sedan har vi försökt att köpa något till B och hennes familj som tack för allting som hon har bjudit på (typ 11 middagar och lika många teaterföreställningar). Presentkort på fancy restaurang och biobiljetter. Hoppas, hoppas att de tar emot det!

Julkakor är mycket stort här, får man lov att säga. Vi har fått julkakor från tre olika personer, så vi har kanske femtio kakor här hemma. Man får satsa på sådana som man tycker om, och lite otacksamt strunta i de andra.

Imorse när vi åt frukost kunde vi njuta av nylevererade dagstidningar, NY Times och Buffalo News. Ser ni hur de levereras? I platspåsar - såklart. Varför inte? Har vi sagt att vi längtar hem?

Vi har gjort så mycket som vi inte har berättat om, bland annat besökt Karpeles manuskriptmuseum i staden. Vår stad har två stycken, vilket är rätt så imponerande, med tanke på att endast sju amerikanska städer har karpeles. Bland annat kunde man se ett brev som angav dagen för tacksägelse och ett brev från McKinleys mördare (han mördades här, faktiskt). Man kanske kan förstå varför de ogillar socialism här, när man ser att mördaren gjorde det han gjorde för att han tyckte att det var fel att en hade så mycket när så många hade så lite. Weirdo.

Här hemma hos B finns mängder med böcker och det är nästan svårt att välja. Jag har gått efter principen "måste inte läsa ut den" och därför valt en lite udda volym: Class av Paul Fussell. Vilken intressant läsning. Jag har förklarat för Dan att vi är high proles, eftersom han har v-ringad tröja, men samtidigt är vi middle class, för vårt vardagsrum är fullt av saker som gör att det helt enkelt måste vara så. Boken är från 1983, så kanske är inte v-ringat lika stigmatiserande numera. Detta citat visar dock på bokens charm: "Watching news or sports interviews on TV, you doubtless have seen people, not all of them adolescents, who carefully position themselves just in the background and jump up and down and wave frantically while wearing theatrically broad smiles. Hoping to be distinguished if only for a moment by being caught by "a media" and recognized-glory!-by family and friends, they reveal that they are low proles" (p. 102). Vi hoppas förstås att våra förfinade vanor och vår elegans ska ge resultat på klasstegen, men Dan envisas med att ha text på sina t-shirts, vilket gör att vi balanserar farligt nära the proles... Skämt åsido: nu vet vi i alla fall hur vi ska hantera fruarna från whatever som är på teve jämt och ständigt, och som varken Dan eller jag vet någonting om, eftersom vi ju är so not proles...

Har vi satt ribban för högt när vi förväntar oss att alla andra ska ha samma sinne för humor och ironi som vi? Nej, det tror vi inte. Vi har höga tankar om er!

Dagens projekt var att kolla in reorna. Inte så spännande, faktiskt. Dock fick vi se ett nytt mall och äta mall food, och eftersom Dans t-shirts redan har förstört våra klassambitioner, kan vi väl lika gärna njuta av maten och brasan, eller hur?

P.S. Ni vet att vi i Sverige går ut på krogen på juldagen, förstås, men ni visste nog inte att amerikanerna också gör det - trots att det är deras stora juldag. Man sticker helt enkelt från julbordet fort som attan för att gå ut och roa sig med vänner. Vårt system är faktiskt mycket smartare.

Finns det några bra bloggtitlar kvar?

2010-12-25T11:12:00.003-05:00

Vi klarade natten i det gamla huset rätt så bra, trots att B säger att det spökar. Nu sitter vi ändå i den tomma lägenheten (eller, vi sitter på sängen, som är det enda som är kvar i lägenheten) och surfar. Vi har Internet i huset också, men detta är trots allt hemma nu, och man är mer bekväm i sitt hem, på något vis.

Igår kväll hämtade J oss för en middag i ett mycket intressant radhus i staden. Det byggdes på 20-talet för rika människor på landet som behövde ett boende i staden under teater- och balsäsongen. Fyra våningar och endast ett par rum per våning. J och E har vi träffat förut, men vi har aldrig hälsat på hos dem. Hon är juridikbibliotekarie och vi vet inte riktigt vad han gör. De hade besök av en kvinna, M, som har undervisat juridik och varit dekanus på ett uni i södern. Det är så läskigt att fara omkring som vi har gjort detta halvår, från bjudning till bjudning, utan att alltid känna personerna man ska hälsa på. Hur ska man bete sig? Vad kan man prata om? Hur vet man om man trampar i klaveret? Det är för väl att vi är så charmanta, faktiskt! Och det där om att trampa i klaveret... Jag frågade rakt ut vad folk i södern tycker om bilden som målas upp av dem i serier som Family Guy (ni vet det där avsnittet då syskonen blir kära i varanda bara för att de har flyttat till södern). De var good sports och ingen verkade tycka att mitt samtalsämne vid middagsbordet var det minsta opassande.

Nu har vi fått ett stort care package från J och E med lax och couscous. Det får dock ligga i kylen till imorgon, då vi har en annan bjudning att gå på om några timmar. Ut till förorten till vår första amerikanska familj för riktigt julfirande. Inte lika nervöst, men visst känns det lite som att man tränger sig på. Man får försöka komma ihåg att man inte bjudit in sig själv, utan faktiskt fått en förfrågan.

Vi får ladda upp lite bilder sen av huset där vi bor och kanske från julfirandet. Tills vidare får ni nöja er med ovanstående bild. Vi vill ju gärna tro att de sitter och väntar på att vi ska komma hem!

God Jul!

2010-12-24T11:19:00.003-05:00

Nog känns det allt lite som julafton, trots allt, när vi sitter i ett ombonat hus och får frukost serverad av bästa B: korv, potatis, ägg och frukt! Vi ska bo ensamma i huset över julhelgen, när familjen är i Boston. Ska bli spännande. Det är ett gammalt, mysigt hus med mängder av vrår och saker - och böcker. Och nej, det är inte det smakfulla huset ovan. Däremot kunde vi inte tänka oss ett bättre julkort från Amerika än detta: vi stod säkert i tio minuter utanför för att få till en bild. Tiger, Nalle Puh och Ior var det som gällde i det huset. Självklart finns det också lysande dekorationer med kristen twist. Vi har sett både en och två upplysta Marior på gräsmattorna här.

Vi har inte köpt några julklappar till varandra i år, men vi har spanat in ett litet inslaget paket i högen i huset där det står: To Elin and Dan. Undrar vad det kan vara för något?

God Jul från oss i Buffalo!

P.S. Det ryktas att kungen är på väg hit... Spännande.

Vi hittade the melting pot till sist...

2010-12-22T21:50:00.006-05:00

Ni som följer bloggen får kanske för er att staden där vi bor nu inte är särskilt integrerad och att det har genererat vissa problem. Nu kan vi glatt berätta att vi äntligen funnit det Amerika vi eftersökt: den mytomspunna meltingpoten, en plats där alla bara trivs tillsammans och passar ihop. Denna plats ligger lite utanför staden, i ett gigantiskt köpcentrum vid flygplatsen. Den är en restaurang... Och här slutar det tappra försöket till ironi och vi kommer till saken: Ikväll hade Z bestämt sig för att ge oss en julklapp och ta med oss på en fonduerestaurang för fyrarätters. Inte illa! Bästa W körde genom hela east side för att ta oss dit, istället för att ta motorvägen. Vi kunde alltså köra rakt österut från vår lägenhet utan att byta väg, för de vägar vi behövde ta gick över i varandra. Så enkelt tar man sig till the mall om man inte väljer att köra runt staden. Vi var så imponerade. Ingen annan har ens nämnt att det går att göra så. Men så cool är W.

Ovan ser ni hela gänget med huvudrätten, det vill säga det som kom efter ostfonduen och salladen. Vi valde coq au vin som buljong, trots att vi kanske inte förstår hur det går ihop sig, och det var utsökt. Sedan var det bara att doppa anka, räkor, steak, kyckling och ravioli i den där grytan. Nice. Någon gång kom en manager förbi för att se till att ingen blandade rå och kokt mat, och det slog oss allt att de måste riskera att bli stämda om människor inte kokar sin kyckling tillräckligt länge.

Kyparen kommer förbi och gör iordning maten vid bordet, men själva tillagningen är man själv ansvarig för. Vi sa att vi var från Sverige och de frågade hur långt det var från Schweiz. Vi sa ganska långt och han såg besviken ut. Sedan förklarade han att där borta vet de verkligen hur man gör fondue. Okej, sa vi. Vi är så glada för att ingen någonsin har blandat ihop de där två länderna, och det gjorde ju inte kyparen heller. Man får ju förstå att Europa ser ut som ett lilliputtland för en som kommer från en sådan gigant som Murka.

Efter ostfondue med bröd och grönsaker, californisk sallad med gorgonzola och valnötter, ett sammelsurium av anka, nöt, räkor och grönsaker och såser var det dags för dessert. Tydligen skulle jag få äran att välja. Jag som har sådan beslutsångest för allting! Det blev en crème brûlée på vit choklad i vilken man skulle doppa så disparata ting som jordgubbar och cheesecake (och rice crispies och marshmallows och kladdkaka). Mätt är bara förnamnet, faktiskt.

Vi förstår verkligen att det finns människor här som har mycket pengar. När vi gick därifrån, vid nio, satt folk vid alla bord (det tar två timmar att äta...) och drack champagne, drinkar, öl, vin, och åt fyrarätters, omgivna av shoppingpåsar. Det är så underligt.

Vi får tacka Z så hemskt mycket för en fantastisk present, något som vi aldrig skulle ha unnat oss och som vi nog aldrig kommer att kunna göra igen. Att det finns så snälla människor här i världen!

What day is it?

2010-12-22T16:45:00.009-05:00

Vi är lite förvirrade nu, faktiskt, eftersom så mycket händer så snabbt, men ska ändå försöka sammanfatta allt som hänt de senaste dagarna. Ovan ser ni juldekorationer i staden eller förorten eller det enorma och oftast ganska intetsägande området Lancaster, som dock hade en liten stadskärna. Vi var där för operahuset, som också tjänar som stadshus. Detta var vanligt förekommande i USA förr i världen, men nu är huset i Lancaster ett av få bevarade. Obs! Stjärnorna på bilden blinkar, med besked.

Här är operan och den lilla scenen. Inte som de i Berlin och Milano förstås, men nu har vi å andra sidan aldrig varit i dem! Kvällens konsert bjöd på julsånger som framfördes i stämmor och på gammalt vis, engelska r och så vidare. Jesus och Halleluja nämndes i praktiskt taget varje sång, så jag kunde inte låta bli att fnissa när de avslutade med att önska oss happy holidays, det enda politiskt korrekta att säga till folk i juletider här. Om jag har kunnat sitta igenom en hel konsert av bibliska referenser, borde jag väl kunna klara av ett Merry Christmas också, eller hur? Väl ute ur det bedårande stadshuset kunde vi lyssna till de sånger som lyktstolparna bjöd på. De spelar nämligen stämningsfulla sånger under julveckorna, däribland "Go tell it....". Man undrar ju om det inte kan bli stämda för det, med tanke på att det är så känsligt med religion och religionsfrihet (ja, känsligt med båda, faktiskt) här. Vi är ju inga typer som går omkring och stör oss på saker i onödan, som ni ju alla vet, utan dansade glatt gatan fram till de svängiga tonerna. Vem rycks inte med av Go tell it?

Nu är det verkligen nedräkning här i huset. Idag har bästa D hämtat våra cyklar, mikron och lite annat, och imorgon kommer Habitat och hämtar resten. Hoppas att de håller tiden, så att man inte får sitta och vänta hela dagen!

I morse var vi på barnteater i kvarteret, i ett fantastiskt teaterhus som räddades från rivning genom att någon köpte det för ungefär en dollar. Pjäsen var Lilla huset på prärien, och publiken var några hundra vita barn och tre barn som inte var vita. Frågade vilka skolor som var där, och fick svaret att idag var det förortsskolor. Go figure.

Dagens besök på favoritbokhandeln genererade en ny bok: The Enormous Room. Den fick jag för fem böcker, som jag bytte in. En dålig affär, såklart, men alla böcker jag bytte in hade jag köpt för samma summa som man här får ett gammalt teaterhus för, så det var inte så farligt.

Glömde berätta att vi var på bio igår och såg Green Hornet eller något sådant. Inte vår typ av film, men bättre än vi trodde den skulle vara. Nu hoppas vi kunna gå på den nya Cohenfilmen och kanske den svarta svanen.

Nu, iväg på äventyr. Rapport följer snart!

Juldricks

2010-12-21T10:22:00.002-05:00

Rapporter från dagen och gårdagskvällen kommer snart, men först måste vi få berätta om en artikel i gårdagens USA Today som handlar om the tip - hur mycket ska man ge till jul? I Amerika måste man, konstigt nog, ge pengar till fan och hans moster bara för att det är jul.

Brevbäraren ska ha upp till 20 dollar, för det är vad de max får ta emot.
Hårfrissan ska ha lika mycket som en klippning kostar - bara för att det är jul. Samma för alla som gör din look, vare sig det är naglar eller hår eller hud.
Läraren ska ha en present, inte pengar. För en lärare behöver ju inga pengar... (?!)
Sophämtaren ska ha runt 20 också
Din PT ska ha vad ett pass kostar i juldricks. Ett pass kostar ju rätt mycket, så vi förstår inte alls varför de skulle behöva mer pengar, men vad vet vi. Vi har alltid kunnat träna oss själva.
Hundskötaren ska ha 20 också
Barnvakten ska ha vad en kväll kostar
Portvakten och fastighetsskötaren ska ha ungefär 25, mer i finare trakter
Tidningsbudet ska ha ungefär 15
Städerskan (för det är nog alltid en hon, tyvärr) ska ha 35
De som sköter din gräsmatta (för du har väl en sådan person i ditt liv?) ska ha mellan 20 och 50, per person (då många här verkar ha flera trädgårdsmästare till sina förortstomter - och man undrar om de ens träffar dem i juletider... Åker man dit med pengar, bara sådär?)
Servitörer ska ha den vanliga dricksen, förutom på julafton, då man anses vara ond om man inte dricksar rejält. 18 % är ju standard, men till jul skulle man nog behöva gå upp till 30%. Tur att vi är bortbjudna...

Ja - den där julbonusen som människor ofta får här verkar ju vara ganska så easy come easy go, faktiskt. Tur att vi lever i ett civiliserat land där människor helt enkelt får en skälig lön. Så enkelt, så logiskt.

Just cruising

2010-12-20T18:10:00.008-05:00

Dagens rapport skulle kunna komma från en helt annan stad, egentligen, för detta är inte det Buffalo vi känner. Bilisternas och förortsmänniskornas stad, eller snarare städer, har vi roat oss med nu när vi har varit bilister.

Dagens första stopp var hyresvärden, där vi betalade sista elräkningen och förhandlade om den kommande, den som vi inte vet vad den landar på. Båda parter tycktes nöjda och vi tror att vår strategi med att lära oss allas namn på kontoret har varit oss till gagn.

Vidare sedan mot universitetet, och då såg vi vår gamla buss, den första vi brukar ta på morgonen. Alldeles tom susade den fram på gatan. Mycket få studenter stannar kvar över jul, så det får man väl förstå. Uppe i arkivet var de lite förvånade över att se mig igen, då vi ju hade sagt våra goodbyes redan, men Elin förklarade vänligt att hon hade glömt att skriva ut sig sist (man måste alltid fylla i vilken tid man kom dit och när man åkte hem, första gången någon av oss haft stämpelklocka...) och att hon tyckte att det kändes fel att helt enkelt stanna där för alltid. De såg rätt så häpna ut och förklarade, minst lika vänligt, att ett telefonsamtal ju hade gått lika bra. Självklart var det hela ett skämt - det var ett dokument som hon skulle titta på i samlingarna. MEN vi skrev ut oss den här gången när vi gick därifrån. Det skulle vi ha stört oss på annars - så slarviga vill vi inte vara!

När man har bil och befinner sig norr om staden, måste man nästan kolla in de malls och liknande som finns i trakten. Först TJ Maxx som vi var inne på i Boston. Lite av en besvikelse här, då de inte alls hade Vince och Missoni, utan mer det vanliga utbudet av Ralph Lauren, Juicy, Seven etc., etc. Det är inte så spännande som det en gång var, faktiskt. Däremot hittade vi en julklapp till D, som vi ska fira jul hos, så att vi inte kommer tomhänta. Nu har hon i och för sig redan allt, men detta är något ätbart, så det ska väl kunna gå åt.

På vad vi tror är traktens näst största mall var det förvånansvärt lugnt. Vi gick direkt till the food court där vi åt cajun, fast det var helt klart kinesiskt. 4:50 per person och då får man verkligen en full tallrik av kyckling, grönsaker och ris. Svårslaget! Självklart kunde man också ta ett kort med Santa om man ville, men det hoppade vi över den här gången. En karl skrek till den stackars trötta malltomten att han ville ha en enkelbiljett till Rio, tack så mycket. Priceless.

En liten julklapp lyckades vi hitta, men vi kan inte avslöja vad det är för något. Vi kör verkligen på litet i år vad presenter anbelangar, eftersom vi har begränsat med utrymme. Elins föräldar får nog en aprilpresent istället, eftersom vi kanske inte träffar dem innan. En förstaaprilpresent kan ju bli hur rolig som helst, tänker vi...

På väg hem stannade vi till vid ett coffee culture, efter en ganska intrikat manöver i trafiken. Det var likadant som alla andra coffee cultures, med öppen spis, marmorbord, fåtöljer och möjlighet att få sitt kaffe i riktig kopp, vilket mycket sällan är fallet här. Där satt vi och tittade ut mot myllret av bilar och de stilla snöflingorna och tänkte: detta är ju ett helt annat USA. Några asiatiska tjejer satt och fikade och fotograferade varandra och sedan hoppade de in i sina bilar och körde någonstans, till sina studenthem får vi anta. Det är så detta ska göras, det här med att bo i Amerika. När vi utvärderar, vilket vi gör som bäst just nu, kommer vi ändå alltid fram till att det var bättre att inte ha bil. Vi har sett så mycket och fått så mycket motion, och sluppit betala bensinkostnaden, som dock är lite väl försumbar. Vi skulle väga 10 kilo mer var om vi inte hade cyklat, och vi skulle ha bränt mycket mer pengar genom att ha så lättillgängliga nöjen. Detta betyder förstås inte att vi inte vill ha bilen nu! Nu går det inte att cykla runt överallt längre.

Just nu sitter vi och väntar på att åka till operahuset för en konsert. Vi var på en annan konsert igår och sedan var det middag med hela familjen B, till och med 95-åriga svärmor, på restaurang. Imorgon är det bio (tyvärr inte Black Swan, utan en annan som vi har fått biljetter till) och dagen efter det är det middag på restaurang med alla och sedan är det middag med vår vän och sedan är det flytta in i huset och ut ur lägenheten och sedan är det jul och sedan är det........... Ja, ni får se!

Halleluja

2010-12-18T19:42:00.002-05:00

We got us a car, people! Now, this is a really, really big day for us. We'll be rolling and cruising like there's no tomorrow, man!

Nej, men allvarligt talat, kan ni fatta att det finns så fina människor som B och hennes familj? Just när det faktiskt inte lägre går att cykla, och vi skiter faktiskt i om ni är idealister och tror att man kan rädda miljön genom att cykla. Om ni inte har provat den strategin i Amerika och insett dess begränsningar, är ni faktiskt ute och cyklar. Det går inte att cykla här när det är vinter.

Halleluja. Halleluja. Bloggbesökarrekord för titeln - det räknar vi förstås med. Men inte för jebus eller the g-word. För bilen. Automobilen... Vi är RIKTIGA människor nu. Kasta stenar och frukt på scenen nu!

Vi botaniserar vidare...

2010-12-18T16:34:00.016-05:00

Idag har vi haft en riktigt mysig dag här i Buffalo. Den började med ett besök hos vår holländska vän. Hennes stuga - den kallas faktiskt för en stuga - ligger några kvarter ned och var riktigt fin. Nyrenoverat, Ikeakök med ELUGN, golv som det inte är hål i, egen tvätt- och diskmaskin, teve, och så vidare. Nu måste hon i och för dela denna stuga med en rumskamrat och hyran är skrämmande hög, då de båda betalar vad vi betalar för vår lägenhet per månad. Vi satt och pratade i någon timma och gjorde upp lite planer för kommande dagar.

När vi vandrade hemåt träffade vi två kvinnor med två små hundar på Richmond. Den ena hunden var en korsning mellan jack russel och en typ av golvmopp som jag inte kan stava till utan en ordbok, och den andra vara en chihuahua, som jag kan stava till för att jag ville ha en när jag var liten. Det var en sällsam lycka att få kela med de där galna hundarna i snön, och sedan gjorde det ju inte saken sämre när de frågade vad jag gjorde och jag sa doktorand och de sa "men du är ju så ung!" Jag sa nej, inte alls ung, och avslöjade min aktningsvärda ålder, varpå den ena damen sa: "You look twenty!" Dessa vänliga själar! Someone bless 'em!

När så dagen redan var räddad, var det bara att gå hem och göra sig i ordning för nästa aktivitet: lunch med professorn och hans hustru på restaurang och sedan ett besök på botaniska trädgården.

Trädgården ligger i en annan stad, Lackawanna, som är berömd för sitt stål och den industrin. Här bodde polacker och irländare som arbetade i stålverken och nu flyttar mest nyanlända invadrare dit, eftersom den förra vågen har fått det bra nog för att kunna flytta till något bättre ställe. Den enorma och otroligt vackra basilikan vittnar om den ansenliga katolska befolkning stadsdelen en gång hade.

Själva trädgården byggdes inför världsutställningen 1901, om vi inte missminner oss, och har en lång rad intressanta växter, däribland en köttätande växt och kaktusar med lustiga namn. Vi låter bilderna tala för sig själva.

Kvällen blir nog en hemmakväll med internetteve eller läsning. Måste spara på krafterna nu inför den massiva arbetsinsats som kommer att krävas för vår slutstädning och flytt.

Som ni ser har vi även bilder från motorvägen. Man ser nog ingen grain elevator här, men de är så coola att de bör uppmärksammas lite här i bloggen. Professorn som har filmseminarierna har just nu en utställning med fotografier av dem och man debatterar nu huruvida man ska måla dem som man gjort i andra städer, för att de ska vara vackra. Igår hittade jag en intressant artikel från 20-talet där det stod att det ju är synd att en grain elevator inte är vacker som en gotisk katedral, om inte annat så bara för att vi alla har fått lära oss att de gotiska byggnaderna är vackra. Men, framförde skribenten, det är the grain elevators som har störst chans att ses som sköna i slutändan, då de byggts av nödvändighet och därmed endast har de nödvändiga elementen, ingen dekoration eller annat onödigt. Bra skrivet, tycker vi här i bloggen!

Freaky Friday

2010-12-17T19:59:00.005-05:00

Kvällens middag intogs på fenomenala French Quarter Café, där vi åt gumbo och catfish po'boy. Mellan denna middag och morgonens frukost gömmer sig dock en hel värld.

Dagens besök på campus var nog det sista. Jag har dragit fram en massa nytt material och lagt på min hylla, för säkerhets skull, men det kan nog bli så att personalen, enligt mina instruktioner, får lägga tillbaka sakerna efter julhelgen, då jag alldeles säkert inte kommer att åka dit mer. För sista gången stod vi mittemot det röda hyreshuset på Main och stirrade på de pappbeklädda fönstren. För sista gången kunde vi notera huruvida fönstret i trapphuset fortfarande är öppet. För sista gången funderade vi över vilket sorts galleri som låg på bottenplan i huset innan det lades ned och endast skylten fick skvallra om den historien. För sista gången sa jag Good morning! till en trött men vänlig chaufför som försöker stjäla sig en morgoncigg mellan turerna.

Skolbussar, åtta i rad, lysande gula och gammaldags. Fotgängare som sneddar över den sexfiliga gatan utan att bry sig om trafiken. Tre själar som idogt står och håller i skyltar med Maria och Jesus och välj liv utanför kvinnokliniken. Jag ser bibelsällskapets lokaler i det gamla bostadshuset, den lilla kyrkan med skylten som säger "sluta leka med gud, han leker inte med dig," det andra huset som tar hand om valhänta föräldrar som inte riktigt vet hur man ska göra. Jag ser myllret utanför Uticastationen, i hörnet där hjärtat brister för mig varje gång. Dollaraffärer och snabbmatskedjor och en diversebutik som säljer icke-märkesjeans och hjälper en att betala räkningar. Vidare mot nästa sorgliga korsning. Ett igenbommat hus och en stängd spritaffär. Ett around the clock som ändå är stängt, dess handskrivna skylt falnad. Nedlagda industrier som blivit gallerier för antika bilar och andra som bara blivit kvar, sönderslagna glasrutor och grafitti i alla fönster. Ett kvarter längre bort är det samma sak igen: en igenbommad spritaffär och en nyöppnad alldeles intill. Män står därutanför, väntar på något. Skolorna, de vackra, med kors på taken. Och det college som lovar att de ska visa oss alla ljuset i en mörk värld. Jag tittar extra noga på den nedlagda restaurangen med Obamaskylten i fönstret. Change. Yes we can.

Närmare campus kommer den snobbiga herrbutiken med handgjorda plagg, den som de åker från New York för. Floristen med alla julgranar på parkeringen, samtliga bundna med röda band, och det lilla huset intill järnvägsspåret där det har stått for rent sedan vi kom hit.

I den andra bussen, senare, glider förorten förbi. Det nyöppnade kfc:t, kemtvätten, närbutikerna, bildelsförsäljare, span, och rader av små hus. Sedan tornar campus upp sig med sina respektingivande tegeltorn, som stora legoklossar utströdda på en jättelik slätt. Mörkt bruna och kantiga.

Sista besöket på biblioteket och sista gången jag inte förstår vad hon som jobbar där säger.

Sista mikrofilmen i läsaren och sista gången jag går därifrån med blygrå hand.

Som ensam passagerare åkte jag sedan hem, och när jag klev på frågade mjukisen (han som gillar smörig musik) om jag ville kliva av på något särskilt ställe idag. Och så berättade han om sitt jobb, sitt nya jobb, sitt schema. Det är så där när det är slut, som på arkivet idag då jag pratade med Alice jättelänge om allt och inget. Bara sådär. Och jag sa Merry Christmas, eller Happy Holidays, beroende på din religion. Visa omtanke, vara taktfull. Alltid.

Och sedan är det precis som igår. Slänger mig om halsen på Dan som frågar om jag har läst mina mejl. Nej, svarar jag. Har inte haft tid. Ja du, säger Dan. Ditt kort är spärrat. Spärrat? Mmm. Det är någon som har försökt få fram dina uppgifter, så banken spärrade det direkt. Okej, tänker jag. Det är dags att åka hem nu, tydligen. Tjuvar och banditer, säger jag och svär. Asså man blir ba så himla kränkt. Kränkt, blir man! Nu vill vi veta var detta skedde, så att vi kan cykla upp dit, storma in och se töntiga ut med våra cykelhjälmar i handen och ställa dem mot väggen. Ni har tjuvar här, förstår ni! Tjuvar! Men så tänker man - det är ju jul. Det kan inte vara så lätt här, det där med jul. Mammon ska ha sitt.

Tack vare en fenomenal insats från make och svärföräldrar har vi nu i alla fall fått klarhet i varför vi inte kan ta ut pengar längre, och vi är mycket tacksamma för att de reagerade.

Kvällens cajunmiddag var som sagt mycket god, men det som gjorde kvällen var ett besök på Rust Belt Books, den mysigaste bokhandeln här. Vi skulle försöka hitta en cajun cook book, men det fanns ingen. Istället fastnade vi i den fascinerande samling böcker de har där. Viktigast av allt var den tidskrift som den professor jag ska träffa om någon vecka har - nu vet jag lite mer om den. De har gamla nummer av alla möjliga litterära tidskrifter. Sedan en fantastisk bok som återger de brev som skickats mellan redaktören för Poetry och författarna under tio och tjugotalet. Perfekt. Sedan så mycket fantastiskt att det inte går att sammanfatta. Sådana obskyra grejer som man brukar får leta ordentligt efter. Frågade om jag kunde sälja mina böcker till dem, och hon svarade att det skulle gå mycket bra, och att man också får byta till sig nya... Nu förstör det visserligen vår plan om att få lättare bagage, men det är alltför frestande för att motstå. Och tanken på att följande gobitar ska få bo i den bokhandeln är betryggande: DK's guide till Southwest USA och Las Vegas, Curtis Sittenfelds American Wife, Frank McCourts Angela's Ashes, Mortensons Three Cups of Tea och Woodwards Plan of Attack. Det är kanske inte namnen på böckerna man ska sälja som man ska skylta med i en blogg, men vi kan ta listan på vad jag har behållit en annan gång!

Going solo...

2010-12-16T16:19:00.006-05:00

Av skäl som vi inte kan gå in på här, fick jag åka ensam till arkivet idag (eller säg såhär - man måste ha studentleg för att få åka och det hade vi ju ingen aaaaaning om). Självfallet fick jag gentlemannamässig eskort till bussen, men sedan var det bara jag. Så skönt att få vara ensam, tänker ni kanske, men det är inte riktigt så enkelt. Har man spenderat nästan varje minut tillsammans i ett halvår, är det mycket, mycket märkligt att plötsligt stå där ensam och vänta på bussen.

Först in på arkivet, som vanligt. Ingen besökare sedan jag var där igår. Och då var det bara jag som var där. Förvånade blickar: here alone today? Jag kommer att bli ihågkommen som den där lustiga tjejen som hade med sig sin make överallt. Men han är ju faktiskt min assistent - och det var inte roligt att sortera kopior själv idag, ska jag säga. Slöseri med min talang, faktiskt... :P, som de unga skriver.

Färdig med samtliga nummer av little review och har börjat på Broom. Fick se originalen - och då menar jag verkligen originalen - med de coola omslagen. Valde dock att använda microfilm när det väl kom till kritan. Man vill verkligen inte ha sönder något!

Fördelen med att vara ensam där är väl att man pratar mer med folk. En kille lärde mig hur mycket som helst om objektivisterna när jag satt där och läste mina tidskrifter. Det var ju bra.

Hemfärd: busschauffören väntar länge innan han åker och tittar lite frågande på mig. När jag kliver av downtown ser han Dan på trottoaren. Oh, there he is. I was wondering where he was today! You have a great day! Och då ser man den igen, den där värmen som finns i en liten stad där människor känner igen varandra och hälsar på gatan och småpratar med främlingar i affären. Vi har inte gått omkring som skuggvarelser här i ett halvår. Vi har varit uppmärksammade. Vi har funnits. Vi har blivit sedda, alltså har vi varit.

Ja, nu är väl allting som det ska, tänkte jag när jag klev av bussen och slängde mig om halsen på Dan, men då säger han: har du läst alla mina mejl? Eh, nej, har inte hunnit. Hur så? Jo, har inte lyckats få ut pengar någonstans. Tusan också. Då var det bara att gå till banken och fråga dem, en konversation som vi verkligen inte vill återge. Förståelse för andra system och andra kulturer? Nil. Wait, did you say you have a Swedish master card? Now, why would you have that? Is there an 800 number on the back you can call? Nope. Just the Göteborgsnummer...

Testar det andra kortet, det som kostar lite att använda. We have contact! Puh! Vi hade hunnit föreställa oss livet här utan pengar...

En glad överraskning idag var i alla fall skumtomtarna som kom med posten från Sverige. Tack, svärmor! Ljuvligt gott.

Suck!

2010-12-15T17:52:00.009-05:00

Nog är det märkligt att sitta och läsa Wyndham Lewis texter i ett rum där det finns en målning av honom. Ännu märkligare är förresten de debatter som fördes i slutet av tiotalet och början av tjugotalet här vad gäller vad som får och inte får publiceras. Ett nummer av den tidskrift jag uppehållit mig vid idag nådde aldrig prenumeranterna, eftersom en novell av ovanstående författare ansågs obscen. Stackars min Williams, som ju hade den första delen av sitt nya verk i just det numret! Då ska vi förstås inte tala om Joyce, vars verk de fick böta för att publicera. Ja, tänker ni - det där var ju längesedan. Sådär är det tack och lov inte numera. Nej, om vi inte ser till vilka böcker som får och inte får behandlas i ett klassrum, förstås. Och vad gäller filmer är vi inte så säkra. Ingen röker ju längre i filmernas värld. Lite konstigt är det allt... Någon måste ha gjort något, tror vi. I Turisten figurerar en låtsascigarett av typen som de kränger på the mall. Inte kan väl det vara produktplacering? Vi är sjukt trötta på produktplacering i filmer, förresten. Det är vämjeligt.

The finals tycks nästan vara över och det blir allt tystare på campus. Skönt, förstås, men också lite trist. Mejlade iväg den där sabla uppsatsen igår och ångrar mig allt lite, men har fått trevligt svar om att det ju var synd att jag, som ju hade så mycket att tillföra, var så tyst i början. Komplimang eller kritik - vi säger väl beröm då, för att göra kvällen lite trevligare. Den andra uppsatsen skickar jag sen, har jag bestämt. Hinner inte nu. Tack och lov var det också helt okej för hsb. Han som bestämmer, alltså. Sagt adjö till administratören som hjälpt mig så mycket och återlämnat en trave böcker som hon lånat ut.

Inga pengar kom ut ur bankomaten idag när jag stoppade i mitt kort. Vi tänker inte på det nu, utan hoppas att det vara var något temporärt fel. Har exakt 48 dollar i kontanter. Hoppas, hoppas, hoppas att det funkar imorgon. Annars är vi rätt så körda.

Försöker att komma på något roligt eller smart att skriva, men börjar få slut på idéer. Ni vet ju allt om Buffalo nu, eller hur? Ni vet vilka befängda mängder salt de strör ut på gator och trottoarer, så mycket att man undrar hur miljön egentligen reagerar på det. Ni vet att snöskottning i stort är privat och att man därför endast kan vara säker på att kunna promenera utanför en bar, affär, frisersalong eller tunnelbanestation. Ni fattar också varför privatpersoner har plogar på sina trucks. De är våra bärplockare, så att säga. Kommer hit när det är säsong och hoppas tjäna så mycket pengar som möjligt. Måhända har de det lite bättre. Vi får väl hoppas.

Det har slagit över helt och hållet för Dan nu. Han lyssnar på Magnus Ugglas Joey (this is a message, this is a message, hallå, hallå, hallå SWEEEDEN). Ni kanske tror att det har slagit över för att han lyssnar på RATM, men det är mer en konsekvens av dagen. RATM är ett friskhetstecken. Nu har han hunnit gå över till Infinite Mass, en av de bästa låtarna de gjort, som vi lyssnade på med full volym och öppna fönster när vi gled genom Sjöbo i början av seklet på vår väg till Ystad. Det var helt genomtänkt. Jag vet att han lyssnar på den för att han är upprörd över det övertag som rassarna får i Sverige nu. Nu Kite. Så bra. Vår svenska musik är helt fantastisk, Uggla mer på ett lite ironiskt sätt, men ändå. [dock måste det sägas att amerikanska Fleet Foxes, Band of Horses och Grand Archives är fenomenala också.] Nu kör han Laaksos Drop Out. En låt som jag alltid lyssnar på när det känns lite svårt. Som nu när jag vet att professorn inte kommer att älska mitt paper: "Hey, professor, professor, please, I'm not taking anymore of this shit" (OM(F)G så mycket skit jag kommer att få för detta, men Markus Krunegård är så fantastisk, så jag säger jag skiter i allt men det skiter jag i). Hemlängtan är absurt stor, med tanke på att vi egentligen alltid har betrakta oss själva som förfinade kosmopoliter. Nu är det mer ge oss gravlax och sill och nubbe annars hoppar vi i älva (none of which we particularly like..., älva included)! Rökt lax, däremot, med wasabi. Om du läser detta, pappa, får du lova mig att INTE tillreda dessa delikatesser i år.

För övrigt kan jag berätta att de dyraste jeansen jag någonsin hört talas om är Balmains som kostar ungefär 12 000 kronor. Insert gasp here. Förstår du nu mamma att jag var billig i drift när du tvangs köpa Dieseljeans och Levi's till mig? Gratis, man! Jag som bara skulle kolla vilka amerikanska märken jag skulle kunna köpa för en fjärdedel av priset här, och så visar det sig att amerikanska märken är ute nu... Go figure. Just my luck.

En sista notis: så coolt att en svensk pitetjej (eller en som gick skolan i Pite, i alla fall) blivit trummis i Glasvegas!Och nu lyssnar Dan på The Pogues Fairytale of New York och nu är allting som vanligt igen i juletider. Julsång nummer ett här i hemmet. Vem får inte julstämning av att höra fulla irländare bråka? Beats us, for sure!

Snow day!

2010-12-14T20:37:00.007-05:00

Det var inte särskilt svårt för oss att besluta oss för att vi var insnöade i morse, och det har fortsatt att snöa nästan hela dagen. Stora, tunga flingor.

Tyvärr betyder inte snow day att man får ha det roligt hela dagen. Inte alls. Först och främst får man ta på sig så många plagg man kan för att hålla värmen och sedan har man att välja mellan att sitta precis framför elementet eller bädda ned sig i sängen - allt annat är för kallt. Hur skriver man en uppsats i sängen? Framför elementet? Jösses. Deadline imorgon. Ingen förväntar sig att jag ska lämna in något, och kanske vill de inte ens ha ytterligare en sak att läsa, men det hela är ju oemotståndligt! Varför skulle man INTE utsätta sig för att skriva en uppsats när tillfälle ges? Det kommer att bli en fasa att få se kritiken, men då får man säga följande till sig själv: Oh, grow up! Be a man!

Man skulle ju kunna tro att kylan skulle få en att hålla sig borta från glassen, men icke. Lågprisaffären hade i veckan ännu Ben och Jerrys för 1.99 styck. Vi köpte fem pints. Det är nu 19 dagar kvar till dess att vi åker hem, men vi hinner gå upp i vikt än! Pistachio har jag letat efter länge, länge och nu fanns den! Hela rostade nötter i också. Hurra!

Skickade precis ut Dan i kylan till närbutiken. Rapporten lyder: det var en kille i shorts där inne som köpte en tjejöl. En enda. I shorts. Puh! Tur att en annan kan sitta tryggt ihopkurad framför datorskärmens varma glöd. Har man sin laptop i knät kan man dessutom värma sig (och säkert, säkert skada sig, men det är en annan femma).

Förresten måste vi berätta om alla julavsnitt på teve här. Igår såg vi Family Guy, Simpsons och American Dad och samtliga hade julavsnitt. American Dads var helt galet, förstås, men Family Guys var riktigt bra. Tomten är helt överarbetad och hans verkstad ser ut som en giftig fabrik i något annat land. Alla önskar sig så komplicerade saker och så mycket så han har tvingats inavla sina nissar och de har blivit helt degenererade. Lösningen? Att endast önska sig en sak. Att de får sända sådant här! Det är ju helt antikapitalistiskt.

Antar att ni undrar om det står mycket om Sverige i tidningarna här nu. Jo. Om Stieg Larsson förstås, alltid. Och så det där andra. Och ja, det känns som om människor tänker att om det kan hända så hemska saker i Sverige, så vet man ju inte alls vad man ska tro på mer. Vi längtar hem till Sverige nu i alla fall. Det ska bli helt underbart att komma hem. Vi sitter här ibland och pratar om vilken mat vi ska laga, vilka kläder vi ska ha på oss när vi har tillgång till våra stora garderober. Gnället kommer nog inte att börja om igen förrän i februari, då vi båda kommer att sitta och muttra att vi önskar att vi vore i Miami!

Gay Men's Chorus

2010-12-12T21:10:00.007-05:00

Kvällens evenemang var en konsert med Gay Men's Chorus här i staden. De uppträder i olika lokaler i trakten, men vi valde alltså dagens föreställning, som, underligt nog, var förlagd till den lutherska kyrkan i staden. Det är något stort med att se en kör av detta slag uppträda i en kyrka. Man blir helt enkelt så glad.

Sången var fenomenal och allra roligast var nog när vi i publiken fick en siffra att ansvara för i 12 Days of Christmas, en sång som alltid livar upp. Ändå är det svårt att slå Auld Lang Syne. Förresten - det går inte!

Innan konserten blev vi bjudna på indisk buffé här i staden. Vi fick frågan precis när vi höll på att proppa i oss en stor söndagsfrukost och hade bordet fullt av tidningens många delar, men det var bara att sluta tugga och frammana hunger igen. I-landsproblem har väl varit temat för denna blogg sedan dag ett, så varför sluta nu?

Efter konserten kom vi på att vi alla är oroliga för hur New York-resan ska gå. Vi körde ned till stadens tågstation, en ny pytteliten som fått ersätta den gamla majestätiska stationen. Mycket riktigt var den obemannad och inte heller finns det personal 04:00 när vi ska resa härifrån. Kyla, mörker, öde downtown... Inte så lyckat om tåget blir försenat. Vi körde då vidare till nästa station, som ligger i en förort. Denna är - såklart - stor, upplyst, bemannad och öppen. Frågade snällt om vi fick kliva på tåget där istället, och som väl var fick vi höra att det går utmärkt. Nu har vi en färdplan!

När vi ändå var ute i förorten, var steget inte långt till köpcentrum och ladugårdsstora affärer. Varför inte titta in på Borders? Åh, vilken sorg det var att inse att alla dessa fantastiska möjligheter är omöjligheter med de redan proppfulla väskor vi har... Titta får man i alla fall göra!

Av allting som vi har fått se och göra idag, var nog ändå det mest fascinerande att få se den östra sidan av staden. Som ni alla vet har vi hittills aldrig fått åka där, eftersom alla väljer att köra runt staden istället. Ikväll var det dock dags. Vi ska försöka att beskriva det så bra vi kan.

Katedralen från de fornstora dagarna, den som man annars bara ser när man flyger in över staden, tornar upp sig över ett vidsträckt ödeland. De igenbommade lokalerna bildar ett allt annat än glänsande pärlband och smutsiga skyltar avslöjar vilka drömmar som krossats där genom åren. En klädaffär, en närbutik, ett tvätteri. Papp och plywood för fönster och dörrar. Då och då ett julpyntat hus, en ensam fotgängare. Framför oss glider två polisbilar fram genom mörkret, tyst och lugnt. När vi kör om dem ser vi mannen i baksätet, ett av kvällens ärenden, kanske ett av många. I hörnet där en man blev skjuten under helgen är det lugn och stilla. Vid bensinmacken står en ensam siluett och lutar sig mot en soptunna. Vi glider fram och låser våra bildörrar, för att vi tänker på den kvinna som blev rånad i sin monsterstora truck häromdagen. Vi känner oss lite skyldiga, men man måste se om sitt hus, sitt liv, måste tänka sig för. Den anrika saluhallen som fortfarande bär vittne om stadsdelens rika polska historia är stängd, men vi prickar av den i vår mentala checklista, kan säga att vi har sett den - den som vi aldrig kommer att kunna cykla till. Några kvällsvandrare och en trooper som har stannat en bil. Sedan kommer förändringen, den något bättre vägen, den tätare trafiken, och sedan är vi plötsligt ute på en motorväg igen, på tryggt avstånd från skuggsidan, åter en del av det Amerika vi åkte för att besöka. Alla vet att den där andra sidan av staden, den inte så soliga, finns där, men det är en vetskap som man nog måste försöka tränga undan.

Tidningen här fick mycket kritik efter skjutningarna på restaurangen i somras, eftersom de publicerade offrens historia, inte sällan kantad av brott och domar. Många kände att de försökte få det att se ut som om det hela var ett slags intern uppgörelse, något som inte berör dem som bor på den andra sidan och något som kan förklaras med att man får vad man förtjänar. Därför har de nu lovat att ha veckovisa reportage om stadsdelar som denna, med fokus på bra saker. Det är ett spännande initiativ, men vi undrar om man inte också måste berätta om skuggsidan.

I can't believe it's not butter!

2010-12-11T23:15:00.004-05:00

När jag ändå har vuxit ihop med min laptop efter timmar av mer och mindre lyckat uppsatsskrivande, kan jag lika gärna skriva ett litet inlägg innan jag ger upp för dagen.

Tröttheten beror inte enbar på tiden på dygnet, utan även på allting som vi har gjort idag. Morgonen började med besök från vår holländska vän, som kom hit på förmiddagsfika. Vi hoppas att hon ska kunna få in fåtöljen i sitt hus, så att hon kan sitta bra de år hon har kvar här. Vi försöker att föreställa oss hur det skulle kännas om vi hade över tre år kvar här, men det går inte riktigt. Det skulle ju inte vara helt fel, såklart, men ändå tror vi att vi har det bättre hemma. Det man ska veta är att doktorander inte alls behandlas på samma sätt som i lilla Sverige. Bland annat kostar det skjortan att vara doktorand här, när man i Sverige istället får betalt för att vara det. Nu ska jag ju inte ljuga - det fanns en tid då jag övervägde att helt enkelt spara och bekosta det hela själv, men det blev tack och lov aldrig nödvändigt! Visst får de lön här, men bara när de undervisar, och bara hälften så mycket i månaden som hemma. En annan sak som skulle göra mig lite nedslagen i längden, är att man inte riktigt är en fullvärdig kollega här, samt att doktoranderna, trots att de är så många, inte verkar ha någon riktigt sammanhållning. Det var några nackdelar. Fördelarna hade förstås varit att biblioteken är fenomenala, arkiven oslagbara och kursutbudet enormt.

Efter denna fikaträff cyklade Dan och jag iväg för att kolla in staden lite. Snön har i stort sett smält bort och man kan cykla ganska så bra igen. På hemvägen stannade vi till vid vårt stamkafé för en kaffe och just där, just då, kände vi det som om vi var på semester igen. Den känslan har vi inte haft i den här staden på sistone. Det var riktigt mysigt.

Väl hemma körde vi igång med den stora provpackningen. Allting skulle ned i resväskorna - inga ursäkter. Det ska kunna vara möjligt att få hem allting, men böckerna har vi inte riktigt vågat räkna in ännu. Det måste bäras i ryggsäckar, tror vi, och det kan bli lite svårt... Vi minns hur jobbigt det var med resan hit (se bild ovan) så det gäller att stålsätta sig. Helt klart är i alla fall att Dan får donera sin gamla vinterjacka till välgörenhet innan New York och ha på sig sin vår- och höstjacka istället till hemfärden. Vi hoppas på plusgrader till nyår, med andra ord!

Middagen blev kikärtssoppa i dag, och det var inte dumt alls. Först kändes det som priset man får betala för att gå på dyr restaurang en dag, men såhär i efterhand var det precis rätt middag.

Imorgon blir det någon föreställning någonstans. Minns inte ens längre vad det var. Bara vilken tid vi ska vara redo för avfärd. Avtrubbade? Vi? Aldrig :)

Titeln? Vi kunde inte komma på något bra, men så kom vi att tänka på en viss produkt vars namn vi häpnat över ett antal gånger i matvaruaffären. Det är genialt, såklart. Vi har aldrig prövat det, mest eftersom vi gick över till riktigt smör för några år sedan och sätter vår tillit till det istället. Kanontitel, i vilket fall som helst. Vi förtjänar en blogaward för denna.

Fredagsmys?

2010-12-10T16:07:00.011-05:00

Vi har precis landat i den kalla lägenheten igen och försöker planera kvällen och helgen. Som vi minns fredagar, var de alldeles gudomliga, åtminstone de gånger vi inte somnade före nio efter en tuff arbetsvecka. Eller förresten - det var gudomligt det också. Sömn är gravt underskattat. Nu är vi ju inte hemma, utan befinner oss i ett rum som alltmer börjar likna den där garberoben där vi slänger in alla saker som ligger och skräpar hemma. Saker överallt. Inte bara saker, heller, utan gamla tidningar, tomma vattenflaskor, ryggsäckar lutade mot väggen, böcker i travar på bord, stolar, hyllor och spiselkrans. I det obarmhärtigt kalla ljuset, det bittert kalla ljuset, ser allting främmande ut. Inte ett enda ljus har vi vågat tända här. Gasledningar och sådant, ni vet. Hur har man fredagsmys utan ljus?

När vi tänker efter har vi aldrig ägnat oss åt fredagsmys och stör oss kanske till och med lite obefogat mycket på själva ordet som sådant. Inte för att vi inte myser, men det låter så löjligt, på något sätt. Det låter som tacokväll med någon shrekfilm och ett par ungar som återhämtar sig efter en sockertripp. Men vi vill ha fredagsstämning, så att säga. Mys or no mys, something's gotta give!

I arkivet är det varmt och mysigt med varma toner, istället för de ilsket kalla vi har här. Dagen började väl inte så bra när vi båda råkade ha förbjudna vattenflaskor stående på bordet när chefen kom in med mina mycket, mycket ovanliga och mycket, mycket fragila tidskrifter från tiotalet. Onda ögat fick vi minsann. Det som är lite sorgligt är att vi hade ställt dem där för att vi höll på att packa upp anteckningsblock, datorer och annat ur våra väskor, och hade precis tänkt ställa tillbaka flaskorna i väskorna när han kom. Det är för väl att han har humor i alla fall (som när jag intygade att jag minsann aldrig skulle få för mig att dricka vatten i närheten av fragila manuskript eller annat material, utan alltid vänder mig bort och dricker under bordet...). Efter den där ganska så charmiga (hoppas vi) incidenten, gick dagen alldeles rasande fort. Det är fantastiskt att få sitta och bläddra i gamla tidningar som håller på att falla sönder, och verkligen anstränga sig för att de inte ska skadas. En kopia är inte samma sak.

Dan fick assistera när vi sorterade kopior, som ni ser ovan! Äntligen, äntligen har vi hittat ett bra användningsområde för hans perfektionism och ordningssinne. En annan är inte riktigt lika välorganiserad. Till exempel upptäckte vi imorse (när vi hade kommit fram) att universitetsmuggen och kalendern som jag köpte igår fortfarande låg kvar i den tunga, överfulla väskan!

Läste i tidningen igår att endast 14% av föräldrarna i Amerika tänker på eller håller koll på hur många kalorier familjemedlemmarna får i sig per dag. Först tänkte vi att det var lite hemskt, men sedan kom vi fram till att det är ännu hemskare att man fortfarande bryr sig om kalorier här borta. Det viktigaste är väl inte antalet, utan vad familjen äter, hur mycket näring det finns i maten? I ett land där godis får kallas för low fat food (!) och godis får berikas med vitaminer ska man nog inte ta för givet att det är mat (i egentlig mening) som förtärs. Å andra sidan kommer vi att sakna gratisnachosen som bara den när vi kommer hem! Lunch, dinner or snack - we're there!

Från ett i-landsproblem (?) till ett annat: vad ska vi, närmare bestämt var ska vi, äta ikväll? Vi har lagat soppor och pasta mest hela veckan, känns det som, så det vore roligt att få äta något annat idag. Våra alternativ är många, men om vi begränsar oss till de restauranger som ligger närmast, kan vi välja mellan följande:

återbesök på cajunrestaurangen vi åt på förra veckan

någon av grekerna, mest för att deras steaks är så bra

stället vid bokhandeln som bara har öppet onsdag till lördag och som vi aldrig besökt

den franska som ligger närmast oss, men som är lite dyr

ett bistro som vi aldrig besökt och som ser ganska mysigt ut och som har såväl steaks som vietnamesiskt (eklektiska menyer brukar sällan vara ett gott tecken, men de har dukar...)

hardware, som vi gillar, men som är väldigt bullrigt

vintjuven, som ligger mycket nära och som vi aldrig besökt, men som också är lite dyr

europa, som har östeuropeisk mat och stekar, men som dan inte alls är så nyfiken på (dude, vi har ju VARIT i östeuropa och ätit... menar han) Det är jag som är the dude...

Skulle kunna räkna upp minst tio andra möjligheter, men stannar där. Hade vi haft tid, kunde vi ha haft omröstning, kanske till och med en tävling i bloggen. Då kunde vi ha lottat ut en brödrost eller kanske en New Yorker från 2003. Samlarvärde?

***

Tre timmar senare: Okej, så vi tog bistrot. Gott, dyrt, och de andra där var en blandning av average joe och rik 50. There you go! Average Joe bär jeans och riktigt ful collegetröja, alternativt lumberjackskjorta (en look som endast Dan och killarna i Fleet Foxes kan triumfera i - att väga under 90 (kilo, alltså) är en bra start, och rik 50 är just rik 50: lite leopardmönster, något i beige eller brunt, samt ett helt nytt ansikte. Men gott var det! Tyvärr hade de vita dukarna som avgjorde valet ett lager av silkespapper ovanpå, så den där lyxiga känslan infann sig inte alls förrän notan kom. Typiskt! Å andra sidan fick vi typ saffransrisotto (men inte som på vad vi tycker oss minnas är Grolmanstrasse i Berlin) och anka (bättre än det där stället nära Stensjön, men då var vi rookies på anka, så att säga).

Sedan vi kom hem har vi läst dagens tidningar (vi ligger alltid en dag efter, då vi får dem gratis på uni): Turisten fick, föga förvånande, ganska ljumma recensioner. Det som är intressant är dock amerikanernas faiblesse för Europa. Detta måste faktiskt avhandlas - pronto!

Jolie säger i en intervju att de biologiska barnen ändå också har något att vara stolta över (förutom gener..., vilket hon inte nämner): att de INTE är födda i USA. Nu är hon alltför mediatränad för att säga detta rakt ut, men hon poängterar likväl att de är födda i Frankrike och i Afrika. Nu vet jag också sedan det senaste nummer av Vogue att de går på franska skolan... Så många amerikaner ägnar sig åt vad jag vill kalla för Europaporr. Det är nästan sorgligt. Restauranger som har europeisk mat har fullt hus ikväll, till exempel, och man hör ofta någon säga: "I just got back from Paris - I love it" eller "Yes, I just adore Paris, having spent so much time there" eller "We just went to Prague" eller what have you. På bion i onsdags fick vi till och med dåligt samvete för att vi insåg att många i salongen aldrig hade varit i Europa och därför inte så snabbt kunde identifiera städerna vi såg... För det är ju alldeles hemskt om man inte har varit i vackra, fantastiska Europa. Det GÅR BARA INTE! Klassmarkör, någon? Tur att man är från Europa nu när man varken har bil eller riktig telefon, så att man liksom kan "rädda sitt ansikte" när det kniper. Jaha, ni är från Europa, då så. Ni måste ju vara classy. De har visst glömt allt det där om eurotrash. Vi har i alla fall inte glömt det där om eurodisco, som vi hatade så mycket, så mycket. Rihannas nya får oss dock nästan att förlåta E-type. Han hade i alla fall fin frisyr... Vi tror inte att amerikanerna skrattar åt texten av samma anledning som vi gör, dock. Vi svenskar har kanske inte alltid känt oss som européer, men här ses vi allt som det! Ha! Äntligen, äntligen! (LOL).

Sist men inte minst: nu vet vi varför vi aldrig får gå ensamma. Det var någon som hade blivit rånad med pistol vid södra campus. Vi är inte förvånade. Dock tänker vi inte beskriva den misstänkte, (förlåt för att vi inte skriver misstänkta, men not bloody likely att det är en tjej, eller hur?) för vi vill inte falla för stereotyper... (Mmm, vi vet att det också är en stereotyp att gärningsmannen är just en man - ligger liksom inbyggt i ordet - men den andra stereotypen är lite mindre okej). Igår blev för övrigt en person skjuten i bröstet några kvarter bort för att han inte hade några pengar när han blev rånad. Det är precis som vi säger: gå inte ut om det är skralt i kassan, dude, för då kan du råka illa ut här i staden. Vi ser då till att vi kan göra rånarna tillräckligt nöjda för att inte skjuta oss.

It's a travesty!

2010-12-09T17:06:00.007-05:00

Nu är det finalstider och trots att väldigt få studenter tycks ha lektioner, är det ganska fullt på bussarna. I morse fick vi stå över tre kast i iskylan. Som ni ser är det också ganska fullt i kårhuset.

*
Nedräkningen har börjat nu, och vi har till exempel ordnat så att Habitat kommer och hämtar våra möbler. Sedan försöker vi att sätta fart med allt annat också. Idag kan jag faktiskt helt ärligt säga att jag har tittat igenom varenda tillgängligt nummer av William Carlos Williams Review, samt ordnat med kopior av bra artiklar. Tack och lov fick jag rabatt! Imorgon går jag vidare till gamla tidskrifter och magasin från 20-talet! De säger att de har öppet till och med på vår julafton, så det ska väl hinnas med, det här...

*
Vi glömde berätta att vi var på bio även i tisdags. Då var det universitetets filmseminarium och filmen för kvällen var Water. Lite djupare än den där turistfilmen, får man lov att säga, även om jag ju kan gilla gamla filmer som Funny Face, som absolut inte är djupa.

Nu läser vi tidningar. Bland anant kan vi meddela att 40% av alla hushåll här har mindre än 20 000 dollar i årsinkomst. Om man betänker att det kan finnas mer än en person i ett hushåll, blir det hela än mer skrämmande. Undertecknad tittar skamset på sin budget och tänker att det är bra orättvist här i världen.

Kan det stämma att 2/3 av alla lågstadielärare i detta land tar ur egen ficka för att ge mat åt fattiga elever? Det låter som något som bara en lärare skulle kunna få för sig att göra. Och kan det stämma att 50% av alla barn här någon gång i livet kommer att använda benefits, det vill säga food stamps? Om det stämmer får de väl ändå ta och göra något åt den här röran nu. Det är en travesti (som mannen på mataffären sa till oss igår när han inte kunde hitta glassen).

Fiskar, skor och andra äventyr

2010-12-08T22:04:00.005-05:00

Ovan ser ni hur ett par stövlar kan se ut efter en dag i saltets spår. Man skapar helt enkelt alldeles avsiktligt snöslask här, även när det är tillräckligt många minusgrader (celsius, that is, vilket är en miljon gånger mer logiskt än detta konstiga de kör med) för att det ska kunna vara vackert och praktiskt med snö. Å andra sidan är vi inte förvånade - de har fejkistappar på husen också, så något visst tycker de allt att det är med smältande snö.

När man muttrar över förstörda stövlar ska man aldrig glömma att det finns människor som har det värre. De senaste dagar har många, många, många dött i trafiken här (återigen, vinterdäck, någon?) och inte minst fotgängare. Senast idag läste vi i tidningen om en fotgängare som avlidit för att han eller hon nödgats gå i körbanan, eftersom inga trottoarer var skottade. Vi visste ju att fotgängare inte alltid värderas så högt här, men nog känns det som ett hån mot vårt slag när våra färdvägar inte hålls efter. Vi kommer definitivt att pulsa i snödrivor och vad än som krävs för att undvika att hamna i bilisternas skottlinje - det står klart!

Kvällen har vi spenderat på ännu en biograf. Denna gång hade vi turen att få låna en bil av bästa Z, så att vi slapp cykla i iskylan. Ikväll är vägarna bra igen, så vi behövde inte vara rädda, tack och lov! Det var en förhandsvisning av Turisten, och det gällde att vara där i god tid. Trots att vi kom nästan en timme i förväg, fick vi sitta nästan längst fram. Tro oss - det är svårt att inte bli åksjuk när man ser actionfilm på gigantisk skärm när man sitter så nära. Innan vi fick gå in kollade de oss för mobiler. Vi hade helt glömt bort det där, så vi hade med oss våra. Den arga damen sa att det räcker inte att stänga av den, utan "leave it in your car". Det gjorde vi såklart. Inte förrän senare, d.v.s. under den långa väntan, kom vi att tänka på hur det skulle ha varit om vi inte hade haft turen att vara riktiga människor just idag, det vill säga bilister. Skulle man ha sagt: "I'm sorry, I don't have a car"? Och skulle man ha blivit avvisad då? Är inte det i sådana fall diskriminering?

Bredvid oss satt några jobbiga tonårstjejer (fast de hävdade att de var 21) och pratade i telefon hela tiden. Vi är sådana suckers som gör som vi blir tillsagda och går ut till bilen med telefonen. Det var ändå ganska roligt att sitta bredvid dem, för de tyckte nog att filmen var häpnadsväckande svår och intrikat. Vi tyckte att den var roande och vacker (för att städerna är vackra), men hade räknat ut ungefär hur det hängde ihop efter ett tag. Alla andra verkade tycka att den var hur bra som helst och alldeles överraskande. Det är herr och fru von oben som skriver detta, förresten...

När man är ute och kör på kvällen här ser man alla pyntade villor. Många har dekorerat överdådigt, men för det mesta är det ändå hyfsat smakfullt. En stor skillnad motför Sverige är nog att man här gärna har lampor som är blå, vita och röda, förmodligen för att hylla landet. Ett exempel på ett sådant hus såg vi i söndags, och där hade man också smällt upp en stor upplyst text på hustaket: NOEL. Kanske var det Frankrike de hyllade. Det vore ju en omväxling.

Hemma hos...

2010-12-06T18:51:00.013-05:00

[Obs! läsare som inte förstår ironi ombeds konsultera SAOL innan de läser vidare]
******
När vi närmar oss det ståtliga vinröda huset, som en gång i tiden var ett mansion för en rik familj i staden, men som nu är indelad i separata lägenheter, berättar paret för oss att det bor en kanin i buskarna bakom huset. Tyvärr lyckas vi inte få någon glimt av den, men de berättar att de har försökt tämja den i flera månader, dock utan att lyckas. "Ja", säger Elin, "det värsta var när jag försökte att kasta ut lite kål åt den i gräset, och den sprang iväg helt vettskrämd - det tog flera dagar till dess att den visade sig igen." Dan tillägger att de tror att kaninen åt upp de morötter de lade ut i gräset häromdagen, men de kan inte helt utesluta att någon annan ätit upp dem, då de möttes av en chipspåse på trappan dagen efter. "Det är verkligen ett mysigt område" säger Dan, "men man får vara uppmärksam, för det händer grejer här också."

Trappan är mattbeklädd och den ståtliga porten vittnar om husets anrika historia. När vi går in får vi se den mysiga hallen, som innehåller en mycket vacker spegel som tycks kunna vara i jugendstil. Takplattorna i innertaket bidrar till det högtidliga intrycket.

När vi äntrar lägenheten, som består av ett sovrum, ett badrum (en suite), samt kök och vardagsrum, är stuckaturen det första vi lägger märke till. I taket finns grekiska gudinnor och den vackra marmoröppenspisen är likaledes dekorerad med en och annan förvuxen kerub. Ljuset är fantastiskt med de stora fönstren, som skänker rymd åt det inte så stora vardagsrummet, som även tjänar som matsal och arbetsrum åt paret. "När vi letade lägenhet visste vi att vi ville ha något som skulle kunna fungera till stora middagsbjudningar, vilket vi ofta har" berättar Elin. Detta utrymme var perfekt för det, samtidigt som ljuset gör att Elin kan arbeta med sina böcker. "Jag brukar ofta sitta här och skriva eller läsa, men samtidigt är det inte för ostört, då jag alltid får inspiration från det som händer utanför mitt fönster på den livliga gatan" säger hon.

De många böckerna i de smakfullt inbyggda bokhyllorna som omger öppenspisen vittnar om Elins myckna läsning. Hon ursäktar sig dock nästan direkt och förklarar att hon ännu inte packat upp de böcker hon har i väskan sedan dagens arbete på universitetet.

En rolig detalj i parets hem är den scarfhållare som de placerat mitt i det vackra rummet. En cykel har fått agera major och på denna brukar paret visa upp sina många fina accessoarer, däribland en alldeles bedårande grön scarf som Elin köpte under ett besök i Norrland. Hon minns inte vad den kostade, men berättar att butiken i fråga heter Dollarstore. Vackra vantar, mössor och strumpor får också plats på den lite udda majoren. "Vi ville ha en central plats i hemmet där vi kunde visar upp våra allra vackraste saker" säger de. Detta är bara en av många kreativa inredningsdetaljer i parets intressanta hem.

Vi går förbi det modesta köket där paret tillagar sina många överdådiga middagar, inte sällan till ett stort sällskap av intressanta gäster, men de vill inte låta oss fotografera detta hemmets hjärta. "Lite måste man få behålla för sig själv också", säger de och ler. Kanske beror deras ovilja på att frukostporslinet inte har plockats bort från diskstället ännu. De förklarar ursäktande att de är mycket upptagna människor och att de av olika skäl har valt att inte ha hemhjälp, varför de får leva med att inte alltid kunna hålla hemmet i den ordning de båda skulle önska. På tröskeln mot köket står en micovågsugn som fått agera sminkbord, i samma kreativa, nydanande anda som cykeln i salongen. Här ser vi Elin modesta skönhetsrutin. Favoriterna är Clinique, Dior och YSL, men amerikanska Sephora och Nars, samt kanadensiska MAC har också ganska bra produkter, medger hon.

I sovrummet finns parets tre garderober, varav en är ett litet dressing room. Elin visar stolt upp plagg efter plagg i samlingen av fantastiska kreationer. Mycket har hon haft med sig från Europa, men några saker har lagts till i samlingen här i Amerika. "Ja", säger hon, "det finns mycket fint här, men också mycket som är väldigt fult". Överhuvudtaget är hon lite besviken på hur få tillfällen hon har haft att klä upp sig. "Man kan inte klä sig lika fint på jobbet här, för då är man lite märklig", säger hon och suckar uppgivet.

Den lilla garderoben innehåller några få utvalda plagg, som paret valt att hänga på display, så att de ska kunna titta på dem och beundra dem i timmar. Det är nästan som en liten konstinstallation, i synnerhet med de slarvigt utplacerade kartonger och hantlar som pryder botten på garderoben. "Vi tycker om att ha det vackert omkring oss" säger de.

*******

Som ni säkert förstår hade jag hellre velat ha en modeblogg där jag visade upp bilder på mig själv iklädd alla möjliga dagens outfit, men Dan vägrar helt enkelt agera fotograf, så vi får väl skriva halvintelligenta inlägg om Amerika och vårt liv här istället så länge. Ett annat litet problem är att jag knappt har tillräckligt många plagg för att ta mig igenom en vecka utan att använda samma, så det blir kanske inte så intressant. En dag, dock. En vacker dag...

(Don't) let it snow, let it snow, let it...

2010-12-06T18:45:00.011-05:00

B säger att hon ska klä julgranen bara för att vi ska bo i hennes hus över jul, men vi har sagt att det är above and beyond, så vi försöker att istället skapa julstämning med andra medel. Pepparkakslatte och mjuk pepparkaka till lunch kan väl inte bli fel, i alla fall? Eller jo, om man verkligen är hungrig är det lite prekärt att proppa i sig socker, men lite måste man också offra för julkänslan. Det är ingenting som kommer helt av sig självt!

Vägen till campus var mycket lång och allt annat än inbjudande idag. Buss nummer ett kom inte alls, så Dan, jag och vår holländska vän fick tvinga oss själva ned i Hades för att på så vis ta oss till nästa buss. Tunnelbanan, alltså. Vi är verkligen inga fisförnäma typer som undviker kollektivtrafiken, men allting är, som ni vet, lite annorlunda här. Två killar hade köpt något som liknar rånarluvor för att ha i kylan, och det är långt ifrån betryggande i en stad där antalet rån tycks öka ju närmare julafton man kommer. Buss två gick som vanligt, eller kom i alla fall efter 20 minuter, och sedan kröp den fram mot campus. Ingen har vinterdäck. There you go...

Ovan ser ni några bilder från vägen hem. Vackert, trots saltslasket på vägen. De använder inte sand, utan enbart salt, till och med inne i centrum, så det är inte mycket man kan göra för att skydda sina skor, faktiskt. De två antikaffärerna ser i alla fall sockersöta ut i snön!

Kvällens middag intogs faktiskt på restaurang igen. Denna gång endast ett stenkast från vårt hus. Fajitas är perfekt när det är snöigt och kallt ute!
*

För övrigt kan vi berätta att vi har blivit bortbjudna även på amerikas jul, till mysigaste "Di" och hennes familj. Det blir nog bra, även om vi förstås måste räkna ut hur vi ska göra med julklappar. Vore skönt att slippa cykla ut för att köpa något, men kanske kan vi gå till affärerna i kvarteret om det blir aktuellt! En annan nyhet är att vi har bestämt oss för att föra godheten vidare, det vill säga ge vår holländska vän en del av våra saker. Kanske kan hon vilja ha en fåtölj eller en kaffebryggare.

Hur var det nu med arbetande studenter? Först och främst ska studier få vara på heltid, vilket de faktiskt rent arbetsmässigt tycks vara här. Man investerar några år och sedan kanske, kanske man kommer vidare. Om man skippar det där med tuition, kan ju föräldrarnas collegefond få gå till mat, husrum och böcker istället. Och även om vi bortser från värdet av studier, finns det invändningar. Säg såhär: är det rimligt att hyfsat välavlönade (om dock osäkra och förmånslösa) arbeten går till medelklassens kära barn, som ändå har tänkt att skaffa ett annat jobb så nart de är klara med studierna, när samma arbeten skulle kunna vara avgörande för någon annan och åtminstone medföra att några kunde försörja sig istället för att, till exempel, som det stod i tidningen att en kvinna här hade erfarit, behöva begrava sitt barn utan att ha råd med en inskription så att hon senare kom att lägga blommor och presenter på fel grav? Kanske skulle dessa servitörer i sådana fall till sist kunna kräva den sjukvård som de borde ha rätt till, istället för att leva på dricksallmosor. Om man lät servicejobb som dessa bli långsiktiga arbeten istället för en enda stor fun-fund för medelklassen, kanske man kunde förändra karaktären på dem så att de faktiskt kan ge samma trygghet och säkerhet och sociala förmåner som vilka andra jobb som helst. Lycka till med att få en deltidsarbetande collegestudent att protestera mot systemet på jobbet - när det är temporärt finns det för lite incitament att kräva förändringar. There. Now you know. Och då kan vi ju lägga till något som definitivt låter sjukt för er, men som likväl förtjänar att sägas. Under 6 månader har vi endast haft två servitriser som inte har varit vita. Om vi räknar bort snabbmatskedjorna, då det är tvärtom. Varför? För att man kan tjäna så mycket på dricks, såklart. Sådana jobb går förstås, som de flesta andra, till dem som redan har medel...

Julstämning

2010-12-05T22:12:00.004-05:00

I morse skickade jag ut Dan till den snobbiga ekologiska affären för att köpa bröd och croissanter. Det snöade, men vi behövde båda lite tröstkolhydrater efter nattens hemska upptäkt. Ni känner säkert till det där om att ens tak är någon annans golv om man hyr, samt att ens golv därmed kan vara någon annans tak. Det hela är mycket komplicerat och tanken är svindlande, såklart, men för oss som bor i hyreshus är det en verklighet. I natt när jag gick upp för att se vad det var som lät utanför fönstret, lade jag märke till att lyste i golvet. Två stora upplysta prickar i parketten. Whuck, tänkte jag. Efter att ha undersökt saken, har vi kommit fram till att det är tänt i ett förråd i källaren just nu och att vårt sovrumsgolv på vissa ställen är så dåligt och skört, att ljuset tränger igenom. Om man lägger sig och stirrar, ser man källaren. Det mest alarmerande av allt är att golvet också svajar något fasligt just där. Vi försöker att hoppa över det partiet när vi vandrar runt i rummet, men en vacker dag ramlar nog någon ner... Vad taket anbelangar, har vi upptäckt ett växande fuktfläck. Man, it's gonna be nice to go home to our apartment!

Kvällen har vi spenderat i den rika förorten på julkonsert med symfoniorkerstern och en collegekör bestående av 120 studenter! Det hela hölls i en skolaula, och Dan och jag tittade bara på varandra och konstaterade att vi skulle nödgas göra slut på våra plågor om vi tvingades arbeta i sådana fängelseliknande lokaler. Visserligen har kakelväggarna i korridorerna målats mintgröna, men av någon anledning gör det bara saken värre! Vi som trodde att det var en rik förort. Måste ha varit en public school...

Väl hemma såg vi som vanligt kaninen på den snöpudrade gräsmattan. Vi försöker att få honom tam, men det är mycket svårt. Ett litet framsteg skedde emellertid igår, då han åt upp de morötter vi hade lagt i gräset!

Berlin

2010-12-04T23:31:00.004-05:00

Egentligen skulle denna blogg idag ta vid där den förra slutade, eller kanske började, och vara ett inlägg som förklarade varför det är sorgligt att studenterna här måste ha så många extraknäck och förhoppningsvis också bevisa att Dan och jag inte är världsfrånvända, men det får bli en annan gång. Något kom emellan.

Dans mamma tipsade om ett inslag i nyhetsmorgon om Horaces Berlin. Typiskt att det skulle vara vårt älskade Charlottenburg också, så att man blev påmind om hur mycket man längtar dit. Nu sitter vi båda och stirrar i väggen (nja, jag skriver ju bevisligen, men ni förstår...) och tänker: what on earth are we doing here? Vi blir ofta tråkade för att vi gillar Berlin så mycket, men det struntar vi i. Berlin är den bästa staden vi vet, vilket innebär att vi, efter mycket diskussion här hemma, rankar den högre än såväl Paris som New York. Galet, kanske. Men Berlin känns som hemma, på ett bra sätt. Många undrar också varför vi inte flyttar dit, och vi har bokat in oss på lägenhetsvisningar och så vidare, men det har aldrig blivit av. Det är dock inte ett sådär sorgligt "det har aldrig blivit av", utan mer en ganska härlig känsla av att kunna åka dit precis när man vill och har ett par dagar ledigt, samtidigt som man vet att framtiden kanske kan innehålla en flytt. Sedan är det ju så att vi båda har fasta arbeten i Sverige, och kanske får vi inse att vi är lite för gamla för att arbeta som bartenders. Det är heller inte så vi vill ha det i Berlin. Då kan vi hellre åka dit några gånger per år och ha meningsfulla arbeten hemma.

Vad GÖR ni i Berlin hela tiden, undrar en del också. Vi går omkring, pratar med folk, sitter på kaféer och lokaler av olika slag, går på museum och åker runt i kollektivtrafiken. Vi äter - väldigt mycket. Det finns alltid något att se och göra, alltid något som vi inte sett förut.

Det är chockartat att röra sig från tankarnas Berlin till verklighetens Buffalo, men det finns allt drag av Berlin här också. Det finns en Berlinartad potential i denna stad, men det ska mycket till innan det blir något av den.

Här i Buffalo har vi roat oss med att gå på den nya restaurangen och äta catfish po'boy och crabcakes. Delikat och mycket prisvärt. Sedan har vi cyklat omkring och nu ikväll varit på bio ute i förorten. Town visade sig vara en riktigt bra film, även om vi hyste vissa tvivel när vi såg att det var Ben och Blake som spelade två av rollerna. Man hade ju gett upp efter alla dåliga actionfilmer med honom. Det som var så häftigt var att filmen kändes så engelsk, om ni förstår vad jag menar. Lite skitiga miljöer och blue collar-karaktärer. Annars kan ju amerikanska filmer ha en tendens att endast visa ghettot eller medelklassen, och, i vissa fall, den så kallade överklassen.

Imorgon blir det konsert. Vi får hålla oss sysselsatta så att vi glömmer bort att det är länge kvar till dess att vi får åka till Berlin!

Fredag!

2010-12-03T16:32:00.008-05:00

Eftersom vi har försökt att utnyttja tiden lite extra nu mot slutet, har veckan varit tämligen tuff. En dag spenderade vi visserligen i lägenheten, men då ägnade vi dagen åt våra respektive kurser. Annars har vi varit på campus varje dag. Idag var sista dagen på teorikursen och det är mycket synd, eftersom gruppbytet har inneburit att jag verkligen älskar de där kurstillfällena. Idag stod några av oss i en ring och pratade i över en kvart efter seminariet, så nu börjar det hända saker rent socialt. Egentligen skulle man bjuda hem några av dem och lära känna dem. Känns som att vår lägenhet är bra mycket större än deras, samt att om någon kan bjuda hem någon, är det vi. Ibland får jag (Elin) så dåligt samvete för att jag kan leva som jag gör. Berättar inte ens för de anda att jag var i Boston, i Miami, i NYC två gånger under terminen. I Toronto. Alltså, jag kan berätta om en resa, men sedan vågar jag inte säga mer. Jag vet ju vad de tjänar, och i masterstudenternas fall, vad de betalar. Och hur mycket de jobbar. Fick tårar i ögonen idag när jag skulle säga hejdå och de sa, måste gå till jobbet nu. Jag sa: ni är så himla duktiga som jobbar samtidigt som ni investerar så mycket tid och pengar i detta. De förstod säkert inte alls vad jag menade, men ni förstår. Svenskar förstår vad jag menar. Och visst, en del studenter i Sverige jobbar, men mycket av det handlar nog om att man vill kunna ha råd med trevligheter och prylar. Jag har aldrig behövt jobba så. Dan har aldrig behövt jobba så. Vi har bara jobbat med sådant som vi trott att vi skulle kunna ha nytta av i framtiden. Vi var vikarier. Visst städade jag när jag var 16 (några veckor en sommar, bara för att det var så förbenat trist att vara ledig när alla andra jobbade), men i övrigt har vi sluppit allt det där. Stick it to the man and whatnot.

Blev inbjudna till ett seminarium idag på poetikprogrammet, men vi kunde inte gå. Kul att de går fram och bjuder in oss för att de ser oss i arkivet. Man får respekt, på något sätt, när man sitter där varje dag och jobbar. Folk tror kanske att man är viktig eller intressant. Ingenting kunde väl vara mer fel.

Det har snöat lite här och en intressant sak är att människor med vans har egna plogar på bilarna. De sätter fast något (alltså en plog) på framänden av bilen och så kör de omkring så, oavsett om det snöar eller ej. Detta kan man ju dra två olika slutsater av: antingen är vädret här nyckfullt, och Lake Erie talar för det, och annars är de tokiga (annat talar för det, som antibiotikan i köttet). Vi kan hur som helst cykla än. Dan cyklade iväg med nästan all återvinning idag. Dock vet vi att de stängt av några stora vägar, så snön föll väl lite utanför staden, helt enkelt.

Försöker skriva vykort till arbetsplatser just nu. Sorgligt att vi inte skickat något till någon från Buffalo än, men det har känts så fånigt. Dessutom har vi endast hittat vykort på apoteket. Endast...

I helgen ska de nog tända julljusen på Main och försöka återskapa 30-talets skyltfönster. Det får vi inte missa! Julfilmer spelas nästa vecka, men då endast på biografer ute i ingenstans. Opera från La Scala på en annan biograf, mitt på dagen också, så vi törs åka dit. Dan säger att det går bra om han får ha ipoden med sig. Vi får se. Maybe this is pushing it...

Under veckan har vi lagat all (middags)mat hemma, kanske lite för att sympatisera med doktoranden jag träffade som sa att allting var så dyrt. Ikväll får vi nog gå ut. Blir New Orleansmat, tror vi, nere på Allen. Ny restaurang. Mittenbilden är vyn från vårt fönster. Bara så att ni ser hur nära pizzerian vi faktiskt bor, samt hur mysigt det (oftast) är.

En sista notis i detta inte så vältaliga inlägg: en bank här har i närheten har blivit rånad två gånger samma vecka. Det är nästan komiskt. På tal om komiskt... En allra sista notis: Dan stod i kön på närköpet intill och den som var först i kön köpte en lott. Ni ska veta att lotterier ofta är statliga här och att de lika ofta används för att finansiera den service som medborgare (även här) kan tänkas förvänta sig. Mannen före Dan i kön sa: "that's why she's poor" och gav Dan en menande blick. Okej, tänkte Dan. Just det. När har just vant sig vid tanken på att han och mannen som stod före honom i kön på något sätt var i postion att döma denna lottköpande person (d.v.s. att de tillsammans stod över denna, vilket i sig är mycket, mycket ovanligt där vi bor) kommer denne man fram till kassan och säger: "Can I have a lottery ticket please?" Kanske kan det var er behjälpligt att veta att de tjejer som jobbar i denna butik ofta för konversationer som dessa (och vi lyssnar, förstås, uppmärksamt): "So, people always shout when they see me, like, oh, you work at (insert name of store here - vågar inte säga). I like yes. Nästa säger då: yeah, I know. I live like next to the soup kitchen, so everyone like knows me from this store". Det vi undrar är väl mest hur de allra fattigaste har råd att handla på den allra dyraste närbutiken... Igår såg vi en familj köpa m&m:s och färdiga smörgåsar på ett snabbköp med welfarekort. Clever move!

Can you handle it?

2010-12-01T20:46:00.004-05:00

Vi har inga intressanta bilder idag då vi suttit inne hela tiden. Snö, regn, nu uppehåll. Vintern, som de talade så varnande om, lever inte direkt upp till förväntningarna. Ser dock att Sverige preseterar lika bra som vanligt... Är inte hela poängen med vår existens att vi ska lära oss av våra misstag? Snökaos är lika väntat som advent. By the way - känner DU någon i Western NY som behöver en ny soffa? Endast använd i 6 månader, som ny. $ 100.

Här betar vi av den där långa listan punkt för punkt, och mycket riktigt infann sig sömnen i natt. För att denna blogg inte ska bli så trist (d.v.s. handla för mycket om oss, som ju absolut inte vill framstå som moderna navelskådare) tänkte vi berätta om några nyheter i staden och i landet.

Idag kom ett mejl från universitetet där de berättar vad vi ska göra för att undvika att något händer oss, och detta efter någon sorts ospecificerad incident som ägde rum igår i närheten av universitetets södra campus. Bland annat säger de att vi ska undvika att gå ensamma när det är mörkt ute. Visst, tänkte vi. Det kunde vi ju ha räknat ut själva. Tydligen kan man ringa till en anti-våldtäktjour som skjutsar hem en om man åker hem sent på kvällen. Mycket bra. Nästa punkt var dock mer iögonenfallande: gå inte ensam på dagen. I synnerhet inte om du är en liten person. Hmm. Okej, sure. Här har vi gått omkring och känt oss lite löjliga som är så försiktiga, och så visar sig vår filosofi vara nyckeln till överlevnad... Andra råd var helt enkelt att inte gå ut utan lite pengar i fickan så att man kan kasta dem mot en person om man blir rånad av någon med vapen. Check! Hur skulle man annars göra? Man undrar ju lite vilka de egentligen riktar sig till här...

Mer nationellt kan vi meddela att dödsstraffet tycks diskuteras lite igen. Någon har kommit på att det är barbariskt och rasistiskt... Jösses, så insiktsfullt. Tydligen har man fått veta att systemet har missbrukats något fruktansvärt genom åren, så att dömda till exempel fått advokater som inte varit kompetenta av olika skäl. En annan sak som kommit fram är att (och detta är från en debattartikel i New York Times, om ni undrar) man förr i världen (inte nu, alltså) kunde komma undan dom o.s.v. om man bara betalade för den avlidnes begravning. Detta gällde aldrig alla, utan bara om en svart person dödat en anna svart person... Ens tro på mänskligheten prövas här, må vi säga. Om man tänker för mycket på det, mår man fysiskt illa. Kanske var det därför vår nya vän sa att hon inte följer stadens nyheter och inte (som vi) tar fram kartan efter varje mord för att bedöma om våldet rör sig mot våra kvarter. Man måste igonera det för att orka.

Än så länge kör en stor del av landet på öga för öga, tand för tand, och vi fattar ingenting. Enligt en sådan lag är det alltså fullständigt okej, till och med hedervärt och rimligt, att ta ett liv, så länge som det sker inom systemet. Det vill säga att man döms för att ha begått ett mord och straffet är döden. Det mord någon har begått bedöms vara så en så vidrig handling att personen ifråga inte anses ha rätt att leva. Alltså ska några (för det är ju aldrig bara en, för då skulle de kanske känna skuld, buhu) ta den personens liv och det anses inte kriminellt, utan istället rimligt. Det känns ju lite medeltida, får man lov att säga... Antingen tycker man väl att det är fel att döda en annan människa, eller så tycker man inte det. Det saknar logik, det där med dödsstraff.

Tur att det inte är en känslig fråga i Sverige, så att man vet att ingen blir irriterad på en för att man har åsikter om det. Det där är förresten en annan sak som skiljer Sverige från Amerika. Här är man helt öppen om sina politiska åsikter. Fick frågan av läraren häromdagen - under seminariet - till och med. Hemma skulle jag ha blivit mycket förvånad över frågan. Inte heller skulle jag ha besvarat den.

Majssirap är en stor grej här, och allt annat som har med majs att göra. Om nu någon undrade. Det är majssirap i det mesta.

Jo, en sak till: det rekommenderade dagsintaget för D-vitamin är mycket högre i USA än i Sverige, så att mina nya piller ger mig mindre än dagsintaget i USA, men mycket mer än dagsintaget i Sverige. Vem ska man tro på?

Stress!

2010-11-30T20:38:00.005-05:00

I vårt tidigare liv var söndag den mest stressiga dagen på veckan. Inte för att vi hade så mycket att göra, utan mer för att vi hade mycket att tänka på inför veckan. Alla lärare börjar jobba på söndagseftermiddagen (tror vi) för det duger ju inte att dyka upp på måndag utan att ha en aning om vad man ska göra. Ovan ser ni stressgrisen, ni vet en sådan som man ska hålla på med för att varva ned. På söndagar brukar vi krama denna stressgris och sedan känns det så mycket enklare. Nu har vi ingen stressgris. Att skypa med en hund är inte så enkelt. Hur som helst är det inte samma sak.

Innan vi åkte hit var vi båda superstressade och kände oss nervösa inför allting som behövde klaffa. Vi behövde möbler, saker som kaffebryggare och brödrost, kastruller och bestick. Allt det gick så smidigt och vi hade i efterhand nästan inte ens behövt vara så nervösa. Nu ska allting göras ogjort. Paniken har infunnit sig och hjärtat klappar fort, fort, fort. Tur att man inte har någon blodtrycksmätare här, för det vore ingen rolig information att ta del av. Om vi ska gissa, säger jag 133/90, kanske 89. En sak som har återkommit, helt utan förvarning, är klarvakna nätter. Vaknar exakt 02:00 och är sedan mer eller mindre vaken tills 05:00 eller något sådant. Det är ett halvvaket tillstånd - man vet att man är vaken när man tänker och tankarna blir till halvdrömmar som håller sig alltför nära tankarna man hade när man var helt vaken. Lite luddigt kanske, det här.

För att hantera stress måste man börja beta av sin att-göra-lista. Det är det enda sättet som finns och att skjuta upp det gör bara att man mår sämre. Stress infinner sig egentligen bara när man inte tar itu med saker. Problemet här är att det inte går att pricka av alla punkter direkt, för då får vi sitta på golvet resten av tiden.

Dan och Elins "att göra"-lista:

Skriva papers till (kanske) två kurser
Skriva en uppsats om feministisk litteraturteori
Läsa Moby-Dick (eller bara minnas den...)
Finkamma arkivet på material
Läsa igenom avhandlingar
Skriva frågor till tre romaner inför en kurs
Skriva på avhandling för att skicka till professorn här innan tentaperioden
Ringa tågbolaget för att kolla om bagage
Fixa tid för inspektion av lägenhet
Tömma lägenheten
Donera saker till välgörenhet samt fixa transport
Skicka tackkort till alla som hjälpt oss här
Sälja en soffa
Provpacka för att se att det går vägen
Slutstäda
Gå på tre konserter
Gå på julmiddag hos vänner
Gå på det moderna museet och annat som vi vill hinna med

Inte så fasligt, kanske, men klockan tickar. Vi får hoppas att vi får super powers - sådär som det brukar bli när man har många bollar i luften.

Vad mer? Har hittat en holländsk vän idag, som åker samma buss som jag och som också är doktorand i engelska. Har också fått arga blickar från en person på bussen, för att vi talade om Amerika. Kan jag ju förstå, faktiskt. Vi sa ingenting taskigt, utan jämförde bara lite med Europa, möjligen till Europas fördel. Ändå är det väl irriterande när någon som kommer från en annan kontinent sitter och utvärderar ens land som en besserwisser.

Vi gillar ju det här landet - men vi vore ju bra slöa om vi inte ens analyserade det vi ser och försökte klura ut hur det funkar.

Oh my God, you didn't just say that!

2010-11-29T17:53:00.009-05:00

För er som känner till den fantastiska Vicky Pollard, är väl denna titel ingenting konstigt, i synnerhet inte med tanke på dagens avslöjanden. Sarko (eller snarkozy, som jag brukar kalla Casper när han snarkar) är väl en sak, men att kalla Sverige för motsträvigt är väl att ta i (insert LOL här). Dagens titel är dock träffande på mer än ett sätt. Det är nämligen så att Dan och jag som vanligt endast delger en bråkdel av det som vi egentligen ser. Det vill säga: trots att vi båda känner att allting vi skriver idag är lite skumt, det vill säga kanske fel och åtminstone i Sverige helt uppåt väggarna, kan vi inte dölja hela sanningen om murka för er. Vi har sett så mycket mer än detta och hört sägas så mycket mer än detta och (om ni bara visste hur illa det egentligen är med segregation, så skulle ni kanske tänka efter ett par gånger innan ni glorifierade detta land).

På väg till bussen idag hade Dan och jag ett samtal om en artikel som vi läst i gårdagens tidning. Tydligen hade en afro-amerikansk kvinna iklädd hoodie (gissningsvis uppfälld, så att säga)nekats inträde till en klädaffär i NYC. Trots att det inte var så uppseendeväckande som den där gången då Oprah inte fick gå in på Hermes i Paris eller hur det nu var, eller den där gången då den där kände professorn blev arresterad för att ha brutit sig in i sitt eget hem, tyckte vi att det var värt att diskutera. Just som vi hade beslutat oss för att det där var fullständigt rasistiskt och uncalled for (och det står vi för, men vi kanske inte är så svenskt naiva längre), cyklade en afro-amerikansk man förbi på en barncykel (sorry, bmx-fans - det ÄR en barncykel). Inget ont i det, förstås, men den hoodiebeklädde mannen rökte på som bara den medan han cyklade (en doft som alla som har varit i Amsterdam kan identifiera, och säkert en del andra personer också) och sjöng ljudligt och glatt på en sång. Okej, så detta hände precis när vi hade sagt att det var rasistiskt... Pratade med en kurskamrat om det hela senare och han höll med. Alltså, det ÄR rasistiskt, mind you, men det hade garanterat gått bra utan hoodie på. Bara en tanke.

Kanske kan våra resonemang ha påverkats av det faktum att vi hade två mord och åtminstone tre köra-förbi-skjutningar (har vi ens någon nytta av en sådan term i Sverige, där ju knivar verkar vara det vapen som gäller, sett till de senaste årens småstadsmord)? När alla mord tycks ske typ 1-3 på eftermiddagen är det inte så underligt att man börjar tänka på sin egen dödlighet, aside from vaskulit och envisa, fula cystor på kinden and whatnot.

Under dagen tog vi lite kort. Ett av dem nära vår lägenhet. Vi cyklade ju för att betala hyran imorse och jag sa till Dan att han borde ta lite fina kort, eftersom vädret är så fab. Okej, så han tar kort och hips vips står farbror polisen där, i rödljuset, och tittar på honom. Det tog oss ett tag att förstå att han inte tittade på oss alls, utan på den (afro-amerikanska) man som stod och stödde sig på brevlådan runt hörnet. Alltså: man får banne mig inte hänga här, men den lagen gäller nog inte alla. Big whopper, eller hur? (hoppas att ni inte känner er alienerade av vår slang. We live for this stuff).

Hade lite kul på seminariet, bland annat när de Tocqueville nämndes. Skrattade tyvärr när professorn nämnde hans spektakulära bok. Efteråt fick jag gå fram och förklara mig. Ja, sa jag, jag vet att jag började fnissa där ett tag, men det var inte för boken som sådan. Det var bara för att Palin nyss sa, i en intervju, att Obama minsann inte tror på det där med exceptionalism. Men bara så att vi alla vet, har en fransman skrivit en bok om det (alltså - det ÄR sant att Amerika är exceptionellt). Herregud - vi tror väl alla på den där myten. Annars skulle inte ni stå och köa för en sketen ipad just nu. När samtalet sedan fördes in på högsta domstolen och det faktum att ingen är protestant (vilket inte speglar landet) kunde jag inte motstå: "and NO atheists, right?!" Efter lektionen gick jag fram och sa: "då skulle de kalla sig själva för unitarian, eller hur?".

Nyårsplaner?

2010-11-28T21:39:00.008-05:00

Vi är inga nyårspersoner, vilket i och för sig har visat sig vara en mycket bra sak. Om vi inte hade råkat sitta vid våra respektive datorskärmar samtidigt den där dagen för snart tio år sedan, hade vi aldrig träffats. Dock håller det förstås inte att fullständigt nyårsvägra när man befinner sig på Manhattan. För några veckor sedan när vi gick runt i NYC en fredagskväll och letade en lämplig restaurang, var goda råd dyra (eller goda saker var så dyra att man inte hade råd, eller vem vill äta falafelpita en fredagskväll?). Alla kvarterskrogar var fulla. Till sist hittade vi en fransk restaurang där det fanns ett litet bord ledigt, men då hade ju klockan blivit mycket mer än standard-åtta också. Nu har vi i alla fall bokat ett bord till nyårsafton. Vi tyckte båda att det var lite pinsamt att ringa så långt i förväg, men vi vet samtidigt att man för vissa restauranger måste ringa inte en, utan två, månader i förväg. Det är värt pinsamheten, faktiskt, för vi vill inte trava gatorna fram hela nyårsnatten i jakt på ett bord. Vad blev det då för något? Franskt, såklart. Italienskt är ju också gott, men det gör vi så bra själva. Amerikansk mat duger banne mig inte när det ska firas nyår och tioårsjubileum. Nu tror vi tyvärr inte att den berömde kocken kommer att tillreda vår mat, men who cares?

Dagen har i övrigt varit ganska lugn. Läser Hawthorne och förvånas över hur konstigt jag läser. Det är ju helt uppenbart att det hela handlar om det amerikanska experimentet. Kollade wikipedia (jag vet - et tu, Elin?) och fann till min förvåning att ingen har läst det där som jag. Blir spännande att komma med den idén imorgon.

Eftersom dagen bjöd på solsken, har vi också cyklat lite. Bara till affären för att handla bröd och annat idag. Det tar inte mer än någon timme.

Hyran imorgon och sedan iväg till campus. Sista hyran... Det är nästan så att man får svindel vid tanken. Vi har påbörjat operation re-patriotisering lite nu. Först På Spåret igår kväll (Gud, så bra vi är!) och nu ikväll fisksoppa. Samma som hemma. Får dra ned på ost-och-skinkquesadillasmiddagarna nu, så att vi vänjer oss av med dem.
*

Om det är någon som undrar vad alla asterisker gör här, är det bara för att jag inte kan med blandstycken och alla mina blankrader försvinner när jag lägger upp texten. Vi vill ju inte att eventuella elever ska få fel intryck. Styckeindelning is the shit, man!

(sub)urban explorers

2010-11-27T17:21:00.008-05:00

Om man har en dvd-film att byta, finns det inget annat att göra än att ge sig iväg, eller hur? Och, som vi alla vet, finns det inget dåligt väder, utan bara dåliga kläder. Lager på lager och dunjackor med, korinter till ögon och... hjälmarna på sned.

Uppför mysiga Ashland, förbi de vackra julpyntade villorna och ekorrarna som springer runt så att det rasslar i lövhögarna. Över Bidwell Pkwy, förbi stamkaféet med de mysiga ljusen. Genom parken med de representativa slotten i kanten. Förbi museets karyatider, förbi replikan av Michelangelos David, som inte tycks frysa om skinkorna i kylan, utan står där lika självsäkert i ur och skur. Över motorvägen, högt uppe på gångbron, iskall luft i näsborrarna och dånande trafik under fötterna. Förbi stadens dyraste hus med fontänerna och statyerna och sedan ned på den gata som får personifiera urban sprawl här. I sicksack genom bilparkeringen på Target och sedan in i värmen och trängseln. Ryggen blöt och händerna kalla. Where to next? Vidare uppför Delaware förbi bilhandlare och öde pubar. YMCA och så plötsligt en skylt: Välkommen till Kenmore. Ny stad. Nytt stadshus. Den mysiga men ändå lite för stora huvudgatan med dess många hårsalonger. Bokhandel, deli, candy shop. Juljippo med julmusik och omdirigerad trafik. En konstapel som ler och säger a fine day for a bike ride! Ett litet ensamt julpyntat lusthus som på något sätt sjunger julsånger. Ny skylt. Ny stad. Välkommen till Tonawanda. Varför inte? Glesare mellan byggnaderna och tyngre trafik. Fortfarande kvar på samma gata som vi följt många, många kilometer. Ett varuhus. Varför inte? Cykelparkering? En handikappskylt. Where to next? Vidare, mot det där andra varuhuset, ännu längre bort? Isvindar och avgaser och trötta ben. Dags att vända hemåt.

Idag cyklade vi nästan lika långt som till campus. Vi var nästan i fyra städer, men vi vände innan vi nådde den fjärde. På vägen hem blev det ett stopp på Boston Market, en kedja som specialiserar sig på comfort food. Köttfärslimpesmörgås och broccolisoppa. Det hade vi förtjänat. 5 dollar. Det blir svårt att åka hem och betala vad saker egentligen kostar! När vi var klara mötte vi en luggsliten liten karl på parkeringen. Han sa God bless you and be careful. Yeah, sa jag, it's a jungle out there!

Black Friday

2010-11-27T10:23:00.010-05:00

Det var en ganska ruggig dag vi vaknade till, men det kunde inte hjälpas. Vi var tvungna att se lite av den där svarta fredagen i alla fall.

Eftersom vi tyvärr inte kan (vågar) cykla på motorvägarna och ta oss ända till de riktiga varuhusen, fick vi nöja oss med vår vanliga tur, vilken inbegriper Marshalls och Target, bland annat. Det är över en mil dit, vilket i och för sig är löjligt lite på cykel, men desto svårare i tung trafik och snöfall som när man cyklar känns mer som hagel!

Som ni kan se var det ganska många som hade gett sig ut, men det roligaste av allt var att de sprang mellan bilarna och affären, på grund av snön. Några förvånade blickar fick vi, med våra cykelhjälmar. Vi skrattade och sa att vi är rätt så härliga här: hemma skulle vi ha varit mycket, mycket arga om vi hade fastnat i en snöstorm på cykel, men här cyklar vi glatt på, meter för meter.

När vi hade tagit oss in mot civilisationen igen, fick det bli paus på kafé. Äntligen är det okej med julstämning: eggnog! Varmt och mysigt.

Äntligen hemma! Hur ska vi utvärdera black Friday? Vi fyndade inte så mycket, men vi kunde ju se att det fanns många fynd i hyllorna. Någon dvd för 3 dollar, som tyvärr inte fungerade när vi kom hem och skulle titta. Idag ligger snön kvar, men det är uppehåll, så kanske måste vi faktiskt åka tillbaka till Target för att byta den. Vi har kvittot kvar (eller Dan fick ge sig ut i soptunnan för att leta efter det och så visade det sig att det fanns inne i lägenheten hela tiden...) så det är fullt möjligt. Om det är värt det? Det är riktigt roligt att vara en extreme sport urban explorer, så varför inte?

Fun facts

2010-11-25T22:16:00.002-05:00

Dagens huvudsakliga inlägg var förstås thanksgiving, men sedan råkade vi läsa morgontidningen och det hela ledde till så kallad forskning (d.v.s. googling). Visste ni att:

Otrohet är olagligt i ungefär 24 delstater? Jag hade förväntat mig att det skulle vara det, förstås, men inte att man fortfarande skulle åtala. Detta förklarar ju Tigeraffären lite, trots allt, eftersom Florida tycks ta hårt på det där. Sedan har de ändå Miami Beach, men vem sa att det skulle vara enkelt för människorna?

Studier har visat att ungefär hälften av alla amerikanska män är otrogna, så det finns många kriminella därute. Vorsicht, alltså.

Nu är det ju inte bara den som är gift som kan bli straffad, utan i vissa delstater också den som är ogift men som inleder ett förhållande med en gift person. Lite jobbigt, men tanke på att många går på krogen utan ring...

Another fun fact, men detta visste ni nog redan: det ÄR olagligt att ha sex innan äktenskapet i många delstater.

Well, vi håller oss ju med lätthet till lagen, lydiga som vi är, men det oroar oss lite att man, enligt en kanske inte så tillförlitlig internetsajt, inte får bära tofflor efter 22:00 i denna delstat. Vad ska man göra då, om golvet är så skitigt att man inte ens kliver ur sängen på morgonen innan man har fiskat upp tofflorna med tårna? Sitter lugnt kvar här med mina tofflor på, trots att klockan är halv elva, och tänker att det nog är okej. Om någon kommer hit och ifrågasätter mina skor, tänker jag fråga om de inte har något bättre för sig. Något rån eller så.

Thanksgiving, eller the bird is the word

2010-11-25T21:10:00.006-05:00

Hemma efter thanksgivingfirande hos vänner. Ovan ser ni godsakerna vi bjöds på: kastanjelåda, sötpotatismos, majslåda, kalkon och lite annat. Tyvärr fick det bli en "after"-bild på kalkonen, då vi inte riktigt hann vara med innan den skars upp. Ståtlig lär den ju ha varit i alla fall! De tre efterrätterna var lite av en utmaning: pumpaglass, choklad-pekannötspaj och något slags pumpacheesecake. Gott!

Eftersom det hela handlar om thanks, gick vi bordet runt och berättade vad vi var tacksamma för. Vi är tacksamma för så mycket, så det var svårt att begränsa sig till en endaste sak. I bloggen finns inga begränsningar, men vi kan ändå bara räkna upp en bråkdel av allt som vi är tacksamma för:

Att familjemedlemmar har övervunnit sjukdomar och bakslag under hösten
Att Dan är så frisk som han är
Att vi har så fina vänner som verkligen får en att inse hur mycket värme och omtanke som finns ute i världen och också att inse att man själv skulle kunna ge så mycket mer till andra
Att vi får vara här, ha den här tiden, se och göra allt detta
Att vi har fått rå om varandra i så många år
Att vi har fått resa så mycket
Att vi har ett så fint hem i Sverige att detta känns som ett fotbolls- eller ridläger

En helt ny tradition för i år i familjen var att skriva ned sina önskningar och låta dem brinna upp. Det var något set man kan köpa för ändamålet. När man tänder eld på den flyger den iväg. På grund av vidskeplighet, berättar vi inte vad vi önskade, men det är nog inte så svårt att lista ut heller! Hint: det är inte en ipad...

Höjdpunkten var sällskapsspelen, även om vi inte hade någon större chans att vinna!

Nu har vi bestämt att vi ska vara husvakter över julhelgen så det ska bli spännande. Förhoppningsvis kan vi städa ur lägenheten då också.

I natt börjar Black Friday. Orkar inte gå upp mitt i natten för det, faktiskt, men om vädret tillåter, cyklar vi kanske ut för att se på spektaklet.

Åh, fete Bob!

2010-11-24T19:37:00.010-05:00

Kanske syns det inte så väl, men hur som helst vill vi att ni ska veta att Sour Patch är en fat free food. Bara så att ni vet att vi lever väl och tänker på hälsan.

Hyresvärden har julpyntat och vi är så glada för det. Kanske gör ljusen (de blå, röda, gula och gröna) att Sylvester inte kan göra nummer två där lika ofta. Samtidigt tycker vi inte riktigt att man får säga så... Stackars Sylvester. Han har en keps från det uni som vi är på. Skulle ha köpt honom en Harvardkeps i Cambridge. It's a free country, som de säger. Mmm. Det är det minsann. Vad vet vi? Han kan faktiskt ha gått på vårt uni. Lätt. Såg honom faktiskt prata med en bättre anpassad (skjuter vi oss i den så kallade foten nu?) individ häromdagen. Han har faktiskt vänner. Och just när man har vant sig vid idén om honom som en helt vanlig men mindre lyckligt lottad person, en som har vänner och som gick på UB, ser man honom sitta i en buske när man cyklar till matvaruaffären. Och nu när man vet att han har vänner på denna sidan om samhället (den som tror att den vet allting och tror att den är den rätta) känner man nästan att man borde säga någonting. Han vet vilka vi är och var vi bor. Vi vet vem han är, men inte direkt var han bor. Kanske har han mycket intressanta och välformulerade åsikter om senaten?

Kvällen har vi spenderat hos fete bob. Kanske skiljer vi oss efter detta, men vi sover på saken först. Nej, det var ett dåligt skämt. Det är ju inte direkt så att någon av oss lagar så dålig mat att en skilsmässa vore befogad :) Bara att en av oss ständigt övertalar den andre att gå till restauranger där maten inte är god (och tro mig, jag erkänner mina faults, ibland är det jag - Toronto, t.ex.) Förresten var det precis när vi kom till Murka som man fick skilja sig for no good reason. Innan var det typ misshandel och otrohet och lögner. I-land. You know it!

Ja, han ser rätt så glad ut. Ni skulle se honom nu! Två köttsmörgåsar senare. Jag ville nämligen inte ha min. Köttslamsor är faktiskt en vidrig uppfinning. Det som räddade middagen var den magiska hatten (number 9) och krabbkakorna. Fete Bobs är precis den krog som jag och Dan alltid velat vara stammisar på. Synd att maten är så dålig, eller som den mer sansade Dan sa: Elin, det är bara det att maten är så amerikansk. Ville inte dricksa så mycket och Dan sa: it isn't their fault. Och jag sa: It ain't my fault (Ezra har lärt mig att man FÅR säga ain't) either. Men han har ju rätt. Det är bara det att köttslamsor på fralla är så amerikanskt. Så varför beställde jag det? För att Dan ville ha både gris och ko. That's why! Det är också därför han har ont i magen och jag är lätt och lycklig, och lite, bara lite, hungrig...

Just det... Vi har ju gjort mer än så idag. Detta är från arkivet där min eminente assistent Dan fotat mig. Svarar på mejl. Intresseklubben antecknar, eller vad vi nu brukade säga när vi var den ironiska generationen. Det vill säga innan ipads och ebays och den rumsrena kotlettfrillan. Det är en fin tid vi lever i.

Sist, men inte minst: campus är himlen när ingen annan är där. Ego? Me, kitten?

Allt och inget

2010-11-23T16:16:00.004-05:00

Nu kommer ni nog att tänka att bloggen har blivit manodepressiv: först var det mörkt, sedan var det glatt och idag är det både och. Kanske börjar det bli dags att ge sig av hemåt? Jag är expert på att längta bort. Dan är lite mer sansad i det mesta.

Eftersom det är helgdagar nu, ska man absolut passa på att vara på campus så mycket man bara kan. Det är nämligen (nästan) möjligt att gå från byggnad A till B utan att bli knuffad eller nedtrampad av en annan student, alternativt, andra studenter. Idag blev det bara en endaste lite incident, som kom sig av att någon gick in genom en dörr som jag höll på att gå ut igenom. Sådant händer den bäste när iphones, ipods och andra mojänger är de enda man nedlåter sig att ens kommunicera med. Man säger inte ens sorry. Jag sa förresten sorry till en tjej idag när jag gick ut ur hissen och hon trodde att hon skulle gå ut först ur hissen och en sådan situation uppstod som kan uppstå när 80-talister kommer samman (fast jag lovar att hon var en sådan där superegoistisk 90-talist och det var därför det hela ens kunde ske...). Hon svarade: "Uhuh". Alltså inte ett menande "uhuh" (alltså ett "yeah, right! Like hell you're sorry!") utan ett helt obrytt "uhuh". Sådant kan jag störa ihjäl mig på. Här lägger jag min egoism åt sidan och ber om ursäkt för något som inte ens var mitt fel, 'cause my mama raised me that way, och så beslutar sig den andra parten helt sonika för att inte spela med alls. Det korrekta svaret är: "Oh, I'm sorry". Eller "You're fine", eller "Oh, that's all right."

Den där reaktionära gnälliga tanten måste verkligen sluta skriva den här bloggen... Hur som helst: När man väl kommer förbi alla hinder på vägen till arkivet är man säker i en himmelskt tyst och lugn tillvaro. Idag har jag hittat en massa spännande brev idag från en väldigt spännande person som skriver saker som de låter. Visste ni att jag befinner mig i Murka just nu? Jag önskar att jag vore i Youreup. Fast å andra sidan är det verkligen roligt att sitta och titta på de där små breven och anteckningarna (som inte går att tyda, men ändå) och utkasten. Det är värt den där hinderbanan. Ovan ser ni för övrigt dagens biblioteksfångst. Måste skynda mig!

Eftersom ens sinnesstämning förändras så snart man går in i lågprisbutiken och man därför är på dåligt humör nästan hela kvällen om man inte har en bok eller en film att ägna sig åt, har vi beslutat att gå till filmseminariet ikväll för att se The Big Lebowski. Dan har lovat att ha sin Lebowski-tröja på sig kvällen till ära. Jag skulle vilja gå i pyjamas och jag tror knappast att någon skulle höja på ögonbrynen, men jag har en inre spärr. Är inte helt acklimatiserad ännu. Juicybyxor vore ju en medelväg, men Dan och jag har ett avtal om de där velourbyxorna. Jag får äga dem om jag lovar att aldrig bära dem utanför hemmet, eftersom han har en aversion mot dem när de bärs ute bland folk. En gång när jag ville plåga honom tog jag med honom till Juicybutiken. Man, that was fun! Han blev aldrig densamma.

Eftersom detta inlägg fullständigt saknar sans och struktur, kan jag lika gärna lägga till några små funderingar såhär på slutet:

Varför måste man betala plastkassen kontant när man betalar sin mat med welfarekort?

Varför bokar människor biblioteksdatorer för att sitta och spela patiens? Som jag minns det var det rätt så kul med riktig kortlek.

Vem är det som åker till butikerna 04:00 efter thanksgiving?

Vem är det som köper Sofi Fahrmans kläder på Blocket?

När hinner vår nye busschaufför vattna fiskarna? Han kör så försiktigt och ligger jämt i fel fil för att hinna rundan fort. Gör han det i flaskan på golvet?

Varför ska vår busschaufför äta kalkon på torsdag trots att han inte ens gillar det? Han gav inget bra svar...

Varför låter vi våra busschaufförers liv uppta så stor del av våra tankar?

A gloriously good time

2010-11-20T18:13:00.003-05:00

Vad kan vara bättre än Lindorpraliner såhär före jul? Tack, Marshalls!

Våra kapsyler hjälper oss att leva våra liv. De är lite vänstervridna, men det är nödvändigt för att vi svenskar ska kunna ha något utbyte av amerikanska kapsyler (tror vi). You need no greed, står det på den ena, och Don't drive if car if you're not going far, står det på den andra. We hear you, beer! Det är det klokaste någon har sagt till oss sedan vi kom hit (våra vänner undantagna, förstås).

Det senaste inlägget var kanske lite dystert, lite mörkt, och måhända ska man framhålla allting som är bra också. Gårdagen var riktigt lyckad. Först seminarium och denna gång var det faktiskt Elin som satt där, och inte den där andra tjejen som plötsligt inte vågar säga något alls och känner hur det bränner på kinden varje gång det kan vara hennes tur att svara på en fråga. Äntligen! Det var synd att det skulle ta så lång tid, men faktum är att felet från början var att jag gick i fel grupp. På grund av våra resor, har jag gått på fredagsgruppen istället ett par gånger och plötsligt var det som vanligt. Förra veckan deklarerade jag för alla i gruppen att jag skulle börja gå på deras seminarium istället, och de blev - hör och häpna - glada! Tyvärr innebar detta att vi missade filharmonikan igår, men lite får man offra. Efter två seminarier känner de faktiskt igen mig och hälsar och dessutom frågar de saker om Sverige och beter sig precis så som jag hade förväntat mig. Glorifieringen av Sverige får man försöka stävja lite med historier om hur länge man får vänta på en röntgen o.s.v., men hellre glorifiering än likgiltighet! Åh, vilken kick det gav att vara där. Som efter ett gympass efteråt.

Arkivet var precis lika givande, men det är det alltid.

På kvällen blev det middag på Blue Monk. Inte värt pengarna, egentligen, men nu har vi gjort det i alla fall. Vi har bättre gastropubar i Linköping, tycker jag.

Dagen har vi spenderat med att cykla, handla och handla. Och att dricka seasonal drinks på Starbucks. Två för en. Tack så mycket. Jag tar en pepparkakslatte, tack!

Ikväll ska vi försöka oss på att laga köttfärssås. Lite oroväckande att färsen vi köpte går ut först 4/12, men så är det alltid här. Allting håller för evigt och man undrar lite hur det kan komma sig. Något måste de ju ha stoppat i det. Antibiotika, gissningsvis. Åh, så frisk jag ska hålla mig i vinter med allt det i mitt system! Eller, det får vi väl hoppas, med tanke på att antibiotika säkert inte biter på mig mer efter detta halvår!

Oh, I see a darkness

2010-11-18T21:39:00.003-05:00

En liten bild från vår trailer... Igår tänkte jag försöka laga carbonara ur minnet. Har inte lagat något efter recept sedan vi åkte hit och tror nog inte att det ska behövas heller. Har aldrig förstått mig på människor som säger att de inte kan laga mat... Det mesta blir hur bra som helst bara man är förnuftig. Så förnumstig är jag... Det blev i alla fall en carbonara av det hela, pre-cooked bacon and all.

Har varit rejält förkyld i några dagar och har försökt att ta det lugnt, ett besök i arkivet bara. Resten av tiden har ägnats åt läsning och bibliotekslånad film. Först The Road, alltså romanen, och sedan Capitalism: A Love Story. I princip samma historia i båda två. Oh, I see a darkness. Moore-filmen var dock bra mycket mörkare än The Road. Jag visste inte att piloter måste gå på food stamps. Tänk om det var en pilot och inte en arbetsovillig slacker som jag såg i lågprisbutiken? Tänk om mannen som drog fram sitt statliga kort faktiskt arbetar lika mycket som jag, mer, och ändå måste få hjälp för att få mat på bordet? Stackars naive Franklin. Han hade ju fel hela tiden. Det är inte alls så att man lyckas om man arbetar hårt. Jag har alltid känt som att det är något fishy med Franklins koncept, men nu har jag satt fingret på det.

Amerika ser så sorgligt ut när man rör sig bara lite off the beaten track. Tomma, igenbommade hus, tomma, igenbommade kyrkor, slitna närbutiker med galler för fönstren utan färska varor, unga män som står i varje gathörn, god knows for what reason, och öde tomter fyllda av skräp. I andra änden av staden ser det annorlunda ut. Där står de nybyggda husen med de stora tomterna och någon kvarbliven pumpa på bron. Där är husen fyllda med billiga varor gjorda i Kina. Ibland står det mängder med ratade prylar på trottoaren och väntar på sopbilen eller på någon fattig stackare som mot förmodan tagit sig ända ut dit. Jag säger som Cleveland: at least we're not Detroit. Så har jag sagt sedan dag ett, sedan jag beslutade mig för att åka hit. At least it's not that. It's not that bad.

Yet. På den mysiga gatan i bardistriktet närmast oss har fyra lokaler tömts sedan vi flyttade hit. The frontier. Bit för bit flyttar staden, ger den upp, monterar den ned sig själv för att ge plats åt det ödeland som är det oundvikliga. Inga gallerier, inga bilupppimpare, inga barer. Inte som Friedrichshain. Inte alls. Bara tomma skyltfönster där det hänger en lapp: for rent. Eller några tavlor av en lokal konstnär vars alster ser ut att ha hängt där länge, länge. Lokalen nästan söndervittrad och endast ett gammalt hänglås på ytterdörren. Ett försök till ett galleri, skylten kvar ovanför entrén, men mörkt och tomt där inne. Små livstecken, som dödsryckningar, innan även detta område falnar, blir till en kyrkogård för begravda hus och de levande döda som inte har råd att ta sig därifrån. Klädbutiken sålde vintage Chanel. Nu är där ingenting. Falafelbaren, ingenting. Galleriet, öde. Det börjar i östra sidan och kryper sakta västerut så att fönster efter fönster blir tomt.

På en gata intill oss finns det ett mycket vackert gammalt stenhus. Det ser majestätiskt ut, men också lite spöklikt, mest för att fasaden inte tvättats på många år och det är mörkt i alla fönster. Om man går runt huset upptäcker man något som man inte kan skönja från gatan, nämligen att en del av huset helt saknar tak. Där står det, en relik från en tid som inte längre är. En tid då staden var stor och bebodd, innan medelklassen tog sitt pick och pack och drog till de lägre skatterna och de finare skolorna (med de finare barnen och de finare lärarna och de finare utsikterna). Ja, varför skulle de stanna kvar och betala skatt på sin fina lön bara för att ge the havenots en chans till finare utsikter? Varför skulle de betala för gator som de ändå bara använder en liten bit när de ska köra in till arbetet? Varför skulle de stanna kvar för att realisera drömmen om det demokratiska och integrerade samhället där färg inte spelar någon roll och alla har en chans att bli något bara de försöker? De har ju så de klarar sig, och, quite frankly, det är inte så kul att skicka iväg ungarna till samma skola som the thugs går på. Och det är ju inte deras fel att andra inte arbetar lika hårt som de. Att andra inte har gått på college. Att de inte kan sköta ett jobb. De har förstås aldrig ens tänkt på det faktum att det är de som har förstört staden. De vet ju - som alla andra - att de är goda medborgare som är goda medmänniskor och går i kyrkan och tar hand om sitt hem och varför skulle de hållas till svars för att en del hopplösa, obildade och fattiga individer inte tar hand om sina hus och inte håller reda på sina ungar? Det märks att jag även har läst Kincaid idag. Det var droppen. Johnny Cashs röst formulerar orden i den ipod som innehåller the soundtrack of my life. Oh, I see a darkness.

Shea's

2010-11-16T21:31:00.006-05:00

Som ni ser började vi dagen med gårdagens efterrätt, vaniljcheesecake. En dag som börjar så bra måste väl fortsätta bra?

Eftersom vi hade en mängd böcker att återlämna, cyklade vi till biblioteket, där vi också hämtade hem ett gäng nya böcker, samt några filmer. Det börjar bli lite ruggigt nu, så man får försöka göra det så mysigt man kan. När vi ändå hade cyklat till det lokala biblioteket, kunde vi lika gärna gå till Spot, tänkte vi, så där tillbringade vi en god stund i våra böcker. Är helt fast i The Road just nu och kunde knappt bärga mig till dess att konserten var slut (se nedan) men så hamnade jag förstås i bloggen ändå efteråt. Man måste vara disciplinerad!

Ikväll var det äntligen dags att få se insidan av den fantastiska klenoden Shea's - en gammal och berömd teater i hjärtat av staden. Evenemanget var kanske inte det som vi helst av allt hade valt, men vi hade turen att få biljetter av en vän (gissa vilken!) och skulle därför få se the Air Force Band - Airmen of Note. Storbandsjazz, helt enkelt.

Bandet är fruktansvärt bra och vi kunde inte höra att det blev fel en endaste gång. Däremot kändes det väldigt långt ifrån den jazz som vi tänker på när vi hör jazz - det vill säga den galna jazzen i Kerouacs värld. Perfekt musik framförd av perfekta musiker i perfekta uniformer och musiken i fråga är jazz. En oxymoron? Jag gillar mina musiker lite luggslitna, bleka, smala och lite smått på dekis. Konst and whatnot. Kort sagt - det var alldeles strålande väl framfört, men jag sitter hellre på den dunkla jazzklubben i Charlottenburg en vinterkväll och lyssnar på det virrvarr av toner som framförs. Shea's är emellertid en fantastisk teater, vilket bandet också framförde gång på gång.

Som svensk är det jättesvårt att veta hur man ska bete sig när det gäller så viktiga frågor som militären, kriget och landet. Vi är ju inga amerikaner. Vi kanske inte kan förstå det där helt och fullt. Man gör det inte på samma sätt hemma, i vilket fall som helst. Det finns inte samma stolthet och samma ritualer. Fast vi fattar ju att man ska stå upp under nationalsången och så vidare - vi är ju inte dumma i huvudet.

Under kvällen uppmärksammades de 22 unga från staden som ska börja i försvaret under vintern och dessutom en ung man som dog. Alla veteraner som var där uppmärksammades också. Man applåderar åt deras mod, och även om man i grund och botten är emot krig (fast det är väl nästan alla) och krigen vi talar om (vilket säkert många också är).

Har vi bara roat oss idag, undrar ni kanske? Nej! Vi har städat för första gången på tre veckor. Mycket, mycket äckligt. Och vi har jobbat med våra projekt i några timmar också. Nu tror jag att vi behöver ta det lugnt några kvällar, för snart har vi ett lika fullspäckat schema som de boende på det där fina hemmet ute i förorten, de som bussas till alla möjliga aktiviteter. Det tär på en, det här!

NHL

2010-11-15T22:25:00.008-05:00

Ikväll var det äntligen dags för en av de mest efterlängtade händelsena för mig. Har alltid gillat att se på hockey, och inte minst alltid uppskattat att gå på hockeymatcher. Det är något visst med att se matcherna live. Förr i tiden hade vi årskort på TAIF:s matcher. Vi åkte ofta och såg elitseriematcher, men det var många år sedan nu. Att se en NHL-match live har alltid varit något av en dröm. NHL har en mystik kring sig för oss svenskar. Där spelar världens bästa spelare.

Innan matchen åkte vi till TGI Fridays med Z (inte Detroit Z utan Buffalo Z)och åt trerätters, mycket prisvärt och löjligt mycket mat. Vi fick ta med efterrätten i en kartong, faktiskt. Sedan tog vi gratismetron in till arenan, och för en gångs skull var faktiskt spårvagnen full. Här har vi ju tåg ovan och under jord på stadens enda linje. Allting ovan jord är gratis och det är oerhört praktiskt en gång som denna. Rädd behöver man ju knappast vara heller när så många fans är ute på den annars så öde huvudgatan i staden.

Matchen för dagen var mellan "våra hjältar" Buffalo Sabres och bortalaget Vancouver Canucks. Detta var en så kallad value game. Det betyder att det inte, enligt Buffalofansen, är en av de mer intressanta matcherna, och därför var en något billigare match. Dyrast är matcherna mot NHLs sämsta lag Toronto. Logiskt? Visserligen är Toronto ett klassiskt lag, och matchen är väl det närmaste ett derby man kan komma här. Själv ville jag verkligen se Vancouver, mycket beroende på alla duktiga svenskar som spelar där. Henrik och Daniel Sedin, Micke Samuelsson (jag är Micke med honom) och Alexander Edler.

Buffalos fina arena, HSBC Arena, var idag nästan utsålt med drygt 18500 åskådare. Som vanligt flödade ölet på läktaren, och vi kände oss lite udda med vår vattenflaska. Spelet var tidvis riktigt bra, och trots att vi satt högt upp såg vi faktiskt utmärkt eftersom läktaren var ganska brant byggd. Buffalo vann med 4-3 efter förlängning och Vancouvers samtliga mål gjordes av svenskar: Daniel Sedin, Alexander Edler och Micke Samuelsson.

Inramningen av matchen var annars som sig bör i USA. Avbrott för reklam, då isen skrapades (bra idé), T-Shirts som sköts ut i publiken, en liten radiostyrd zeppelinare som släppte ner kuponger (Mycket riktigt var det precis som Elin sa: Jag vill ha en kupong, men jag måste säkert åka till förorten för att kunna lösa ut en äppelpaj. Jag får hyra en bil . Som tur var fick hon ingen, och pajstället låg långt ut i Williamsville) kisscam (där par skulle kyssas i bild, hur de nu vet vilka som är par) och mycket annat.

En fantastisk upplevelse som vi aldrig kommer glömma. Elin tog inte ens upp sin bok ur handväskan och kommenterade matchen med att det var 1000000 gånger roligare än Billsmatchen. Däremot saknade man hejarklackarna. Att publiken blir till en extra spelare som det så fint heter. Det är konstigt. Det enda som hördes några gånger var: Let's go Buffalo. Det rimmade åtminstone. Alltid något.

Helgens kulturdos

2010-11-14T21:48:00.005-05:00

Höstens tråkigheter bara fortsätter och nu ligger en annan förälder på sjukhus. Vi undrar vad det är som händer och varför det händer så mycket, så tätt, och när vi är så långt borta. Det låter som att det ska gå bra, men det kan bli ett stort ingrepp, kan bli komplikationer. Vi visste förstås ingenting om detta när vi intog våra doser av kultur för denna vecka, och nu när vi ändå har gjort dessa saker, måste vi väl blogga om dem? Vi bloggar, alltså är vi.

Ovan ser ni resterna från helgens utflykter, samtliga organiserade av snälla Bonnie. James Joyces The Dead som musikal (den bättre sorten) på lördagen och Buster Keatons The Cameraman med live-orgel idag. Musikalen var riktigt bra och längre ned kan ni också se scenen i den mysiga lokalen där man känner sig som en av alla på festen i berättelsen.

Filmen visades på den fantastiska Riviera Theatre som ligger i en annan stad, men trots allt, tycker vi, i staden. Det är en gammal teater som har räddats genom filantropi och som tydligen har en av de mest fantastiska orglarna i USA, eftersom den är så välrestaurerad att den faktiskt låter precis som den ska. Det är så häftigt att se stumfilm med livemusik! Sedan var filmen fruktansvärt rolig också! Innan filmen fick vi äran att äta lunch på restaurang med ett mycket trevligt par som tydligen bor några gator ifrån oss.

Scenen är som sagt inbäddad i publikhavet på något sätt på den irländska teatern och det gör att det blir så mysigt att vara där. Det enda som riktigt störde oss var de punks som satt bakom oss och skickade sms till en annan punk mittemot. Dessa punks hade alla trashiga kläder (keps på teatern, trasiga strumpbyxor), men vi var villiga att ha överseende med det och tänkte snarare att det var trevligt att så unga personer befann sig på teatern. Det brukar nämligen vara så att vi drar ned snittåldern ganska så mycket när vi går dit. När de började prata i normal samtalston under föreställningen och ställa sig upp och skicka sms, tog dock vårt tålamod slut och vi påbörjade operation bläng. Den arga blicken. Vi tror inte att det hade någon som helst inverkan på deras beteende, då de inte slutade, utan istället gjorde det som man bara inte får göra: de reste sig helt sonika och gick under föreställningen. Som Dan sa till kvinnan vi lärde känna idag: We didn't want to judge their appearance. We judge their parents, though, for not raising them better." Skämt åsido: hur blir man sådan? Vi har löst gåtan om varför de alls var där genom att anta att de var tvungna för att de är studenter. Hoppas att de inte pluggar teater eller något sådant, bara. Punks.

Påväg till teatern i lördags genade vi genom denna arkad, som bär vittne om stadens fantastiska historia. Vi tjatar mycket om det, men det förtjänar absolut att upprepas: denna stad var en gång USA:s rikaste och hade därmed de allra bästa arkitekterna i landet. Idag är det kanske inte så mycket kvar av det, men det händer allt små saker då och då. Som när Extreme Home Makeover var här för ett år sedan och samhället engagerade sig och byggde om nästan en hel gata i västra delen. Inte för att vi tror att de kan bygga såhär bra, men ändå. Samtidigt river man mycket: 5000 hus ska rivas på fem år, och 4000 av dessa har redan rivits.

Imorgon är planen att åka till campus och få mycket gjort, däribland seminarium. Sedan middag och hockeymatch.

Boston, Buffalo, Busy..

2010-11-12T14:00:00.009-05:00

Nu när vi har landat hemma och hunnit avverka dagens stora strapats, vilket var att ta oss till och från campus och ha seminarium - nog så häftigt då vi landade i lägenheten 22:30 och steg upp 06:00 - kan vi försöka sammanfatta vår galna Bostonresa. Vi var egentligen alldeles för slitna sedan New York och borde väl inte ha kastat oss iväg sådär och försökt få in så mycket på så lite tid, men det fungerade och vi ångrar ingenting! Vi har haft det fantastiskt trevligt!

Igår hann vi med Museum of Fine Arts på förmiddagen. Egentligen skulle vi ha gått dit kvällen innan, då det var gratis, men när vi väl kom dit, förklarade en otrevlig vakt att det var stängt för ett private event... Då fick det bli lyxvaruhusen den kvällen istället. Det finns löjligt många sådana butiker i Boston och vi råkade bo granne med dem. Det var synd att vi missade tillfället att se samlingarna gratis, för inträdet var väl tilltaget och som vanligt var studentrabatten minimal. Bäst i samlingarna var Gauginmålningen, den där "Where do we come from, what are we, were are we going?" eller vad den nu heter, en Max Beckmann som verkligen stack ut, samt Renoirmålningen av det dansande paret. Det känns som om man ska ha sett den. På eftermiddagen gick vi en guidad tur: the freedom trail.

Precis vad ovanstående är för byggnad har vi inte riktigt klart för oss, men fint var det.

I brist på en bättre bild: här är huset där Louisa May Alcott bodde och där vi gick en rundtur. De andra författarhusen var stängda för säsongen, men det gjorde inte så mycket. Vi har tryckt våra ansikten mot fönstren och kikat in - helt gratis!

Sist men inte minst har vi fått träffa Thoureau och se Walden Pond.

Sammanfattande slutomdöme: vi åker gärna tillbaka till Boston, men kanske inte under denna vistelse. Dan har visserligen redan tittat på hotellpriser igen, men om vi åker runt mer, får det nog bli Chicago. Det vi har uppskattat mest med resan, förutom den fantastiska guidning vi har fått, är helt klart att kunna åka tåg och buss med människor som är hela och rena och saknar fotboja. En annan bra sak med Boston är att man inte är den enda som går och att skatten på inköp är mycket lägre. Minus skulle väl vara blåsten och det faktum att man inte kan gå på restaurang och bli serverad utan att visa upp ett pass, eftersom varken andra delstater eller andra länder tros kunna sköta det där med att tillhandahålla tillförlitliga id-kort.

På flygplatsen träffade vi en professionell pokerspelare på väg till en tävling i LA. Han var mycket pratglad, och vi får nog lov att säga att det var lite surrealistiskt att faktiskt träffa en person som har ett sådant jobb. Innan de gick viskade dock jag (Elin) till hans flickvän att jag ändå respekterar hennes yrke mer. Hon var sjuksköterska. Ja, sa hon, men det är ju han som tjänar pengarna!

Här i Buffalo är det ungefär 20 grader varmt (alltså celsius) och strålande sol. Vi får se vad vi hittar på ikväll. Imorgon är det teater som gäller!

Bostonians (typ)

2010-11-09T22:19:00.005-05:00

Det har allt blivit lite svårare att stiga upp före 06:00, men om man har goda skäl, kan det fortfarande vara möjligt. Vaknade i panik i natt och tänkte att jag nog glömt bort att säga a.m. till taxifirman, och fick därför gå upp och ringa igen för att kontrollera så att taxin inte skulle komma och hämta oss 17:30... Självklart hade jag gjort allting rätt... Nu när vi sitter på vårt väldigt mysiga hotellrum i Boston, kan vi berätta lite mer om vår dag. Bästa Helena hade planerat allting i detalj, så att vi bara hade att luta oss tillbaka och låta upplevelserna skölja över oss!

Mr. Lobster says, hey, how you doin'. Mrs. Lobster says, I'm bakin' in here... Okej, det var omoget, men jag har i alla fall ätit mycket hummer idag. Och gott var det! Bäst av allt var såklart haklappen. You can't beat that!

Mycket av dagens tillbringades i Cambridge, där vi gick omkring och tittade på alla sevärdheter och deltog i en Harvard Tour. När min besvikelse över att inte vara välkommen inne på biblioteket (whuck?! - som Liz Lemon säger, en av de mer nödvändiga förkortade formerna här i världen) hade lagt sig, kunde jag åter njuta av allt det andra som jag faktiskt var välkommen att ta del av, som till exempel bokhandeln. Råkade nog köpa lite också, faktiskt...

Dagens absoluta höjdpunkt var när vi fick lyssna på Paul Auster, som läste ur sin nya roman. Kan jag kalla det för Dans julklapp även om en annan person köpt biljetterna och planerat allting? Nej? Okej... Får hitta på något annat. Hade varit den perfekta julklappen dock. Goudaost it is, then. Fast det var ju på min önskelista...

Det fick bli en tidig kväll för Dan och mig, men vi har ändå hunnit gå några varv runt kvarteret och få krupp på delstatens mer skumma lagar (ett bra sätt att ständigt bekräfta sin status som superviktig delstat är att resolut vägra att erkänna alla andra former av legitimation, utom, antar vi, pass), samt ätit en god middag på en pub runt hörnet. Imorgon är det återigen fullspäckat schema, men det ska bli jättekul! Framför allt är det så betryggande och på något sätt avgörande att man här kan gå och åka buss utan att vara den andre. Vanliga människor åker buss. Vanliga människor går. In this we trust.

Mat, packning, förvirring

2010-11-08T17:32:00.005-05:00

Eftersom vi försöker att inte spendera just några pengar under vår mellanlandning i hemmet (för att istället kunna göra så mycket mer när vi är borta) har vi försökt att handla smart. Ovan kan ni se vad man får för 30 kronor i affären intill. Lägg därtill 12 helt politiskt inkorrekta ägg, som inte rymdes i fotot.

På tal om mat (eller typ mat) har vi fortfarande stor glädje av ett care package som kom från Sverige med Dans föräldrar. Plopp och Center är ett minne blott, men några saker har vi kvar. Amerikanskt godis är nämligen inte särskilt gott. Om vi ska lista några sorter som vi smakat och har åsikter om, kan vi säga följande:

Tootsie rolls - fastnar i tänderna och har en lite obehaglig smak som man inte riktigt kan sätta fingret på. Påsen har nu befunnit sig i vårt hem i en dryg månad och vi får väl se hur länge det dröjer till dess att den är slut. Gottegrisar kan ju inte vara petiga, men det ska ändå mycket till innan man går loss på just den påsen.

Three Musketeers - påsen har legat i hyllan i två månader. Mycket äckligt, tycker jag, okej, tycker Dan. Som en riktigt usel variant av Milky Way, som ju i sig är en riktigt usel variant av Mars (som för övrigt inte verkar finnas här, annat än på importaffären).

Butterfinger - ve och fasa. Råkade förolämpa någon genom att säga vad jag tycker om denna gotta, och lärde mig att man aldrig, aldrig, aldrig ska säga något ont om jordnötssmör i New York. Det är nämligen heligt. Ändå vågar jag påstå att denna är en riktig nitlott vad chokladbitar anbelangar.

Gummiworms och annat liknande som inte är haribo - don't do it. Ni som vet att gelatin och grisar har något med varandra att göra kommer inte att kunna undgå att märka det mycket tydligare när ni äter dessa.

Fudge Brownie Cookie Dough Bites - smakar endast konserveringsmedel.

Sugar Babies - faktiskt rätt så gott, men det fastnar lite väl mycket i tänderna och är något lite sötare än man skulle önska.

M&M:s är ju gott, så det är väl inget att ta upp, men vi börjar tröttna lite på det. Dessutom smakar det (konstigt nog) inte likadant som hemma. Samma sak med en del andra saker. Ben & Jerry's, till exempel.

Junior Mints gillar vi och Milk Duds, men de smakar inte riktigt som hemma och fastnar mer i tänderna.

Skittles - så less, efter en påse.

Mike and Ike - så sött. Så less.

Hershey's - helt fel konsistens och alldeles för sött. Alla sorter.

Det finns många fler sorter som vi dock har glömt namnet på. Hur som helst är vi mycket glada för våra Brio och bilar och det ska bli spännande att se vem som får de gröna och de vita... Och ja, vi är båda 10 år gamla!

För övrigt är taxin beställd till 05:30 imorgon och jag har lyckats lokalisera biljetterna och hotellbokningen. Packningen är en barnlek denna gång, eftersom varken Dan eller jag har många rena plagg att tillgå. Således är det bara att lägga in alla någorlunda rena plagg i väskan och sedan låsa den! Det är faktiskt skrattretande hur få plagg vi har över huvud taget. Jag drömmer om min garderob hemma. Vad jag skulle ha haft på mig om jag hade haft tillgång till den. Nåväl. Man inser ju samtidigt hur lite man egentligen behöver.

Ovan ser ni en bild från stället på Main där vi kliver på bussen om morgnarna. Ganska öde. På campus är det aldrig öde. Hade handledning först och sedan seminarium. Förra veckan var jag där och satt utanför salen och väntade. Ingen var där och jag tyckte att det var lite underligt, eftersom professorn brukar komma först efter lektionsstart. Jag knackade på, men ingen öppnade. Istället för att fortsätta knacka, gick jag förvirrad därifrån, tämligen övertygad om att de satt därinne och diskuterade The Scarlet Letter. Timmarna fördrev jag på biblioteket istället, med att läsa en artikel i en tidskrift och känna mig lite dum för att jag inte hade knackat på en gång till och liksom kämpat för att få vara med. Denna vecka var det Brown och Poe och jag åkte dit glad i hågen och påläst. Döm om min förvåning när alla kurskamrater drog upp Hawthorne ur sina väskor och förberedde sig på att diskutera förra veckans bok! Seminariet hade alltså varit inställt. Nåväl.

Under rasten satt vi alla tysta och tittade på varandra eller i våra böcker. Eller några talade med varandra, men det var på japanska och jag kände inte direkt att jag kunde bryta mig in i det samtalet. Stämningen är på topp, med andra ord och alla är verkligen så nyfikna på varandra och intresserade av att skaffa fler vänner. Det blir vänner för livet, det här!

Where to next?

2010-11-07T17:17:00.008-05:00

Det var ett tag sedan denna bild togs. Happy days, långt innan kylan och ångesten. Långt innan sandalerna hamnade i en sopkorg på Miami Beach...

Som ni ser har vi försökt att bry oss om vår blogg lite, och framför allt våra läsare, så att man inte ska få fel på synen av att försöka läsa texten. Dan ville absolut ha svart bakgrund, så där fick jag ge efter, men som ni ser är texten inte längre vit. Vi ändrar nog snart igen! Vi har också ordnat så att man kan kommentera utan att vara medlem!

Egentligen skulle en blogg ha hetat Knicks - nix, men det glömde jag helt bort. Dan ville nämligen ha Knicks-biljetter i NY, men jag sa nej. Ja, jag vet, ni tänker att han är whipped, men så är det inte alls. Inte alls. Jag har stått ut med icke-sporten football och ska snart på hockey. Jag gillar inte hockey. Däremot är det ju så att jag är extremt rastlös. Att resa är en drog, himmelsk, och trots att jag hatar flygplatser (och nej, det hjälper INTE att Taylor What'shername spelar i terminalen) och att packa, kan jag aldrig få nog. Således: hotellweb.se. Min favorit. Chicago. Varför inte? Vi har ju pappas klasskamrat och Dianes dotter. Och ett hotell med guldtak för mycket lite pengar. Och tunnelbana från flyget och rabatt på jetBlue samt billiga biljetter på Southwest (hoppas att de får upp ögonen för min eminenta och mycket välbesökta blogg så att jag får lite gratissaker snart... Namedroppar lite för säkerhets skull: Ryanair, Ryanair, Ryanair, Ryanair och Gates Hotel Berlin, Gates Hotel Berlin, Gates Hotel Berlin... Ja, det är jag som är Brunettelin. Brunettelin.se. Odd Molly, Odd Molly, Odd Molly. Acne, Acne, Acne - Marc Jacobs lär ju aldrig höra mig). Incitamentet skulle vara en basketmatch. I can live with that...

Nåväl. Dan och jag sitter här efter en mycket tuff morgon där vi återigen konfronterats med livets verkligheter. Manhattan är ju en skyddad värld. Våra Manhattanvänner ser till exempel inte färg - och jag glömde att fråga om de då ser pengar istället, vilket jag är rätt säker på att de gör - men här i Buffalo pågår livet som vanligt. Någon snattade Oreos på närbutiken när Dan var där, och de försökte inte ens att anmäla honom, utan tog endast tillbaka sina kakor, varpå mannen satte sig utanför och skrattade innan han gick vidare till Pricerite för att snatta något annat. Sedan fick Dan stå i kö i över 30 minuter efter rader av welfarevagnar i butiken. Han gick hemifrån glad över att vara hemma och kom tillbaka som ett åskmoln. It gets to you, this shit.

Vad mer? Tiden går fort och jag har panik för att jag är så usel. Detta är i sig inget ovanligt, utan infaller med skrämmande regelbundenhet varje termin, men denna gång stör det mig lite mer. Jag borde ju ha skrivit klart den där avhandlingen nu!

The Empire State

2010-11-06T19:45:00.012-04:00

Det har varit dåligt med uppdateringar ett tag nu. Vi har haft fullt upp med finbesök och oro, en tråkig blandning, men finbesöket gjorde ju allting så mycket lättare. Och pappa är hemma igen! Här ovan ser ni Buffalobilder, samt lite nedan, och just denna skylt är jag säker på att vi har förargat genom att överhuvudtaget ta en bild av den... Jag har funderat mycket på exakt var det är den vill säga.

Dans föräldrars besök gav oss en bra anledning att vandra runt i downtown en solig dag. Vi hittade till exempel ett mycket fint coffee culture, alldeles intill en av bankerna, där vi nog ska kunna sitta någon timme och läsa i vinter. Tyvärr var stadshuset stängt, eftersom det var valdag, så vi kunde inte åka upp i hissen och titta ut över staden. Det är en annan sak som Dan och jag aldrig har gjort. Å andra sidan har vi resolut struntat i Fernsehturm, trots att vi har besökt Berlin 15 gånger...

I onsdags bar det av med jetBlue till NYC. Denna gång skulle vi bo på Upper West Side, nära Columbia. Det var spännande! Manhattan är aldrig samma Manhattan. Allting beror på var man är på ön och vilka kvarter man rör sig i. Sist bodde vi i Midtown, nära Murray och Curry Hill och hade gångavstånd till alla turistkvarter runt Penn och Times Sq. Det var inte så dumt för ett första besök, och dessutom kunde vi ledigt gå till Chelsea och the Village om kvällarna. Upper West Side var en riktig höjdare. Dels kunde man gå i Seinfelds spår (sopprestaurangen och Tom's, som var modell för den diner där George, Elaine, Jerry och Kramer alltid hänger), dels fick man uppleva ett lite lugnare tempo och mer genuina miljöer. Vi är helt säkra på att det fanns ett så kallat project (fast det är säkert eftertraktat, då det är på ön) i ett hus några gator bort. Om man ska bo så högt upp ska man dock definitivt inte välja East, för där är det inte mysigt alls när man börjar komma upp till 100!

Vi har tillryggalagt enorma sträckor denna (like) helg. Idag gick vi från 33:e till 105:e gatan och lite kors och tvärs. Annars har vi varit i East Village, vilket är hemskt mysigt, och andra ställen downtown. Soho är lite tröttsamt. Hur som helst: killen som äger Lebowskiaffären i the village berättade för mig om en bok som han vill skriva. Hoppas att han gör det! Jag kan inte berätta om den, eftersom jag säkert då kan bli stämd, utan nöjer mig med att berätta att den handlar om Strand. Dan är mycket glad över sin the dude abides-tröja.

Eftersom alla vill se kändisar tänker vi hålla fast vid att vi såg sångaren i the magic numbers på tunnelbanan, linje 6. Bara så att ni vet.

Trots att jag alltid skriker om hummer och saluhallar och ska äta på KaDeWe i Berlin, finns det ingenting bättre än att hitta en liten mysig (eller sunkig, men jag tänker mysig) restaurang som serverar bra mat för en rimlig peng. På University Ave hittade vi denna, som tydligen frekventeras av studenter på NYU. Alltid roligt att lyssna på studenter som pratar om saker. Andra matupplevelser var Great Jones, där vi åt en catfish po' boy igen, precis som i somras. Denna gång hamnade vi bredvid två killar som absolut levde upp till stereotypen och ängsliga och känsliga, analyserande killar i the city. De pratade om tjejer, om hur den ena skulle förlova sig så fort han sparat ihop till en ring (oh boy, det kommer att ta tid, för jag har sett en Manhattanring. De ser inte ut som min). Hur man måste vara försiktig om man träffar en tjej genom att hon är otrogen med en, eftersom hon då kommer att göra det igen - mot en.

Att åka upp i Empire Building var faktiskt (excuse the pun) en riktig höjdare! Vi hade perfekt väder och sikt och kunde roa oss med att identifiera byggnader och parker.

En annan höjdare var att skälla ut mannen som sålde bussturer, eftersom Dans föräldrar åkte på en alldeles förfärlig tur. De kunde inte se något och guiden var i det närmaste rasist, då han hade problem med folk från en hel rad länder. Det är ju precis sådan info man vill ha på en tur där man inte ser något... Fast jag ångrar mig alltid när jag spelar tuff. Tänker att den där stackaren ju inte var guiden, utan bara en försäljare...

Central Park var fortfarande vacker. Jag hade nöjet att stifta bekantskap med en Central Park Squirrel. Sekunden efter detta kort togs, tog han steget och sprang upp på min stövel och hängde sig fast där. Då var jag lite rädd. I posen ni ser honom (vi antar honom för enkelhets skull, och eftersom jag är tjej får jag anta sådana saker utan att bli anklagad för att inte ha ett tillräckligt könsneutralt språk) signalerar han: "what? You're talking to me?" En sann NYC-squirrel.

Eftersom vi är så coola och miljömedvetna (alls inte snåla) bestämde vi oss för att åka tunnelbana både dit och hem. Dit gick hur bra som helst, men idag var det något strul med linjerna, så vi kände att vi var tvungna att ta de tåg som kom, inte stå över och vänta på nästa. Alltså fick vi trycka oss in i det första tåget och sedan springa ned för att byta. Vagnen var tom, så vi trodde förstås att vår lycka var gjord, men det var bara för att en missbrukare somnat i vagnen och bajsat på sig. Istället för att tycka synd om honom och kolla om han levde, tänkte jag (som ju är en skitunge och en total egoist): varför händer detta alltid mig? Varför? Vad är det med bajs och storstäder? Dan och jag råkade nämligen ut för samma sak i Berlin. Och sedan var det bajsmannen på gatan i Budapest. Vi gick bakom honom och plötsligt hände det: en korv ramlade ut ur byxbenet, varpå mannen helt sonika skakade lite på benet som för att se till att den skulle få en fri passage. Som tur var kom jag på mig själv i min egoism och kunde då se att han levde. Alla andra (nästan) bytte vagn, men vi hade två personer över 60 i sällskapet och kände att vi redan pressat dem mycket hårt för att hinna med alls. En tjej i Queens sprejade parfym i hela vagnen och skakade kaxigt på huvudet.

Vi var tidiga till JFK, så vi fick åka med ett tidigare flyg. När vi satt på planet hörde vi svenska och hips vips hade vi fått en gratis taxiresa hem! Tack. Tack. Vi sa ju att vi skulle spara lite nu...

Skönt att vara hemma ett tag! Det blir till att läsa och skriva och ha lite handledning samt seminarium, sedan iväg till Boston på tisdag! Spännande!

Hösten från helvetet?

2010-11-01T21:40:00.007-04:00

Ni som följer bloggen vet att Dan och jag har stött på en del motgångar under hösten. Samtliga har de haft med hälsa att göra. Först var det Dans potentiellt livshotande vaskulit, sedan Dans mammas potentiellt livshotande symptom. Båda har, vad vi vet, löst sig, även om allt detta har inneburit veckor av utdragen och extrem ångest. I lördags kom nästa slag - och det är, tyvärr, det värsta.

Älskade pappa. Älskade, älskade pappa. Ett samtal (eller sms) som jag fruktat i nästan 20 år. Och jag kände mig som nio igen. Jag fick dock inte veta något förrän på söndagen eftersom pappa är som pappa är. Han visste ju att jag skulle på middag hos professorn... Sådant gör att man blir arg på sin pappa, men samtidigt är det precis på grund av dessa egenskaper, denna omtänksamhet, som man älskar honom så mycket. Om Elin har tagit sig till USA och har fått en inbjudan till en middag hos den där professorn som ska hjälpa henne, så ska väl inte en hjärtinfarkt få förstöra det?!

Cypernvintern är inställd, men vi är så tacksamma för att det hände dagen innan denna. Innan flyget, som ju gör allting så mycket värre och så mycket svårare. Vi är tacksamma för att de har sprängt och kunnat ta bort så mycket från hans artärer. Att de kanske inte behöver operera. Att han lever. Att han lever.

Vi är så långt borta. Ändå kände jag, när jag pratade med pappa via skype och högtalartelefon (en riktigt fiffig lösning) att jag var nära. Jag kunde höra rösten, den lite annorlunda, lite spända och svaga. Jag kunde säga: "Jag älskar dig, pappa." Jag kunde vara där. Dan säger att det är en svensk som har uppfunnit skype. Klart det var!

Jinxar man saker om man bloggar för tidigt? De säger att det har gått bra. Mamma har svurit på att hon talar sanning (d.v.s. att hon inte skyddar mig för att inte förstöra min USA-vistelse). Vi tror på det. Vi tror på det, för vi kan inget annat.

Har livet stannat upp? Självklart. Men vi var på den där middagen, totally oblivious, och den var en så fantastisk blogg som jag nog ändå inte borde skriva. Hur som helst var han en underbar kock och vi hade mycket, mycket trevligt tills mycket sent. Och vi har varit i fallen, på the mall, på ett outlet, på en halloweenmiddagsbjudning (som dock blev mycket annorlunda än vi tänkt oss, på grund av matförgiftning). Jag fick handledning på universitetet (alltså inte en psykolog, utan angående min avhandling...) Livet stannar, men det pågår alltid ändå. Det är det som är skämtet. Det stora.

Hur det gick med handledningen? You tell me... Ingen kritik alls, så det är svårt att säga.

Snart åker vi till NYC. Sen Boston. Vad mer... Omar på djuraffären säger att jag ska namedroppa hans namn i bibliotekskretsar för att få lite mer hjälp. Dans föräldrar träffade en svensk från Linköping på vår stambar när de var ute och åt själva. Vi har kört hur mycket som helst. Hyrbilen ska återlämnas imorgon. Då gör vi downtown. Ett par nya mord, samt en tonåring som kämpar för sitt liv efter att en ung person lekt med ett vapen. Tragik.

Och pappa? Min pappa är världens bästa. Han överlevde Rio, Golan, Liberia och Jugoslavien. Och Lappland. Han ska klara detta också. He the man (som man säger i East side). He sure is, though. He sure is.

8A

2010-11-01T21:11:00.004-04:00

Tänkte visa var jag satte ett av de fina korten på min kära klass 8A. Jag ska försöka hinna med att skriva svar på era brev under veckan mina föräldrar är här. Tiden är dock knapp, eftersom vi åker till New York City redan på tisdag.

Har man en sådan vacker spis som vi har, passar det att sätta upp bilden där. Naturligtvis har vi inte rätt att spika i en spik, eller ens sätta ett häftstift i väggen, men som tur är finns det klistermärken på bananerna. Ni vet att jag gillar bananer. Detta blev en ren hyllning till er. Det får jag ta igen med läxor när jag kommer hem. Det blir många under vårterminen ;) Av breven har jag förstått att Clara gör ett riktigt bra jobb. Ni vet hur viktigt det är att lära sig nya ord, för att utveckla engelskan. Se till att våga tala mycket på engelska!

Det där med att leva vs. att blogga

2010-10-30T08:25:00.011-04:00

Ibland händer det så mycket att man inte hinner blogga om det. Det grämer en alltid lite sådana gånger, men samtidigt är det ett ofantligt stort projekt man åtar sig om man tänker berätta hela sitt liv!

De två bilderna längst ned är från i onsdags. Vacker himmel över vårt hus och en rolig skylt på ett "försäkringsbolag" i de mindre fina kvarteren!

Dans föräldrar har kommit hit välbehållna efter en fruktansvärd strapats som (i vanlig ordning) genererade häpnad över vad de tvingades gå igenom. De hade mer otur än vi, eftersom de också fick försvara stavningen av sitt namn. Hur kul är det när någon i kontrollen vägrar tro på att det finns en internationell norm för bokstaven ä och att denna norm är ae? Jag, som frågat ambassaden inte en utan tre gånger om huruvida detta fortfarande gäller, blir skäligen förbannad när jag hör att kvinnan sa att det ska vara a. Nåväl. Nu är det här!

När de åkte in frågade de taxichauffören om det var farligt att köra taxi här. Nej, svarade han. Han tror att Gud ordnar allting och skyddar honom och är därmed inte rädd för något. Men, sa han, jag kör inte dit de svarta bor. Vi tror att han menar east side - inte att han vägrar köra åt dem om de bor i ett finare område. Eller vi hoppas att det är så i alla fall. Guds beskyddande hand sträcker sig alltså inte till den östra sidan... Men nu till saken: om du bor i den sidan av staden kan du alltså inte få en taxi. De facto-segregation, någon?

Vi har gått från knallblå himmel och sol till något lite ruggigare. Tur att våra (fulaste) vinterjackor har anlänt. Man klär inte gärna upp sig, ska jag säga.

Igår ägnade vi oss åt att promenera runt i våra kvarter och fika lite på Spot. Sedan åt vi Buffalo wings till middag. Det är lite hemskt när någon från vårt gamla liv kommer hit och man äter tillsammans, för det är då man inser hur mycket man har förändrats. Själv äter man ledigt upp sin portion, och ibland blir man inte ens särskilt mätt, medan de måste lämna. Det kommer att bli besvärligt när vi kommer hem!

Efter middagen var det dags för en konsert på ett privat college i stan. Det var en acapellagrupp som sjöng och det var inte alls dumt. Bonnie, Will och Zach var med. Sedan åkte vi till ett konditori på den italienska gatan för att äta tårta. De hade helt fantastiska tårtor där och gör även bröllopstårtor och annat.

Idag får vi se vad det blir - fallen eller mallet. Ikväll ska jag och Dan på middag hos professorn och hans hustru. Spännande.

This is just in: school gets facelift

2010-10-27T21:31:00.000-04:00

Vi hade hört något om detta förut, men trodde kanske inte att det var helt sant. Vi glömde bort var vi var, såklart, för det är helt sant. Och det är en sådan fantastisk story!

Som ni säkert vet lider många skolor här av dålig ekonomi, varför slitna lokaler och annat är ett vanligt problem. En sak tycks dock pigga upp i skolorna: de vackra lärarna. Det visar sig nämligen att lärare i denna stad får skönhetsoperationer genom sin försäkring, något som de också i allt större utsträckning utnyttjar. 2004 behövde skattebetalarna endast betala en miljon dollar för detta förskönande av de annars ofta så utskällda skolorna. Förra året var det dock värre, när summan uppgick till hela nio miljoner dollar för privilegiet att ha slätbenta fröknar med persikohy. Rapporterna förtäljer att cirka 500 lärare har utnyttjat denna service (vars kostnad alltså likväl var 9 miljoner DOLLAR), och att favoritrenoveringarna inbegriper kemisk peeling (hoppas att de tar en sick day efteråt, alltså där i början när de ser ut som öppna sår eller Lady Gagas galautstyrsel, så att de inte skrämmer livet ur de stackars barnen), hårborttagning och andra hudbehandlingar. Samtliga behandlingar kräver vad vi förstår remiss och täcks alltså av den försäkring som lärarna får genom jobbet. Nog känns det tryggt att veta att inte allting är förlorat i skolorna här i landet och att eleverna åtminstone kan räkna med en bildskön fröken (och säkert magister), även om skolböckerna har några år på nacken.

Utan att nu moralisera över vilka signaler denna skönhetshets sänder till eleverna på skolorna, tänker vi snarare att det är märkligt att det är Sverige som anses vara socialistiskt. Inte nog med att man här kan åka ambulans istället för taxi så länge som ens destination ligger nära ett sjukhus, man kan investera i sig själv också för skattebetalarnas pengar.

För att låna av Per Bjurman: bara i USA, barn, bara i USA.

That was like totally uncalled for!

2010-10-27T15:17:00.000-04:00

Dagen har bjudit på en klarblå himmel helt utan moln och en värme som vida överträffar ens förväntningar på en oktoberdag. Kanske går vi till teaterdistriktet i eftermiddag, när det nu är så fint väder.

Morgonens seminarium var häpnadsväckande, på flera sätt. Eftersom jag inte nämner några namn och inte anser det vara troligt att de berörda parterna någonsin läser detta, tänker jag beskriva vad som hände.

Varje vecka ska en eller två studenter hålla presentationer, vilka ska vara 40 minuter långa. Dessa är vanligtvis endast skrivna texter som läses högt, trots att det självfallet inte var det som var tanken. Denna vecka skulle en student som inte riktigt uttrycker sig som övriga hålla sitt föredrag. För att snabbt ge er en bild av vad jag menar, kan jag säga att hon aldrig uttalar "g" i slutet av ord, utan använder former i stil med runnin' och discussin'. Vidare gör hon flitigare bruk av småord av typen "sort of" och "like", ofta i en hisnande kombination med svåra teoretiska termer. Dessutom avslutas nästan varje sats som en fråga, vilket är så vanligt att det dock knappast utmärker henne. Allt detta tror jag gör att hon blir mer granskad än övriga av sina kurskamrater - det vet vi ju alla att en uppsats som är välskriven kan förföra även med ganska ihåliga argument, medan en mindre välskriven uppsats aldrig kan dölja sådan ihålighet.

Under hennes föreläsning gjorde jag ett antal noteringar i mina anteckningar över saker som inte riktigt stämde och sådant som har missuppfattats. Däremot tog jag inte upp några av dessa punkter i den efterföljande diskussionen, då jag tänker mig att det är obehagligt att någon som inte befinner sig i klassrummet på samma villkor som en själv och vars namn man inte kan kritiserar en. Det skulle kännas som ett påhopp, tänkte jag. Andra tog upp den kritik jag hade noterat, så det var inte någon förlust för någon att jag höll tyst.

Det som gör mig så upprörd idag är dock inte det faktum att presentationen hade brister, utan att två av de andra seminariedeltagarna - två som satt intill mig - skickade lappar till varandra under hennes föreläsning. Tyvärr satt jag så nära att jag också kunde läsa vad som stod på en del av dessa. Kan ni tänka er att vuxna studenter (en av dem helt uppenbart mer vuxen än de övriga vad gäller ålder) roar sig med att kommentera en pågående framställning och med att dessutom göra sig lustiga över den? Det var nästan så att jag glömde bort att jag inte har rätten att säga till, att jag inte är läraren, för det hela var fullständigt oacceptabelt. Dessa två verkade inte ha någon tanke på att föreläsaren själv skulle kunna se själva utbytet och därmed tappa såväl modet som tråden. Nu hände inte detta och jag är ganska säker på att hon är lyckligt ovetande, men jag vet. Jag vet hur elaka de är nu. Och det grämer mig något alldeles vansinnigt mycket att jag missar nästa vecka, när en av kommentatorerna ska presentera. Man hade kunnat utföra samma operation när hon föreläser, och eftersom hon ju själv ägnar sig åt sådant, skulle hon säkert märka det också - och ogilla det. Annars kunde man bara ha roat sig med att se om nu denna person är så fullkomlig och perfekt att hennes egen presentation är en obestridlig triumf.

När jag talade med en annan person under rasten, upptäckte jag att dessa små kommentarer utbyttes igen bredvid mig och då kände jag mig väldigt illa till mods. Det är mycket möjligt att någonting som jag sade gav upphov till denna brevväxling. Helst vill jag inte gå tillbaka alls, men de ska inte få förstöra mina planer. Det är väl bättre att det finns en till välvillig person i rummet än en mindre...

Efter seminariet stannade två personer kvar i rummet. Jag stod utanför för att studera ett kalendarium av intresse och råkade då höra att de grälade. Den ene sa till den andra att ja, jag håller med, men vi är inte här för att klanka ned på varandra. Det är faktiskt inte därför vi är här. Nej, tänkte jag, det är det sannerligen inte. Om ni tror att detta är en isolerad händelse, tror ni fel. Dan har iakttagit personerna som strömmat ut ur salen och sett att grimaser och annat förekommit då någon helt enkelt stör sig på någonting som någon har sagt, eller snarare på den någon som har sagt något. Om jag har fått några nya vänner? I min egen ålder - nej. None. Däremot har jag hittat personer som jag kan tala med och som faktiskt hälsar när de träffar mig i korridorerna. Vilken seger.

Och nu kommer vi till den svåraste frågan: är det jag som inte har förstått hur tävlingsinriktad jag borde vara? Underskattar jag den biten och är jag egentligen naiv när jag inte ser det hela som en tävling?

Biketoberfest!

2010-10-26T20:31:00.000-04:00

Okej, bikers, förenen eder! Ikväll var det dags för den enda aktivitet riktad till sådana som oss, det vill säga en oktoberfest med en härlig twist: ta med er cyklarna så får ni valet parking, gratis mat och öl (eller det vill säga om ni betala $ 10 per person) och livemusik. Om ni visste hur många oktoberfests vi har missat för att the location var livsfarlig och det hela var för sent på kvällen. När man är 31 år gammal (i snitt - alltså jag 27, Dan 35) är det lite otympligt med evenemang som börjar 11 pm, faktiskt. Denna gång var det annorlunda! Evenemanget är egentligen en så kallad fundraiser (vilket i USA egentligen alltid innebär att man dricker för ett good cause, konstigt när det gäller något som cancer, men mindre konstigt när det gäller moder jord, tänker vi). Rusty chain är ett lokalt öl som stöttar gröna causes. För varje pint man köper ger man en slant till nya cykelställ i staden, och Jebus (Simpsonsreferens, inte nödvändigtvis hädelse) ska veta att sådana behövs. Hur som helst fick cyklister obegränsat med Rusty Chain (ja, det har fått kritik i lokala medier för att det uppmuntrar BWI eller BUI, eller vad det nu skulle heta om man ersätter driving med biking, men vi tror att människor klarar av att leda sina cyklar om det är det som krävs).

Förstår ni vidden av detta? Ett evenemang som BARA gynnar cyklister? I Amsterdam var både Dan och jag livrädda för cyklister och kände att de var riktigt jobbiga, men nu är vi nog i det närmaste aktivister. En kille från the green party gick runt och informerade om sitt parti, men vi fick aldrig riktigt chansen att fråga ut honom. Gissningsvis är de gröna här som de blå i Sverige. Gissningsvis. Men det är en så kallad kvalificerad gissning.

Återigen: för 10 dollar per person fick vi parkera våra cyklar på en parkering som vanligtvis endast är bilisterna förunnad. För 10 dollar slapp vi låsa våra cyklar, trots att det är MÖRKT ute. Trots att vi inte är i förorten. För 10 dollar fick vi hur mycket Rusty Chain vi ville (trots att vi förstås är idealiska kunder i så måtto att vi sällan missbrukar ett förtroende är det helt otroligt billigt) och MAT. Maten fick man dock vara sådär Boca-pensionärsvaken för att verkligen hinna fånga, men jag lyckades. Wings, selleri, friterade grönsaker och jalapenos, samt lite salami. Thank you. Behöver jag tillägga att baren i fråga har världens bästa namn? Mr. Goodbar. Ni som känner till USA väl känner också till detta. Det är en vedervärdig chokladbit men en aktningsvärd bar i Buffalo...

Okej, så klientelet var en blandning av original i lederhosen och drindl (vilket gav alla möjliga gratissaker) och skäggiga amerikanska miljöpartister. Tyvärr kände vi inte igen någon alls. Jag hade trott att min klasskamrat skulle vara där, eftersom jag har sett honom cykla, och dessutom att den där bartendern från baren i Allentown skulle vara där, eftersom vi har sett honom cykla flera gånger. Med tanke på att samtliga karlar där hade skägg, blev vi lite besvikna över att han inte också var där... Många med cykelhandskar och cykelbyxor dock. Vi var alldeles för finklädda (Elins klädsel var jeansskjorta - modernt igen - och jeanstights. Dans var Whyredjeans och Rockytröja). Hur kunde vi vara för uppklädda? Amerika. That's why.

Det enda olustiga som hände under kvällen var att några asiatiska studenter som gick förbi baren hånades av the revelers som befann sig på uteserveringen. Alltså, vi har båda reagerat för att INGEN tycker att det är intressant att man kommer från någon annanstans, inte ens SVERIGE, som ju verkar vara allas förebild (Malmö, någon - vilket för övrigt är den stad som Buffalo försöker lära sig av, då de ju också har en waterfront som de utvecklar och dessutom lika många invånare, och ja, nu när ni tänker att de är galna kan vi meddela att de tycks se upp till Baltimore för det som de har gjort med hamnen och vi andra - vi som inte har förlorat förståndet - tycker att det är mycket, mycket märkligt). Dock tycks det vara så att många amerikaner stör sig på att så många platser på deras universitet går till asiater och om vi ska vara ärliga har vi aldrig sett asiater och amerikaner umgås. Aldrig. Alla håller de sig till sina egna. Och, när vi ändå är inne på känsliga ämnen, tycker vi att det är lite märkligt att det endast fanns en person i baren (bland ett hundratal) som inte var vit. Samma sak på Kleinhans i lördags. EN ENDA PERSON som inte var vit. Det är det som vi kallar för de facto segregation. Egentligen är vi lite sura för att vi aldrig lyckas hitta ett riktigt multikulturellt evenemang, men vi börjar förstå att det beror på att sådana inte existerar utanför tevetablån och Hollywood.

Okej så det var sommarvärme när vi cyklade hemifrån. Det hela skulle börja 17:30. Vi var för övrigt överlyckliga för det, för det är mycket sällan som det är något evenemang som vi kan gå på, då vi ju är lite hariga med att vara ute för sent och dessutom blir så förbaskat trötta på kvällarna, what with our age and all... Hur som helst skulle det hela sluta klockan 20, vilket bara innebar att människor från och med klockan 20 skulle betala för sin dryck. Vi var long gone vid det laget och satt då redan på Louie's Hot Dogs nära oss och åt korv. Dan tog en footlong med senap (sucker!) och jag tog en regular med the works, vilket är allt. Min var bäst. Sedan var det bara att cykla hem i spöregnet på våta sadlar och skratta åt det hela. Denna gång blev vi i alla fall inte sura på varandra för att vi cyklade i regnet. Det var Dans idé, faktiskt, att skippa den biten. Tur det, eftersom han också är den enda som blir sur av att cykla i regnet... I'm a good sport. Det bästa med kvällen var när vi skulle hämta våra cyklar. Vi har ju aldrig haft en valet i hela vårt liv och tycker mest att det verkar onödigt med sådan service (dricks, dricks, dricks). Vad händer? Jo, hon står och hånglar med en deltagare och säger bara att vi kan ta våra cyklar. Helt utan att kontrollera att vi tar rätt cyklar. Borde vi ha bytt upp oss? Kanske, men de goda själar som äger dessa cyklar skulle kanske inte ha uppskattat det... Hur som helst har jag lärt mig att jag minsann kan parkera mitt fordon själv...

Total for the day: $ 31

(En sådan notis kunde vi ha haft för varje blogg, eftersom vi aldrig går och lägger oss utan att ha räknat ut summan. Hur som helst är 30 dollar under budget). Today was a good day. 09:00 i morgon bitti är en annan femma. Feminist literary theory. But I know that.

Downtown

2010-10-26T13:57:00.000-04:00

Morgonen bjöd på strålande sol och det pratades om värmerekord för oktober. Vilken fantastisk dag att cykla ned och betala hyran, tänkte vi. Dessutom var vi uppe med den bildliga tuppen, eftersom lägenhetens ångestfyllda tjut ökat i ihärdighet under natten och orsakat orolig sömn, at best.

Grönsaksmarknaden på Main piggade upp!

Nere hos hyresvärden, som återigen i princip är granne med stadsgrillen där skjutningarna ägde rum i somras, var det lite ny personal, varför själva förfarandet tog mycket längre tid än vanligt. Nu måste vi dessutom diskutera elräkningen inför framtiden, eftersom den alltid släpar efter en månad. Vi vill definitivt vara skuldfria när vi åker hem! Som jag sa till tjejerna hos hyresvärden: I'm an Americanist. I can't afford to get banned!

Efter denna strapats, tänkte vi att det vore spännande att besöka någon historisk byggnad, särskilt då vi inte befinner oss downtown så ofta: the ellicott square building blev det alltså, en skönhet som vi tror var ett mall en gång i tiden, i stil med passagerna i Paris men ändå inte riktigt, en byggnad där man ville synas och se. Nu finns där tack och lov många ordningsvakter, för klientelet är inte riktigt de sekelslutsdamer och galanter som man kunde förvänta sig, utan en skön blandning av bums och affärsfolk. Vi hittade en espressobar (där jag återigen fick specificera att jag vill ha min cappuccino "hot" istället för kall, vilket är standard). Kvinnan där gjorde en grym espresso men en lackluster cappuccino. För er som följer the gubernatorial election med spänning (det gör ni väl alla?!) är det Paladino som äger byggnaden - det vill säga den man som vi hoppas inte blir guvernör i New York... (Ja, man får ha öppet politiska åsikter på sin blogg fastän man är lärare om politiken i fråga är amerikansk (säkert annars också, men det verkar lite onödigt, tycker vi) - och dessutom har Paladino visat sig ha ytterst märkliga åsikter enligt den mejlkorrespondens som kommit i mediernas händer).

Det bar sedan av till stadsbiblioteket, där vi träffade en dam som vi minns från kaffekonserten för några veckor sedan. Lånade lite Poe till en kurs, samt en Williamsutgåva som jag inte sett innan. Alltid spännande att vara på biblioteket, särskilt när man ser hur vakten genomsöker väskor innan man får gå ut igen. De har alltså inte det vanliga larmsystemet, utan man tar med sig det kvitto man har fått samt de böcker man har lånat och sedan går vakten igenom dessa för att se så att det stämmer. Har de stora problem med boktjuvar, månne?

När vi kom hem hade de varit här och fixat fläkten. Tydligen var det bara en knapp som man behövde trycka på: reset. Pinsamt värre.

Vad mer? Dan läser Zola och grämer sig över att den engelska utgåva han lånade på stadsbiblioteket idag - översatt på 60-talet - inte når upp till den skönhet han fann i utgåvan på Internet, översatt 1901. Det är sådana gånger man är nöjd över sitt val av make. För övrigt är han helt klart bäst i klassen på litteraturvetenskapen online och får idel beröm. Måhända kan han samla mod till sig och våga börja på sin c-uppsats? Jag är strax färdig med The Scarlet Letter och tänker att det är hemskt märkligt att jag aldrig tagit mig förbi de första tio sidorna förut, med tanke på hur beroendeframkallande den visade sig vara.

Ikväll blir det lite äventyr, hoppas vi, vilket vi ska skriva om så snart vi har genomfört det!

Dagens middag

2010-10-25T18:40:00.000-04:00

Kvällens kulinariska äventyr bestod av en soppa på några olika sorters squash som vi har fått av Bonnie. Det är främst butternut squash i den. Lite purjolök, rödlök och peppar från samma donator på det och sedan lite mjölk, som vi faktiskt har köpt själva!

Man skulle vilja säga något sådär typiskt facebookaktigt och käckt som "höstmys", eller gudbevars "höstpepp", men egentligen blev det mest stökigt hemma och så mycket illgul stärkelse på händerna att det känns som klister. Eftersom jag alltid spiller, är nu en tröja lätt gul också. Detta med att jag skulle hantera pumpor är ungefär lika smart som den där lysande idén jag fick om att rätta alla elevuppsatser med färgade highlighterpennor. Resultatet var strålande rent akademiskt, men så många tröjor har jag aldrig förstört på en termin!

Ständigt dessa sirener...

2010-10-25T12:41:00.000-04:00

Jag tar en liten paus i mitt seriösa skrivande, som just nu är så frustrerande eftersom jag tycks komma på mer än vad jag kan skriva ned så att varje dokument blir som ett lapptäcke av konstiga idéer, och skriver något här istället. Det får bli en liten sammanfattning av nyheterna, helt enkelt.

I gårdagens tidning kunde man läsa att en man åkte ambulans 313 gånger förra året här i staden. Det är nämligen så att ambulansen alltid kommer när man ringer och inte "screenar" samtalen. Detta betyder alltså att man kan ropa varg hur många gånger som helst. Vad skulle då denna man ha ambulansen till så många gånger? Jo, ibland ville han ha något att äta på sjukhuset, någon gång var det ett blåmärke eller liknande och någon annan gång en inbokad undersökning. Vi, som ju också är billösa, inser nu att vi absolut inte skulle ha cyklat till akuten i somras. Vi borde ha ringt 911! Denna man är förresten inte den enda som missbrukar systemet. En annan hade åkt 180 gånger och några andra är återkommande gäster i den tjutande bilen. Att få skjuts från hemmet till doktorn verkar vara den vanligaste anledningen att ringa ambulansen. Färdtjänst, någon?

Eftersom vårt hus ligger i sjukhusdistriktet, hör vi ambulanserna hela dagarna. Våra amerikanska vänner säger att man slutar höra dem efter ett tag, så varje gång det kommer en ambulans, brandbil eller polisbil som susar förbi, tittar Dan och jag på varandra och säger: du hörde ingenting, va? Nej, inte jag heller. Det känns hur som helst tryggt att veta att människorna som transporteras i dessa högljudda fordon inte nödvändigtvis ligger för döden, utan lika gärna kan vara någon som behöver skjuts till sjukhuset för att kolla upp sitt lillfinger. En intressant notis är att offer för skjutningar (några i helgen igen) nästan alltid tycks ordna egen transport till akuten. Teve stämmer alltid, alltså, för jag har aldrig sett en gangster på teve åka ambulans om det rör sig om skottskador.

Skolan är ett annat ämne som alltid är aktuellt, och särskilt nu med den nya filmen waiting for superman. Tydligen tror någon analytiker här i Amerika att ungarna i skolorna skulle prestera lika bra som de finska eleverna om man bara kunde sparka 6 procent av lärarna, de sämsta alltså. Om man dessutom kunde bli av med säkra anställningar och facket, skulle saken vara klar. Lite konstigt att man inte har tänkt på att finska lärare har säkra anställningar och är fackanslutna. Jag undrar, jag, hur troligt det är att lösningen är så enkel. I Buffalo (alltså i själva staden) går bara 25% av afro-amerikanska pojkar ut high school. Men visst, om vi sparkar lärarna kommer den siffran säkert att ändras över natt... Nog för att det finns fantastiskt usla lärare här i världen, men ekvationen är mer komplex än dessa analytiker vill låta påskina. Kanske vågar man inte ens tala om hemmet, föräldrar, kulturer och attityder i samma utsträckning här (förra veckan fick jag lära mig att forskare nu åter börjat tala om en kultur av fattigdom, något som gav upphov till skarp kritik på 90-talet, eftersom det skuldbelägger fattiga och så vidare).

Den där filmen är förresten mycket positiv till den sorts friskolor som finns i många delstater och där man får mycket friare händer att utforma utbildningen. Detta fick skolintendenten här att gå i taket efter filmvisningen, enligt tidningen. Så spännande. Sådan dramatik. Det tycks vara så toppstyrt här, över huvud taget. När jag beskrev hur jag jobbar i skolan, tyckte mina vänner, som alltså varit lärare, att det lät mycket annorlunda. Jag behandlas som en kunnig person som klarar av att tolka mål och sedan själv utforma min undervisning utifrån dessa ramar, medan skolan här ofta verkar vara mer detaljstyrd. Teach to the test är såklart också ett fenomen som vi i stort ännu slipper och som ju skulle ta död på ens inspiration på en vecka, för att inte tala om elevernas. Men vad kan man göra om dåliga resultat på statliga prov innebär att man får sparken eller skolan läggs ned? Dan och jag hoppas att vi ska få gå och besöka en skola i staden, helst en public school, för det är mer intressant. Jag har varit på en charter school och det var inte så imponerande alls, men då var å andra sidan inga elever där, så man fick bara se lokalerna och lite hur de jobbar. Det fanns inga metalldetektorer på friskolan, men man hoppas ju lite att man ska få se den andra änden av spektrat.

En annan intressant nyhet är förstås valen som äger rum nästa vecka. Då får vi till exempel veta om Kalifornien ska legalisera gräs (vill inte skriva namnet på det, eftersom jag är helt paranoid när det gäller Internet och nyss har läst Foucault och därför är ännu mer paranoid), vilket är en fråga som har drivits för att staten ska kunna få in pengar på skatt (den är helt pank) istället för att pengarna ska gå till en svart marknad som drivs av våld. Argumenten är många från båda håll och jag har följt det hela med spänning. Mot är förstås att det är farligt och skadligt och att en större social acceptans och större tillgänglighet kan ge ökat bruk. Jag vill lägga till att med tanke på den utbredda kultur som inte ens reagerar för att människor kör när de har druckit, bör detta kunna bli väldigt farligt på vägarna, men å andra sidan bryr sig väl inte människor om det nu heller. För är att polisen inte har resurser nog att lägga på detta och att dessa brott tar resurser från andra utredningar. Ni som har sett the wire kan ju fundera på Hamsterdam där. Det som förvånade mig så mycket i de artiklar som jag har läst, är att bruket i USA är så mycket större än i Holland, där det ju är lagligt. Ett annat argument mot, och ett synnerligen intressant sådant, är att det blir så rörigt med olika lagar i olika delstater. Det ÄR rörigt.

För första gången på ett decennium ska hbt-frågor inte röstas om. Kan ni tänka er att man alltså under ett decennium har haft någon sådan fråga varje gång - i någon delstat? Att det ska vara så känsligt, att det ska vara en så stor sak, hur människor väljer att leva sina liv. Abort ska upp på tapeten i en delstat. Igen. For the umpteenth time... Konstigt att de som hävdar att de gillar small government lägger sig i människors liv mest av alla. Det är en sak som jag diskuterade med en skoförsäljare i Miami (inte den som hånade mina skor, utan en som annan).

Okej. Det var dagens rapport från det underliga landet i väster.

Teater

2010-10-24T18:19:00.000-04:00

Då vi fixade gratisbiljetter via Internet (en dag per år kan man få gratisbiljetter till teatrar i nästan alla städer i USA), kunde vi idag gå och se Antony and Cleopatra på en liten teater downtown. Teatern i fråga ligger inne i en biograf, den där som tillhör folket.

Dan och jag gick ungefär en timme i förväg, eftersom det är en ganska lång promenad till teaterdistriket och vi båda är för snåla och för hariga för att lägga 7 dollar på tunnelbana. Det blir för övrigt nästan lika långt att gå till tunnelbanestationen, så what's the point. Det var en alldeles underbar dag med kanske 15 plusgrader och sol, så promenaden var en ren njutning. En av antikaffärerna i vårt kvarter ska stänga, så de har 50% rabatt på allting. Jag fingrade lite i en utgåva av Winnie the Pooh från 1926, men när jag hittade ett plåster i den ändrade jag mig. 3 dollar är i och för sig billigt, men det finns gränser för hur äckliga böcker får vara, till och med för mig! Smycken skulle dock vara fantastiskt roligt att fynda, men vi får gå tillbaka en annan dag, då vi ju hade bråttom.

Teaterdistriktet är verkligen imponerande och eftersom vi hade en stund på oss gick vi in till den största, Shea's, för att höra oss för om billiga biljetter till Mary Poppins och The Nutcracker. Den förstnämnda kunde vi ha sett ikväll, efter Antony and Cleopatra, men eftersom vi alltid måste gå hem så att Dan får ta sin spruta, kunde vi inte idag. Vi ska försöka gå dit imorgon eller på onsdag. Tisdag går inte, och varför får ni nog veta då. Förhoppningsvis blir tisdag en höjdare.

Föreställningen var bra och väldigt 2000-tal. De delade ut skvallerblaskor innan föreställningen med de senaste historierna om parets eskapader och några budbärare hade ersatts av iphones.

När vi vandrade hemåt beslutade vi oss för att stanna till på fat bob's, mest för att grannen mother's hade vita dukar och såg dyrt ut (det vill säga - spara till december). Vi kunde sitta ute utan jackor. Då såg vi ett bekant ansikte, men vi var inte helt säkra. Vi sa ingenting alls, utan tittade bara lite. När vi kom hem, kom hon också hem: det var vår granne. Vi har ju sett henne ofta, och fascinerats över att hon ofta går ut när vi går och lägger oss och kommer hem i gryningen, och därmed känt oss fruktansvärt trista och ocoola. Hur som helst blev hon den första att använda ett svårt ord i ett samtal: lackadaisical. Jag blev så glad att jag ville bjuda in henne till oss för en pratstund, men så får man förstås inte göra!

Vad nu? Läsa inför morgondagen och måhända skriva en liten stund. Vi har båda nya böcker också just nu: Dan läser Point Omega och jag The Scarlet Letter. Hyra bil vore kanske också en tanke, då vi ju har finbesök nästa vecka!

Förresten, om nu någon - med tanke på bilden ovan - tror att jag har skaffat en halloweenvårta, vill jag bara säga att jag inte tar det där med halloween så hårt. I alla fall inte som de två personer som gick till konserthuset med häxutstyrsel och sombrero igår. Nej, det är en cysta (det var ingen finne alltså och jag hörde fel) och den har deklarerat att den vill vara min bff, (googla inte, mamma, det betyder best friends forever på tonårsteveprogramsspråk) till dess att jag hittar en dermatolog som arbetar med annat än botox, vilket vill säga FÖR ALLTID. Snälla svärmor, se till att jag har en tid hos doktorn när jag kommer hem, för min bästa vän kväver mig. Skämmas får man göra för henne eller honom eller den också!

Polsk afton

2010-10-23T22:30:00.000-04:00

Buffalo har en mycket stor andel invånare av polsk härkomst och just denna månad uppmärksammas detta. Vi hade gratisbiljetter till filharmonikan igen, denna gång lördagkväll klockan 8 istället för fredag morgon, så att det var lite mer högtidligt, eller hur man nu ska beskriva det. Bäst var Chopinstyckena där gästen Berenika spelade piano.

När vi satt där och lyssnade på de där omöjliga och jobbiga passagerna som låter som ett soundtrack till en krigsfilm, alltså inte Chopin, kunde vi inte sluta fundera på det där med dirigenten. Ingen tittar ju på henne. Hon står där och vevar och vevar med armarna, full av energi och helt inne i det hon gör, men musikerna tittar faktiskt på sina noter. Det är lite mystiskt. Som en trollkarl som står där och vevar med sitt trollspö för att vackra toner ska uppstå, men där tonerna tycks komma till liv helt utan detta trollspö. Nåja. Jag förstår ju att man behöver en dirigent (oj, så lätt att det blir "konduktör" när man är i Amerika) för att veta när man ska börja och sluta och att man därför behöver en hela tiden om det är en stor orkester. Hur som helst är det nog ett av världens märkligaste jobb. Ont som tusan måste det göra efter en konsert med krigsfilmssoundrack också.

Tidigare idag cyklade vi iväg till en klädaffär som ligger i utkanten av staden. Dan fyndade lite, men jag hittade ingenting. När vi skulle cykla hem öppnade sig himlen och vi blev dyngsura. Sura på varandra också. Inte blev det bättre när jag spillde ut risottoriset över spisen (förlåt, mamma!) och vi fick börja om med pincetten igen. Plocka korn efter korn och ta paus med matlagningen. Den är ju inte så lite varm heller, spisen, efter att man har haft på den. Just när vi hade fått upp alla riskorn vi kunde hitta och skulle göra ett nytt försök med risotton, gick fläkten och lampan sönder. Då vi redan har enorma problem med en överambitiös brandvarnare - eller rättare sagt två - kommer vi att få laga mycket försiktigt till dess att någon åtgärdat problemet. Kokt mat i en vecka, kanske.

Det finns inget bättre sätt att få Dan på bra humör när man har felat än att släpa med honom på klassisk konsert! Nej, men det blev bra till sist, då vi båda verkligen uppskattade pianokonserten.

Bilden längst ned är från igår, när vi skulle fira goda nyheter. Burgare på Colter, med andra ord, bland dyngraka kostymnissar. Det är så roligt att gå till kostymnissebarer, i alla fall när det är en prisvärd bar som denna. Klockan var halv sex när vi gick hem och då var de redan inne på partytrick. Man undrar verkligen vad deras fruar säger när de kommer hem från jobbet i det skicket.... Tycker ni att det var ett halvdant firande? Det var helt perfekt - och sedan kunde vi titta på 30 Rock, Seinfeld och American Dad hela kvällen, alla helt utomordentligt intelligenta serier. This is the life, man!

The Movies

2010-10-22T12:25:00.000-04:00

Bonnie skulle alltså hämta oss en timme innan filmen började och sedan hämta oss när den var slut. Above and beyond, som vanligt, alltså. Dock blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss... När vi åkte ut åkte vi helt enkelt förbi den biograf som vi trodde att vi skulle gå till, det vill säga den bredvid södra campus. Istället visade det sig att bion låg bortanför flygplatsen i ett köpcentrum därute i ingenstans. Ingenstans ska man väl i och för sig inte kalla det för, då den stora vägen är kantad av affärer och restauranger av ladugårdsproportioner. Ett barns and noble kan vara lika stort som ett svenskt köpcentrum, med andra ord.

Filmen hette conviction, tror vi, och det var en typisk amerikansk film om hårt arbete som sedan lönar sig. Hillary Swank är oftast bra, så det var absolut värt att se filmen. Lite tårar i ögonen sådär mot slutet och så är vi i mål. Dan köpte som vanligt popcorn och vill helst ha smörpopcorn. Här är de inte alltid torra och gula som hemma, utan vita och indränkta i något slags olja som tyvärr lämnar tendenser till fettfläckar på kläderna när man som jag liksom trycker in en näve i munnen och får hälften att falla ned över kroppen. Nåja - den där klänningen lär jag ju inte vilja ha på mig på något år efter det att vi kommit hem, med tanke på hur ofta jag bär den här...

Efter filmen fick man frågor om vad man tyckte och det var så lustigt att höra människor svara. I liked the fact that it was a true story, säger de. Finns det inga påhittade historier kvar, undrar man, när man tittar på de senaste årens stora filmer? Och vad är det som gör att alla tycker att det är bättre bara för att det "har hänt på riktigt"? När vi gick ut gick vi förbi en poster om den senaste Larssonfilmatiseringen. Någon sa: "It's like a foreign movie." Mycket riktigt, tänkte vi.

Efter bion fanns där ingen Bonnie och vi stod ute på en öde parkeringsplats mitt i ingenstans. Lite nervöst var det allt, men till sist kom hon i alla fall. Det var helt klart en upplevelse att åka över 30 minuter enkel väg för att se en gratisfilm. Det är sådant som aldrig skulle löna sig i Sverige!

Ikväll ska vi fira mycket glädjande besked och börja planera för Dans föräldrars besök nästa vecka. I övrigt är det fullt upp - på alla sätt och vis.

Vi hade ju hur mycket tid som helst nyss!

2010-10-21T17:42:00.000-04:00

Inte för att det alltid känns som om tiden går särskilt fort, men igår insåg vi båda att vi nog ska sätta lite fart. Det var bara att mejla iväg lite dokument och börja strukturera upp tillvaron. Vi diskuterade länge och väl huruvida vi har gjort något alls, men till sist kom vi fram till att vi har arbetat varje dag och att det bara är fokus som måste ändras nu. Sluta läsa allting till kurserna, med andra ord, och tänka mer på att skriva och utnyttja resurserna.

En av de mer spännande stunderna på dagen är när posten kommer. Man vet ju aldrig om någon har skickat någonting - ett brev eller lite godis, kanske. Idag var det inget sådant i postfacket, utan istället en gigantisk lott från en bilfirma, adresserad till "valued customer" på vår adress. Det händer ganska ofta att man får post till sig där ens namn inte står på kuvertet, utan enbart adressen och något i stil med "concerned citizen" eller "caring person" eller - vanligast - "valued customer". Det känns fullständigt olagligt att skicka ut sådant, men det är det säkert inte. Vi är ju i Amerika. I alla fall skrapade jag jättelotten och fann att jag vunnit antingen en ny KIA eller ett presentkort på walmart eller kontanter. KIA:n kan jag dock inte hämta ut, eftersom min adress och mitt namn inte stämmer med registret, det vill säga eftersom jag inte är skriven här. Synd va? Bäst av allt var att man fick en fasttejpad bilnyckel på den gigantiska lotten, så att man verkligen skulle kunna visualisera hur nära bilägande man hade kommit.

Lunchen intogs idag på en liten lunchrestaurang nära oss: dagens soppa med bröd. Under 30 kronor per person för en stor tallrik soppa är ju inte fel! Påväg hem såg vi att regnet hotade att komma, men vi hann faktiskt hem.

Den rosa magmedicinen visade sig vara högklassig! Det är hemskt så fördomsfull man kan vara.

Strax ska vi gå på bio. B hade gratisbiljetter men vill inte gå själv. Hon skjutsar och hämtar. Så snällt!

Windy Wednesday

2010-10-20T16:31:00.000-04:00

Bilderna ovan berättar historien baklänges, egentligen, men det får gå ändå. Längst ned ser ni Dans magmedicin. det var svårt att botanisera bland alla olika typer, som dessutom alltid verkar vara livsfarliga om man läser instruktionerna, så vi tog helt enkelt den billigaste vi kunde hitta. Mycket smart, säkert... Färgen inger en känsla av trygghet och man upplever verkligen att man kan lita på produkten i fråga. Är färgämnen farliga? Inte. Mitt flourskölj är så lila att man kan få lila tänder av det, men förpackningen upplyser en omtänktsamt om detta faktum samt påpekar för en att man kan gå till tandläkaren för att ta bort dessa fläckar om man tycker att det är ett problem. Varför köpte jag den då? Jo, det var det enda munskölj i butiken som innehöll flour. Alla andra innehöll bara alkohol för att döda bakterier...

Onsdagar (eller fredagar om vi är upptagna en onsdag) gäller det att gå upp i svinottan. Seminariet börjar 9, men bussfärden brukar ta mer tid än man kan tro, så man får ta en tidigare buss. Nästa vecka kommer det nog inte ens att vara ljust ute när vi går till bussen. Sträckan vi åker när vi besöker campus kanske är en och en halv mil, men ändå tar det lika lång tid som pendeln till Linköping. Ibland tar det lika lång tid som pendeln plus bussen till universitetet. Om man räknar in promenadtiden, går det definitivt snabbare i Sverige, där det tar fem minuter till stationen, jämfört med de cirka 20 det tar här. Det var en vacker och härlig morgon, i alla fall.

Allting gick strålande bra imorse, och jag hann i god tid till seminariet. Dock vill jag pausa lite vid själva bussfärden och berätta om vår busschaufför. Nu har vi lyckats få samma chaufför på en av linjerna några gånger i rad och han kommer alltid ihåg att vi vill kliva av på ett ställe som egentligen inte är en hållplats. Vi gillar honom. Han ser lite tuff ut, men är en riktig mjukis, en drömmare. Inte för att jag känner honom, men jag känner till hans musik, efter att ha lyssnat på den dag efter dag. Han är en r&b-man. Det är smörigt värre när han får välja. Det som var så frapperande idag var att vi uppmärksammade vad som sades mellan musiksegmenten och då insåg att vi lyssnar på så kallat svart radio. Man skulle som lyssnare till exempel gå in på en hemsida som hette svartamerika.com och fick höra unknown facts om olika svarta historiska personer. Det hör till saken att detta har hänt förut, i den andra bussen. Då var det ett debattprogram på en kanal som också var svart (det låter så konstigt att ens skriva såhär, för hur skulle det låta med en vit kanal - det vore osmakligt, otänkbart och fullständigt politiskt inkorrekt) där man debatterade skolorna och hur demokrater behandlar svarta och andra viktiga frågor. I morse var det mer humor, som till exempel att ungar skulle sluta tjalla på sina föräldrar och respektera dem - alltså inte ringa och berätta att man körde under the influence till balettlektionen utan istället vara tacksam för att man alls fick skjuts - som på den gamla goda tiden. Vi tyckte att det hela var väldigt ovanligt och väldigt märkligt. Man lär sig av att åka kollektivt.

På campus var det liv och rörelse som vanligt och fullt med meningsfulla aktiviteter, som till exempel den ni ser på fotot ovan där studenter står på kö för att till hög musik vandalisera en minibuss. Kul. Studentlivet är så intellektuellt och inspirerande. Jag passar in perfekt.

När vi kom hem, efter en session i biblioteket med det tämligen imponerande utbudet av tidskrifter, hittade vi en ny räkning. Easy come, easy go, som man säger. 50 dollar att betala, alltså. Eftersom det inte regnar och eftersom väderutsikterna är ganska dystra framöver, var det bara att kasta sig på cyklarna och ge sig ut i snålblåsten. Vinden riktigt grep tag i cykeln och några gånger var det nära att vi åkte in i förbipasserande bilar, men det gick bra. Påväg hem såg vi några kids vid en hållplats och befarade att de skulle häckla oss och kanske rent av springa efter oss och gripa tag i cyklarna, men det gjorde de inte. Hur kan man ens få för sig något sådant? Jo, i söndags stannade vi för rött och en bil seglade upp bredvid oss. Killarna i bilen vevade ned rutan (det var en riktigt bonnig truck, förresten) och skrek saker. Han som gapade mest saknade helt framtänder och jag tyckte så synd om honom. Men man kan ju inte säga så. Han frågade efter vägen som vi befann oss på, förmodligen för att vara lustig, och jag sa "what?". Såhär i efterhand vet jag ju att jag borde ha sagt: Oh, you want to go to the dentist? You have to turn around and head north and he'll be on your left side." Men det gjorde jag förstås inte. Och tur är väl det. Hur elak får man bli egentligen, under ett halvår?

Käck vs. check

2010-10-19T15:30:00.000-04:00

Vissa ord är så svåra att stava att stava amerikanskt, eftersom man har lärt sig alla på brittiska i skolan... Check ska det i alla fall vara, inte cheque. Fine. Så länge jag slipper lite, nite, och rite.

Efter att ha våndats över att vår stupid tracfone (den heter så här hemma numera) gjorde att vi missade en utflykt i söndags och att vi inte riktigt vet om personerna som vi skulle åka på utflykt med är arga på oss eller inte, beslutade vi oss för att ge oss iväg till en bank för att försöka lösa in den check som Dan fick från neurologen, eftersom de hade tagit för mycket betalt av oss där. Checken var utställd till en viss bank, så vi åkte till det lokala kontoret här på Elmwood. Det första kvinnan i kassan sa till oss var att det hela skulle kosta fem dollar - trots att det är den banken som man ska gå till, enligt checken. Okej, tänkte vi och skulle utföra transaktionen. Det är smällar man får ta... Ok, then I'm gonna need to see two forms of ID. Okej, tänkte vi och visade upp passet, visumet och det svenska körkortet. Oh no, you need to have an ID issued by the State of New York. Otherwise, I can't help you. Jaha, tänkte vi, ännu lugna, vi förklarar väl saken för henne... You see, we're from Sweden and bla, bla, bla. Well, I'm sorry, sa hon, but I can't accept a passport only. This Swedish ID, it won't work. Vad svarar man på en sådan sak? Vad säger man? Man kan ju inte ställa sig där och skrika alla invektiv man kommer på, särskilt inte med tanke på kameror och annat. Inte heller kan man låta det vara, bara strunta i det. Jag sa: You know, Sweden is a real country. It has a state that issues ID:s for people and they don't just hand them out to anyone who asks. I didn't make this country up - it actually exists and it is just as thorough as yours and it has a king and a queen and everything. Plus this other ID, your government issued that. It took almost 100 hours to fill in the forms. Kändes skönt, faktiskt.

Vi fick cykla vidare och prova andra banker, men i dessa, som dock godtog ett pass som id, behövde man öppna ett bankkonto för att få ut pengarna. Mycket jobb för 50 dollar. Sura och trötta och arga på hela världen cyklade vi så vidare till The Albright Knox Art Gallery här i staden, eftersom Dan har fått sitt mecenatkort nu och därmed studentrabatt. Det är ett mycket vackert muesum som också har en imponerande samling. Konst är ett bra sätt att hantera ångest och ilska på, för när vi gick omkring därinne bland alla tavlor (bland annat Rauschenberg, Pollock, Rothko, Chagall, Kandinsky, Matisse, Picasso, Braque, Balla, Mondrian, Johns, De Kooning, Van Gogh) kände vi oss mycket mindre nedslagna. För man BLIR nedslagen här - om man har otur rent bokstavligen nedslagen, men om inte annat helt säkert bildligt talat - och då måste man hitta en ventil som inte inbegriper beteende som gör att man hamnar i trubbel. För det gör man också så lätt här. Jag lovar att mitt pass hade räckt för att identifiera mig om jag hade ställt till med ett himla liv och blivit haffad för det.

Lunch på museirestaurangen: soppa och smörgås. De hade dukar. Men papper över dukarna...

När vi hade stärkt oss så pass, kunde vi cykla hela vägen ned till centrum till byggnaden med gulddomen. Det är nämligen denna banks huvudkontor. Byggnaden är fantastisk och ni kan se bilder på taket ovan. Vi gick fram till kassan, berättade att vi var från Sverige, att Dan hade blivit sjuk, att vi hade fått betala för mycket, att vi hade en check. Visst, sa hon. Det går utmärkt. Det enda jag behöver är pass, signatur och fingeravtryck. Det sistnämnda är ju lite udda, men jag förstår dem. En annan bank hade för övrigt en skylt vid ingången där man ombads ta av sig sina solglasögon, sin luva och sin hatt innan man gick in, av säkerhetsskäl...

Det blev en lång cykeltur idag med andra ord, men vi löste problemet! Det känns ofta som om vi är urban explorers när vi cyklar omkring i tung trafik på omöjliga gator och försöker hitta en viss byggnad, försöker kunna låsa fast cyklarna någonstans och gå in och få saker ordnade. Det är ett heltidsjobb.

Nu sitter vi båda med våra anda heltidsjobb!

Några vykort från Miami Beach

2010-10-16T13:27:00.000-04:00

The airport blues

2010-10-15T13:36:00.000-04:00

Från morgonens fantastiska simtur i havet, har det gått stadigt utför med dagen. Bussfärden till tågstationen tog en hel timme och så snart vi lämnat Miami Beach ändrade också klientelet karaktär. När vi närmade oss stationen var det hela ett fruktansvärt ödeland. Väl framme hade vi missat tåget med några minuter och nästa skulle inte anlända förrän en timme senare. Alltid roligt att sitta på en öde perrong mitt i ingenstans och glo i en timme... Inte så illa som tågresan mellan Baden-Baden och Strasbourg, där man får vänta på en ännu mer spöklik perrong.

Vi fick inte så mycket sömn inatt, så de håller på att renovera rummet intill vårt. Det är fredag idag och vi antar att de mycket högljudda byggarbetarna vill sluta tidigare. Således började de klockan sex i morse. Klockan sex! Tripadvisor ska få höra vad jag tycker om det (fast jag fegar alltid ur och tycker synd om hotellägarna och så slutar det med att jag inte skriver något om det alls - jag har ju inte ens nämnt namnet på hotellet här - precis därför - samt eftersom de kanske använder googles översättningsverktyg, hittar den galla jag spytt och tar pengar av mig genom den kopia de har på mitt kreditkort, ett förfarande som jag fann ytterst förbluffande).

Nu sitter vi på FFL och väntar på ett försenat flygplan till Buffalo. Flygplatsen brukade vara bland det bästa jag visste: man kunde titta på alla människor och fundera över vart de skulle åka och vad de skulle göra; man kunde köpa böcker och tidningar på impuls; man kunde köpa smink, sorter som man inte kunde få tag på annars (om man, som jag, bodde i glesbygden och Internethandel var ett okänt begrepp). Det var kort sagt spännande att befinna sig på flygplatsen. Nu tycker varken Dan eller jag att det är så spännande... Funderar på att gå och impulsköpa en i-pod i automaten bara för att ha något att göra, men inser samtidigt att jag varken behöver eller har råd med en ny i-pod just nu. Roliga automater, dock.

Gårdagen var väldigt trevlig. Vi hade tur och hittade en restaurang med en bra deal. De har så hög konkurrens här, att de måste locka med fasta priser eller att man får en rätt gratis. Inte för att det är billigt att äta ute - det är det ju inte - men det kostar mindre än man skulle kunna förvänta sig.

Det har varit en fantastisk kortvecka med många vackra vyer och härliga bad. Vi ska lägga upp lite vykort när vi kommer hem! Miami Beach besöker vi gärna igen! Nu blir det Western NY igen och förhoppningsvis inte snöstorm. Det tycks finnas risk för oväder däruppe nu.

Miami, part two, eller de halvgamla och havet

2010-10-14T16:25:00.000-04:00

På nyheterna har man i flera dagar varnat för en orkan vars namn jag inte kan erinra mig. Visst har vi haft några skurar, men det har inte varit så farligt som vi befarade. De flesta här bryr sig inte ens om det regnar.

I morse var det fantastiskt vackert ute. Himlen var så dramatisk, lite som en Caspar David Friedrich-himmel. Det fanns egentligen bara en sak att göra: skynda sig ut och ta ett dopp i havet innan regnet. Lite lyxigt är det allt att få bada i havet i mitten av oktober! Man tänker: vi vaknade i SOUTH BEACH MIAMI idag! Sweet.

Det där med paraply är ett ständigt gissel, var vi än befinner oss i världen. Man glömmer det alltid eller så tappar man bort det - eller, om man är i Buffalo eller Linköping där det ständigt blåser, så går det sönder. Igår blev jag av med ett som jag nästan glömde i Bermudadreieck i Wien för något år sedan, men som ändå lyckats finnas vid min sida i tre år. Nu får vi köpa nya. Igen.

Dagen har vi fördrivit genom att promenera och äta på ett kubanskt kafé, besöka Bass Museum of Art (ingen höjdare - konstverk i någons skola eller sådana som man måste ha ett frågetecken efter konstnärens namn på, brukar inte direkt vara huvudattraktionerna i Europa...), holocaust memorial och the botanical garden. Vårt rum håller inte direkt den standard vi skulle önska, så vi försöker att hålla oss borta så mycket som möjligt. Inga kackerlackor (sådana ser man dock på gatorna, lika stora som i New York City men plattare), men lite annat dumt, som dålig städning och helt enkelt skitful dekor.

För 300 kronor per natt kan man inte förvänta sig så mycket (så billigt att det inte är klokt), och vi har ändå strandhanddukar, wi-fi på rummet, frukost, kylskåp, spis, havsutsikt och teve. Dock tror jag att vi har blivit alldeles för bortskämda för hotell som dessa. Inte som när vi var i London första gången och blev förkylda i det äckligaste hotellrum jag sett och vi ändå var nöjda bara för att vi var i London. Nej, det är nästan aldrig värt det att snåla in på hotell, tänker vi tio år och trettiotalet resor senare. Fyra stjärnor är precis perfekt, thank you. Tyvärr dröjer det till nyår innan vi bor så fint igen - då blir det en svit på Manhattan. Det bästa av allt är att jag bokade i juni. Hade jag bokat sviten nu, hade den kostat mer än tre gånger så mycket. Det var ett sådant ofattbart fynd att jag hade fått betala lika mycket för ett rum utan badrum någonstans på Upper West Side...

Imorgon åker vi tillbaka igen. Först buss till en tågstation mitt i ingenstans, nära superfarliga Opa-Locka. Sedan tåg till Fort Lauderdale. Sedan hem. Hoppas att det går smidigt. Om vi har tur hinner vi bada imorgon bitti också, om inte orkanen har nått hit, förstås. I sådana fall har vi helt andra problem.

Ay, ay, ay

2010-10-13T18:07:00.000-04:00

Dagens titel är ett, kanske inte helt lyckat, försök att göra er uppmärksamma på det faktum att detta är en spansktalande stad, samtidigt som jag vill framhålla hur ont det gör i mina fötter efter dagens (och nattens) promenader...

Jag visste förstås innan att spanska är ett mycket stort språk i USA, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att man skulle höra mer spanska än engelska. Ibland kan man inte ens föra ett samtal på engelska med personal på hotell och restauranger, då de inte förstår vad man säger. Visst, det är väl jag som borde kunna tala spanska, men jag tänkte att det kunde vara värt en liten kommentar. När Dan beställde en espresso igår kväll (den serverades i en liten medicinkopp och innehöll mer socker än koffein), svarade kvinnan bakom disken: si, si, si.

Igår kväll var vi ute sent och hade hur trevligt som helst, eftersom vi bestämde oss för att helt och hållet omfamna stämningen här. En sådan inställning innebär till exempel att man inte hånar de andra i baren eller gör sig lustig över deras kläder eller plastikattribut, att man inte hånar musiken på baren eller gör sig lustig över den, samt att man inte blir irriterad över priset på saker. Det fungerade hur bra som helst, men nog grävde det allt ett litet hål i plånboken!

Idag har vi hållit till på Lincoln Road Mall och gått i affärer, promenerat på the board walk längsmed stranden (och då kunde vi inte låta bli att skratta lite när två kvinnor powerwalkade - helt ombytta, så att säga, och ändå gav upp långt före oss - och vi skulle bara se oss omkring lite innan vi gick till rummet för att borsta tänderna efter frukosten). Det är svårt att hänga med i vårt tempo. Det blir många mil per dag.

Tyvär har mina sandaler gått sönder lite, men jag vill inte köpa nya i oktober, och dessutom har jag redan tre plåster på fötterna efter nattens promenad. Vi gick in i en av de finare skoaffärerna här och det var då det hemska hände: this was the day I got mocked by the gay shoe man. Föreställ er följande: jag går in i affären med min make för att titta på skor. Jag pratar med innehavarna som då frågar om Dan och jag är tillsammans eller inte (händer så ofta att jag inte riktigt bryr mig längre - min teori är att svensk stil, det vill säga popsnörelooken, signalerar helt andra saker här än hemma). Jag förklarar att vi är det, och riktigt ser hur han tänker, stackars Dan... Sedan kommer den dräpande kommentaren, dödsstöten: You need to get new shoes. Han tittar på Dan och säger, you know she really does. They're broken and YOU have to walk next to her. Jag sa: Okay, thank you so much. I'll take my broken shoes with me and leave, then. Dan hann aldrig fatta vad som hade hänt, så jag fick förklara för honom. Det man undrar är ju varför han inte sa (till Dan som är man och som därför antas betala saker åt mig, varför han också alltid får notan på restauranger, vilket är lite komiskt, då jag håller i pengarna, men jag ger honom pengar innan så att jag slipper skämmas och se ut som misslyckad karriärkvinna istället för en fabulous lyxhustru) att jag borde få nya skor för att det är jag värd, eller något sådant.

Miami Beach är mycket märkligt. God mat, vacker strand, fina art déco-hus, men också många tomma, fallfärdiga hotell. Vi får se om vi åker in till Miami imorgon, eller om det blir en dag på stranden.

Den sista bilden är från tågstationen utanför staden, så man kan se Miami i fjärran. Förfallet, såklart, men vi tror att det är för att de helt enkelt har för stor yta i detta land. Det finns liksom ingen anledning att hålla allting snyggt. Om man jämför med Monaco är skillnaden uppenbar och därmed anser vi att det måste vara vetenskapligt bevisat att det är överflödet av yta som är problemet.

Miami, part one

2010-10-12T18:55:00.000-04:00

Äntligen framme! Flygresan gick mycket bra, och vi gillar verkligen JetBlue nu efter att ha flugit med dem två gånger. Vi landade i Fort Laudedale och skulle ta pendeltåget in till Miami. Det visade sig att man först skulle åka shuttle bus till själva tågstationen - och det var ganska långt dit - och sedan lösa biljett. Detta tåg gick långsamt (som nästan alla tåg här gör) men till slut kom vi till transfer station, där vi kunde byta till metrotåget som går in till staden. Detta gick också rätt så bra, förutom de mycket höga personer som bråkade på tåget. En av dem hade endast guldtänder, en hip hop-grej.

Väl framme i downtown fick vi nog av public transportation, särskilt eftersom mina ben skakade sedan tågfärden, så vi tog en taxi till Miami beach. Hotellet ser ut som något från vårt tidigare liv, men å andra sidan är det vid stranden och det finns frukost, teve och internet. Och havsutsikt. Tyvärr kan jag inte lägga upp bilder, eftersom bredbandet är långsamt.

Nu har vi precis varit ute och ätit på Collins Ave och varit inne i några butiker. De hade Nudie och JL på en av butikerna här. Coolt. Dyrare än hemma, förstås.

Nu får vi se vad vi hittar på! Det är väldigt fint och fult här - det ser så kitschigt ut som vi trodde, men det var längesedan jag såg långa palmer och nog är det coolt att vara här!

We're going to Miami!

2010-10-11T18:09:00.000-04:00

Det känns inte helt fel att lämna staden nu, trots att vädret har varit mycket tillmötesgående de senaste dagarna med cirka 20 plusgrader och klarblå himmel. Det finns andra element som motarbetar ens existens - vad sägs om rör eller kanske ledningar som skriker och jämrar sig om nätterna så att man inte kan sova?

Det enda som är lite otäckt med att ge sig av just nu är att försäkringsbolaget ännu inte har dragit pengar för Dans försäkring. Det innebär att vi kan vara oförsäkrade snart... Linda säger att vi ska åka och ha kul och att det kommer att ordna sig, men jag är inte så säker. Jag bad Linda om ursäkt för att jag störde henne igen, men samtidigt är det så svårt att bara luta sig tillbaka och lita på andra. Det går bara inte.

Imorgon blir det spännande att se hur vi ska ta oss från Fort Lauderdale till Miami Beach. Vi kunde förstås ha hållit oss till FFL, med tanke på att det var dit de billiga planen flög, men vi är inte så gamla än (gamla och småbarnsföräldrar har sina resmål, vi andra har - antar vi - andra). Pendeltåg, alltså. Det ska bli spännande att se hur det är nere i Florida, om tågen är helt vita och medelklass, det vill säga fyllda av samvetsgranna affärsmän, eller om det är ett transportmedel för sådana som vi som helt enkelt inte har bil. Man vet aldrig. Det låter inte som jag, det här, men Amerika har helt klart förändrat mig. Jag tänker inte på samma sätt längre. Jag är ganska så säker på att det är en dålig sak...

Det är Columbus day idag och tydligen helgdag, trots att ingenting är stängt. They work too hard, these people! Till och med anti-abortgänget gick till jobbet idag utanför kvinnokliniken, men de hade sina barn med sig också (kanske var dagis stängt).Vi har inte gjort särskilt mycket mer än besökt campus för seminarium och gått igenom ett nytt kvarter på vår väg hem (se bilder). Dan har jobbat med Baudelaire och jag med Emerson. Jag ska strax packa och ta fram alla tidtabeller för tåg och bussar i Miami Dale county och gissningsvis betyder det att Dan kan spela datorspel i lugn och ro utan minsta bekymmer i världen. Efter många år har jag kommit fram till att jag endast har mig själv att skylla. Om man inte kan delegera, får man leva med att göra det själv! Det värsta är att jag - efter över 30 länder och sisådär 30 resor med Dan, fortfarande avskyr att packa. Det är så tråkigt och jag kan aldrig låsa en väska förrän Dan har kört fram bilen (imorgon är det Bonnie som kör fram bilen, men när detta sker, kommer jag precis att vara färdig).

Vad ska vi göra i Miami? Så långt har vi alls inte kommit i planeringen. Lyxen med just denna resa är att jag aldrig ens har drömt om Miami - så obrydd har jag varit om denna stad - så jag kan leva med att bara vara. Vad jag kan se finns det dock konstmuseum, affärsgator och stränder så att de bör räcka för några dagar. Hoppas, hoppas, hoppas att de talar lite sydstatsdialekt där. Annars vill jag ha pengarna tillbaka! Dessutom är min spanska anskrämlig, medan min sydstatsdialekt trots allt är respektabel...

Can you pay my bills?

2010-10-09T17:15:00.000-04:00

Referesen till Destiny's Child kanske ter sig kanske något daterad, och inte heller är det en referens som jag är särskilt stolt över, men nu råkar det vara så att dagens uppdrag var att hitta något sätt att betala en räkning - och då får man den där frasen på hjärnan (eller i alla fall om man växte upp med MTV under det musikmässigt mycket mörka sena 90-talet och tidiga 2000-talet). Räkning ett av tre kom alltså igår och är det någonting som Dan och jag inte står ut med, är det obetalda räkningar och skulder (kan förklara varför vi inte har något hus). Följaktligen nödgades vi ge oss ut på lång cykeltur till det enda ställe vi vet som hanterar sådana saker, alltså förutom den lite skumma diverseaffären på Main som dessutom tar food stamps. Tack och lov var det lika vackert ute idag som igår, kanske vackrare, och perfekt för en utflykt.

Framme på Wegmans var det helt tjockt med människor. Eftersom många, av olika skäl, begagnar sig av de permobilartade kundvagnar som finns i affären, var det allt annat än enkelt att navigera i affären idag. Till sist lyckades vi i alla fall ta oss fram i kön till customer service där man kan ordna saker som att betala räkningar. Hur gör man, frågade jag, och tillade att jag aldrig hade betalat en räkning förut. Nervös som jag var tappade jag mina solglasögon och såg allmänt skum ut. Tjejen bakom disken såg faktiskt ut att undra lite vad det var frågan om här, så det var tur att jag kom på att lägga till det faktum att jag kommer från Sverige och just flyttat hit! Då gick det mycket lättare och snart hade jag betalat in de 28 dollars som krävdes och fått en money order. Sedan var det bara att fylla i uppgifterna på den och lägga den i kuvertet, frankera och posta. Nu håller vi tummarna för att sjukhuset får sina pengar och allting går bra! Det är väldigt stärkande att klara av någonting som man inte riktigt vet hur man gör. Lite som när man precis flyttat hemifrån. Jag kände mig inte som 27, i vilket fall som helst!

När man ändå har cyklat ända till Wegmans måste man ju handla lite: äppelpaj och surdegsbröd. Det man inte kan göra själv får man betala andra för att göra...

Cykelfärden hemåt blev ganska händelserik. Inte nog med att man kan få höra alla möjliga nedlåtande saker från förbipasserande bilar som ifrågasätter såväl ens mentala status som ens existens när man cyklar, man ska dessutom vara glad att man lever när man kommer hem. Dan höll på att råka ut för en otäck olycka när en ouppmärksam soccer mom öppnade bildörren utan att titta innan. Tur att Dans bromsar är bättre än mina!

Efter en sådan incident måste man pusta ut och lugna ned sig, så vi stannade till på aroma för varsin kaffe i den varma solen. Varje gång man sitter där tror man för en stund att man är i Europa.

Ikväll ska vi nog gå ut och äta och utnyttja att det är local restaurant week i västra NY. Många restauranger har erbjudanden om att äta två för en och så vidare. Förhoppningsvis slipper vi spökturen ikväll. Dan var lagom road när jag fastnade mitt i en walking tour igår kväll och började prata med deltagarna. Han hade hunnit gå över till andra sidan gatan så att han skulle kunna undvika att fastna i gruppromenaden. Jag hade hur trevligt som helst med de andra spökfantasterna, men när jag märkte hur irriterad han var över att jag övervägde att helt enkelt följa med på hela promenaden, fick jag skärpa mig och ta mig loss. Spöken är förresten mycket inne här året om, men ännu mer just nu. Poevakan skedde i förrgår på en nattklubb nere i stan och det är allmän Poeyra inför Halloween. Jag vet inte om vi bör köpa lite godis i den händelse att någon illvillig unge hotar med tricks. Det är kanske bäst... Halloweengrejerna har funnits i affärerna en månad redan, och då togs även juldekorationerna fram på en del affärer. Det ska bli spännande att se om man har någon julstämning alls kvar när det väl är dags. Om jag får önska blir det bröd och den där 5-åriga Goudaosten till julmiddag (den där som jag ska önska mig i julklapp)!

Kultur och natur?

2010-10-09T09:24:00.000-04:00

Efter att ha varit lite lagom trötta på denna stad, har vi nu haft turen att få uppleva en fantastisk dag. Vi vaknade återigen till strålande sol och kunde därför njuta av den korta promenaden till Kleinhans Music Hall, där det var dags för en kaffekonsert med Buffalo Philharmonic Orchestra samt en kinesisk solist.

Kaffekonsert är någonting som de har ungefär tre gånger per säsong och det innebär att fikabröd och kaffe doneras från något café och man går dit lite innan för att sitta och fika och prata. Överflödet var inspirerande, måste vi säga. Hur väljer man en donut bland alla möjliga? Publiken klockan 9 en fredagsmorgon var förstås inte särskilt blandad, och Dan och jag drog nog ned snittåldern ganska rejält, faktiskt. Jag frågade Bonnie, som är den som har fixat biljetter åt oss, hur det kan komma sig att pensionärerna här är så pigga och aktiva, och framför allt så kulturintresserade. Hon förklarade då att de bussas till konserter och evenemang från de dyra hem som de bor på - sådana som kostar en förmögenhet och där man kan studera språk och historia på äldre dar. Lite otäckt var det dock, när en av damerna ramlade omkull på golvet och sjukvårdspersonalen fick komma dit. Det tog bara imponerande tjugo sekunder för dem att vara på plats, så konserthuset är mån om sin publik!

Under fikat fick jag chansen att tala med några damer som alla hade varit i Sverige och som hade oerhört fascinerande livshistorier. Vad sägs om att arbeta med att lära människor att läsa på fängelset i trakten? Att ha varit en frontfigur för den lokala kvinnorörelsen? En av dem berättade att hon flyttat från NYC till Buffalo för åtta år sedan och att hon tycker att man får mycket stad för pengarna. Dessa damer är alltså konstant upptagna med evenemang, välgörenhet, konserter, pjäser och klubbar. Trots att Buffalo är den tredje fattigaste staden i hela Amerika, finns här detta konserthus, ett operahus, mer än ett dussin teatrar, biografer, stora konserthallar för rock och pop, m.m. Publiken kommer oftare än inte från förorterna, och nu ska Collins (som vi alla ogillar) skära ned i kulturstödet, men dessa institutioner är anrika och kommer nog att klara sig i alla fall. Åtminstone så länge besökarna lever. Vår generation kan man nog inte hoppas särskilt mycket på.

Konserten hette Lovers' Classics eller något sådant. Bäst var Tianwa Yang, solisten från Kina. Huset som sådant är väldigt nordiskt, och det visade sig också att arkitekten är från Finland. Skandinavien, denna lilla del av världen, har ett finger med i väldigt mycket, faktiskt.

Efter konserten cyklade Dan och jag iväg till Buffalo Zoo. Varför inte, tänkte vi, när vädret är så fint och perfekt för en cykeltur? Zoo ligger i ena änden av den enorma och fantastiska Delaware Park, som Law Olmsted designat. Vi måste ha anlänt till zoo ungefär när djuren vill ta sig en tupplur, för vi kunde inte lokalisera några elefanter, och ej heller någon noshörning. Däremot såg vi isbjörnarna, girafferna, lemurerna, och mycket annat. Att gå på zoo är alltid lite svårt, då man tycker så synd om djuren där. Jag försöker att komma ihåg vad Pi Patel säger i Life of Pi om det där med zoodjur, men jag vet inte om man ska använda fiktiva karaktärer som argument i sin vardag. Kanske är det precis det man ska göra.

Dagen bjöd på en hel del fantastiska sammanträffanden. Vi börjar känna igen människor och det är lika spännande varje gång. Gubben som alltid sitter utanför affären Big Lots i utkanten av staden, befann sig plötsligt på zoo, med pipan i handen som vanligt. Killen som arbetar som bartender på en av restaurangerna i kvarteret cyklade i parken precis som vi, min kurskamrat satt på kaféet på Elmwood. Vi hade tur när vi cyklade hem, för nu hade den belgiska gastropuben Den blå munken äntligen öppnat. Lokalen var helt fantastiskt och de visade hockey från Sverige (men inte svensk hockey). Helt enkelt en perfekt dag. Det känns nu återigen som en gåva att få vara här och ta del av det stora utbudet av aktiviteter!

Idag ska vi försöka betala en räkning. Jag tror att det räcker med den aktiviteten, då det lär ta sig lilla tid. Vi får börja med att cykla genom hela staden. Visste ni förresten att man får betala portot sjäv när man betalar räkningar? Så konstigt.

Vårkänslor

2010-10-07T17:16:00.000-04:00

Vi har klagat väldigt mycket på vädret på sistone, men när vi vaknade i morse var det till en strålande dag. Idel solsken och endast något enstaka moln mot den annars perfekt blå himlen. Äntligen! Många ärenden hade hunnit hopa sig på grund av vår brist på mobilitet de senaste dagarna, så det var bara att ge sig iväg på en gång. Första stoppet för dagen blev Wegman's! Vi har nu äntligen skaffat oss ett shoppers' club card och fick därmed en väska och rabatt. Att strosa omkring där som vilken sorglös hemmafru som helst är inte helt dumt (förresten är det Elin som skriver, inte Dan)! Man går där och tänker på alla halloweendekorationer man kunde ha köpt om man vore husägare, vilken dip man skulle bjuda på till kexen på fredag, om man hade haft den typen av socialt liv - det vill säga om man inte alltid vore gäst - och vilken tårta man skulle köpa till någon som fyllde år om det funnes någon sådan. Det bästa är att man går omkring och äter och dricker i affären. Kaffemuggen skvallrar väl om detta, men vi har dessutom sett en och annan halv muffin vid kassan.

Efter att så ha fått morgonmotion och frukostvaror, kunde vi sätta oss ned till en mysig och för en gångs skull god frukost. Inte så fin som på Café Central, förstås... Jag är så trött på vitt bröd! Vi köpte något som heter pumpernickel, men jag kan avslöja att det är en råglimpa med sirap! Ingen tysk pumpernickel, alltså. Och vad gör väl det?

Vidare sedan till biblioteket för att låna kurslitteratur (Emerson, Hawthorne, Brown) och guideböcker. Jag har nu med dessas hjälp kunnat kostatera att hotellet i Boston ligger ganska nära de två gator som man inte får gå på efter mörkrets infall, trots att jag bokade så nära det dyraste hotellet jag kunde (I recognize this tree - är det inte alltid den situationen vi är i?) och att Miami kommer att bli skoj, om vi lyckas ta oss dit från flygplatsen med kollektivtrafik, vill säga.

Cykelturen var så underbar i vårvärmen, men en sak är säker: man lever farligt som cyklist. Vi håller oss till samma regler som bilisterna, men detta uppskattas inte alltid av dessa. Dessutom löper vi ständigt risken att gå med på ett ofrivilligt chicken race med andra cyklister som simmar mot strömmen, the salmon bikers. Idag tutade en arg kvinna på oss bara för att vi fanns där. Vi gjorde ingenting fel över huvud taget, utan bara existerade. Jag vill så gärna skrika alla tillmälen jag kan komma på (och Dan har vid tillfälle hytt näven med ett paraply i handen åt bilister som inte bryr sig om att vi har grönt när vi ska gå över gatan), men jag lyckas behålla fattningen och komma ihåg hur många av dessa bilister som har vapen i bilen. Laddade sådana också.

Cyklade förbi en anti-war demonstration utanför försvarets värvningslokal downtown. Två personer demonstrerade, att jämföra med de sju som varje dag släpar sig till kvinnohälsan.

Vad nu? Ta reda på om vi ska gå på kaffekonserten på Kleinhans imorgon eller ej, samt läsa och laga mat. Good times.

Vilken soppa

2010-10-06T17:16:00.000-04:00

Dan har haft hög feber, så inte särskilt mycket har hänt här. Trots detta kände vi att vi måste åka upp till campus och försöka få det där med försäkringarna klart. Det ska ha gått bra, vad jag förstår, så det var kanske värt det att åka dit ändå. Det som oroar mig är att vi aldrig får någon räkning för den sjukvård vi fått här. Vi får bara mängder med brev som det står "this is not a bill" på.

På campus var allting som vanligt, vilket vill säga att det var fullt med folk. Dessa studenter förtjänar att beskrivas här, faktiskt. Några har pyjamas på sig, och när jag frågar grannen varför människor går runt i pyjamas säger han att det är för att de är wasted. Något måste de väl gå på, tänker jag. Andra har mysbyxor och hoodies på sig, vad jag numera brukar kalla för internatskoleuniform. Båda dessa grupper ser ut att ha det mycket mysigt under dagen i skolbänken och kommer säkert att passa in ypperligt varje fredag på ett företag som tillämpar casual Friday (men är det inte på fredag som man ska klä sig fint, eftersom man ska gå ut efter jobbet eller åtminstone laga någonting gott hemma?). Vanligaste klädseln på campus just nu är vad som helst plus Uggs. Uggsen trodde vi alla var historia, men de lyckas återuppstå vinter efter vinter, detta trots att de bevisligen inte passar i ett slaskigt klimat. Dan och jag försökte att räkna antalet Uggs idag, men vi tappade räkningen ganska snart. Gissningsvis såg vi 100 par på en kvart. Uggsen kan som sagt bäras både med pyjamaslooken och med mysdresslooken och om man vill vara lite mer formell, kan de bäras med stuprörsjeans eller tights också. Jag måste skaffa Uggs, nu när det tydligen är okej att bära dem igen.

När det gäller väskor, kan man säga att killar nästan uteslutande bär ryggsäck, medan tjejer i högre utsträckning väljer bort den praktiska ryggsäcken mot någonting mer stylish. Galonlongchampen är särskilt populär bland asiatiska studenter, kanske för att den är så enkel att packa ned i resväskan och dessutom är vattentät. Förutom dessa galonväskor ser man en och annan prada, en och annan mulberry och en och annan MJ, några LV och någon Balenciaga. Tvåa på listan är emellertid coachväskan. Coach är den amerikanska motsvarigheten till Longchamp (tänker jag mig) och kan vara gräslig eller ganska fin. Jag har aldrig sett coach i Europa, men det kan mycet väl säljas där. Hur som helst har jag lärt mig genom vänner att coach is the shit här. Jag vill inte ha en coachväska. Businessstudenter har en helt annan klädstil än de övriga och föredrar kostym och slips, samt polerade skor. Jag tror att det är som när en skådespelare försöker att verkligen hitta karaktären de ska spela. Man börjar i god tid och låtsas att man verkligen är den där karaktären, till dess att man hittar sig själv i den. Tjejer som pluggar business har det lite svårare, tror jag. Pumps och kjoldräkt är inte helt enkelt i vintervädret. Vi får se vad de byter till då. Medicinare är ett annat gäng, och de har också ett annat campus. Dessa ses iklädda scrubs (varför måste man förnedra människor så och i sådana gräsliga färger?) eller vit rock eller jeans och enkel tröja, allt beroende på hur långt de har kommit i sina studier och på vad de gör i sin praktik. De tycks sätta studier framför image, vilket väl är positivt. När det gäller scrubs, måste jag förresten berätta att det finns affärer som säljer dem här på Main. Ska man betala för de där styggelserna själv också?

Humanisterna ser ut ungefär som humanister hemma, men det säger ju egentligen ingenting. Någon enstaka försöker med den outfit som egentligen hör hemma i huset för business school och jag tror att det är för att dessa vill göra anspråk på en pondus som de egentligen inte besitter.

På campus ser man ofta personer som åker buss mellan ett hus och ett annat. Det andra är i dessa fall antingen deras studenthem eller ett annat hus med salar. Om studenterna åker till studenthemmet, händer det ofta att de har med sig en låda hämtmat från någon campusrestaurang på bussen. Ibland har de med sig matvaror från apoteket, som så klart säljer mat. Ibland ser man en student som är klädd lite som en själv, och i dessa fall är det nästan uteslutande så att personen i fråga kommer att åka med samma buss som en själv hela vägen och ha downtown som slutdestination. Fråga mig inte varför. Rent generellt kan man av allt detta dra slutsatsen att människor som bor på campus föredrar att gå till sina föreläsningar i pyjamas eller mysdress och uggs och att de som bor utanför campus tar på sig kläder på morgonen. Undertecknad vill dock alls inte vara dömande i denna fråga, då hon själv åkte till campus i tights och normallång tröja idag, onekligen ett faux pass. Hur kunde det bli så? Vem bryr sig längre?

Bilden är på vår sopplunchmiddag på Quaker Bonnet Eatery i kvarteret. Det var lite Berlinskt. På tal om Berlin, vill jag verkligen, verkligen boka den där sportlovsresan snart (hint, hint om någon schemaläggare råkar läsa detta). Som ni märker har jag lagt upp bilder på sådant som vi saknar: casper, bokhyllan hemma, som nu är dammtorkad och dessutom innehåller säkert 30 böcker mer än när det där kortet togs, kaffemaskinen och Berlin!